Natur

Bison och Nordamerikas prärieindianer

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har  besökt Bisonfarmen i Gate.

Bison och Nordamerikas prärieindianer, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om människor och djur som varit på utrotningens brant och återvänt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, de sista av oktobers dagar anno 2017, fyra dagar från november.

Vi befinner oss inte på de nordamerikanska prärierna utan på Mobolets gård i Västergötland, på Bisonfarmen i Gate inte långt från Hjo, dit där det under våren år 2005 anlände ett antal bisonoxar som idag vandrar omkring med en vacker utsikt över Vättern och Hökensås skogar.

Långt där borta i fjärran går de mäktiga djuren som på latin har namnet ”Bison bison” och bison är det vetenskapliga namnet för ett släkte i familjen slidhornsdjur med två nu levande arter bison och visent.

Det latinska ordet bison är troligen en omvandling av det germanska ordet ”wisund”.

Den första arten i släktet utvecklades troligen av ett oxdjur från släktet ”Leptobos” som levde under tidig pleistocen, en geologisk epok som sträcker sig från 2 588 000 år sedan till ungefär 11 600 år sedan.

Denna så kallade ur-bison, ”Bison sivalensis”, uppkom i norra Indien och flyttade till de stora asiatiska stäpperna där den utvecklades till stäppbisonoxen, ”Bison priscus”.

Stäppbisonoxar ökade utbredningsområdet och jagades av Cromagnonmänniskan och avbildades på olika grottmålningar, till exempel i Altamira, Lascauxgrottan och Chauvetgrottan och från populationer som stannade i Eurasien utvecklades dagens visent, ”Bison bonasus”, men hur det gick till är ännu inte helt utrett.

Under istiden vandrade stäppbisonoxen över en landbrygga vid dagens Berings sund från Sibirien till Nordamerika och en frusen individ av arten hittades år 1979 av guldgrävare nära Fairbanks, Alaska och uppskattades vara 35 000 år gammal.

Fyndet fick namnet ”Blue Babe” då hudens färg blev blå på grund av en kemisk reaktion med luften.

Arten stäppbison delades upp i två nya arter som invaderade kontinentens södra delar i två vågor som följde på varandra.

Den ursprungliga stäppbisonoxen dog ut överallt vid slutet av senaste istiden och den första nya arten var ”Bison latifrons” som dog ut för ungefär 20 000 år sedan.

Den andra arten var redan tidiga former av dagens bisonoxe, ”Bison bison”, långhornad ”Bison bison antiquus” och korthornad ”Bison bison occidentalis”, och dessa varianter räknades tidigare som självständiga arter men listas numera som utdöda underarter till bisonoxen.

Under tidig holocen för cirka 6000 år sedan uppkom dagens underarter, det vill säga, ”Bison bison bison” som lever på prärien och ”Bison bison athabascae” som ofta vistas i skogar.

Det finns inga genetiska spärrar för att korsa bisonoxen med europas visent, vilket indikerar på en nära släktskap med varandra.

Genetiska undersökningar av arternas DNA visar däremot ganska stora differenser.

Angående hankönets Y-kromosom är arterna nästan likadan men för honkönets mitokondriella DNA finns påfallande skillnader.

Honor av bisonoxen har ett mitokondriellt DNA som återfinns hos jak, ”Bos grunniens”, av honkön.

Honor av visent liknar genetisk den utdöda uroxen, ”Bos primigenius”, och dessa resultat tolkas så att prehistoriska bison från Eurasien hade avkomna med uroxar som blev dagens visent och det finns också indicier på att släktena ”Bos” och ”Bison” är parafyletiska.

Parafyletisk sägs en organismgrupp vara när alla representanter eller taxa i den härstammar från en och samma anfader men när inte alla av anfaderns avkommor inkluderas i nämnda grupp.

Så är till exempel gruppen kräldjur parafyletisk eftersom fåglar, som är en av de grenar som ”urkräldjuret” gett upphov till, normalt inte förs till kräldjur.

Bison har en boghöjd på cirka185 centimeter och liksom sin europeiska släkting visent har den ett kort, brett huvud och på manken en stor puckel, vilken bildas genom att tornutskotten på ryggraden är förlängda.

Bison fanns tidigare i skogar och på prärier i stora delar av Nordamerika och man räknar med att 40–50 miljoner djur strövade över prärien i början av 1800-talet.

Under mitten och slutet av 1800-talet utrotades den nästan helt och denna utrotning bedrevs delvis avsiktligt av vita för att beröva prärieindianerna deras försörjningsunderlag, vilket jag ber att få återkomma till senare i denna krönika.

Numera finns bison huvudsakligen i nationalparker och andra skyddade områden och man har också börjat föda upp bison på boskapsrancher, och därmed har totalantalet ökat kraftigt.

Mellan åren 1970-1990 fördubblades antalet i USA, och i början av år 1990 uppgick stammen till totalt cirka 60 000 djur, vilket fortfarande bara är en spillra av tidigare antal om 60 miljoner djur.

Bisonkött är magrare och innehåller mindre kolesterol än vanligt nötkött och värderas därför högt.

Man har även försökt korsa bison, på engelska buffalo, och nötkreatur, på engelska cattle, men avkomman, som kallas ”cattalo”, är steril.

Bisonoxen är som redan nämnts ett kraftigt djur med en längd av upp till 3 meter och en höjd av 1,8 meter över bogarna och med en vikt som går upp till 850 kilo.

Arten Bison är det största nu levande landdjuret i Nordamerika.

Det uppskattas att det till år 1860 fanns cirka 60 miljoner bisonoxar på den amerikanska prärien och indianerna jagade bison för att få mat och skinnet användes till kläder med mera.

Det fanns även vita jägare som jagade bison också bland annat för skinnets skull och det var en okontrollerad jakt som var anledningen till att mängden av bisonoxar minskade.

Vid slutet av 1800-talet var bisonoxarna nästan utdöda, de jagades till så nära utrotning man kunde komma och år 1894 fanns bara 800 djur kvar.

Att de minskade så drastiskt berodde på att omkring år 1870 övergick amerikanska staten till en systematisk utrotning för att indianerna inte skulle kunna jaga och därmed svälta och frysa.

På så sätt kunde man tvinga in indianerna i reservat och de blev beroende av bidrag från den federala regeringen och det var de stora järnvägsbolagen och USA:s armé som i samarbete med varandra organiserade denna fasansfulla utrotningsjakt.

Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och de betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln även om man sedan inte klarade av den kommersiella hanteringen och för varje bisonskinn som kom ut på marknaden hade tre till fem bisonoxar dödats.

Arméns ledning stoppade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen och general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang.

President Ulysses S Grant gav sitt stöd för utrotningslinjen under de år som blev avgörande för beståndet och han stoppade en lag som godkänts av kongressen som skulle räddat bisonbeståndet.

Den mest kände buffeljägaren var överste William Cody, eller Buffalo Bill som han kallades och han sköt 4000 bufflar på 18 månader.

Idag, år 2018, finns troligtvis 350 000 bisonoxar i vilt tillstånd på de amerikanska prärierna.

Rubriken prärieindianer är ett flertal indianfolk inom präriens kulturområde i Nordamerika och den ekologiska indelningen av prärieområdet i en bördigare östlig och en torrare västlig del motsvaras av en kulturell indelning av dess ursprungliga befolkning i två huvudgrupper, de östliga, hackbrukande folken och de västliga, nomadiserande folken.

De östliga präriefolken livnärde sig på en kombination av jordbruk, insamling och jakt där de viktigaste grödorna var majs, bönor, solrosor och tobak, och det viktigaste bytesdjuret var bisonoxen.

Säsongsvis lämnade de jordbrukande präriefolken sina permanenta bostäder för att jaga bison och under dessa perioder levde man i koniska tält av buffelhudar, så kallade ”tipis”.

De halvbofasta präriefolkens städer var koncentrerade till större vattendrag och i söder bestod de av bikupeformade gräshus, i norr av bastanta cirkulära jordhus, delvis nedgrävda i marken.

Den sociala organisationen präglades av klaner och hos vissa folk av moieties och generellt var också hövdingarnas makt större hos de jordbrukande folken än hos deras nomadiserande grannfolk.

Moieties, moiety, dualorganisation, är ett drag i samhällsorganisationen i ett stort antal traditionella kulturer i framför allt Nord- och Sydamerika, Australien och Indonesien.

I dem delas befolkningen in i två hälfter och i ordets snävaste innebörd förutsätts att hälfterna är exogama, det vill säga, föreskriver utgifte, och att de rekryterar medlemmar unilinjärt, det vill säga, endast genom det ena könet.

Män ur en hälft får gifta sig enbart med kvinnor ur den andra, vilket ger upphov till ett direkt eller symmetriskt utbyte av kvinnor.

I vidare mening syftar dualorganisation på en itu delning av samhället, där de två hälfterna har klart definierade ceremoniella rättigheter och skyldigheter gentemot varandra, och där de förknippas med olika, ofta motsatta kosmologiska aspekter och företeelser, som färger, årstider eller himlakroppar.

Inom hela det östliga prärieområdet kan man spåra influenser av den en gång så inflytelserika hopewellkulturen, en forntida nordamerikansk kultur i östra skogsområdet, cirka 100 före Kristus – 400 efter Kristus.

Präriens jordbrukare kan leda sina rötter inom prärieområdet tillbaka till förhistorisk tid och de dominerande bland dessa var mandaner, arikara, pawnee, omaha, kansa, osage och wichita, och de viktigaste språkfamiljerna var caddo och sioux.

De västliga präriefolken är överlag sentida invandrare till prärieområdet och att de torra högslätterna blev föremål för omfattande invandring under 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet berodde dels på att många indianfolk tvingades västerut som ett indirekt resultat av européernas västliga expansion och dels på de från spanjorernas hjordar förrymda hästarnas intåg på prärien, som gjorde det möjligt att utnyttja högslätternas resurser, framför allt bisonoxarna, som aldrig tidigare.

Historiska processer, som ytterst kan härledas till européernas ankomst, ledde således till uppkomsten av den beridna jägarkultur som i populärlitteratur och film kommit att symbolisera begreppet ”indian” i den euroamerikanska föreställningsvärlden.

De nomadiserande präriefolken följde bisonoxarna i spåren och kom i stort att anpassa sig efter dessas flyttningsmönster, under somrarna samlades man i stora läger, medan man under vinterhalvåret splittrades upp i mindre grupper, vanligen släktgrupper, om några hundra individer.

Bisonjakterna och stamfejderna dominerade nomadfolkens livsstil och där bisonjakterna företogs kollektivt före uppbrottet från sommarlägren samt i mindre grupper under andra delar av året.

Bisonoxen dominerade nomadernas såväl ekonomi som kosmologi.

I stort sett varje del av bisonoxen antingen konsumerades eller omvandlades till nyttoföremål, av dess hudar tillverkades det för området så typiska tältet, tipin, samt mantlar, väskor, sköldar med mera, av dess ben och horn tillverkades bland annat vapen och redskap.

Stamfejderna var inte en kamp om mark och resurser utan var i hög grad förknippade med krigaridealet, att vara man var att vara krigare, och det var framför allt på krigsstigen man erhöll prestige inom samhället.

Den nomadiska livsstilen krävde en rörlig social organisation och försvårade uppkomsten av någon politisk centralmakt.

Viktigast bland de västliga präriefolken var blackfoot, lakota med viktiga understammar som hunkpapa och oglala, dakota, crow eller kråkindianer, shoshoner, cheyenner, arapaho, kiowa och comancher.

De största representerade språkfamiljerna var algonkinspråk, sioux och uto-aztekiska språk.

De jordbrukande präriefolken decimerades svårt av epidemiska sjukdomar som européerna förde med sig samt av de senare invandrade krigiska nomadfolkens härjningar, och ett flertal av dem förflyttades under senare hälften av 1800-talet till Indianterritoriet i Oklahoma.

De nomadiserande präriefolken bjöd överlag de vita inkräktarna hårt motstånd, men tvingades kapitulera inför den numerära och militära övermakten.

Dessutom innebar den närapå totala utrotningen av bisonoxen att nomadlivsstilen slutgiltigt omöjliggjordes och de prärieindianer som i dag lever kvar inom sina traditionella områden tillhör de fattigaste av USA:s och Canadas minoriteter.

Indianer är en samlingsbenämning på ett stort antal olika folkslag som utgör ursprungsbefolkningen i Nordamerika och Sydamerika, tillsammans med inuiterna.

Indianer kallas nuförtiden mestadels för amerikanska urinvånare, efter en pågående diskussion i USA om att ”indian” kan uppfattas som stötande, då själva namnet uppstod av ett missförstånd och tillgavs dem av främlingar som trodde de kommit till Indien.

Indianer är en term som uppstod ur Christofer Columbus missuppfattning då han nådde de karibiska öarna 1492 och trodde att han hade nått Ostindien, han kallade därför invånarna indios, vilket är spanska för indier.

Trots hans misstag fortsatte den heterogena amerikanska befolkningen att kallas för indianer och idag betraktas i allmänhet ”indians” på engelska som ett nedsättande ord och ersätts ofta med ”Native Americans” i USA, ”First Nations” eller ”Premières Nations” i Kanada, ”Pueblos indigenas” i de spansktalande länderna, samt det portugisiska ”Povos indígenas” i Brasilien.

På engelska har indianerna ofta kallats för ”Red Indians” för att i efterhand skilja dem från de verkliga indierna i Indien och förmodligen kommer sig det namnet, och tillika det svenska ordet ”rödskinn”, av sedvänjan hos indianer i nordöstra skogsområdet att måla sina kroppar röda och idag betraktas detta namn som nedsättande, och undviks.

Fynd gjorda i Brasilien visar att en annan urbefolkning med gemensamt genetisk ursprung med Australiens aboriginer redan fanns där för 50 000 år sedan men denna urbefolkning verkar ha utrotats efter migrationen över Berings sund för omkring 17 000–11 000 år sedan.

Mänskligt DNA som har hittats i Oregon har daterats till 14 300 år sedan och arkeologiska fynd från både Nordamerika och Sydamerika har identifierats som en jägarkultur kallad ”Clovis” och har daterats till 13 000 år sedan.

Fynd som inte kan kategoriseras som ”Clovis” men som dateras till äldre än 13 000 år sedan kallas därför ”Pre-Clovis”.

Teorin om Beringlandbryggan bygger på antropologiska och genetiska spår som tyder på att indianerna ursprungligen migrerade till de två amerikanska kontinenterna från Sibirien över Berings sund för omkring mellan 17 000–11 000 år sedan.

Exakt när och hur denna första våg av invandring skedde, eller om kontinenten överhuvudtaget koloniserades på det sättet, är fortfarande omdiskuterat.

Tidigare har antropologer varit överens om att de första emigranterna korsade sundet för omkring 12 000–10 000 år sedan via den landbrygga över Berings sund som existerade under den senaste istiden för mellan26 000–11 000 år sedan och därifrån ska de ha koloniserat kontinenterna via Alaskas och Kanadas inland som nyligen befriats från sitt istäcke.

Flera sentida upptäckter antyder dock att bosättningar funnits i Brasilien och Chile redan för 11 500 år sedan, eller till och med tidigare och följaktligen finns flera alternativa teorier, som inte nödvändigtvis motsäger varandra.

De första asiatiska migranterna kan ha korsat landbryggan flera årtusenden tidigare och undvikit isen i norra Nordamerika genom att följa dess östkust, antingen till lands eller till havs längs med kusten.

Denna sista hypotes motsägs av den uppenbara bristen på spår efter sjöfarare under denna period.

Korsandet av Berings sund kan ha ägt rum före den senaste istiden, det vill säga, för omkring 37 000 år sedan, en teori som styrks av arkeologiska fynd i Sydamerika som daterats till före 14 000–12 000 år sedan.

Invandringen från Sibirien föregicks av folk från Oceanien som antingen seglade över Stilla havet eller tog sig över Beringia långt före de asiatiska folken och anhängarna av denna teori menar att de äldsta spåren av människan i Sydamerika och på Baja California uppvisar tydliga icke-asiatiska drag som liknar aboriginerna i Australien eller de så kallade negriterna i Sydostasien och på Andamanerna.

Dessa amerikanska stamfäder antas ha trängts undan av migranterna från Sibirien men ha kvarvarande ättlingar i den nu hotade ursprungsbefolkning som fortfarande lever i Eldslandet.

I Mexico och Mellanamerika finns det gott om spår av uråldriga kulturer vars invånare hade icke-asiatiska drag men de flesta antropologer och arkeologer är emellertid överens om att de genetiska och kulturella bevisen för ett sibiriskt ursprung för indianerna är de mest tillförlitliga och enligt dessa teorier har, med största sannolikhet, tre olika migrationer från Sibirien till Amerika ägt rum.

Den första vågen kom till ett land som beboddes av stora däggdjur från slutet av pleistocen, cirka 2 miljoner-10 000 år före nutid, med mammutar, hästar, jättetrögdjur och ullhåriga noshörningar.

Cloviskulturen ska vara en produkt av denna migrationsvåg och folsomkulturen, som baserade sig på jakt på bisonoxe, det som utvecklades från denna, och med tiden ska dessa paleologiska indiankulturer ha spritt sig ända ner till Eldslandet.

Den andra vågen var förfäder till na-denekulturerna, där na-dene är en språkfamilj från Nordamerika som består av den athabaskiska språkfamiljen tillsammans med språken eyak, tlingit, och eventuellt också, haida.

De levde framför allt i Alaska och västra Kanada, men några av dem emigrerade så långt söderut som till USA:s nordvästra stillahavskust och sydvästra USA och ska vara förfäder till dene-, apache- och navajoindianerna.

Med den tredje vågen kom inuiter och aleuter till Amerika och de kan ha tagit sig över havet, sedan landbryggan över Berings sund försvunnit.

Nyligen har genetiska studier gett en antydan om att fyra olika migrationsvågor kan ha kommit från Asien och det finns även belägg för en mer småskalig invandring från Europa på senare tid, människor som ska ha anammat en livsstil liknande inuiternas och yupikernas under den senaste istiden.

En konsekvens av de successiva migrationsvågorna blev att stora grupper med liknande språk och, i viss utsträckning liknande drag, bosatte sig i olika områden av de två kontinenterna.

De flesta folkgrupperna har i första hand varit lojala mot sin stam, men etnologer brukar försöka gruppera den enorma mångfalden i kontinenternas befolkning i större kulturområden utifrån geografiskt ursprung, lingvistiska likheter och levnadsmönster.

Många av dessa ursprungliga invånare i Amerika levde ett nomadiskt eller halvnomadiskt liv ända fram till den europeiska koloniseringen av den Nya världen.

Stora jordbruksbaserade civilisationer med monumental arkitektur, städer och avancerade styrelseskick uppstod dock kring Mississippifloden, i Mexiko, Centralamerika och Anderna.

Den europeiska koloniseringen av Amerika förändrade permanent och i grunden den amerikanska ursprungsbefolkningens livsvillkor och kulturer och mellan åren 1500-1900 undanträngdes de, och deras antal decimerades kraftigt av olika umbäranden såsom sjukdomar, krig och förslavning.

De första indianer som möte Columbus var arawakerna på Hispaniola och de togs som slavar, och år 1550 återstod bara 500 individer, ett sekel senare var de helt utrotade.

På 1400-talet förde spanjorer och andra européer med sig hästar till Amerika och några av hästarna lyckades smita och sprida sig i vilt tillstånd.

Hästen, som ursprungligen kom från Amerika till exempel hästdjur som arten ”Equus complicatus”, dog ut på kontinenten i slutet av den senaste istiden.

Det europeiska återintroducerandet av hästen fick djupgående konsekvenser för de nordamerikanska indianerna på de Stora slätterna och genom hästen kunde de lättare fånga sina byten, expandera kraftigt och öka handeln med omgivande stammar.

Européerna förde också med sig sjukdomar till Amerika och européerna var immuna mot sjukdomar som vattkoppor och mässling, men det var inte ursprungsbefolkningen och dessa sjukdomar, i synnerhet smittkoppor, visade sig mycket ödesdigra.

Den europeiska utforskningen av Amerika åtföljdes av epidemier som utplånade hela samhällen och hur många indianer som dog av smittorna är svårt att uppskatta, men enligt somliga bedömningar kan vissa befolkningsgrupper ha decimerats med upp till 80 %.

I USA kallades ursprungsbefolkningen, förutom den som finns i Alaska, på Hawaii och på andra Stillahavsöar, förut för ”amerikanska indianer, på engelska ”American Indians”, men på senare tid används mer och mer benämningen ”Inhemska amerikaner”, på engelska ”Native Americans”.

Ända från koloniseringens inledning uppstod strider mellan européer och indianer och i början kunde grymheten vara ömsesidig, men med ”Indian Removal Act” från år 1830 började den stegvisa fördrivningen av indianerna, ofta dikterad direkt från Washington och ofta med tusentals dödade indianer som följd.

Under senare hälften av 1800-talet förvisades till slut de återstående indiankulturerna till reservat samtidigt som bisonoxen, prärieindianernas traditionella jaktbyte, i princip utrotades av den vite mannen.

Ursprungsbefolkningarnas språk, religion och kultur undertrycktes sedan genom förbud och försök att påtvinga dem kristendom men under senare tid har dock ett gradvis erkännande av ursprungsbefolkningens rättigheter allt mer hamnat på den politiska dagordningen och i några fall har skadestånd utbetalats för grymheter som tidigare begåtts, vilket är ett viktigt erkännande för många indianer.

Innan européernas ankomst uppvisade indianernas kultur en enorm mångfald och några särskilt framträdande hantverk var sömnad, textilkonst, keramik och ett formaliserat bildspråk i form av stiliserade skulpturer och fetischer och sandmåleri.

Mycket av konsten var intimt förknippad med förfäderskult och mytologi och idag tillhör många indianer en synkretistisk, kristen rörelse som kombinerar den kristna liturgin med traditionella dans- och sångritualer till trummor.

Diabetes, hjärtsjukdomar, cancer, självmord och drogmissbruk är mycket högre bland indianer än bland USA:s befolkning i allmänhet, indianer tillhör också USA:s underklass, då de är några av landets fattigaste.

Ursprungsbefolkningen i Kanada kallas ”inhemska folk”, på engelska ”Aboriginal Peoples”, och indianerna, ursprungsbefolkningen förutom inuiter och métis, kallas ”First Nations”.

De utgör omkring 3 % av landets befolkning men, i det glest befolkade Kanada, upptar de ett betydligt större territorium än indianerna i USA men liksom i USA har många ”First Nations” kraftigt decimerats som följd av den officiella politiken.

Stora vattenkraftsprojekt har tvingat bort tusentals indianer och inuiter från deras traditionella territorium och flera av Kanadas indiankulturer håller på att dö ut sedan den europeiska expansionen reducerat talare av olika språk till några få hundra.

Engelska och franska har alltmer börjat ersätta ursprungsspråken men unika är fortfarande de maritima indiankulturerna i Kanada liksom några av de inhemska skriftspråken.

Den amerikanska ursprungsmusiken i Nordamerika är nästan uteslutande monofonisk och består traditionellt av trumma som enda instrument även om flöjt ibland förekommer.

Konsten utgör en viktig egen kategori i världens konsthistoria med helt egna uttryck och förutsättningar och betydande konstformer var bland annat keramik, måleri, smycken, vävning, skulptur och korgflätning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *