Fågelforsleden efter stormen Alfrida, del 1

Fågelforsleden efter stormen Alfrida, del 1, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder om fallna träd och lite även från andra sidan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på den tredje av det nya årets dagar anno 2019

Stormen Alfrida, i Finland kallad Aapeli, var en storm som drabbade norra Europa i början av januari 2019 och anledningen var ett intensivt lågtryck som den 31 december år 2018 rörde sig från Island mot nordligaste Skandinavien.

Det svängde sedan under 1 januari år 2019 mot sydost och Finland samt Baltikum och på lågtryckets baksida blåste det upp kraftiga och byiga nordvindar som kulminerade den 2 januari.

Stormen välte många träd och orsakade strömavbrott i delar av Sverige och längs Finlands västkust.

Gällande skogsskador i Sverige var Stockholms län hårdast drabbad.

I Sverige drabbades omkring 100 000 abonnenter av strömavbrott och kollektivtrafiken inställdes i stora delar av landet.

På Gotland förlorades delvis telenätet och busstrafiken i bland annat Värmdö kommun utanför Stockholm drabbades av störningar då fällda träd över vägen blockerade kollektivtrafikens framfart.

Enligt Skogsstyrelsens inventering förstörde Alfrida ungefär 200 000 kubikmeter skog i Uppsala län och 300 000 i Stockholms län.

I våra takter klarade vi oss relativt bra men i Östra lägret föll några gamla rötskadade björkar till marken, det är kanske dags att plantera nytt i Östra lägret.

Tomtar och vättar är uppenbarligen riktiga festprissar men ibland glömmer de att gömma sig, och när solen går upp får de bråttom ner i sina hålor, så bråttom att de ibland fastnar med skägget i grenar och kvistar och här ligger skägget efter en vätte vid Abbottens bro.

Här är självaste vätten, dock utan skägg och ett öga, sittande i cypressmossan och gräsmossan på stammen till en klibbal vid Abbottens bro.

Vätten som tappat huvudet och skägget ligger bara några meter från Abbottens bro och jag tycker han stirrar på mig med sitt öga!

Vätteskägg, så lyder en av många förklaringar till det märkliga vita ludd man kan hitta i skogen främst vintertid, vätteskägg, isull, bomullsis, kamis, sidenis eller håris som fenomenet också kallas, förkommer på många ställen i södra Sverige från Skåne ända upp till Värmland.

Själv hittade jag många vätteskäggsgrenar vid Abbotens bro söder om Fågelforsdammen i Skillingaryd denna morgon, en sträcka som ska ingå i Natur- och kulturled Skillingaryd eller Fågelforsleden och som har en stor invigningsfest den 18 maj i år, 2019.

Den engelska benämningen på fenomenet vätteskägg är för övrigt ”Frost flowers”, det vill säga Frostblommor.

Det hårlikt vita och fluffiga vätteskägget sitter nästan alltid på våta, ruttna, döda trägrenar och kvistar, gärna på trädslag som klibbal, björk, ek och hassel.

Fenomenet beskrevs vetenskapligt första gången redan år 1918, av meteorologen Alfred Wegener och han förmodade redan då att någon svamp hade med saken att göra.

I sådan vätteskäggsved trivs nämligen en svampart som skapar två viktiga förutsättningar för att vätteskägget ska bildas.

För det första gör svampen själv veden porös och för det andra spräcker den barken, så att den underliggande veden exponeras som betyder att vatten kan tränga in i grenen.

Det finns dock ett antal förslag på vilken svampart det är och förslag som frätskinn, ”Vuilleminia comedens”, björknästing, ”Diatrypella favacea”, björkdyna, ”Hypoxylon multiforme” eller vedplätt, ”Dacrymyces stillatus”, nämns som några tänkbara arter.

När temperaturen sjunker under fyra plusgrader uppstår uppenbarligen ett koldioxidtryck inne i den svampangripna veden, och vedens vatten börja sippra ut genom vedstrålarna.

I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet och kommer i kontakt med luften.

Samtidigt fortsätter vattnet att trycka på inifrån veden och då uppstår de här vackra bomullslika ”ishåren” som bildar vätteskäggen.

När hårisen sedan tinar sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av dessa, i vattnet lösta, organiska ämnena.

Fast det kan ju också vara så att vättarna har varit ovanligt aktiva och glada vid just dessa tillfällen när vätteisen har behagat att visa sig i skogarna.

Vatten har som ni nog alla känner till, en del udda fysikaliska egenskaper, och är ett fantastiskt ämne, till exempel har det högst densitet vid plus fyra grader, och utvidgar sig när det fryser.

Det är därför som is flyter och lägger sig på sjöarnas och havens yta och inte på bottnen och tur är väl det annars hade nog inte livet uppstått.

Katalys är en ämnesblandning som undergår en kemisk reaktion, till exempel vatten till is och enzymer är ämnen som katalyserar kemiska reaktioner i levande organismer.

Enzymer är i de allra flesta fall proteiner, men på senare år har man upptäckt att även vissa nukleinsyror av RNA-typ kan verka som katalysatorer, dessa kallas för ribozymer.

Densitet eller täthet, är ett mått på hur stor massa en viss volym av ett ämne har, det vill säga, hur tungt ämnet är i sig.

Guld har densiteten 19,3 kilo per liter, vatten 1 kilo per liter och trä har en densitet på ungefär 0,5 kilo per liter.

Ett föremål flyter i en vätska om dess densitet är lägre än vätskans, se exemplet is och vatten.

Densiteten hos en gas minskar om den värms och detta gör att en varmluftsballong kan sväva i vanlig luft, läs gärna min krönika ”Ingenjör Salomon August Andrée nödlandar vid Malmbron mellan Skillingaryd och Vaggeryd”, https://skillingaryd.nu/natur/ingenjor-salomon-august-andree-nodlandar-vid-malmbron-mellan-skillingaryd-och-vaggeryd/.

Här ser det verkligen ut som om vätten har förlorat hela sitt vita och fina hår samt mustasch och ena öga.

Vättar är främst en nordisk benämning på övernaturliga väsen och i förkristen tid tycks vättar ha varit en mer allmän benämning och man skilde mellan sjövättar och landvättar.

De sistnämnda var särskilt aktuella på Island, där de fortfarande fungerar som sköldhållare i riksvapnet, de sades nämligen värna landet mot ovälkomna besök, och när sjöfarande närmade sig Island brukade de ta ned skeppets stävdrake för att inte förolämpa eller skrämma landvättarna.

Även på Bornholm talade man om landvättar, de ska ha hjälpt till att driva bort svenskarna år 1658.

I mer sentida folklore har vättar figurerat framför allt i svensk övertro, där de i södra Sverige uppfattats som samhällsväsen, bosatta under jorden, ofta under människornas gårdar.

I motsats till ensamväsendet tomten hade de dock inget samröre med gårdens folk utom när detta på något sätt störde dem, till exempel genom att smutsvatten eller urin trängde ned till dem.

Särskilt barnsjukdomar uppfattades som en hämnd från förorättade vättars sida och vättetron var, att döma av medeltida omnämnanden, tidigare mer allmänt svensk, och vittror i Norrland är en till fäbodkulturen anpassad utveckling ur vättetron.

Det är möjligt att tron på till exempel troll och älvor också kan ha sin bakgrund i vättetron.

Den stora torrgranen där korpen brukande sitta har fallit för stormen Alfrida och blockerar nu stigen strax hitom kraftstationen.

Den stora torrgranen där korpen brukande sitta har fallit för stormen Alfrida och visade sig vara fullständigt genomrutten.

Torrgranen där korpen hade sin utsiktsplats, korpagranen, har fallit för stormen Alfrida.

Torrgranen där korpen hade sin utsiktsplats, korpagranen, har fallit för stormen Alfrida och pekar nu rakt åt söder med rotvältan åt norr.

Stora torrgranen där korpen brukande sitta har fallit för stormen Alfrida och den en gång levande veden är nu paradoxalt nog den levande döda veden.

Bara en vecka efter stormen Alfridaen är den döda korpgranen borta från Fågelforsleden och stigen är åter fri.

Bara en av turbinerna är igång och levererar elektricitet trots gott vattenstånd i Fågelforsdammen.

Götaström järnbruk och det nygamla avträdet invid Fågelforsleden, LONA, fotograferat från andra sidan Lagans vatten, dvs. östra sidan.

Järnbrukets nygamla avträde sett från östra sidan dammen och nästan rakt över den gamla dammvallen, endast ventilationskåpan är kvar från industriepokens sista år i slutet av 1800-talet, resten är nybyggt.

Under 50 centimeter vatten ligger den gamla dammvallen där fordom hamrarna stod som drevs av vattnets rörelseenergi.

Det skulle vara härligt om vattnet sänktes inför invigningen den 18 maj år 2019 så att alla fick se den gamla vallen igen, och uppströms denna få en inblick i hur Götaströmsdammen en gång såg ut.

Götaström och Fågelforsleden, LONA, från andra sidan men av den gamla dammvallen synes intet men vad fint det har blivit.

I min barndom kallade vi platsen för ”Röda bältet” tack vare den röda länslina som täcktes dammen från strand till strand.

Området i övrigt var ett näst intill ogenomträngligt gran- och tallmoras som skymde hela detta idag mycket vackra och historiskt viktiga område.

På andra sidan om Götaström, Fågelforsleden och den gamla dammvallen möts Norra Strandvägen och Sammelbovägen på nuvarande Skillingaryds skjutfält.

Uppströms Götaström och norr om Dulebäcks utlopp i Fågelforsdammen ligger en plats som ibland är en broövergång för Kungliga Andra Ingenjörsregementet, Ing 2, från Eksjö.

I anslutning till förra bilden, vid broövergången norr om Dulebäcks utlopp i Fågelforsdammen, ligger en vacker gammal granlåga full av biologisk mångfald.

Lägerplats vid östra sidan Dulebäcks utlopp i Fågelforsdammen, vid broövergången, med en stensatt grop som jag undrar över.

Vackra granstammar eldas vid lägerplatsen öster om Dulebäcks utlopp i Fågelforsdammen, även grillning förkommer.

Vid lägerplatsen öster om Dulebäcks utlopp i Fågelforsdammen ser man denna vackra plats för mete med stol alldeles invid vattnet.

I fjärran ser man Dulebäcks utlopp i Fågelforsdammen.

Det var längesedan jag såg en lackticka, ”Ganoderma lucidum”, men nu växer arten på en granstubbe på Berget, på Skillingaryds skjutfält.

Lacktickan har en snedställd fot och hela svampen är vackert klarlackad i röda färger och man hittar den på både löv- och barrved, här på en gran.

Lacktickan används i den traditionella kinesiska medicinen och i boken ”Ben Cao Gang Mu” från år 1587 kallas svampen för ”Odödlighetens växt” eller ”Själens växt”.

Den skulle främja ett långt liv, och även minska vikten.

Idag odlas lacktickan i stor skala i Asien och den finns att köpa som te, i kapslar eller som torkad och används mot en mängd åkommor.

Modern läkemedelsforskning har visat att lacktickan har egenskaper som hämmar inflammationer och allergiska reaktioner och förutom den vanliga röda lacktickan används en svart art som heter ”Ganoderma duropora”.

Apropå lacktickans släktnamn ”Ganoderma” så är dessa ettåriga till fleråriga vedväxande tickor.

En del har fot, bildens lackticka, men de flesta är vidväxta underlaget och hatthuden eller hattskorpan är så tunn att man kan trycka en nagel genom den.

Släktets bästa kännetecken är annars mikroskopiskt, i de dubbelväggiga sporerna.

I släktet ”Ganoderma” ingår arterna platt-ticka, ”Ganoderma applanatum, som är den vanligaste arten och hittas på diverse lövved även i våra trakter.

Fruktkropparna kan bli ganska stora. Ibland när svampen växer på begravda rötter tror en del människor att det är en tryffel, som är på väg upp, men tråkigt nog så är det inte så.

Platt-tickan kallas på amerikanska ”the artists conk” eftersom man kan rita i tickans färska porlager. Arten angrips ibland av en svampfluga, ”Agathomyia wankowczi”, vars gallbildningar ser ut som små torn på porytan.

Svampflugan har för övrigt en sydlig utbredning i Sverige och har setts i Huskvarnatrakten.

En annan art är sydlig platt-ticka, ”Ganoderma. australe”, och är sällsynt hittad i våra sydligaste landskap.

Den har ett mera rödbrunt kött än platt-tickan och har större sporer.

Ytterligare en art är hartsticka, ”Ganoderma pfeifferi”, som är en ganska stor och robust ticka som oftast växer på bok.

Hattytan är täckt av ett hartsliknande lager, därav namnet.

Ännu en art är eklackticka, ”Ganoderma resinaceum”, som kan vara skaftad eller också vara vidväxt underlaget.

Den har också en ”lackad” hattyta och som ung är den röd och som äldre rödbrun, favoritträdet är ek, och den är sällsynt.

Sist men inte minst i raden av ”Ganoderma” är en art utan svenskt namn men som på latin heter ”Ganoderma valesiacum”, och ser ut som en lackticka, med den skillnaden att när hattytan spricker upp blottläggs ett vitt hattkött, lacktickan har träfärgat kött.

Denna art växer uteslutande på lärkträd men det är tveksamt om den verkligen är en egen art eller om den bara är en sorts lackticka, ”Ganoderma lucidum”.