Brunos krönika: Biografer - den moderna tidens tempel

Det är den amerikanske mästerregissören Martin Scorsese (mannen bakom filmer som ”Taxi driver” och ”The Last Temptation of Christ”) som har sagt det där om att biografer är den moderna tidens tempel. Scorsese har alltid satt filmen som konstart högt. Han menar att en högkvalitativ film sedd på bio kan vara en andlig kollektiv upplevelse. Biografer och kyrkor har vissa likheter. På bio samlas främlingar i ett tyst, mörkt rum som kräver vördnad och där människor riktar sin uppmärksamhet mot filmdukens ljus. De riktigt stora filmerna, menar Scorsese, behandlar frågor om moral, skuld och förlåtelse. Eviga frågor om vad det innebär att vara människa.

Ja, att gå och se en film på en biograf tycker jag själv inte känns lika något begränsande som att sitta ensam hemma och glo på en streamad film. Dels är ett biobesök en manifestation, en aktiv social handling. Det kan till och med, om filmen har en högre resning, vara en stark andlig upplevelse. Jag delar i det Scorseses syn på film och biografer. Det ger också en större upplevelse med den stora duken, ljudet och själva det sakrala rummet. Och även om det går utmärkt att gå på bio ensam så är du aldrig egentligen ensam på bio, du delar upplevelsen med de andra biobesökarna.

Men Scorsese känner bedrövelse över beteendet på nutidens biografer med mobiler, prassel och högt prat. Han tycker att det förstör den heliga filmupplevelsen. Det här måste gälla mer i New York än här i Sverige, tänker jag. Stämningen på en biograf i Sverige är oftast mjuk och behaglig. I alla fall när besökarna består av sansade vuxna. Men lite popcornsprassel och lustiga kommentarer kan en väl ta, såvida det inte blir som i tonåren i Gnosjö när det närmast kunde urarta med de osnutna pojkslynglarnas stupida bus.

Jamen, barn ska ju få höras på bio. Det tror jag nog att även katoliken Martin Scorsese, han som i ungdomen funderade på att bli präst, accepterar. Eller vad vet jag… Jag glömmer i alla fall aldrig lyckan att gå på bio som barn. Som när en av mina äldre bröder tog med sig mig och Bosse Jansson till Metropol i Värnamo och vi såg ”Djungelboken”. Sånt glömmer man aldrig.

Ibland kunde det bli lite för mycket av det goda. ”Solens tempel” (Tintins äventyr) såg jag två gånger på en och samma dag på Röda Kvarn i Gnosjö. Min kompis Eddy ifrågasatte om det verkligen var en bra idé att se om filmen så tätt inpå. Även om det var Tintin så kunde det kanske bli något för mycket. Eddy hade rätt.

En gång i barndomen tjatade jag på farsan att följa mig till Röda Kvarn för att se en film som hette ”Stålmusen”. Det blev succé. Farsan gillade filmen lika mycket som jag. Som vuxen prövade jag samma sak och då gällde det ”E.T” av Steven Spielberg på biografen i Gislaved. Farsan insisterade som storvuxen man att sitta längt ut i bänkraden för att kunna sträcka ut sig. Och det gjorde han kungligt. Den lille grågröne rymdmannen tyckte han var helt okej. När han ett antal år senare efter en känsloframkallande stroke såg om filmenpå teve så grät han som ett barn. Tja, även framför teven kan det uppstå små kyrkorum.

De frireligiösa ungarna i Gnosjö gick bara på bio när det var Åsa-Nisse. Alla andra filmer ansågs som SYND. Fast märkligt nog var det okej att se dem på teve. Tro mig, när västernserien ”Familjen Macahan” sändes i slutet på 1970-talet hade många pingstvänner bråttom hem från väckelsemötet.

Gösta i Mobäck, en originell härlig gubbe i Gnosjö Pingstkyrka, godkände inte ens Åsa-Nisse. Förfärad och uppbragt utbrast han en gång i Pingstkyrkans foajé:

”Åsa-Nisse – syyynd!”

För övrigt var de enda teveprogram som Gösta accepterade bara naturprogram och Aktuellt. Och så förstås andliga program. Sånt som ”Hela kyrkan sjunger” med Margit Borgström. Martin Scorseses metafor om biografer som den mordena tidens tempel hade nog Gösta i Mobäck sågat med besked. Rena rama ”Motorsågsmassakern”.

Hade Gösta levt så hade jag gärna dragit med honom till någon filmhistorisk festivalvisning och delat den storartade filmupplevelsen av Ingmar Bergmans ”Smultronstället” från 1957. Min favoritfilm alla katergorier, djup, varm som solmogna smultron och en fullständigt briljant konfesionslös predikan. Inklusive en bytta popcorn till mig och Gösta i biografmörkret. Därvidlag hade vi syndat lite mot Martin Scorseses heliga syn på biografer men utan att fördenskull ha samlat på oss svidande minuspoäng för ett efterliv i Purgatorium (skärselden).

Jag är ingen cineast men älskar film. Och det måste vara estetiskt och konstnärligt välgjorda sådana. Redan som gosse älskade jag att se filmer på teve av till exempel Hitchcock, Polanski, Fassbinder, Werner Herzog, Claude Chabrol med flera.

När jag höll på med den här krönikan så råkade jag som av en händelse komma i samspråk med en arbetskamrat om ämnet film. Det visade sig att den sympatiske kronobergaren bott i New York och sett Bergmans ”Det sjunde inseglet” från 1957 på bio där. (På engelska med titeln ”The Seventh Seal”). I min värld slår sånt det mesta. En magnifik tempelupplevelse och en riktigt cool film.