Natur

Biologisk mångfald, del 14

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den biologiska mångfalden.

Biologisk mångfald, del 14, en natur- och kulturkrönika i 29 bilder från vår närmiljö och om överraskningar, där och när man minst anar det.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, under den första juliveckan anno 2017.

Biden visar en gammal hamlad ask, ”Fraxinus excelsior”, i Ingelsbo fältspatbrott utanför Hestra mot Tranemo.

Den äldsta kända asken lär vara ett träd vid Rinkabäcks gård i Västergötland som skall ha funnits där sedan 1300-talet.

En av de största askarna fanns i Ekhammar i Västergötland och var 30 meter hög med en stamomkrets på hela 6,35 meter i brösthöjd.

Asken värderades förr högt, virket är hårt och segt och användes till redskap och verktyg.

Barken som gick under namnet, ”Cortex Fraxini”, användes mot bland annat frossa och mask.

Asken gav också kreatursfoder och i äldre tider hamlades, beskars, ofta askarna hårt för att få dem att skjuta rikligt med skott som användes som foder till djuren.

Asken är det träd som förknippas med Yggdrasil, världsträdet, då det i Eddan benämns ”askr”.

Problemet är dock att ”asken” Yggdrasil uppges vara evigt grön och flera författare påpekar att ”askr” också kan tolkas som idegran, ”Taxus baccata”.

Det svenska namnet ask, asker eller esk är känt sedan medeltiden, det ingår också ofta i ortsnamn, som Eskhult, Askaby och Askanäs.

”Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen. Wid Asklöfwens utslående, blomma frukträden, Råg-axen utspricka, Wårblomstren pråla och sjelfwa wåren är då i sin lekande fägring.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

I anslutning till förra bilden gamla vid Ingelsbo fältspatbrott Hestra ask hittade vi detta rödlistade, NT, väddsandbi ”Andrena hattorfiana”.

Väddsandbi är en art i insektsordningen steklar som tillhör överfamiljen bin och familjen grävbin.

Arten har en kroppslängd på mellan 13-16 millimeter och honan har liksom honorna hos andra arter av sandbin kraftigt behårade bakben och en speciell pollenkorg på bakbenens höfter, som är bildad av långa böjda hår.

Grundfärgen på kroppen är mörk, med en ganska gles ljus behåring och på bakkroppen är andra, ibland även första segmentet rött.

Individer som är helt svarta kan också förekomma.

Hanen skiljer sig från honan genom att vara slankare till kroppsformen och ha tätare behåring, särskilt på mellankroppen och den röda färgen på bakkroppen saknas oftast hos hanen och munskölden är gulvit.

Väddsandbiet finns i större delen av Europa och i Nordafrika och i Sverige finns det främst i Götaland och Svealand, med den nordligaste populationen i Närke.

Väddsandbiet är rödlistat i Sverige och utbredningsområdet inom landet har minskat under senare årtionden och det har troligtvis försvunnit från flera platser där det tidigare fanns.

De största hoten mot arten är övergödning och olika herbicider som används i jordbrukets ogräsbekämpning.

Väddsandbiet har gått tillbaka även i andra delar av Europa och arten är rödlistad också i Finland, Norge, Tyskland och Storbritannien.

I 2005 års rödlista angavs det som sårbart, VU, men i 2010 års rödlista anges det som nära hotad, NT.

Väddsandbiet är ett solitärt bi, det vill säga, att det inte bildar samhällen och istället gräver honan ensam ut ett bo i marken, som hon förser med celler för äggläggning, och pollen lagras i äggcellerna som föda för larverna.

Flygtiden är från mitten av juni till mitten av augusti och väddsandbiet är mycket specialiserad i sitt födoval och samlar endast pollen från åkervädd, ”Knautia arvensis”, och fältvädd, ”Scabiosa columbaria”.

Väddsandbiets habitat är därför också sådana områden där dessa örter växer, till exempel ängar och kanter mot åkrar och skog.

Åkervädd, ”Knautia arvensis”, växer rikligt på platsen medan arten fältvädd, ”Scabiosa columbaria”, saknas helt.

Linden, ”Tilia cordata”, kan bli upp till 22 meter hög och den största kända stamomkrets hade en lind i Närke som mätte hela 8,35 meter i brösthöjd, lindar i Tyskland uppges kunna bli över 1000 år gamla.

Veden är mjuk och används ofta till snideriarbeten, flera av regalskeppets Vasas skulpturer är till exempel gjorda av lind, veden har också använts för framställning av ritkol och barken har ett bastlager som använts till rep, mattor och för trädgårdsändamål.

Lindblommor har använts i medicinen sedan medeltiden eftersom te av lindblommor ansågs svettdrivande.

Lindar producerar rikligt med nektar och besöks gärna av bin som då ger lindblomshonung och inom farmakologin har både blommor, bark och kol använts som ”Tiliæ Flores”, ”Cortex interior”, och ”Carbones”.

Lind planteras ofta som parkträd, även om hybriden parklind, ”Tiliae x vulgaris”, är vanligare i odling.

Carl von Linnés far tog sitt efternamn efter en ovanligt stor lind som växte vid Stegaryd i Småland.

”Mig finner ingen,
ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind –
Jag ler åt alla,
alla åt mig le.
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind –
ett vet jag bättre än klänga och springa,
det är att sjunga här under lind.”

Ur ”Tintomaras sång” av Carl Jonas Love Almqvist ”Drottningens juvelsmycke”, år 1854.

Bilden visar blad som tillhör arten rotfibbla, ”Hypochaeris radicata”, där artnamnet ”radicata” betyder ”med lång rot” av latinets ”radix” för ”rot”.

Bilden visar en överblommad korg med frön som tillhör arten rotfibbla, ”Hypochaeris radicata”, där frukterna, fröna, har fjäderpensel och en yttre rad med enkla hår, vanligen har alla frukter ett långt spröt.

Backfältmätare, ”Xanthorhoe montanata”, förekommer allmänt från Skåne till Torne lappmark och dess vingbredd är mellan 25-31 millimeter.

Larven lever på diverse örter ur släktena ”Galium”, bland annat måror, ”Geum”, bland annat humleblomster, ”Primula”, bland annat vivor, ”Rumex”, bland annat skräppor och syror, Stachys, bland annat syskor samt ”Stellaria”, bland annat nejlikväxter och stjärnblommor.

Förpuppningen hos arten sker nere i marken.

Bilden visar rikligt med blommande hagfibblor, släktet ”Hieracium”, ”sect. Vulgata”, som är en av de största sektionerna i släktet.

De omfattar fler än 600 apomiktiska småarter vilka ofta liknar skogsfibblorna, släktet Hieracium”, ”sect. Hieracium”.

Hagfibblor är vanliga och förekommer i hela landet, från Skåne till Torne Lappmark och de växer i alla slags miljöer, i vägkanter, skogsbryn, skogar, ängsmark och vid stränder.

Fjällticka, ”Polyporus squamosus”, har halvcirkelformade, runda eller njurlika hattar som normalt blir mellan 10-30 centimeter breda, men extremt dimensionerade exemplar kan uppnå nästan dubbla den storleken.

De kan växa enstaka eller flera från en relativt kort, sidställd, ibland grenad fot, och enskilda hattar kan bli upp till 5 centimeter tjocka.

Ovansida gulbrun med breda, mörkare brunaktiga fjäll, som är tilltryckta underlaget och i allmänhet koncentriskt anordnade.

Porerna är oregelbundet kantiga och mellan 1-2 per millimeter, gräddfärgade till smutsgula, långt nedlöpande på foten, som i den nedersta delen är svart och sammetsartad.

Kött av porernas färg, korkartat och upp till 4 centimeter tjockt där rörlagret är upp till 1 centimeter.

Fjälltickan förekommer både på levande och döda träd, bland annat på alm, ask och lönn i parker och alléer, ofta högt ovan marken.

Arten växer dessutom i fuktiga, ofta snåriga miljöer med viden och al.

Bildens björktrast, ”Turdus pilaris”, lyssnar efter maskar i gräsmattan och bara någon minut senare hade den fått ”napp” någon meter längre bort.

Bilden visar en hybrid mellan jordgubbe och hallon, jordgubbshallon ”Rubus illecebrosus” vars frukter är stora som mindre jordgubbar.

Frukterna växter på en låg buske, endast cirka 50 centimeter hög, men var försiktiga den växer och sprider sig mer än vad man oftast vill.

Videört, strandlysing, ”Lysimachia vulgaris”, är en ganska högväxt ört med kransställda blad och en grenig klase med gula blommor som ingår i familjen ”Primulaceae”, på svenska viveväxter.

Videörten eller strandlysingen har använts som färgväxt och färgar gult, utom roten som färgar brunt.

”Bland de örter, som mest pryda stränder eller andra vattenkanter, är Vanliga Lysingen. Antingen den visar sig enstaka eller sällskapligt, utmärker den sig alltid med sin resliga växt och sina väl ordnade knippen af guldgula, regelbundna blommor. Den sällskapar gerna med Pilbuskar och Fackelblomster, med Floksörten och andra växter, som älska fuktighet och svalka.

Men denna ganska prydliga växt saknar nästan all lukt och smak, eller andra märkligare egenskaper. Endast såsom färgväxt är den användbar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Penningblad eller myntlysing, ”Lysimachia nummularia”, är en krypande flerårig ört med runda blad och gula blommor som sitter enstaka på skaft från bladvecken och som är släkt med föregående bilds videört eller strandlysing.

”Mynt-Lysingen är också en ganska vacker växt, både genom sina stora, klargula blommor och genom dessas ställning på den med sina runda blad till marken tryckta stjelken; då den är som bäst utvecklad och blommar som rikast, liknar den en liten blomster-guirland.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

På spåret vid järnvägsstationen i Lund växte rikligt med arten gul nunneört, ”Pseudofumaria lutea”, som är en lågväxt, ljusgrön, flerårig ört med flikiga blad och små gula blommor.

Gul nunneört är en odlad art som förvildats i södra och mellersta Sverige och arten kommer ursprungligen från södra Europa.

Lite varstans utmed husfasaderna och trottoarerna i Danmarks huvudstad Köpenhamn växte arten hårgängel, ”Galinsoga quadriradiata”, som är en ettårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög.

Hårgängel är ett så kallat ogräs som förekommer i Syd- och Mellansverige och som växer på öppen jord, till exempel i trädgårdar och parker.

Den första fynduppgiften av hårgängel är från Sollentuna prästgård i Uppland där den insamlades av kyrkoherde H. Hansson åren 1926-1927.

Fyndet publicerades i Erik Almquists ”Upplands vegetation och flora” år 1929 och kyrkoherdens fynd artbestämdes av Tycho Vestergren och det insamlade materialet finns idag i Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

På en gräsmatta alldeles utanför Moderna museet i Stockholm växte denna massförekomst av arten rödkämpar, ”Plantago media”.

Arten är en flerårig ört med en lång, trind stjälk som i toppen har ett tätt blomax och bladen sitter samlade i en rosett vid basen, de är hela, ovala, kortskaftade och liksom stjälken tätt och kort håriga.

”Annars kallas växten vanligen Kämpar, Slåsskämpar, med hänsyn till den bland ungdomen temligen bekanta lek, hvartill dess blomstänglar begagnas, och hvarvid ‘kämparne’ taga hvardera ett lika stort antal stänglar och slå dem en och en i sender mot hvarandra tills blomaxeln afslagits. Den, som först förlorat alla sina stänglars ax, är öfvervunnen.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

På vägen in mot Haga slott i Stockholm växte det rikligt med arten cikoria, ”Cichorium intybus”, som är en två- till flerårig ört med ljusblå blommor, dock ännu inte i blom.

Olika sorter av cikoria odlas som sallat och saluförs under namnen endive och rossisallat eller radicchio.

Den torkade och malda roten har under kristider använts som kaffesurrogat, så kallat cikoriakaffe och i äldre tider ansågs cikoria vara verksam mot bland annat gikt och gulsot.

Artnamnet ”intybus” var namnet på cikoria hos romaren Vergilius och antas komma av att den odlade cikorian har ihålig stjälk ”in-tubus”.

”Cichorierot har stor användning som kaffesurrogat och tjenar till förfalskning af arabiskt kaffe. Af allmogen samlas roten och torkas. Den säljes i städerna, der den sönderskäres, rostas på samma sätt som kaffe och pulveriseras genast efter rostningen. Pulvret fås vanligen fuktigt, emedan det lätt drager till sig fuktighet ur luften. Roten innehåller intet ämne, som liknar kaffet, men den vid rostningen bildade flyktiga oljan antar en vidbränd lukt, som har en viss likhet med den af rostat kaffe.”

Ur ”Ordbok. Förklaringar öfver 40,000 främmande ord och namn” av C. M. Ekbohrn år 1885.

Årets skörd av Victoriaplommon blev åter riklig, och god dock blev det ett litet bortfall på grund av angrepp av plommonvecklaren, ”Cydia funebrana”.

Det ytligt synbara tecknet på ett angrepp är en liten ofärgad, seg gummidroppe som tränger fram ur det hål, vari larven borrat sig in i frukten och angripna kart får en blåaktig färgton, mognar i förtid och faller därefter av trädet.

Plommonvecklarens framvingar är askgrå till gråaktigt bruna och svagt glansiga och i kanten av vingen avtecknar sig en så kallad spegelfläck med fyra korta svarta streck i.

Bakvingarna är blågrå med vitgula fransar och spännvidden mellan vingspetsarna är mellan 11-15 millimeter.

Plommonvecklaren flyger om natten under juni månad och honan lägger ägg då temperaturen är minst 15°C.

Varje hona lägger mellan 40-60 ägg, ett ägg per kart och äggen är ovalt urglasformade och silverglänsande samt läggs i närheten av fruktskaftet.

När ägget kläckts och efter en kort rundvandring borrar sig larven in i plommonkartet och inuti kartet gnager den ur en håla som förorenas med exkrementer.

Larverna är mellan 10-12 millimeter långa, rödaktiga med mörkt bruna huvuden och något ljusare nack- och analsköldar.

En liten gummidroppe från ingångshålet förråder larven och under sensommaren lämnar den fullvuxna larven frukten för att leta upp en lämplig övervintringsplats på marken eller i barken av något träd, där den spinner in sig i en kokong.

Först våren därpå förpuppas den, pupporna är 6-7 millimeter långa och ljust bruna och i maj-juni kryper den färdigbildade fjärilen ur puppan.

På grund av att fjärilen inte flyger några längre sträckor sker spridningen ganska långsamt, på kontinenten uppträder dock ofta en andra generation i augusti-september som orsakar stor skada.

Det finns ingen anledning att bekämpa plommonvecklaren kemiskt i hemträdgårdar utan skaka ned och gallra bort angripen kart, samt samla upp och förstör dessa.

Victoria eller Queen Victoria, Aldertonplommon, är en plommonsort som upptäcktes först i en trädgård i Alderton, Sussex, och infördes i handeln år 1844 av en plantskoleägare, Denyer, under namnet Denyer’s Victoria.

Sorten blev snabbt mycket populär i Sverige under senare delen av 1800-talet.

Frukten blir stor om den gallras och formen är oval eller äggrund, grundfärgen är grönaktigt gul, oftast överdragen med en rödviolett färg.

Stenen eller kärnan lossnar inte helt från köttet men huden går lätt att dra av och köttet är rätt grovt, ljusgult, vid god utveckling och full mognad sött och välsmakande.

Mognadstiden är mitten eller slutet av september och det är en bra bords- och hushållsfrukt.

Trädet är rätt härdigt och växer kraftigt men blir inte särskilt stort och blomningen är medeltidig och sorten självfertil.

Arten angrips sällan av sjukdomar men av fruktmögel och karten måste gallras kraftigt om frukten skall uppnå full utveckling.

Träden blir på grund av den rika bördigheten tyvärr sällan riktigt gamla.

Invid Öresunds vatten i Köpenhamn växte dessa arter av gräs som jag tror tillhör arten vildkorn eller harkorn, ”Hordeum murinum”.

I Norden, där korn förr var den huvudsakliga brödsäden, har det till stor del undanträngts av andra sädesslag, och odlas där numera huvudsakligen till djurfoder och för maltberedning.

Bildens rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens” är en art i familjen ”Amanitaceae” och släktet flugsvampar.

Svampen växer på marken i blandskog och parker i Europa och Nordamerika, samt i Sydafrika, dit den antagligen förts av misstag via importerade träd och i Sverige finns den huvudsakligen i Götaland och Svealand och blir ovanligare i Norrland.

Arten är en utmärkt matsvamp i flera svampböcker, men då den kan förväxlas med andra ”Amanita”-arter avråds ovana plockare från den och svampen har även orsakat lättare förgiftningar, särskilt i rått tillstånd.

Fruktkropparna hos rodnande flugsvamp kommer från sommar till sen höst och svampen blir oftast mellan 6–25 centimeter hög med en fotdiameter på mellan 1–3 centimeter och en hattdiameter på mellan 6–15 centimeter.

Under mindre gynnsamma förhållanden kan dvärgformer bildas med en hattdiameter på mindre än fyra centimeter.

Foten är vit till grårosa och uppsvälld nertill och ringen är hängande, tjock, bred och vit till gulvit i färgen.

Hatten är oftast gråbrun till rosabrun och har ofta hylleplättar samt noppiga till fnasiga hyllerester, vilka är grå till rosa, hattformen är välvd till utbredd och hattkanten saknar fåror.

Skivorna sitter tätt och är mjuka och vita, men rödfärgas vid skada och sporerna är äggformade, mäter cirka 8–9 gånger 5–5,5 mikrometer, är vita och amyloida, det vill säga, de färgas blå av jodlösning.

Köttet rodnar efter ett tag om svampen snittas, medan själva svampen saknar särpräglad doft och arten är ofta angripen av olika evertebrater, ryggradslösa djur.

Svampen kan förväxlas med gråfotad flugsvamp, ”Amanita spissa”, gulbrämad flugsvamp, ”Amanita franchetii” och panterflugsvamp, ”Amanita pantherina”.

Det rodnande svampköttet hos bildens ”Amanita rubescens” är dock unikt bland europeiska flugsvampar.

Evertebrater eller ryggradslösa djur är djur utan ryggrad, det vill säga, alla djur utom understammen ryggradsdjur.

Hit brukar även föras protozoerna, de encelliga ”djuren” och av Sveriges mer än 35 000 kända djurarter, inklusive cirka 2 000 arter protozoer, utgörs nästan 99 % av ryggradslösa djur, totalt i världen är motsvarande siffra cirka 97 % ryggradslösa djur.

Fynd av bland annat krypspår i 650–542 miljoner år gamla lagerföljder visar att det fanns ryggradslösa djur i slutet av prekambrium men det är emellertid först i början av kambrium för cirka 542 miljoner år sedan som man har en rik dokumentation av olika ryggradslösa djur.

Då utvecklades en mångfald olika livsformer, och detta i det geologiska perspektivet plötsliga uppträdande av framför allt olika grupper av ryggradslösa djur brukar kallas den kambriska explosionen.

Denna vackra turkduva, ”Streptopelia decaocto”, som är en art i fågelfamiljen duvor fotograferades i Lund i somras.

Arten är mellan 31–33 centimeter lång och sandfärgat brun med smalt svart nackband och yttre halvan av stjärtens undersida vit, inre halvan svart.

Turkduvan häckar i ett sydligt bälte från Kina till Turkiet och har från 1930-talet expanderat mot nordväst i Europa.

Den påträffades i Sverige första gången 1949 och häckar nu i samhällen i södra och mellersta Sverige.

Första gången jag såg dessa fåglar var år 1972 då ett par höll till under ett antal år vid kvarnen i Skillingaryd där de plockade spillsäd som föda, åtskilliga år senare hittades ett rede med häckande turkduvor på Skillingaryds skogskyrkogård.

Denna fågel av arten grå flugsnappare, ”Muscicapa striata”, vilket betyder, ”strimmig som tar flugor”, häckade i Östra lägret på Skillingaryds skjutfält i somras och fick åtminstone ut 3 ungar.

Sången från grå flugsnappare är mycket enkel och består av upprepade gälla, raspiga och gnisslande ljud och låter först som om det kommer från mer än en fågel.

Arten förekommer i miljöer där det finns träd eller buskar och häckar gärna i holkar.

Redan i augusti och september flyttar den till de tropiska och södra delarna av Afrika.

Fasanen har sin ursprungliga och naturliga utbredning i Östra Asien och den har inplanterats i olika omgångar till Sverige, men blev en del av den vilda faunan först för ungefär 100 år sedan.

Idag finns fasanen norrut upp till en linje mellan norra Uppland och Göteborg.

Beståndet minskade betydligt under efterkrigstiden troligen som en följd av industrialiseringen av jordbruket men minskningen har avtagit något under de senaste årtiondena och år 1999 uppskattas det svenska beståndet till mellan 25 000-100 000 par i landet.

Denna tupp är nästan tam och låter sig gärna matas med diverse godsaker som en fasan gillar.

Amiralfjäril, ”Vanessa atalanta”, är en art i familjen praktfjärilar som är svart med ett rödorangefärgat tvärband och vita fläckar på framvingens spets samt rödorange bakvingekant.

Vingspannet är mellan 53-63 millimeter och amiralen förekommer i hela Europa bort till Uralbergen, och i hela Nordamerika, bestånd har även införts på Hawaii och på Nya Zeeland.

Varje vår migrerar ett stort antal individer från medelhavsområdet till bland annat Sverige där de parar sig och lägger gröna, ovala ägg på brännässlor, företrädesvis i något skuggigt läge.

Larverna kan vara gröngrå eller svartbruna, men med svart huvud och fjärilarna kläcks i juli–augusti samt övervintrar som vuxen, men i Sverige misslyckas detta vanligen, tyvärr.

Även en vildkanin, ”Oryctolagus cuniculus”, i Långasand måste vara noga med hygienen vilket denna individ få vara ett bevis på.

Vildkaninen inplanterades i Skåne kring förra sekelskiftet och på Gotland 1902 och finns nu upp till södra Småland och norra Halland.

Vildkaninstammarnas storlek och utbredning bestäms av förekomsten av kaninpest, myxomatos men vinterklimatet hindrar också spridning norrut.

Den finns främst på sandiga marker där den gräver hålor och gryt men även stenmurar, dikesvallar och rishögar används som gömställen.

I några av våra städer finns även förvildade tamkaniner, som inte härstammar ur vår stam av vildkaniner.

Även en vildkanin, ”Oryctolagus cuniculus”, i Långasand måste vara noga med hygienen vilket denna individ få vara ett bevis på.

Parningen hos vildkaninerna sker huvudsakligen under tiden februari-augusti och efter 30 dygns dräktighet föder honan i ett gryt eller håla.

Ungarna är blinda och nakna vid födseln och de dias i cirka 3 veckor och klarar sig på egen hand vid cirka 5 veckors ålder.

Vildkaninerna får cirka 4 kullar per år med 4-6 ungar per kull och honorna blir könsmogna redan vid omkring 3,5 månaders ålder, och arten har förhållandevis hög reproduktion.

Kaniner och harar kan inte hybridisera, alltså para sig och få avkomma.

Kaniner är på sina håll viktiga bytesdjur för både rovdjur och rovfåglar och ungdödligheten är därför naturligtvis hög, i vissa områden upp till 90 % under det första levnadsåret.

Även en vildkanin, ”Oryctolagus cuniculus”, i Långasand måste vara noga med hygienen vilket denna individ få vara ett bevis på.

Vildkaninen jagas ofta med hjälp av hund eller iller, antingen med så kallad stötande hund, vilken energiskt genomsöker tät vegetation för att stöta ut viltet så att jägaren får möjlighet till skott, eller med någon typ av drivande hund som får kaninen i rörelse inför väntande skyttar.

Men för att kunna beskatta även de kaniner som befinner sig i jordhålor behövs en tam iller och den släpps in och skyttar vaktar vid de utgångshål som man tror kaninerna kommer ge sig av ifrån och jägaren är då beväpnad med en hagelbössa.

Denna mycket speciella och vackra sten ligger utanför en affär i våra trakter, det vill säga, inom det som förr kallades för GGVV-regionen.

Det är mycket geologisk historia att berätta om dess tillkomst men jag nöjer mig med att säga att de mörka lagren är basalt, de ljusgrå lagren är gråvacke-sediment medan de vita lagren är pegmatitgångar.

Stenen består av sediment-bergarter och basiska vulkaniter som troligen är avsatta i djuphavsmiljö för cirka 1600 miljoner år sedan.

Varifrån just denna sten är hämtad vet jag tyvärr inte.

1 reaktion på Biologisk mångfald, del 14

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *