Dalby Söderskog, en råkall januaridag 2018

Dalby Söderskog, en råkall januaridag 2018, en natur- och kulturkrönika i 31 bilder om en biologiskt mångfaldsrik 100-åring utanför Lund.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nästan i mitten av januari nådens år 2018.

Den inledande bilden är tagen från bilfönstret när vi passerade det numera nedlagda kärnkraftverket vid Barsebäck.

Barsebäcksverket är ett före detta kärnkraftverk beläget vid Öresund, ägt av Barsebäck Kraft AB och dotterbolag till Ringhals AB.

Det innehåller två kärnreaktorer av kokvattenreaktortyp och den elektriska effekt som kunde matas ut på nätet var för vartdera reaktorblocket 615 MW, megawatt.

Det första blocket, Barsebäck 1, togs i kommersiell drift år 1975 och det andra blocket, Barsebäck 2, år 1977.

Verket var försett med ett 10 000 kubikmeter stort filter av krossad sten och genom detta skulle eventuellt utströmmande ånga kunna filtreras, så att mer än 99,9 % av alla radioaktiva ämnen, utom ädelgaser, kvarhölls i reaktorinneslutningen eller stenbädden om reaktorhärden hade skadats allvarligt.

Barsebäcksverkets läge i den tättbefolkade Öresundsregionen har kritiserats både i Sverige och i Danmark och detta samt avsikten att avveckla kärnenergin i Sverige på sikt ledde till att riksdagen beslöt att Barsebäcksverket skulle avvecklas, inledningsvis genom stängning av den ena reaktorn den 1 juli år 1998 och den andra några år senare.

Beslutet överklagades emellertid, och en lång juridisk process följde, vilket ledde till att Barsebäck 1 stängdes i och med utgången av november år 1999.

Uppgörelsen medförde även förändringar i ägandet och Barsebäck Kraft AB, som tidigare var ett helägt dotterbolag till Sydkraft AB, nuvarande E.ON Sverige AB, ägs av det nybildade Ringhals AB sedan den 31 juli 2000 som i sin tur ägs av E.ON Sverige AB och Vattenfall AB tillsammans.

Vid utgången av maj år 2005 stängdes även Barsebäck 2 och det man nu ser på bilden i fjärran till vänster är ett minne blott.

Nationalparken Dalby Söderskog bildades år 1918 för att bevara vad man då beskrev som en sydsvensk lövskog.

I själva verket har Dalby Söderskog varit både skog och en trädklädd betesmark och vid början av 1900-talet låg här en pelarsal av ek och bok med grönskimrande matta.

Nationalparken är som vackrast om våren och den intensiva, nästan exotiska, vårblomningen med mattor i gult och vitt är ett välkommet vårtecken.

Skötseln av Dalby Söderskog, som ni ser i fjärran, går främst ut på att låta skogen utvecklas fritt och målet är en ädellövsskog på den skånska sydvästslätten i sitt naturliga tillstånd, men en viss skötsel förekommer dock.

Ett område med gamla ekar underhålls med återkommande röjningar för utan människans hjälp skulle dessa gamla ekar inte klara konkurrensen från ask och alm.

Utmed stigarna fälls de träd som bedöms kunna falla över stigen och även fornlämningen Hästhagevallen hålls fri från igenväxning.

Nationalparken Dalby Söderskog är som allra vackrast på våren då en konsert av fågelsång och mattor av vitsippor, gulsippor och hålnunneört möter vandraren när våren kommer i april.

Tiden då trädens löv ännu inte skuggar har den rikaste blomningen, men underbart är kort, när träden står gröna är blomningen över och skogsbingel tar över på marken.

Men denna, Sveriges minsta nationalpark, är också värd ett besök även i sommarens täta grönska.

I det dunkla ljuset under trädkronorna hittar man lugn och tystnad mitt i det skånska slättlandskapet.

På vintern träder det karga trädlandskapet fram som en grafisk bild i vitt, grått och svart, nästan som på min bild.

Det förbereds för ett 100-årsjubileum i nationalparken, något man kan se redan vid vårt besök i mitten av januari, ganska precis 5 månader innan jubileumsfesten torsdagen den 14 juni i år.

Hemsidan säger följande,

Dalby Söderskog 100 år

Idag ska vi fira att det är hundra år sedan parken blev skyddad som en av landets nationalparker.

Länsstyrelsen, naturum med flera firar dagen med guidningar och aktiviteter. Detaljerat program kommer!

Tid: torsdag 14 juni 2018

Nya skyltar är på väg att komma på plats utmed de många vandringslederna tillsammans med många nya informationsskyltar.

Precis i entrén kommer ett stort antal informationsskyltar att sättas upp, jag hoppas verkligen att besökarna tar sig tid att läsa dessa ty den informationen och kunskapen förhöjer upplevelsen vid besöket och utmed promenaden genom nationalparken.

Gullkrös, ”Tremella mesenterica”, är en gelésvamp med gula eller orangegula fruktkroppar och lever som parasit på skinnsvampar i släktet ”Peniophora”, däribland på tätskinn, ”Peniophora incarnata”, som växer på död ved av lövträd.

Gullkrös har gula eller orangegula fruktkroppar som är geléartade i konsistensen och oregelbundna i formen med ett veckat och mjukt vågigt eller lite flikigt utseende.

Om gullkrösets fruktkroppar torkar får de en mörk orangerödaktig färg och blir tunna och mer fasta.

Gullkrös parasiterar på skinnsvampar genom att den tar näring ur värdsvampens mycel med hjälp av en speciell sorts hyfer, så kallade haustorier, som fungerar som sugorgan.

Vinterskivling, vinternagelskivling eller sammetsfotad nagelskivling, ”Flammulina velutipes”, har en vackert finluden fot och klibbig honungsgul hatt.

Arten växer tuvat på nyligen död ved eller på skadade levande träd, stammar och rötter av lövträd under senhöst till vinter och finns i hela Norden.

Fruktkropparna klarar minusgrader under perioder och kan sedan växa vidare vid plusgrader.

Vinterskivlingen är en god matsvamp som växer på stammar, stubbar och stockar av lövträd under senhöst och milda vintrar, dock används endast hattarna och arten har odlats i Asien i århundraden.

I Sverige är bara cirka 40 lokaler av bildens art sydlig sotticka, ”Ischnoderma resinosum”, kända, alla från Skåne, förutom två fynd på Gotland och ett fynd från vardera Blekinge och Västergötland.

Arten är rödlistad i Danmark där det finns ett fynd och arten är vitt spridd i Europas lövskogsregion, men är överallt sällsynt.

Sydlig sotticka finns också i Nordamerika, samt i västra Sibiriens bergsskogar.

Sydlig sotticka hotas av brist på lämpliga kvalitéer av död ved och är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”.

Ingrepp som innebär att lågor och döda eller skadade träd tas bort missgynnar arten.

En slutavverkning, skoglig gallring eller annat uttag av virke på växtplatsen som ger ett förändrat lokalklimat innebär ett direkt hot.

Olika former av markberedning och körskador som effektivt kan förstöra lågor och gammal ved kan också vara ödesdigert för svampen.

Slemsvampar, på bilden arten trollsmör, ”Fuligo septica”, är en speciell organismgrupp som trots namnet inte är nära släkt med andra svampar.

De har en del karaktärsdrag gemensamma med svampar och andra gemensamma med djur och gruppen fördes förr till djurriket under namnet ”mycetozoa” eller svampdjur.

En slemsvamp kan röra sig framåt över underlaget som en stor amöba medan den äter det som kommer i dess väg, till exempel bakterier, sporer och annat organiskt material.

Prakttagging, ”Steccherinum robustius”, är rödlistad som ”Sårbar” eller ”VU”, och har en sydlig utbredning i Sverige.

Arten är ett kryss för mig, det vill säga, den första gången jag ser denna art.

Den är funnen på några få lokaler från Skåne till Västmanland och Uppland och arten finns numera nästan uteslutande i fredade områden.

Utbredningen i övrigt är dåligt känd, då arten ofta sammanblandats med närstående arter.

Prakttagging är en karaktärssvamp för slutna almlundar på mulljordar, där den växer på döda, kullfallna eller ännu stående almar, mera sällan på andra lövträd.

Den behöver kontinuerlig tillgång till döda träd i slutna bestånd och den växer inte på döda almar i parker och liknande öppna eller halvöppna miljöer.

Ännu ett något kuslig ansikte med stora svarta ögonhålor i almen, skapat av almsplintborrens larvgångar och som leder till almsjuka.

Almsjuka, eller holländsk almsjuka, är en så kallad vissnesjukdom som orsakas av en svamp inom släktet ”Ophiostoma”.

”Ophiostoma” är ett släkte av svampar som ingår i familjen ”Ophiostomataceae”, i ordningen blånadssvampar.

Blånadssvampar är en ordning av svampar inom stammen sporsäcksvampar som växer i död ved eller virke, där de kan penetrera några millimeter.

De angriper inte den lignifierade cellväggen och orsakar därför ingen egentlig mekanisk skada på träet men blånadssvampar ger olika grad missfärgning genom melanintillverkning.

Förutom blått förekommer också svart och andra färger och födan får svampen genom harts och icke-lignifierade cellulosastrukturer.

Spridningen sker med almsplintborrar som är olika insektsarter i släktet ”Scolytus”.

Almsjuka är inte längre någon karantänskadegörare eftersom sjukdomen är så spridd i Sverige men på Gotland pågår aktiv bekämpning almsjuka.

Man är aldrig lång borta från samhället Dalby när man vandrar runt i nationalparken men vildmarkskänslan är ändå mycket påtaglag.

Nationalparken Dalby Söderskog är handikappanpassad och därför ett föredöme när det gäller att låta alla få en möjlighet till fantastiska naturupplevelser.

Mycket märkvärdigt är den 56 meter breda och upp till en meter höga jordvallen som omger halva nationalparken.

Ingen vet exakt vad det är, men det är ingen tvekan om att den är skapad av mänskliga händer och den är möjligen resterna av en gammal fornborg eller bosättning.

Bilden visar vallanläggningen i Hästhagen i Dalby Söderskog, endast några hundra meter från ledet, som på skifteskartan av år 1719 angav byns avslutning mot nordväst.

Anläggningen består av en jordvall och en utanför denna löpande grav, vallen ligger inne i Söderskogen och området torde även under tidigare historiska skeden ha varit skogklätt.

Vallgraven omsluter en areal av cirka 1,8 hektar och har formen av en femhörning.

Vallens totala längd är omkring 1 650 meter, den har talrika smärre avbrott sannolikt åstadkomna genom timmerkörning under senare tid.

Från ett par av dessa kan tydliga spår av äldre vägar följas inom området, dessutom är vallanläggningen avbruten på en sträcka av cirka 50 meter vid bäckens inträde och cirka 40 meter vid dess utträde ur området.

Huruvida något stenmaterial använts för att ytterligare markera eller armera denna vall, kan för närvarand icke utrönas, och lika lite kan numera avgöras, huruvida någon tidigare bebyggelse funnits inom området.

Spåren efter en dylik bebyggelse torde nämligen väsentligen ha undanröjts vid stengärdets uppläggning kring Hästhagen vid 1700-talets mitt och vid dess grundliga reparation, sedan Flyinge stuteri vid 1800-talets början övertagit hägnadsskyldigheten.

Det har hävdats, att ovan beskrivna vallsystem, kallad Hägnadsteorin, utgjort en äldre hägnad för Dalby klosters hästar men några fakta för styrkande av denna åsikt har emellertid icke framlagts.

Den lilla bäcken som kvillrar fram genom området uppvisade vid vårt besök ingen övervintrande strömstare eller forsärla men väl ett antal gärdsmygar som blixtsnabbt ilade fram och åter i buskagen bredvid bäcken, vilket var gott nog.

Jag ser kossan Doris som ligger och vilar utmed vandringsleden, gör ni?

Det ligger stora mängder med död almved lite varstans i nationalparken, allt för att främja den biologiska mångfalden, vilket den också lyckas med, så gå inte bara förbi utan undersök vad ni kan hitta.

Platt fjädermossa, ”Neckera complanata”, är den vanligaste arten i släktet och förekommer allmänt i de södra landskapen men blir gradvis sällsyntare norrut och saknas nästan helt i fjällen.

Arten förekommer i hela Norden, i stort sett hela Europa och sällsynt i Nordafrika, den är även funnen i Mindre Asien samt Nordamerika.

Arten växer på såväl trädstammar, särskilt bok och andra ädla lövträd, som klippor, helst basiska bergarter, men längre norrut förekommer den endast på basiska klippor.

Ostronmussling, ”Pleurotus ostreatus”, är en vanlig svamp och samtidigt en fin matsvamp som i naturen förekommer på multnande trädstammar, men den odlas även kommersiellt och då kallas den för ostronskivling.

Stor tratticka, ”Polyporus badius”, är ännu ett kryss för mig, det vill säga, den första gången jag ser denna art.

Arten är en rödlistad svampart som enligt Artdatabanken klassas som ”Nära hotad” eller ”NT”.

Stor tratticka är mycket sällsynt och hittills mest påträffad i Skåne och de övriga fynden härrör från Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Hälsingland samt Öland samt Gotland och är alla av senare datum vilket möjligen kan antyda att arten är under spridning norrut.

Stor tratticka är en vedrötande svamp som orsakar vitröta hos lövträd och kan växa på de flesta slag av lövträd men är i Sverige mest funnen på alm eller bok i ädellövskog, någon gång i en park.

Växtplatserna har varit kullfallna stammar eller vid basen av levande träd, precis som på min bild.

Korkticka, ”Trametes gibbosa”, växer i löv- och blandskog, helst i bokskog på stubbar och döda, stående och liggande stammar av just bok, sällan på alm, björk, ek och hästkastanj.

Gärdsmyg, ”Troglodytes troglodytes”, är en liten brun tätting som tillhör familjen gärdsmygar och som förekommer över ett mycket stort utbredningsområde i Eurasien samt delas in i hela 28 arter, fördelade på åtta underartsgrupper.

Efter en längre stunds väntade på ett bra tillfälle att fotografera den lilla gärdsmygen på förra bilden, här invid bäcken, döpte jag denna bäck inofficiellt till ”Gärdsmygsbäcken i Dalby Söderskog”.

Dalby Söderskog, en vinterdag i mitten av januari år 2018, vi återkommer till 100-årsjubileet i juni.

Tack och hej!