Natur

Åsnen

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt nationalparken Åsnen.

Åsnen, en natur- och kulturkrönika i 24 bilder från en fantastisk sjö och numera också en mäktig nationalpark i Kronobergs län.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juli anno 2018, ökensommaren.

Det var en mycket het dag i mitten av juli med temperaturer över 30-grader och med en strålande sol från en klarblå himmel samt med en brännande het vind från sydost.

Ett väderläge som rådde i södra Sverige sedan början av maj och så även vid sjön Åsnen när vi kom till platsen, som var i närheten Grimslöv.

I det för tillfället mycket grunda vattnet, på grund av torkan, kändes temperaturen mot fötterna nästan som om den var minst kroppsvarm, det vill säga, minst 37 grader.

Huvudanledningen till vårt besök var en, tyvärr, sedan några timmar innan vi anlände försvunnen ökenpipare, ”Charadrius leschenaultii”, som rastat på stranden sedan några dagar och lockat 100-tals ornitologer från när och fjärran.

Men vad gjorde väl det när Åsnen bjöd på allt det vackra som denna krönika nu kommer att presentera för Er bästa läsare.

Åsnens nationalpark, som bildades i år 2018, erbjuder mängder med sevärdheter såsom Trollberget, bokskogen i Bjurkärr, Toftåsa myr, Bergön med mera, vilket betyder en artrikedom av lavar, svampar och mossor samt ett rikt fågelliv.

Nationalparken ligger i Tingsryds kommun och Alvesta kommun nära Växjö kommun i Kronobergs län.

Pilblad, ”Sagittaria sagittifolia”, är en vattenväxt som är lätt att känna igen på de pilformade upprätta bladen och de vita blommorna som sitter i kransar i en smal klaselik blomställning.

Bladen kan vara av flera olika typer, undervattensbladen är linjära, flytbladen kan vara ovala eller pilformade, och de upprättstående bladen har pilformade bladskivor.

Arten blommar i juli-augusti och blommorna har tre vita kronblad med purpurfärgad bas.

Alla blommor är enkönade och de övre är hanliga medan de nedre är honliga, honblommorna blommar i regel före hanblommorna för att på så sätt minska risken för självpollinering.

Hanblommorna, som är något större än honblommorna, har vanligen purpurröda ståndarknappar.

Pilblad växer ofta på grunt vatten och utbildar då de karaktäristiska pillika bladen men på djupt vatten bildar den sterila former med långsmala bandlika blad, och växer då ofta tillsammans med undervattensformer av andra arter som igelknopp, ”Sparganium emersum” och säv, ”Schoenoplectus lacustris”.

Pilblad kan korsa sig med den nordliga arten trubbpilblad, ”Sagittaria natans”, men den senare saknar upprättstående blad, har hanblommor med gula ståndarknappar, samt mindre nötter som bara är tre till fyra millimeter långa.

Pilblad förekommer från Skåne till Medelpad, men saknas helt i stora områden av landet, till exempel på Öland och Gotland och den växer oftast i grunt, näringsrikt vatten.

Artnamnet ”sagittifolia” betyder ”med pillika blad” och kommer av latinets ”sagitta” för ”pil” och ”folium” för ”blad”.

Det äldre namnet för pilblad var pilört men används numera på arten ”Persicaria lapathifolia” som hör till familjen slideväxter ”Polygonaceae”.

”Pilörtens första blad äro långa och smala, nästan genomskinliga och alltid under vattnet, och vanligen har växten första året endast sådana blad. De senare, pillika, bladen äro ganska egendomliga. Blommorna äro särdeles täcka med sina hvita och rosenröda kronblad och mörka ståndarknappar med deras brandgula pollen”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Ålnate, ”Potamogeton perfoliatus”, är en grov vattenväxt med upptill greniga stjälkar, som kan bli ett par meter långa.

Flytblad saknas och de oftast tättsittande undervattensbladen är korta och breda, äggrunda med rundad stjälkomfattande bas, kanten är finsågad och vågig.

Ålnate är en av de vanligaste och mest utbredda arterna i släktet, den är allmän i hela landet utom på Öland och Gotland, och växer i både sött och bräckt vatten.

Gäddnate, ”Potamogeton natans”, är en stor och grov vattenväxt med grenig stjälk där stjälken kan bli ett par meter lång.

Snärpslidorna är mycket långa, omkring tio centimeter, och grova medan flytbladen är långskaftade med fem till tio centimeter lång, elliptisk, grågrön till gulgrön bladskiva, som ofta är rödaktig på undersidan, de har ett flertal parallella bågböjda nerver.

Gäddnate är lätt att känna igen på sina stora, elliptiska flytblad och avsaknaden av undervattensblad.

Arten är allmän i hela landet, den växer i sjöar, åar och dammar, gärna på dyiga bottnar i näringsrikt vatten, precis som här vid Åsnen.

Vattenpest, ”Elodea canadensis”, är en slingbildande ört som lever nedsänkt i vatten och stjälkarna kan bli upp till två meter långa.

Bladen sitter vanligen i kransar, tre till fyra tillsammans, de är oskaftade och trubbiga med finsågad kant.

Vattenpest blommar från juli till september med vita blommor som har tre inre vita kronbladslika hylleblad och tre yttre gröna foderbladslika hylleblad.

Blommorna är enkönade och endast honplantor är kända i Europa.

Vattenpest är under 1800-talet inkommen till Europa från Amerika och numera vida spridd i de flesta länder och arten är idag vanlig från Skåne till Dalarna men har förekomster ännu längre norr ut.

Den påträffas allmänt i dammar, näringsrika sjöar och andra sötvatten och är den art i släktet som dominerar i vattnen i västra Mälaren.

”10 hästlass hade sedan närmast föregående rensning under 6 veckors tid hunnit utveckla sig, och detta ehuru väderleken under tiden varit rätt kall, så att vattnet flera gånger varit isbelagdt, och ehuru vattenytan ej har mer än vid pass ett tunnlands areal”.

Ur ”Amerikanska vattenpesten vid Skara” av J. Eriksson i ”Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift”, år 1878, enligt S. Birger ”Arkiv för Botanik Bd. 9 No. 7”,år 1910.

Svalting, ”Alisma plantago-aquatica”, är en vattenväxt med knappt meterhög stjälk som avslutas i en stor, gles, pyramidformad blomställning med talrika blommor.

Bladen sitter i en basal rosett och är långskaftade med stora spetsigt ovala bladskivor, om den växer på djupt vatten utbildas bara linjära blad.

Svalting börjar blomma i juni och blommar i regel under hela sommaren.

Svalting är vanlig i hela Sverige, utom i fjälltrakterna där den är sällsynt och den växer vanligen på grunt vatten i sjöar, åar, diken.

”Den nedersta blomkransen utslår först och sedan komma de andra, och i de särskilda blomkransarne är det slutblommorna som först öppna sig, sedan de andra och detta så småningom att man i samma krans har blommor af nästan alla åldrar. Härigenom räcker blomningstiden temligen länge, ehuru hvar blomkrona ej är öppen mer än en dag. Den slutar sitt dagsländslif om qvällen, då den sammanrullar sina blad, medan andra blommor redan börja liksom lossa på sina och bereda sig att slå ut nästa dag”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Stor igelknopp, ”Sparganium erectum”, är högväxt vatten- eller sumpväxt och stjälken är styv och kan bli över en meter hög.

Bladen är också styva och upprätta, en till tre centimeter breda, trekantiga men mot spetsen platta.

Blomställningen är grenad och har ett till fyra honhuvuden och flera små hanhuvuden, skaften utgår från bladvecken.

Arten är den största och kraftigaste av de svenska igelknopparna ”Sparganium” och är ganska variabel.

Stor igelknopp återfinns främst i södra och mellersta Sverige till Uppland, längre norrut är den sällsynt och den växer i näringsrika sjöar och åar.

Arten delas upp i fyra underarter, där underarten stor igelknopp, ”Sparganium erectum microcarpum”, är den vanligaste i vårt land.

De andra underarterna, sotigelknopp, ”Sparganium erectum erectum”, glansigelknopp, ”Sparganium erectum neglectum”, och klotigelknopp, ”Sparganium erectum oocarpum”, skiljs genom olika utseende hos frukterna.

Allmän dammussla, ”Anodonta anatina”, förekommer i alla typer av vatten, utom de mest näringsfattiga.

Den är föga krävande vad gäller bottensubstrat och finns även på mjuka slambottnar på relativt stora djup, arten saknar låständer.

Skalet är rombiskt-äggformat, tämligen tjockt i omkrets och det når vanligtvis en längd av mellan 7-10 centimeter, i undantagsfall upp till 14 centimeter.

Skalfärgen är oftast gul-gulgrön med livliga gröntoner och skalets över- och underkant konvergerar ofta bakåt, överkanten övergår sen ofta tvärt i bakkanten.

Skalhalvornas tjocklek tilltar nedåt i framändan.

Håll skalet mitt på, mellan tummen och pekfingret, dra sedan fingrarna framåt mot framänden så känner du förtjockningen.

Inströmningssifonen är bred med korta papiller och mjukdelarnas färg går ofta i grått-grågult.

Arten Allmän dammussla är allmännaste stormusselart och förekommer allmänt i hela landet från Skåne till Lappland, dock ovanligare i det inre av Norrland.

Havsörnen är en rovfågel som blir 70–90 centimeter lång, och avståndet mellan vingspetsarna kan vara ända upp till 2 meter och 40 centimeter.

Honan är större än hanen, men annars ser de likadana ut.

Havsörnen är brun och gamla fåglar har en lysande gul näbb och vit stjärt medan ungfåglarna har brungul näbb och mörk stjärt.

Havsörnen är fortfarande sällsynt men har under de senare åren ökat i antal och den finns längs kusten och i fjällen.

Havsörnen bygger ett stort bo av grenar och kvistar i ett högt träd eller på en klippa.

Gamla havsörnar stannar hela året på ungefär samma ställe medan de unga fåglarna flyger söderut på hösten.

Fiskgjuse, med en nyfångad fisk i klorna, är en fågel som förs till familjen fiskgjusar.

Den blir cirka 60 centimeter lång, och avståndet mellan vingspetsarna kan vara mellan 140 och 165 centimeter.

På ovansidan är den mörkbrun och på undersidan vit, huvudet är vitt och har mörka band på sidorna från näbben till nacken.

Klorna på fötterna är kraftiga, och med dem kan fiskgjusen lätt gripa tag i och hålla fast fisk.

Fiskgjusen lever av fisk och är en mycket duktig fiskare och den kan stå helt stilla i luften över vattnet, den ryttlar, och när den ser en fisk dyker den och griper bytet med fötterna.

De speciella fötterna gör att fågeln kan hålla fast fisken som i ett skruvstäd, men om fisken är för stor kan det hända att fiskgjusen inte orkar lyfta och till sist drunknar.

Fiskgjusen häckar på många platser runtom i världen och den bygger helst sitt bo i en trädtopp, men finns det inga träd kan den bygga direkt på marken.

Om det blir is på vattnet i det område där den häckar flyttar fågeln och fiskgjusar som häckar hos oss i Norden flyttar till Afrika på vintern.

Fiskgjuse är Södermanlands landskapsdjur.

Strandklo, ”Lycopus europaeus”, är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög.

Stjälken är upprätt och har motsatta blad som är lansettlika och mer eller mindre djupt parflikiga med rundade flikar.

Arten blommar från juni till september med små vita blommor som sitter samlade i täta, mångblommiga kransar och blommorna har vanligen två ståndare och fodret har fem raka och spetsiga fodertänder.

Blomkronan är tvåläppig med fyra nästan likstora flikar, underläppen har ofta små röda prickar.

Strandklo är lätt att känna igen på sina speciella blad och kransställda små vita blommor med likstora flikar, den kan knappast förväxlas med andra arter.

Strandklo är vanlig från Skåne till Uppland, men förekommer också mer sparsamt längre norrut och den växer på våt mark, vid kärr, diken och stränder.

Frossört, ”Scutellaria galericulata”, är en flerårig ört som kan bli upp till en halv meter hög och stjälken är ogrenad eller grenad och mer eller mindre hårig.

Bladen sitter motsatta och är kort skaftade, lansettlika med rundad eller hjärtlik bladbas och fint naggsågad kant.

Frossört blommar i juli-augusti med klarblå, nästan rörformade blommor som sitter två och två i bladvecken och blommorna är ensidigt vända och betydligt kortare än stödbladen.

Frossört är vanlig i hela landet, i fjälltrakterna förekommer den dock mer sparsamt och den växer alltid på fuktig mark, till exempel i kärrkanter och på stränder.

”De gamle botanisterna (DALECHAMP) kallade örten Lysimachia galericulata, troligen med hänsyn till blombihanget (liksom en slags hjelmmössa, galera), hvilket namn den sedan bibehållit (slägtnamnet påminner om samma bihang såsom en liten ryggsköld, scutellum, åt fodret). Fordom ansågs den mycket verksam mot tredjedags-frossan, och benämndes på apoteken Tertianaria herba (Frossört). Dess vanliga folknamn är Getnos”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Vattenpilört, ”Persicaria amphibia”, är en flerårig ört som kan leva på land eller nedsänkt i vatten och beroende på växtplatsen ser arten olika ut, man skulle kunna tro att det är fråga om två olika arter.

Om exemplar från ena miljön planteras om till den andra ändrar arten också utseende och man kan på så sätt konstatera att skillnaderna i utseende är miljöbetingade.

Vattenlevande exemplar får långa stjälkar som kan rota sig vid noderna och långskaftade flytblad som är kala, mörkgröna och tydligt fjädernerviga.

På land är hela växten korthårig och grågrön i färgen, med håriga bladskaft och stipelslidor, samt lansettlika blad som har tvär bladbas.

Vattenpilört blommar från juli till september, blommorna är små, rosa till rosenröda, och sitter i korta tätblommiga ax, de utvecklas oftare då arten lever i vatten än då den växer på land.

Vattenpilört är allmän från Skåne till Gästrikland, norr därom ovanlig eller sällsynt och den växer i näringsrika sjöar och åar, eller i åkerkanter, vid vägar och på andra typer av kulturmark.

”Växtens namn antyder huru den, liksom en amphib, kan lefva både i vatten och på land. Dess egentliga element är likväl vattnet, och vackrast blir den i små insjöar och lugna vikar, der bladen stundom på sina ställen nästan täcka vattenytan och de vackert röda blomaxen sakta gunga, uppstickande mellan Näckrosorna. ”Stupenda metamorphosis plantae ex solo: in siccis erecta scabra tristis, in aquosis natans glabra et laeta”: L. Fl. Suec. [Linné i Flora Suecica]”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Fackelblomster, ”Lythrum salicaria”, är en flerårig ört som kan bli över en meter hög och stjälken är upprätt och fyrkantig med motsatta eller kransställda blad.

Bladen är oskaftade, lansettlika och något håriga.

Fackelblomster blommar i juli-augusti med ganska små rödvioletta blommor som sitter i kransar i bladvecken i en lång toppställd klase.

Blommorna har tolv ståndare och ett stift och tre blomtyper förekommer, i vilka ståndarna och stiftet är olika långa i förhållande till varandra.

Detta fenomen kallas heterostyli och förekommer även hos andra växter, till exempel släktet vivor ”Primula”.

Både roten och bladen innehåller sammandragande och stoppande ämnen och användes därför i äldre tid som medicin mot magåkommor.

”Fackelblomstrets egentliga blomningstid inträder först med eller under högsommaren. Med sin rika blomspira blir den då en riktig praktväxt, en Fackelros, och en prydnad för våra stränder o. a., der den öfver eller ibland andra växter, icke sällan invid Lysingens klargula kronor, stolt resa sig mot al- och pilbuskars bladverk”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Knölsyska, ”Stachys palustris”, är en flerårig, medelstor, mattgrön ört som kan bli upp till en meter hög och den har långa underjordiska utlöpare från jordstammen och sprider sig lätt vegetativt.

Stjälken är upprätt och oftast ogrenad och bladen sitter motsatta samt är långsmala och upp till decimeterlånga, med naggtandad kant.

De nedre bladen är mycket kort skaftade medan de övre är oskaftade.

Arten blommar från juli till september med rosa blommor som sitter i en axlik blomställning.

Knölsyska kan ibland korsa sig med släktingen stinksyska, ”Stachys sylvatica”, och hybriden skjuter då ofta rikligt med vegetativa skott samt har mörkt röda blommor men är steril.

Knölsyska är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige men förekommer sällsynt ända upp i Torne Lappmark och den växer på fuktig eller odlad mark.

Rotknölarna har använts som nödbrödsämne.

Artnamnet ”palustris” kommer av latinets ”palus” för ”kärr” och syftar på att den oftast växer på fuktig mark och det svenska namnet knölsyska syftar på de vita knölarna på jordstammen.

”I hungersnöd kan roten kokad äfwen ätas af menniskor, och antingen kokade och stampade, eller torkade och malne nyttjas til bröd i blandning med sädesmjöl”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *