Natur

Fjärås bräcka

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Fjärås bräcka.

Fjärås bräcka, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder om en fyra kilometer lång och 500 meter bred israndsbildning, en ändmorän från ilandsisens dagar i landskapet Halland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, under juni månads sista dagar anno 2018.

Naturstigen vid Fjärås Bräcka är 1,5 kilometer och börjar vid naturum och följer bräckans krön norrut mot kyrkan, som man ser till vänster på min bild, och den går sedan tillbaka öster om vägen.

Ta gärna med Er en folder som man hittar på naturum och i den kan man läsa om de 10 numrerade stoppen längs med stigen.

Man kan då till exempel testa sin ork upp och ner på de 142 trappstegen vid grustaget och på några av trappstegen kan du se hur högt havet stod för 10 000-11 000 år sedan.

Dagens trappa är en rekonstruktion av en äldre trappa som fanns mellan åren 1917-1921.

Vid Fjärås bräcka ansluter Hallandsleden till Skåneleden i söder och till Bohusleden i norr och leden delar sig i en östlig och i en västlig sträckning vid Simlångsgården.

Båda sträckningarna förenas i det mycket vackra Åkullaområdet, se mina tidigare natur- och kulturkrönikor.

Hallandsleden följer gamla färdvägar med mängder av kulturspår som fornminnen och historiska byggnader och många av sevärdheterna har fått informationsskyltar och landskapet växlar hela tiden.

Från israndsbildningen Fjärås Bräcka, som ligger 60 meter över havet, har du en fantastisk utsikt över Hallands största sjö Lygnern och på motsatt sida västerhavet.

Lygnern är långsmal och sträcker sig från Fjärås i väst till Sätila i öst, sjön är 52 meter djup, har en yta på 31,5 kvadratmeter och ligger 15 meter över havet.

Den är Hallands största sjö, trots att bara hälften av ytan ligger i Halland, och berömd för sitt rena vatten.

Mellan åren 1890-1924 trafikerade ångbåten Isa sjön Lygnern och gick mellan Sätila och Fjärås.

Passagerarna gick en stig över Bräckans krön och nerför den långa trappan och i grustaget fanns en liten järnvägsstation, där det gick tåg mot Fjärås för vidare transport till Göteborg.

Sedan några år tillbaka finns en rekonstruktion av ångbåten Isa som under sommaren trafikerar Lygnern.

Tittar man nu åt väster så ser man Kungsbackafjorden och Onsalahalvön skymta i fjärran och där finns ett rikt marint liv som gör att fjorden är ett naturreservat.

Under den senaste istiden låg Fjärås bräcka under havsytan, men i takt med att isen smälte och det kolossala trycket lättade började landet sakta att höja sig och idag reser sig Bräckan 60 meter över den halländska kustslätten och är i sanning en mäktig naturens egen bildning.

Vid klart väder kan man se Lygnerns innersta del, drygt en och en halv mil bort, samt västerut öppnar sig ett vidsträckt slättlandskap och i fjärran skymtar även Kungsbackafjorden.

Ända sedan stenåldern har Bräckan varit en viktig färdväg för folk som färdades utmed kusten och den var en landbrygga där man kunde ta sig fram torrskodd mellan Lygnern och Västerhavet.

Fjärås är en av Hallands mest fornminnesrika socknar och här finns Li gravfält som är länets största gravfält från järnåldern.

Idag står här över hundra resta stenar och ett 40-tal andra lämningar men stenarna har varit nästan dubbelt så många, flertal försvann tyvärr när man förr tog grus på platsen.

Den höga stenen, som kallas ”kung Frodes sten”, står alldeles vid vägen i södra delen av bräckan några kilometer bort i fjärran.

Här är det, för övrigt, särskilt vackert när ljungen blommar på sensommaren.

När man tar sig upp på Fjärås Bräcka kan man inte annat än förföras av, och njuta av, den fantastiska utsikten över hav, skogar och åkrar.

Syftet med reservatet Fjärås bräcka är att bevara och utveckla den biologiska mångfald som är knuten till de hävdade naturmiljöerna, att bevara de rödlistade arter som förekommer i området samt att bevara områdets särpräglade geologi.

Ännu ett viktigt syfte med reservatet är att bevara de goda förutsättningarna för friluftsliv och besök i området.

Under flera århundraden fram till slutet av 1800-talet dominerades landskapet kring Fjärås bräcka av vidsträckta ljunghedar men idag har mycket av ljungmarkerna försvunnit från Halland, men på Bräckan har det öppna hedlandskapet återskapats med hjälp av bete, röjning och bränning.

På heden växer en rik torrängsflora med ljusälskande växter och här kan man hitta jungfrulin, backtimjan och ängsvädd men också denna vackra stenlabyrint som sägs vara från Vikingatiden.

Labyrint eller irrgång, är oftast koncentriskt orienterat komplex av vindlande passager, ibland försett med blindgångar för att försvåra sökandet efter mittpunkt och utgång och ofta karakteriserat av geometrisk proportionalitet.

Labyrinter i skilda utföranden, till exempel som ristningar, i mosaiker och målningar, på keramik och mynt och i olika konstruktioner av grästorvor eller kullersten, förekommer över stora delar av världen, bland annat i Skandinavien, Afghanistan, Indonesien och bland Nordamerikas hopiindianer.

I antik och senare litteratur avser ordet labyrint ofta en byggnad med irrgångar och genom Herodotos och andra reseskildrare kom framför allt farao Amenemhet III: s gravtempel vid Hawarah i Fayyum att bli känt som labyrint under antiken.

De lämningar av anläggningen som år 1889 undersöktes av Flinders Petrie motsvarade dock inte antikens fantasifulla beskrivningar.

Den i litteraturen mest omtalade labyrinten byggdes enligt grekisk mytologi av arkitekten Daidalos för att hysa odjuret Minotauros.

I ruinerna av de minoiska bronsålderspalatsen på Kreta har forskningen ofta velat se förebilder till denna mytiska anläggning, men som möjligen ytterst är en återspegling av minoiskt kultbruk, med till exempel invecklade ringdanser.

På en etruskisk vinkanna från cirka 600 före Kristus, den så kallade Tragliatella-oinochoen i Kapitolinska museerna, avbildas en labyrint med inskriften TRVIA, det vill säga, mönstret tolkas som en befäst stad ”Troja”.

Denna koppling mellan labyrinten och Troja tycks ha bevarats genom tiderna, i nordeuropeisk folktradition från cirka 1500 efter Kristus är labyrintnamn som walesiska Caerdroia, engelska Troytown samt svenska Trojaborg och Trelleborg vanliga.

Nordiska labyrinter är vanligen tillverkade av kullerstenar, men torvlabyrinter, som dominerar i Storbritannien och norra Tyskland, har förekommit i södra Skandinavien.

I Sverige finns cirka 300 kända labyrinter, i Finland cirka 200 och i Norge cirka 20.

De flesta av Sveriges labyrinter ligger vid kusterna, så till exempel det berömda exemplaret nedanför Galgberget i Visby, med kopia på Skansen i Stockholm.

Över hälften finns i Norrland, där de ofta är belägna vid gamla fiskeplatser och det övervägande antalet torde ha anlagts från 1300-talet och framåt, ett fåtal möjligen äldre labyrinter är belägna i anslutning till brons- och järnåldersgravar.

Labyrinttraditionen har i Sverige varit levande in på 1900-talet, att gå i en labyrint ansågs till exempel av fiskare ge god fångst och vind.

Likaså förekom ett slags friarlek mellan ungdomar, en pojke skulle dansa eller springa genom labyrinten till en flicka som stod i dess mitt.

På Finlands västkust från Åboland till Österbotten används således även jungfrudans som benämning på en labyrint.

Labyrinter förekom tidigt i kristna sammanhang, ett av de äldsta kända exemplen finns i en kyrka från cirka 325 efter Kristus i ech-Cherif i norra Algeriet.

De medeltida labyrinter som bland annat avbildades på golv och klockor i kyrkor var sannolikt symboler för färden till Jerusalem, det himmelska såväl som det jordiska och berömda exemplar finns bland annat i katedralerna i Amiens och Chartres.

Labyrinten är inom trädgårdskonsten en relativt sent utvecklad företeelse och dess storhetstid inföll i Europa under 1500- och 1600-talen med häcklabyrinten vid Hampton Court Palace i Storbritannien som ett av de mest kända exemplen.

Världens största labyrint är utförd i idegran och ligger vid Longleat Castle, också i Storbritannien.

Djurens tramp och bete skapar fläckar av sand vilket är gynnsamt för många insekter och här kan de bygga sina bon eller värma sig i solen.

Flera av insekterna, som till exempel guldsandbi och väddsandbi, är rödlistade vilket innebär att de riskerar att försvinna från landet om inte deras livsmiljö bevaras.

På bräckans östsida finns näringsrikare partier med lövskog av bland annat ek, ask och hassel och här träffar man på mer krävande örter som storrams och rödblära.

Längre ner mot Lygnern finns en vildvuxen snårskog av bland annat klibbal, björk och den på våren vackert blommande druvflädern.

På Fjärås Bräcka lever både grävling, rådjur och räv, och från snåren på östsidan kan man på våren få höra skönsång av svarthätta, trädgårdssångare och järnsparv.

Lygnerns vatten filtreras genom bräckans sandlager, vilket man kan se på min bild, och borde ge ett fantastiskt gott dricksvatten.

Fjärås Bräcka är i sanning en mäktig israndbildning som reser sig 60 meter över den halländska kustslätten och från krönet har du en storslagen utsikt över hav, skogar och åkrar.

Denna jättelika grus- och moränvall bildades under slutet av den senaste istiden, för 12000 år sedan, när isen smälte undan.

Li gravfält vid Fjärås Bräcka är Hallands största från järnåldern men stenarna har nästan varit dubbelt så många, dock har flera försvunnit när man förr tog grus från platsen.

Li gravfält, som tidigare också kallades Stena gravfält och Fjärås Bräcka gravfält, är från yngre järnåldern till vikingatiden och ligger på Fjärås Bräckas västra sluttning.

På gravfältet finns omkring 160 fornlämningar, varav fyra gravhögar, 24 runda och sju ovala eller skeppsformade stensättningar samt 127 resta stenar.

Den högsta stenen, kallad kung Frodes sten, är 4,7 meter hög och står alldeles vid vägen men lite avskilt i söder.

Li gravfält har undersökts ett fåtal gånger, och mest intressant var det när amanuens Åke Fredsjö, 1913–1978, gjorde en undersökning av flatmarksgravar markerade med stenarna.

Man trodde att gravarna härstammade från stenåldern-bronsåldern, men man hittade ett halvt munbett av järn och brons i en av gravarna som kunde dateras till vikingatiden.

Man hittade också föremål som lerkärl, klumpar av brons, en obearbetad bergkristall, några järnföremål, smälta bitar av en glasbägare och en hel del annat.

När kung Karl XV besökte platsen år 1865 ska han ha yttrat att ”Här har ädelt blod flutit; oss höfves att ära det”, vilket ledde till att bortforslingen av gravstenar som byggmaterial upphörde och att Frodestenen samt ett antal andra stenar återupprestes.

Innan man kommer fram till naturum Fjärås bräcka ser man en kolerakyrkogård på höger sida i backen.

Under 1600-talen och 1700-talen hade pesten varit den stora skräcken och under 1800-talet var koleran det man fasade för.

Koleran var förr ett mysterium då insjuknandet var häftigt med våldsamma diarréer, kräkningar, magsmärtor och kramper som kunde leda till döden.

Det var ingen vacker död och i vissa epidemier dog över 80 % av de smittade, ingen visste orsaken och därför bestämdes, i en kungörelse 9 juli år 1831, att de sjuka skulle begravas avsides på särskilda kyrkogårdar.

Färdiga kistor skulle hållas i beredskap och vara strukna med tjära eller beck invändigt, liket dränktes in med klorsaltlösning eller ättika och täcktes med osläckt kalk eller kolstybb.

För att skydda sig mot smitta, drack de som skötte transporterna brännvin och dubbla malörtsdroppar.

Gravsättningen av de koleradöda skulle ske tidigt på morgonen eller sent på kvällen och i närvaro av så få personer som möjligt.

År 1834 drabbades Sverige av en stor koleraepidemi och bara i Fjärås avled 48 personer med angiven dödsorsak.

Det finns dock bara några gravstenar kvar och dessutom reste församlingen en större minnessten år 1954, vars inskription lyder enligt följande,

”På detta helgade område vila församlingsbor avlidna under koleraepidemien år 1834”.

Naturum Fjärås bräcka är ett besökcentrum till ett naturområde och det fungerar som en port till naturen och till ett visst naturområde.

I ett naturum får du veta mer om de djur, växter, geologi och kulturhistoria som format det område du befinner dig i.

Naturum finns i hela landet och själva byggnaden samspelar ofta med naturen omkring och verksamheten ger alla en möjlighet att lära sig mer om natur och miljö.

På naturum Fjärås Bräcka finns en utställning om traktens natur, miljö och kulturhistoria och man får tips om vad som händer i naturen just nu och utanför husknuten startar naturstigar som visar vägen.

Det anordnas dessutom temakvällar och under helger och under sommarsäsongen finns kunnig personal på plats som uppmuntrar och inspirerar dig att vistas utomhus.

Naturum är anpassat för rullstolsburna och det finns även en grusstig som utgår från parkeringen som är lämplig för rullstolsburna eller personer med barnvagn.

Vid parkeringen finns även fikabord som är anpassat för rullstolsburna och i byggnaden finns WC.

Det finns idag 33 naturum i Sverige och Naturvårdsverket äger rätten till namnet ”naturum”.

Ordet naturum betyder anläggning med information om ett områdes naturvärden och kulturhistoria, oftast i anslutning till en nationalpark eller ett naturreservat.

På naturum Fjärås Bräcka finns en utställning om traktens natur, miljö och kulturhistoria och man får tips om vad som händer i naturen just nu och utanför husknuten startar naturstigar som visar vägen.

Byggnadens arkitektur och placering har valts med stor omsorg och ett exempel är murarna av fjäråsgnejs, dessa stenar bröts förr på Lygnerns norra sida.

Man har temakvällar och speciella aktiviteter för barn på naturum Fjärås Bräcka och under helger och under sommarsäsongen har man kunnig personal på plats som uppmuntrar och inspirerar dig att vistas utomhus.

För den fikasugne finns ett kafé som serverar ekologiskt och närproducerat.

Jag upprepar, dessa fantastiska informationstavlor, både vackra, informativa, pedagogiska samt oerhört vackra.

Välkommen till Fjärås bräcka, denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka.

Fjärås bräcka är en ryggformad randmorän i norra Halland som dämmer sjön Lygnern i sydväst.

Randmoränen, som framför allt består av isälvssand och grus, byggdes upp som deltan vid inlandsisens kant i det dåvarande arktiska Västerhavet.

Fjärås bräcka ingår i ett större randmoränkomplex, göteborgsmoränen, bildad under en tillfällig klimatförsämring under den senaste inlandsisens avsmältningsskede.

Området är rikt på fornlämningar och på krönet av ryggen finns bronsåldershögar, och borttagna gravar har gett fynd från samma tid.

Från järnåldern märks främst ett av landets mera markanta gravfält, bestående av 160 anläggningar varav 125 resta stenar.

Det har gett fynd från yngre järnåldern, och norr härom har en boplats från samma tid undersökts.

Även denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka och tar besökaren med på en litterär resa i området som kallas ”På upptäcktsfärd i landskapet”.

Fjärås Bräcka är en av de mest värdefulla trakterna i Västsverige för gaddsteklar och andra rödlistade arter och det finns arter som väddsandbi, guldsandbi, stor spindelstekel och myrstekeln ”Tiphia minuta”.

År 2003 hittades här en helt ny art för Sverige, rovstekeln ”Crossocerus exiguus”.

Ta en bild på tavlan med Er mobilkamera eller vanliga kamera och ge Er sedan ut i landskapet Fjärås bräcka, njut, lär och minns en fantastisk natur- och kulturupplevelse.

Även denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka och tar besökaren med till Li gravfält som är Hallands största gravfält och från järnåldern.

Här får man också lära sig att hålla ögonen öppna efter de ovanliga solitärbina väddsandbi, ”Andrena hattorfiana” och guldsandbi, ”Andrena marginata”.

Även denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka och berättar om den vackra utsikten över det vackra området Fjärås bräcka och dess geologiska historia.

Även denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka och berättar om den vackra sjön Lygnern samt om den likaledes vackra arten liten påfågelspinnare, ”Saturnia pavonia”.

Även denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka och berättar om Svalhögen.

Svalhögen är en enbevuxen betad gruskulle med ett gravfält och en domarring.

Djurens bete gynnar ljusälskande växter som jungfrulin och backtimjan och på den solbelysta sandiga marken lever många ovanliga och vackra insekter.

Man kan lugnt följa de markerade leder genom betesmarkerna, men visa alltid djuren hänsyn och respekt och undvik att störa kor med kalvar.

Även denna tavla står i anslutning till naturum Fjärås bräcka och berättar om Limmahögarna.

Limmahögarna, som härstammar från bronsåldern, är ännu äldre gravplatser och storleken samt läget på högarna antyder att det var betydelsefulla människor som begravdes här.

Limmahögarna har varit tre till antalet men endast en av dem är välbevarad.

Gravfältets mest imponerande sten är bildens ”Kung Frodes sten”, som är närmare fem meter hög, och enligt Snorres edda var Frode en dansk kung som dödade Ottar Vendelkråka, om denne Frode har något samband med stenen är naturligtvis omöjligt att veta.

Ottar Vendelkråka var en möjligen historisk sveakung med säte i Uppsala under 500-talets första hälft och han nämns i det genealogiska diktverket Ynglingatal som dateras till 900-talet.

Forskare har antagit att Ottar är identisk med den i Beowulfkvädet, av olika experter daterat till olika tidpunkter under perioden år 700 till år 1000 efter Kristus, nämnde Ohthere av ”skilfingarnas ätt”. Skilfingaätten betraktas som en senare gren av Ynglingaätten.

Enligt Ynglingasagan skall Ottar ha varit ovän med danernas kung Frode, som därför försökte kräva in den skatt han lovats av Ottars far Egil men Ottar vägrade betala.

Sommaren därpå härjade Frode i Svitjod, gjorde stor skada och fick med sig krigsbyte och sommaren efter det drog han i österled, och Ottar härjade därför i sin tur i Danmark, i början utan att möta motstånd.

När Ottar härjade i nordligaste Jylland, som Snorre kallar Vendel, efter Vendsyssel, överfölls han av Frodes jarlar Vötter och Faste.

Ottar och många av hans män stupade och danerna skall ha låtit djur slita sönder Ottars lik, och sedan gjort en träkråka som de skickade till svearna, med förklaringen att Ottar inte var mer värd, varvid de också gav honom hans tillnamn.

Ottar efterträddes av sin son Adils.

Tillnamnet Vendelkråka är diskutabelt eftersom detta oftast applicerats på Egil Vendelkråka och började användas på Ottar först av Snorre Sturlasson.

Ottars existens som historisk person är osäker, då de källor där han beskrivs har markanta sagoinslag i övrigt.

Snorre Sturlasson, född omkring år 1179, död 23 september år 1241, var en isländsk adelsman, hövding, lagman, politiker, historiker, författare och skald.

Texterna är dessutom tillkomna hundratals år efter de skildrade händelserna och innehåller många personer som inte kan styrkas genom andra källor.

Liksom för övriga svearegenter före år 1000 är källunderlaget angående Ottar tämligen skralt, och han brukar därför betraktas som en så kallad ”sagokung”.

Enligt svensk tradition tidigast belagd på 1600-talet skall Ottar vara gravlagd i Ottarshögen i Vendels socken i Uppland.

Chytraeus Vejanus, rektor i Halmstad, år 1598, säger följande om Li gravfält, ”En stor hop stora uppresta stenar ses; Jämväl, många dödgravar på samma ställe, kringlagda med små sten, några 20 fot, några 16, några 12 fot långa, och några helt runda; uti hwilka tros gemene Soldatrer wara begrafne. Men wid vägen är en sten, som med sin längd öfwergår de öfriga, hwilken inbyggarne kalla Wår frue Sten”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *