Natur

Dullaberget och trakten runt Elias Fries Femsjö

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Dullaberget och Femsjö.

Dullaberget och trakten runt Elias Fries Femsjö, en natur- och kulturkrönika i 45 bilder, klassisk mykologisk mark där även Sveriges Mykologiska förening bildades i september år 1979.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en dryg vecka in i augusti månad år 2017.

Läs hur det började då Sveriges Mykologiska Förening bildades i september år 1979 i Femsjö socken och kyrkby.

https://svampar.se/attachments/article/49/SMT_2009_2_Med_SMF_30_ar.pdf

Denna stora och vackra informationsstuga finns i Femsjö vid startplatsen för de olika vandringsslingorna i området.

Här får man också veta det mesta om bygdens store son Elias Fries, mykologins fader som han också kallas.

Tänk om vi kunde bygga en lika fin och vacker informationscentral vid Götaströms gamla järnbruk vid Götaströms golfbana alldeles norr om Skillingaryd.

Där vi kunde presentera järnbrukets historia, områdets fauna och flora såväl på land som i dammens vatten samt geologiska fenomen och områdets äldsta historia allt från inlandsisen till vår mer eller mindre moderna historia via stenåldern, bronsåldern och järnåldern.

Inne i informationsstugan i Femsjö hitta man mängder med fantastiska och förtjusande informationstavlor som både är lätta att läsa och tillika mycket spännande och lärorika.

Tänk Er denna byggnad vid Götaström, full av vår egen lokala historia för den är minst lika fin, spännanade och lärorik.

Bara några hundra meter bort kan man besöka Friesmuseet och ringer man i förväg kan man beställa guidning av bland andra Sören Bjärnborg, en före detta bredarydsbo, numera boende i trakten av Unnaryd.

Ett hundratal meter bort från inledningens informationscentral möter man denna gamla ekbjässe, fortfarande vid liv, och här finner man diverse biologisk mångfald bland annat oxtungsvamp, ”Fistulina hepatica”.

Oxtungsvamp, ”Fistulina hepatica”, växer främst på gamla ekar eller multnande ekstubbar och utseendet är ovanligt med sin rödbruna och köttiga fruktkropp och sin blekgula undersida.

Vid en genomskärning på längden framträder i grundmassan köttröda, i olika riktningar och varandra korsande, hyfknippen.

I äldre tid användes den som matsvamp, men måste först urlakas på grund av rik halt av garvsyra.

Detta exemplar är alldeles ”nyfött” och ett av de minsta jag sett men efter bara några dagar är det ”en rörsvamp som parasiterar på gamla ekar och ofta är lik tungan hos en oxe”, som det står i NE, samt vanligen mellan 10–30 centimeter bred.

På bilden ser man också arten guldlocksmossa, ”Homalothecium sericeum”.

Guldlocksmossor, ”Homalothecium”, är ett släkte bladmossor med tre arter i Norden och de växer nedliggande och är regelbundet förgrenade.

Till färgen är de glänsande gulgröna och bladen är strimmiga och sporkapslarna, som är sällsynta, sitter vågrätt till uppåtriktade på 1–2,5 centimeter långa skaft.

Arterna påträffas främst på klippor eller kalkförande jord men en art växer också på trädstammar vilket är den vi ser på bilden.

Till släktet förs bland annat bildens guldlocksmossa samt kalkbackmossa.

Guldlocksmossa, ”Homalothecium sericeum”, är silkesglänsande och påträffas hårt fästad vid underlaget på trädstammar, särskilt på rikbarksträd som alm och ask, och på solbelysta, helst kalkförande klippor.

De krypande skottens sidogrenar böjer sig i torka båglikt inåt och ger mossan ett lockigt utseende och arten är allmän i södra och mellersta Sverige.

Röda slingan, Gula spåret och Blå slingan i Femsjö, är vackra vandringsleder och längs dessa stigar finns det informationsskyltar om natur och kulturhistoria i Femsjö.

I detta område gjorde Femsjösonen Elias Fries, ”Svamparnas Linné”, en gång sina första strövtåg.

Gula spåret erbjuder en vandring på cirka 4 km, men har även två kortare alternativ, Blåa slingan och bildens Röda slingan.

Starten för dessa vandringsleder är bredvid Femsjö skola vid den åttkantiga informationsbyggnaden, vilken även är utrustad med en fin grillplats.

Mitt förslag är att bilden visar två förtorkade exemplar av ekriska, ”Lactarius quietus”, vid en gammal ek i Femsjö alldeles invid starten av den Röda slingan.

Tuvhätta, ”Mycena inclinata”, växer i ekskog, sällan i granskog, på eller invid stubbar av ek, men sällsynt även på gran.

Utmed stigen låg denna stora och kraftfulla eklåga, en gammal fallen ekstam som sparats för att gynna den biologiska mångfalden, en intension som verkligen har lyckats då detta stycke av död ekved var alldeles fullt med svampar, mossor och lavar av olika arter.

Gulnande blodkremla, ”Russula luteotacta”, som vanligtvis växer, som här, i ängsekskog och bokskog men också dock sällan i parker.

Markbeskaffenheten bör vara lera på kalkhaltig, näringsrik mark samt tillsammans med lövträd, särskilt med ek och bok.

Det är såhär långt in på den gula och blå slingan lättgånget men det blir lite längre fram betydligt svårare terräng särskilt när man ska ta sig upp för branterna till Dullabergets topp, men det är verkligen värt besväret att ta den vandringen men se till att ha bra skor eller kängor, alternativt stövlar, på fötterna.

Toppig giftspindling, toppig giftspindelskivling eller spetstoppig spindelskivling, ”Cortinarius speciosissimus”, är en art i basidsvampsordningen ”Agaricales”.

Den har 3–8 centimeter vid, kanelbrun–rödbrun, matt finluden, toppig hatt och tjocka, glesa, rödbruna skivor.

Den 5–15 centimeter höga och cirka 1,5 centimeter tjocka foten är rödbrun med gulaktiga tvärband.

Svampens kött är rödbrunt med mild smak och svag lukt.

Toppig giftspindelskivling är dödligt giftig och det finns risk att den förväxlas med trattkantarell eftersom den växer i likartad miljö.

Arten växer under sensommar och höst tämligen allmänt i mager barrskog i en stor del av Sverige.

Den är, som sagt, dödligt giftig och giftet orellanin angriper och förstör njurarna och symtomen kan dröja i flera dygn, ända upp emot 2 veckor.

Toppig umbraspindling, ”Cortinarius glandicolor”, denna art beskrivs via SLU och Dyntaxa som citat: ”Svensk förekomst: Bofast och reproducerande”, ”Svensk invandringshistoria: Spontan”, och ”Rödlistekategori: Livskraftig, LC”.

Den lilla bäcken nedom Dullabergets västra sida är vackert rostfärgad av diverse järnföreningar, här kanske man kan ”dricka brunn” eller snarare ”dricka bäck”.

Eldspindling, ”Cortinarius limonius”, lyser vackert orangebrun där den står i mossig och fuktig barrskog över hela landet men bör betraktas som giftig.

Hatten är välvd till utbredd, slät eller fintrådig, något hygrofan, orangebrun, ljust gulbrun i torka.

Hattkanten är ofta försedd med små ljusa fjäll, så kallade velumrester.

Skivorna är gula till rostbruna samt ganska glesa.

Foten är ljusare än hatten och brungul, med tunna, ljusgula sicksackband.

Arten är misstänkt giftig och bör betraktas som en giftsvamp trots att man inte med säkerhet vet, giftet är i så fall orellanin.

Orellanin, C10H8O6N2, är ett giftigt ämne i bland annat orangebrun giftspindling, toppig giftspindling och några närstående arter, som har en skadande effekt på njurarna.

Symtom framträder först efter flera dagar, ibland upp till 14 dagar och bland symtomen är brännande törst, trötthet, huvudvärk, frossa samt muskel- och buksmärtor.

I svåra fall inträffar allvarliga leverskador och njursvikt, dödsfall har förekommit.

Tegelbock, ”Anastrangalia sanguinolenta”, plötsligt satt den på min hand och lika plötsligt försvann den, jag var dock tacksam för besöket.

Vit flugsvamp, ”Amanita virosa”, är en art hattsvamp i basidsvampsordningen ”Agaricales” som har en 5–10 centimeter bred, något toppig hatt med vit färg, äldre exemplar har svagt gul mitt.

I väta är hatten slemmig, i torka glänsande och skivorna är alltid rent vita.

Den 8–15 centimeter höga och 1–2 centimeter breda, ringförsedda foten är vit och småfjällig, ringen är tunn, vit och ofta försvinnande.

Fotbasen omges av en flikig strumpa och köttet är vitt och smaken först mild, sedan kärv och sammandragande och särskilt hos äldre exemplar är lukten obehaglig, kvalmig och något påminnande om lysgas eller lukten från en potatiskällare.

Vit flugsvamp är dödligt giftig och den orsakar i Sverige årligen ett flertal ofta mycket svåra förgiftningsfall, vanligen beroende på förväxling med champinjoner.

Giftämnena är peptider som angriper och förstör lever- och njurvävnaden.

Arten förekommer i södra och mellersta Sverige mindre allmänt från sommaren till hösten i löv- och barrskog, helst på något fukthållande mark.

Trollskägg, ”Thelephora penicillata, är en art som jag här vid foten av Dullaberget såg för första gången, med andra ord ett kryss som man säger när man gör bekantskap med någon ”fågel, fisk eller mittemellan” för första gången i sitt liv.

Eftersom fåglar alltid legat mig varmt om hjärtat är det dessa som jag räknar kryssen noggrant och under de snart 50 år som gått sedan starten på mitt ”fågelskådarliv” har jag sett ett antal på mellan 375-381fågelarter i Sverige, beroende lite på hur man räknar.

Nåväl, åter till svampen, arten trollskägg växer i barr- och blandskog ofta på murkna vedrester och på marken, bland gräs, mossa och kvistar och är troligen en mykorrhizasvamp.

Utmed Dullabergets västra sluttningar finns det mycket rikligt med död bokved eller så kallade boklågor med en mycket rik och speciell biologisk mångfald.

På en gammal granlåga växte arten stor flåhätta, ”Mycena viscosa”, och hatten är, som bilden visar, klocklik, skivorna är gråvita och med tiden rödfläckade, foten är slemmig och gul till mörk med rödbrun bas.

Lukten är gurklik och smaken är mild men den är ingen matsvamp utan den betecknas som oätlig och/eller saknar matvärde.

Svampen växer under hösten på eller invid, just granar, allmänt i hela landet.

Skogshakmossa, ”Rhytidiadelphus subpinnatus”, är relativt vanlig tack vare skogens orördhet och höga luftfuktighet eller humiditet.

Humíd av latinets ”húmidus” som betyder fuktig, vattenhaltig, inom klimatologin detsamma som fuktighet.

Humida områden definieras i allmänhet som områden där nederbörden är större än avdunstningen.

Humiditet betyder ibland detsamma som luftfuktighet, ibland är det ett mått på klimatet, baserat på nederbörd, avdunstning och avrinning.

I de branta sluttningarna på Dullabergets västra sluttningar finns stora mängder med boklågor och på dessa lågor trivs stora mängder med fnösketickor, ”Fomes fomentarius”.

Att vandra genom en bokskog, under ljusgröna lövplymer en försommardag är något alldeles speciellt.

Skogen blir till en öppen pelarsal med grönskimrande ljus som strilar genom lövtaket och eftersom bladen lägger sig vågrätt blir skogen dock ganska mörk senare på säsongen efter att bladen mörknat och blivit mindre genomsläppliga för ljus.

Detta gör att få växter klarar av att leva under bokkronorna sommartid.

Bokens löv är elliptiska och har vågiga kanter och barken är tunn, elefantgrå och har ofta små tvärgående rynkor.

Han- och honblommor förekommer på samma träd och slår ut i maj.

Hanblommorna liknar gula ståndartussar och sitter i små samlingar, medan honblommorna sitter två och två och är mer eller mindre klotformade med spretiga märkesflikar.

Bokollonen ligger till en början dolda inuti en taggig kapsel, men denna spricker sedan upp i fyra flikar.

Kanske arten gråporing, ”Cinereomyces lindbladii”, som är en resupinat ticka på främst barrved men här på bok.

Från början är arten gultonad men blir mera gråfärgad med tiden och gamla exemplar kan till och med blekna.

Arten är mikroskopiskt identifierbar genom sporform och sporstorlek och dess skeletthyfer gelatiniserar och eller upplöses i lut, KOH.

Gör man ett mikroskoppreparat i vatten så är preparatet svårt att trycka ut, men om det görs i lut så upplöses skeletthyferna och preparatet blir då lätt att trycka ut.

Nu är vi på toppen på Dullaberget där det finns en andaktspats med ett stort kors i trä samt en bänk med bord för vila och eller fika.

På träkorset växer en ännu obestämd ticka som kan vara mögelticka eller doftporing som i så fall är det första säkra fyndet i Sverige.

Doftporing eller Mögelticka på träkorset på Dullabergets topp med Färgensjöarna i bakgrunden.

Doftporing, ”Antrodia piceata” eller ”Antrodia sitchensis”, är mer eller mindre ovanlig, antalet reproduktiva individer skattas till 5000, mellan 100–10000.

Antalet lokalområden i landet skattas till 250, mellan 5-500, men en minskning av populationen pågår eller förväntas ske där minskningen avser kvalitén på artens habitat.

Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig, LC, till Starkt hotad, EN.

Baserat på de troligaste värdena hamnar arten doftporing i kategorin Livskraftig, LC.

Doftporing, ”Antrodia sitchensis”, är en resupinat, ettårig eller flerårig art, som blir upp till 15 centimeter lång och drygt en halv centimeter tjock.

Porer rundade, 4-7 per millimeter, gräddfärgade, med åldern eller vid torkning mörknande till brunaktiga eller orangebruna.

Kant ofta tydligt differentierad, rödbrun och resinös, även rörlagret blir med tiden något hartsartat.

Kött ljusare än porerna, med bitter smak och som färsk utsöndrar tickan en påfallande, sötaktig lukt.

Arten doftporing växer på barrved och kan förväxlas med andra resupinata, småporiga ”Antrodia”-arter på barrved, men dessa saknar vanligen avsatt, rödbrun kant och tydlig lukt.

Mikroskopiskt uppvisar arten cylindriska, relativt små sporer och svag amyloid reaktion hos skeletthyferna.

Substratet är barrved och arten är endast funnen en gång i landet, men sannolikt mycket förbisedd.

Mögelticka, ”Antrodia vaillantii”, är en tunn, strikt resupinat ticka, som kan bli ganska stor.

Porerna är runda till kantiga, 1-4 per millimeter, först vitaktiga till gräddfärgade, men med tiden fläckvis eller helt mörknande till brunaktiga.

De kontrasterar då med den ljusa, breda kanten, som vanligen har tydliga rhizomorfer.

Köttet som är vitt, ger liksom svampen som helhet ett mjukt och bomullsartat intryck.

Arten mögelticka växer företrädesvis på bearbetad ved i källor och gruvor med mera.

Fynd har även gjorts på markliggande skräp på soptippar, på masonit i ett gammalt bilvrak, på förna och andra växtrester, samt på marken.

Rhizomorferna, de mörknande porerna och de udda växtplatserna ger god vägledning vid bestämningen, som dock alltid bör verifieras mikroskopiskt.

Arten kan möjligen förväxlas med timmertickan, ”Antrodia sinuosa”, som dock saknar rhizomorfer och normalt har större porer.

Avkok av bokens yngre bark har använts vid sårförband eller gurglats vid infektioner, medan vedens tjära använts vid olika hudsjukdomar.

Bokollonen är mycket oljerika och har bland annat under världskrigen pressats på sin olja, bokkärnolja, används som matolja, och brukats som kaffe.

Bokveden används å sin sida till möbler, parkett och glasspinnar och orden bok och bokstav kommer av att våra förfäder gärna ristade in sina runor i bokträ.

Bokollonen var förr i tiden viktiga som svinföda och ollonskogar av bok och ek skyddades och brukades även i Femsjö som gemensamma betesmarker för ollonsvin.

Grisars bökande underlättar dessutom bokföryngringen.

Karl-Johan eller stensopp, ”Boletus edulis”, är en art i basidsvampsordningen ”Boletales”.

Hatten är mellan 10–25 centimeter i diameter, brun i olika nyanser, glänsande i torka och något klibbig i väta.

Rören på hattens undersida är först blekt vita och fasta men blir vid mognaden gulgröna och mjuka.

Foten är hos unga exemplar vanligen päronformig, ibland nästan rund, men blir som utvuxen smalare, 10–15 centimeter hög och 3–6 centimeter i diameter samt är ljust brun eller vitgrå med ett fint vitt ådernät på den övre delen.

Svampens kött är vitt, och lukt och smak påminner om hasselnötter och arten växer i barr- och lövskog från sommaren till hösten samt är allmän i hela Sverige.

Svampen, som har fått sitt namn efter Karl XIV Johan, är mycket läcker och jämte kantarell den viktigaste matsvampen i Europa.

Den närstående rödbruna stensoppen, även kallad Tall-Kalle, ”Boletus pinophilus”, har nedtill rödbrunt ådernät på foten och växer under tall, men är en lika god matsvamp.

Korkticka, ”Trametes gibbosa”, är en konsolformad, platt ticka med halvcirkelformade till njurlika hattar, som blir upp till 20 centimeter breda och 1-4 centimeter tjocka vid basen.

Kanten är skarp, något vågig, ibland svagt inskuren, hattytan är först fint sammetsluden och vit till gråvit, svagt zonerad, efterhand kal, sträv och med gräddfärgade till blekt ockra nyanser, fläckvis ibland ljust brunaktig med olivton.

En stor del av hatten kan på äldre exemplar vara grönfärgad av alger, precis som min bild visar.

Korktickans porer är vitaktiga till smutsigt gräddfärgade, kantiga, tydligt radiärt utdragna, med tiden ofta labyrintiska och ibland nästan skivlika, 1-5 millimeter stora.

Köttet är vitt, korkartat, upp till 3 centimeter tjockt, rörlager något tunnare och av porernas färg.

Arten förekommer i Sverige nästan uteslutande på död ved av bok, vanligen i bokskogar, men också på planterade träd i parker och liknande miljöer.

De utdragna porerna är mycket typiska, och liknande hymenium finns egentligen bara hos tegeltickan, ”Daedaleopsis confragosa”, som har mörkare hatt och kött, samt växer på andra substrat.

Trollsmör, ”Fuligo”, är ett släkte slemsvampar som omfattar bland annat bildens art trollsmör, ”Fuligo septica”, som förekommer under sommaren och hösten allmänt i hela Sverige.

Arten bildar stora, slemmiga, vita eller gula plasmodier på bland annat multnande ved, stubbar, barkavfall och kompost.

Vid mognaden bildas sporangier, som smälter ihop till kakor av högst varierande form, färg och storlek men vanligen är de mellan 5–20 centimeter stora, dynlika och gulbruna med ett svart sporpulver.

När man står på toppen av Dullaberget är det ett dramatiskt landskap man ser med mycket branta bergssidor framför allt ner emot väster och sydväst.

Bokskogen på Dullabergets topp är bedårande och dramatiskt vacker med, en trots detta, relativt promenadvänlig miljö.

Dessa två bokar har slingrat sig samman så till den milda grad över tid att de har vuxit samman en knapp meter över marken.

Bok, ”Fagus sylvatica”, är en art i familjen bokväxter som är ett 30–40 meter högt, sommargrönt träd med rak, pelarlik stam och silvergrå, glatt bark.

Kronan är tät och mycket lövrik och bladen, som är helbräddade eller svagt tandade, är äggrunda och i kanterna och på bladnerverna fint silkeshåriga.

Bladknopparna, som blir 2 centimeter långa, är rödbruna och tunna och har lång spets, kallas ibland för ”Långe Boke”.

Blommorna är enkönade men han- och honblommor sitter på samma träd.

Hanblommorna sitter i huvudlika hängen och honblommorna i tvåblommiga knippen.

Honblommorna omsluts av en fyrflikig, skålliknande bildning, som också kommer att omge de två nötterna, det vill säga, bokollonen.

Blomningen inträffar samtidigt med lövsprickningen under senvåren och boken blommar vissa år mycket rikligt, andra år däremot svagt.

Boken uppvisar en mycket stor variation beträffande såväl växtsätt som bladform och bladfärg och många former har fått särskilda namn, till exempel blodbok, pyramidbok, hängbok och vresbok.

Avenboken, ”Carpinus betulus”, är en helt annan och obesläktad art i familjen björkväxter.

Avenbok, annbok eller vitbok, ”Carpinus betulus”, är ett upp till 25 meter högt träd med slät, ljusgrå stam.

Bladen är äggrunda och spetsiga med sågad kant och växten är sambyggare, och blomningen inträffar under senvåren samtidigt med lövsprickningen.

Hanblommorna, som helt saknar hylle, sitter i hängen och honblommorna, som har ett förkrympt hylle samt små för- och stödblad, sitter också i hängen, vilka växer till sig mot fruktmognaden på hösten.

Blommorna vindpollineras, och frukten, som är en nöt, omges delvis av en treflikad bladskål, bildad av för- och stödbladen och denna skål fungerar som en flygapparat då nöten med vindens hjälp sprids.

Avenboken växer i lövskog i Mellan- och Sydeuropa samt i de västra delarna av Asien, i Sverige är den tämligen allmän i de två sydligaste landskapen medan den är sällsynt i Småland och Halland men den odlas även som park-, allé- och häckträd.

Virket, som kallas vitbok, är det hårdaste och starkaste av alla svenska träslag och användes förr till många detaljer i maskiner och redskap, till vagnaxlar och kvarnhjul, i hyvelbänkar och verktygsskaft.

Nåväl, nog om avenboken och åter till den vanliga boken på Dullaberget som växer på såväl näringsrika som näringsfattiga marker, och är till sin utbredning oceanisk och finns i Europa norrut till södra Skandinavien men saknas i Finland.

I södra Sverige är den skogbildande och finns allmänt i Skåne, Blekinge och Halland, mindre allmänt i Småland och Bohuslän och sällsynt i Dalsland, Västergötland och Östergötland.

I de tre sistnämnda landskapen är boken inte vild utan förvildad och längre mot norr, till mellersta Norrlands kusttrakter, påträffas odlad bok här och var.

Berömda gamla och stora bokträd är bland annat Linnébokarna vid Ingasäter i norra Västergötland och jättebokar finns också i Uppsala botaniska trädgård.

Boken invandrade till Sverige under yngre stenålder för omkring 5500 år sedan men fick sin större utbredning först vid övergången till järnåldern för omkring 2400 år sedan.

Träslaget bok kallas även rödbok och virkets färg är tämligen enfärgat vit, med röd eller brun anstrykning.

I samband med torkningen behandlas virket vanligen med vattenånga, så kallad basning, och får då en något rödare färg.

Det är ett medeltungt, hårt och starkt träslag, men med stor krympning och svällning vid fuktvariationer och dålig beständighet mot röta och insekter.

Det används främst till möbler och inredningar, i synnerhet i offentlig miljö.

Strecknagelskivling, ”Collybia platyphylla” eller ”Megacollybia platyphylla”, är ingen matsvamp.

Hatten är mellan 4-10 centimeter i diameter, halvsfärisk, senare blir mitten av svampen insjunken med en liten bula i mitten, mörkgrå-brun med en ockra nyans, något randig yta och kanten något söndertrasad.

Foten har samma färg som hatten och kött vitt, smakar bittert men har ingen speciell lukt.

Skivorna hos stecknagelskivlingen är mycket breda och gräddvita, sporavtrycken är vita.

Ser ni liksom jag björnskallen, sedd från väster och visar björnens huvuds högra sida med en något uppdragen mungipa som om den morrar åt mig.

Ögat är nyvaket som om jag väckt den ur sin slummer, kanske har den redan gått i ide trots att det bara är augusti månad.

Blomkålssvamp eller krusig blomkålssvamp, ”Sparassis crispa”, är en basidiesvamp i ordningen ”Polyporales”.

Svampen bildar mycket stora fruktkroppar, mellan 10–40 centimeter breda, upp till 30 centimeter höga och med en vikt på upp till 14 kilo.

Som ung är svampen vit för att senare bli gräddfärgad och så småningom brun och fruktkroppen består av starkt krusiga, cirka 2 centimeter breda, tillplattade grenar.

Foten, som förblir underjordisk, är mellan 4–8 centimeter lång och ganska tjock och svampens kött är något broskartat och smaken mild, lukten erinrar om tallbarrsolja.

Svampen, som parasiterar på tallar och även växer på tallstubbar, orsakar brunröta och den förekommer mindre allmänt om hösten i södra och mellersta Sverige och anses som en utmärkt matsvamp.

På denna granstubbe har ekorren, ”Sciurus vulgaris”, haft sin matplats med näringsrika granfrön.

När jag ser dessa resultat av de steniga tegar tänker jag på visan där Ivar Widéen var kompositör och hans syster Linnéa skrev texten, där raden ”Tro, att de steniga tegar må bära skördar som skänka åt ålderdom ro” får mig att förstå den stora utvandringen till Amerika.

Ivar föddes i den så kallade Klockaregården i Bellö år 1871 och Bellö är en småort i Eksjö kommun i Jönköpings län och kyrkby i Bellö socken, belägen vid sjön Stora Bellen.

Vid Bellö kyrka finns en minnessten över syskonen Linnéa Andrén och Ivar Widéen som tillsammans skapade Smålandssången.

Smålandssången

Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja, känner du hemmet från barndomens år?

Näckrosor gunga på skogssjöars bölja, talltrasten sjunger i jublande vår.

Småland är namnet på landet, det kära, släkten där fostras till vilja och tro:

Tro, att de steniga tegar må bära skördar som skänka åt ålderdom ro.

 

Sjöarna glittra i sommarens dagar, glittra och blänka likt stjärnor i fall.

Furorna susa i ensliga hagar, sprida sin vällukt av solsken och tall.

Småland är namnet på landet, det kära, minnes du hemmet från barndomens år?

Skogarnas doft av linnea, den skära. Talltrastens toner i jublande vår

 

Nationaldagen 2017 Växjö manskör sjunger ”Smålandssången” https://www.youtube.com/watch?v=O3qbuad864w

Men stenarna från de steniga tegarna kunde även användas till bra saker som här en vacker jordkällare.

Vecknavling, ”Lichenomphalia umbellifera”, är en lavart som per definition är en svamp och som i ovanliga fall sätter storsvampsliknande fruktkroppar, arten beskrevs först av Carl von Linné på 1700-talet.

Navlingar, ”Lichenomphalia”, är skivlingar som är lavar, till exempel bildens vecknavling, ”Lichenomphalia umbellifera”.

En lav består av en svamp och en alg som lever i symbios och svampen är oftast en sporsäckssvamp, men det finns faktiskt några skivlingar som ingår i lavar och de kallas navlingar och hör till släktet ”Lichenomphalia”.

Navlingen bildar en lavbål tillsammans med grönalgen ”Coccomyxa”, hos en art består bålen av fjäll som blir upp till 5 millimeter stora och är blågröna med vit undersida men hos andra arter är bålen en mörkgrön grynig skorpa, som består av svamphyfer lindade kring algceller.

Fruktkropparna som växer upp ur bålen är små och hatten är mellan 0,5-2 centimeter bred och ofta navlad och skivorna är långt nedlöpande på foten.

”Lichenomphalia” är ett nytt släkte, tidigare ingick de lavbildande navlingarna i släktet ”Omphalina”.

Det finns 8 arter kända i världen, varav 5 förekommer i Norden.

Kantarellnavling, ”Lichenomphalia alpina”, växer på naken jord och bland mossor på kalfjäll och i fjällbjörkskog, fruktkropparna är gula och liknar små kantareller och i Sverige är den funnen i Härjedalen, Lule lappmark och Torne lappmark.

”Lichenomphalia grisella”, saknar svenskt namn och växer på bar, fuktig jord samt är sällsynt och utbredningen i Sverige är inte känd.

Bålnavling, ”Lichenomphalia hudsoniana”, växer på jord och bland mossor och arten är allmän i norra Sverige, speciellt i fjälltrakterna, men sällsynt söderut och är den enda art som har en fjällik bål.

Bildens vecknavling, ”Lichenomphalia umbellifera”, växer bland annat på jord och murken barrved och den förekommer allmänt i hela Sverige.

”Lichenomphalia velutina”, saknar också ett svenskt namn, den växer på bar jord och bland mossor och är i Sverige sällsynt och är känd bara från Blekinge, Småland och Uppland.

Vi har nu promenerat utmed den gamla körvägen från Unnaryd mot Halmstad och kommit fram till Källebo och här låg förr en liten affär.

Jordkällaren på bilden och de gamla vårdträden av arten lönn är det enda som finns kvar och här bodde Salomon Andersson.

I dessa gamla vårdträd av arten lönn där Salomon en gång levde hittade vi detta vackra getingbo under uppbyggnad.

Ett getingbo är naturligtvis byggt av getingar och vanligen i formen av ett klot i grått, eller som här i randigt olikfärgat, pappersliknande material i flera lager och innehållande kakor av sexkantiga celler i flera våningar och kan rymma upp till 20 000 individer.

Vårtöra, ”Thelephora terrestris”, är en oätlig svamp som växer på marken eller på murken ved i skogstrakter.

Fruktkropparna uppträder under hösten och är mussel- eller solfjäderformade och ganska tunna, mörkbruna på ovansidan med en ljusare och fransig kant och purpur- eller lilabrunaktiga på undersidan.

Bredden är mellan 4-7 centimeter och det finns antingen bara en kort fot eller så kan fot nästan helt saknas.

Innan man kommer tillbaka till byskolan och kyrkan i Femsjö efter att ha vandrat hela den långa ”Gula slingan” går en gammal hålväg genom rullstensåsen som är sista delen av vandringen.

Rullstensås, är en isälvsavlagring med långsträckt ryggform, bildad av smältvattenssediment från en glaciär eller inlandsis.

Längden kan vara från något hundratal meter till mer än 500 kilometer och höjden från några få meter till mer än 100 meter.

Rullstensåsar består av vattensorterade sand- och gruslager, ofta med ett markant inslag av mer eller mindre välrundade stenar men de mindre åsarna är ofta utformade som getryggsåsar, slukåsar eller åsnät, bildade inne i tunnlar i en inlandsis eller glaciär eller i sprickor och kanaler i yttersta delen av en på land avsmältande glaciär.

Isälvsavlagringarna byggs upp mot stödväggar av is, och när isen smälter bildas branta rassidor och skarpa ryggkrön.

De stora rullstensåsarna, som går att följa som mer eller mindre sammanhängande system över hundratals kilometer, är vanligen så kallade De Geer-åsar.

Dessa avlagras på djupt vatten i och framför mynningen av stora isälvstunnlar när området utanför den successivt vikande iskanten utgörs av en issjö eller ett ishav.

Hos älvarna inne i tunnlarna är dräneringsriktningen vinkelrät mot iskanten, och rullstensåsarnas längdsträckning följer därför ungefär isens rörelseriktning.

De stora rullstensåsarna ligger ofta i dalstråk och är då vanligen omgivna av sandiga och leriga jordarter.

Rullstensåsarnas grovkorniga material har en god vattengenomsläpplighet, vilket gör att åsarna har en väldränerad yta och att de djupare delarna fungerar som goda grundvattenmagasin.

Brunnar i stora rullstensåsar lämnar ofta stora kvantiteter vatten men sand och grus i åsarna är också en viktig naturresurs och bryts för att bland annat användas i vägbankar och till grundläggning vid byggen.

Rullstensåsarna har i årtusenden fungerat som naturliga kommunikationsleder i landskapet och gamla vägar, gammal bebyggelse och arkeologiska lämningar är märkbart koncentrerade till de stora rullstensåsarna med många fina exempel bland annat i Blekinge och i Mälarlandskapen.

Hålväg är en arkeologisk benämning på äldre färdväg som nötts upp genom användning och vattenerosion, särskilt i sandig och sluttande mark, där sådana vägar kan anta närmast tunnelartad karaktär.

Hålvägar anknyter ofta till andra fornlämningar, till exempel gravfält och genom att vägar lagts om när äldre sträckningar blivit djupa och sumpiga har stora system av hålvägar bildats vid livligt trafikerade farvägar, i Sverige bland annat längs delar av den medeltida Eriksgatan i Västergötland och vid det gamla vadstället Flottsund söder om Uppsala.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *