Patriks krönika: Den gula Volvon

Pappas plånbok.

Jag öppnade den. Där låg ett gammalt kvitto, nästan oläsligt. Ett fotografi på mig och min syster. Och en liten handskriven lapp med några tennisutlägg. Jag blev stående en stund. Sedan kom jag att tänka på bilen.

Den gula Volvon.

Jag var sjutton år och stod utanför gymnasiet tillsammans med en tjej som jag tyckte väldigt mycket om. Jag minns inte längre vad vi pratade om. Bara att jag ville att hon skulle tycka om mig.

Då hörde jag bilen. Den gula Volvon rullade fram och stannade en bit bort. Pappa. Han vevade ner rutan och vinkade glatt åt mig. Jag såg honom. Sedan vände jag mig bort. Som om jag inte hade sett honom. Jag ville inte att hon skulle förstå att det var min pappa som kom i den där bilen. Volvo 343. Gammal. Gul. Ful. Åtminstone var det så jag såg den då. Pappa väntade en stund innan han körde vidare. Jag gick bort till bilen lite senare.

Han sa inget. Jag sa inget. Det var bara ännu en eftermiddag. Men vissa eftermiddagar stannar kvar längre än andra. För några veckor sedan satt jag bredvid min son. Han övningskörde. Jag försökte vara lugn och pedagogisk, medan han höll händerna på ratten och försökte få bilen att göra precis som han ville. Efter en stund suckade han och tittade på instrumentpanelen.
– När ska du byta bil egentligen?
Jag tittade på honom.
– Vad är det för fel på den här?
Han ryckte på axlarna.
– Den är bara… gammal.

Jag började skratta. Men inuti mig hände något annat. Plötsligt såg jag en gul Volvo framför mig. En pappa som vevade ner rutan. En hand som vinkade. Och en sjuttonårig pojke som vände bort blicken. Jag förstod honom. Min son alltså. Jag förstod honom alldeles för väl. Jag tittade ner på plånboken igen. Jag mindes hur jag brukade fråga pappa varför han aldrig köpte en ny.
– Den här får hänga med ett tag till, brukade han säga.

Då tyckte jag att det var konstigt. Nu förstod jag kanske. Man byter inte alltid ut det som fungerar. Och ibland finns det saker i det gamla som är svåra att ersätta. Jag tog upp fotografiet ur plånboken. Två barn tittade tillbaka på mig. Jag tänkte på alla gånger pappa hade haft plånboken i fickan. När han handlade. När han betalade för tennisen. När han körde den gula Volvon för att hämta oss. Jag undrade hur många gånger han hade lagt handen på plånboken och känt fotografiet därinne. Kanske hade han gjort det utan att tänka på det. Precis som jag själv gör med mina barn.

Jag tänker ibland på pojken utanför gymnasiet. Jag skulle vilja gå fram till honom. Lägga handen på hans axel och säga: ”Vänd dig om.” ”Det där är din pappa.” ”Han har kommit för att hämta dig.”

Men pojken hör mig inte. Han står fortfarande där, sjutton år gammal, och är alldeles för upptagen med vad en flicka ska tänka. Så jag låter honom vara. Han får vara ung ett tag till.

Jag vänder mig tillbaka till plånboken i min hand. Den är fortfarande sliten. Fortfarande gammal. Men jag tänker inte lägga tillbaka den i lådan. Inte än.

Den får hänga med ett tag till.

Patrik Rönneke