Natur

Drakblomman i Vrigstad

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en drakblomma.

Drakblomman i Vrigstad utmed Vämmesån, Vrigstadsån och Ljungaån, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om en stor raritet i ett mycket vackert landskap.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en knapp vecka in i oktober månad anno 2016.

Alldeles öster om samhället Vrigstad på ömse sidor om Vrigstadsån ligger de båda byarna Köpstad och Biskopsbo.

Intill vägen mellan Vrigstad och Sävsjö finns låga välhävdade sandkullar med fornminnen och rik flora som betas. Här finns även två mindre slåtterängar.

Ån har genom meandring skurit utstrandbrinkar i sandavlagringarna och här finns botaniskt rika torrängar och, utefter ån även fuktängar.

Området är i sin helhet mycket artrikt med växter som backsippa, ängshavre, solvända, brudbröd och slåttergubbe.

Även mer sällsynta arter som spenört och drakblomma förekommer och drakblomman har här sin enda kända lokal i Jönköpings län.

Andra arter som är vanliga är bland annat jungfrulin, prästkrage, slåttergubbe, darrgräs och knägräs medan trädskiktet är i huvudsak glest och domineras av björk, men har även inslag av ek, rönn och asp.

Även de betade torrängarna, med brudbröd, ängshavre, backsippa, solvända, axveronika och drakblomma har förts till denna naturtyp, eftersom de förekommer spridda, och täcker små arealer.

Det är i denna lilla inhägnade del av ängsmarken som drakblomman tyvärr för en tynande tillvaro.

Dessa oerhört vackra och biologiskt rika marker är naturligtvis klassade som Natura 2000-områden och på sikt skall det enligt målsättningen förekomma minst 50 blommande plantor av drakblomma årligen, enligt Artdatabanken, vilket jag kan förstå inte ser ut att gå i uppfyllelse.

Om och när detta mål uppnåtts på en plats skall insådd av arten provas på minst ytterligare två lämpliga platser inom området.

Här invid den lilla bambukäppen, bland solvända och backsippa står den vackert blå rariteten drakblomma vid besöket naturligtvis inte i blom.

Drakblomma, ”Dracocephalum ruyschiana”, är mycket sällsynt och förekommer bara i ett fåtal landskap i södra Sverige.

Den växer i stäppartade torrängar och den första fynduppgiften är från Alingsås, Västergötland och publicerades av Carl von Linné år 1745.

Artnamnet ”ruyschiana” hedrar den holländske botanisten Frederick Ruysch, 1638-1731 och det svenska namnet drakblomma syftar på det vetenskapliga namnet på släktet drakblommor, ”Dracocephalum”, som betyder just drakhuvud.

Den lilla drakblomman är på platsen väl skyddad genom ett stängsel och i boken ”Gammalsverige” från år 1965 skriver Carl Fries följande om bland annat drakblomman,

”Sydöstra Falbygden, nedanför Ålleberg, har sin karaktär av en mängd åsryggar, som med sin torra, kalkrika grusmark har bildat en utomordentligt god växtplats för resterna av stäpptidens flora. Dit hör sådana ädlingar som drakblomman, färgmadran, fältvädden och förnämast av dem alla fjädergräset, ”Stipa pennata.”

Tillåt mig att nu få tillägga till Carl Fries text ovan att, ”även i Jönköpings län i trakten av Vrigstad, utmed den vackra Vrigstadsån, finns numera ädlingen drakblomman”.

Enligt Artdatabanken finns de flesta växtplatserna för drakblomman i Västergötland med cirka 70 lokaler, i övrigt finns enstaka lokaler på Gotland och Öland samt i Östergötland och hos oss i Småland.

Drakblomman växer mest på krönet eller på sydsidan av backar, grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän eller grus men den förekommer även sällsynt i klippterräng och på hällmark.

I det artfaktablad som tagits fram för drakblomman står det följande, som de flesta arterna i den kransblommiga familjen har drakblomman fyrkantiga stjälkar med korsvis motsatta blad.

Blommorna är tvåläppiga och sitter i kransar i stjälktoppen. Stjälkarna, som kan bli över en halv meter men normalt är omkring 30 centimeter, kommer från en grenad jordstam som långsamt tillväxer och därför kan bilda stora tuvor.

Drakblomman med sina smala linjära blad liknar vegetativt vitmåra, som har fyra blad i kransar.

Eftersom vitmåra ofta växer tillsammans med drakblomman kan denna vara svår att få ögonen på, utom när den blommar, då de ganska stora blå blommorna lyser på långt håll.

Drakblommans blomställning är axlik med normalt 3–6 kransar med 6–10 blommor i varje krans och blommar normalt i slutet av juni och blomningen varar cirka tre veckor.

Drakblomma har i Sverige, som redan nämnts, de flesta lokalerna i södra Falbygden och i norra Ätradalen i Västergötland men år 1996 påträffades även arten på Kinnekulle. I Västergötland fanns det omkring 50 aktuella lokaler 2003, fyra lokaler finns i Östergötland medan det i Småland och på Öland samt på Gotland numera finns endast en förekomst i respektive landskap.

Tidigare har den dock haft flera lokaler i centrala Småland och i östra Östergötland men dessa är numera borta och den har även funnits i Västmanland fram till omkring år 1900.

Arten tycks dock vara tämligen stabil på de lokaler som hävdas extensivt genom bete eller slåtter.

Den uppträder även stabilt på vissa lokaler som är betesfredade eller ohävdade, till exempel i klippterräng och erosionsbranter medan den på hårt betade lokaler riskerar försvinna.

I Norge finns den på flera lokaler från Oslotrakten uppemot Gudbrandsdalen och den totala utbredningen är centrala och östra Europa och västra samt centrala Sibirien.

Drakblomman är även sällsynt i övriga Europa, exklusive Ryssland.

De flesta arter i den så kallade ”stäppängen” är missgynnade av hårt bete och förekommer därför mest på backar och åkerholmar som ligger i samma hägnad som åkern.

Under århundraden har dessa backar hävdats med sen slåtter eller med sent bete endast då åkern varit i träda eller burit vall.

Örtrik ”stäppvegetation” med drakblomma förekommer också i ohävdad, kalkrik klippterräng med mycket tunt jordtäcke, vilket motverkar uppväxt av buskar och träd och igenmyllning av förna.

Etablering av nya plantor sker mest framgångsrikt i öppen blottad jord, vilket till exempel bete, krattning och naturlig erosion skapar.

Drakblomman hotas främst genom för hårt eller för tidigt bete men i Småland och på Öland är det, som här, låga individantalet också ett stort hot och ett annat påtagligt hot mot drakblomman är ohävd som medför igenväxning med buskar och träd samt utebliven markstörning i de tillväxande förnalagren.

Ytterligare hot är bortgrävning av åkerholmar, uppläggning av sten och skräp, oavsiktlig gödselspridning, exploatering som till exempel husbehovstäkter av grus samt vägomläggningar.

Den viktigaste åtgärden är att betestryck och betesperiod anpassas till drakblomman på dess lokaler, på vissa lokaler kanske det ska vara betesfred vissa år.

Ohävdade lokaler som hotas av igenväxning och igenmyllning bör markstöras genom exempelvis extensivt sent bete, bränning, fagning och slåtter.

Arten övervakas av floraväktare och är naturligtvis fridlyst!

Angående fagning av ängen, då fagningsblomman, vitsippan, står i knopp är det enligt traditionen dags att faga ängen.

Ordet faga kommer av ett fornnordiskt ord som betyder ”feja, göra fint” och det innebär att man räfsar ihop gamla löv, pinnar och fjolårsgräs, med andra ord ”faget”, därefter bränns detta eller på annat sätt förs bort från ängen, allt för att de spirande örterna och gräsen ska kunna nyttja vårsolens strålar och skjuta fart.

Inom den lilla inhägnaden växer ett stort antal olika arter såsom bildens solvända, ”Helianthemum nummularium”, som är en lågväxt, nästan mattbildande dvärgbuske med motsatta blad. Den är vedartad nedtill med krypande grenar, medan årsskotten är upprätta och örtartade.

Solvända blommar i juni-juli med gula blommor som sitter flera tillsammans i glesa knippen, i spetsen av de uppstigande Solvända skotten.

I knoppstadiet hänger blommorna, men vid blomningen vänder de sig mot solen och följer den till dess blommorna vissnar, eller det blir mulet och de sluter sig.

Inom arten solvända brukar två underarter urskiljas, huvudunderarten ljus solvända, ssp. ”nummularium”, har blad som är filtludna på undersidan, medan de hos underarten mörk solvända, ssp. ”obscurum”, är gröna och borsthåriga.

Inom inhägnaden växer också gråfibbla, ”Pilosella officinarum”, som är en lågväxt, mattbildande, flerårig ört som bildar ovanjordiska utlöpare.

Stjälken är bladlös och har både borsthår och stjärnhår, utlöparna är filthåriga och har blad som blir mindre mot spetsen.

Bladen är elliptiska till brett lansettlika, grågröna och har, som min bild visar, långa borsthår på ovansidan.

Artnamnet ”officinarum” kommer av latinets ”officina” för ”apotek” och antyder att arten använts som örtmedicin.

Inhägnaden hyser också den vackra backsippan, ”Pulsatilla vulgaris”, som är en hårig, flerårig ört med finflikade rosettblad som inte är fullt utvecklade förrän efter blomningen.

Backsippa blommar ofta redan i april och blomman är stor, först upprätt men senare lutande, blåviolett eller sällan vit.

Bockrot, ”Pimpinella saxifraga”, växer också inom inhägnaden, och arten är en flerårig ört med vita blommor i flockar och enkelt eller dubbelt parflikade blad som har sågtandade småblad.

Stjälken är upprätt, trind, kal eller något hårig och ofta fåbladig och bladen är, som min bild visar, en till två gånger parbladiga med sågade kanter, stjälkbladen har ofta smala bladflikar.

Roten, ”Radix Pimpinellæ”, ansågs fordom vara bland annat slemlösande och magstärkande.

”Det är ock den i sanden växande roten, som är kraftigast såsom Läkemedel. Bästa tiden at uptaga den är, innan den gått i blomma. Rötterne afsköljas hastigt i watten, och när de wattenrunnit, utbredas tunt på et luftigt ställe at torrka.

Om man til twå lod af denna torrkade och småskurne roten blandar lika så mycket småskuren Lakritsrot, och dubbelt så mycket torrkad och sönderskuren Isop, får man et Kryddethee, som med fördel kan drickas i flusshosta med hesa utan feber, och samma Thee wäl starkt med en tolftedel eller något mindre destilleradt Bränwin och något Honung, är et nyttigt Gurgelwatten i slemmig halsfluss, i synnerhet om litet Saltpetter tillägges.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *