Natur

Galgbacken i Komstad

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Galgbacken i Komstad.

Galgbacken i Komstad, mellan Vrigstad och Sävsjö, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder från den gamla häradsvägen mellan Vallsjö och Norra Ljunga.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av den tredje septemberveckan anno 2016.

Komstad är en liten by i den tidigare Norra Ljunga socken som är belägen cirka fyra kilometer väster om staden Sävsjö.

Det är en gammal by som omtalas i skrift redan år 1370 och enligt en släktforskning från 1980-talet finns uppgifter om att Jonas Jonson Brunk som gett namn åt stadsdelen Bronx i New York skulle ha anknytning till våra trakters Komstad.

Historien om Jonas Brunck och Sverige under 1600-talet finns samlad som en utställning i Komstad som står inne i ramsågen från år 1871 som fortfarande drivs med vattenhjul som förr i tiden.

Området kring byggnaderna runt ramsågen visar hur byn såg ut på tidigt 1900-tal, där kvarnen vid ån var ett centrum.

Tack vare en donation 1987 äger och förvaltar Stiftelsen Komstad kvarn, ramsåg, cirkelsåg, kvarn, kvarnstensfabrik, smedja, lanthandel, häradshäkte och flera museum.

Komstad har fornlämningar från bronsåldern, 1100-tals kyrkan i Norra Ljunga, runstenar, gravfält, domarring, galgbacke och andra historiskt intressanta platser.

Här var från år 1734 och fram till år 1908 Västra härads tingsplats och med gästgiveriet blev Komstad centralort före Sävsjö.

År 1864 blev Sävsjö mer framträdande i och med järnvägens utveckling och då stannade också det första personförande tåget där.

Vid stranden av dammen växer en för våra takter ovanlig art som heter gråal, ”Alnus incana”, och som har en nordostlig utbredning och är vanlig i Norrland, men den förekommer också långt söderut i Sverige som här i Komstad.

Gråal, ”Alnus incana”, är ett litet träd eller buske med slät och ljusgrå stam och då arten skjuter rikligt med rotskott gör det att den ofta bildar stora och täta bestånd. Grenarnas årsskott är grå och tätt håriga vilket syns på min bild.

Gråal blommar tidigt på våren på bar kvist, oftast i mars och är, tillsammans med hasseln, ”Corylus avellana”, ett av de träd som blommar först.

Arten klibbal, ”Alnus glutinosa”, skiljer sig från gråal genom sina trubbiga, ofta urnupna blanka blad och skaftade honhängen och alkottar.

Hybrider mellan gråal och klibbal uppträder ibland där de båda arterna möts vilket borde ske här i Komstad.

”Arre. Hwit-Ahl. Fins icke i Skåne, men wäl på någre ställen i Småland och Westergötland. I Norrland är den allmän. Dess rätta hemwist är högländte och torra ställen, och försök gjorde wid Tegel wid Berlin bewisa, at den äfwen trifwes i Sand. Huru många af wåra ej blott onyttige, utan äfwen skadelige sandfält kunde då icke genom Arreplantering göras nyttige”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Att göra orätt har alltid kunnat straffa sig. För länge sedan så illa att man kunde få sona sina brott med sitt liv och därför fanns det avrättningsplatser i närheten av tingsplatsen.

Någon gång i mitten av 1700-talet hamnade Västra härads avrättningsplats i utkanten av Komstad, på gränsen mot Ljunga by och dessförinnan låg den troligtvis vid bron över Torkån.

På den tiden var detta en folktom plats på gränsen mellan socknarna Ljunga och Vallsjö.

En avrättningsplats skulle sålunda ligga avskilt men ändå vara lätt att hitta till och platsen utmed vägen i utkanten av Komstad, var väl lämpad för detta ändamål.

Den fick namnet Galgabacken, trots att här aldrig varit någon galge utan som avrättningsmetod var det halshuggning som gällde.

Hur många som avrättats på Galgabacken i Komstad är inte känt men man vet att platsen användes som avrättningsplats mellan åren 1757-1858 och ännu kan man ana den grävda grop där den avhuggnes huvud skulle falla.

När någon dömts till avrättning lästes en kungörelse om detta upp i häradets kyrkor för att alla skulle veta om det och den så kallade överheten såg gärna att allmänheten bevittnade dessa händelser och då avskräcktes från att göra orätt.

En avrättning lockade stora folkmassor, både vuxna och barn kom, och det berättas att de mest företagsamma klättrade upp i träden för att se bättre.

Då huvudet på offret föll, föll också en och annan trädklättrare då det makabra skådespelet antagligen blev för mycket att bevittna.

Vid en avrättning var också kloka gummor på plats och de var snabbt framme för att torka upp den avrättades blod.

Blodet torkade de och löste sedan upp i vatten då man trodde att vattnet kunde bota folk med fallandesjuka, vilket var ett gammalt namn på epilepsi.

År 1858 var den sista avrättningen på Galgbacken och det var Anders Andersson, som gick under namnet Farao för sitt besvärliga sätt, som skulle avrättas.

Farao var arrendator på en gård men fick inte förnyat arrendekontrakt av jordägaren och säkert blev han sur på allt och alla och inte minst på den nye arrendatorn.

Denne förgiftade han med arsenik, dolt i smör, när han bjöd den inte ont anande mannen på sup och smörgås.

Likaså gjorde han med grannkvinnan, som han trodde talat väl om den nye arrendatorn inför jordägaren, och även hon bjöds på förgiftad smörgås.

Dådet upptäcktes och han dömdes i tingshuset i Komstad till avrättning på Galgabacken.

En mer detaljerad berättelse om Anders Andersson, även kallad Farao i Havsjö, kommer nedan.

Anders Andersson hette en man som arrenderade en gård i Havsjö på 1850-talet och han fick öknamnet Farao för han var en bråkstake och var illa omtyckt och fruktad i bygden.

Han fick sluta sitt liv på galgbacken i Komstad den 11 februari år 1858 efter att ha blivit dömd för mord, då han hade förgiftat 2 personer.

Den ene var hans blivande efterträdare som arrendator, Nils Petter Andersson Blick från Tovik, den andre var Sigrid Catarina Andersdotter från backstugan Sigridsholm under Havsjö.

Båda hade överraskats av Faraos vänlighet, den förre när han kom med ett flyttlass till Havsjö, den senare när hon skulle lämna ett par hemstickade vantar som Farao beställt av henne.

Nils Petter Andersson Blick blev inbjuden på en sup och smörgås och Sigrid Catarina Andersdotter att provsmaka julosten och båda kunde med nöd och näppe ta sig hem efter bjudmaten och väl hemkomna avled de i de mest kvalfyllda magsmärtor den 24 respektive 26 januari år 1857.

Anders Andersson Farao blev genast misstänkt och vid husrannsakan fann man arsenik gömd under ett skåp i Faraos kök och giftet hade han köpt av en gårdfarihandlare för en riksdaler.

Det lever ännu en del muntlig tradition om Anders Andersson Farao kvar i Havsjöbygden då morden hade föregåtts av en hel del andra hemskheter av honom.

Således berättas det att han en juldagsmorgon preparerat några brödkakor med arsenik innan han som övriga bönder begav sig med häst och släde till julottan i Bringetofta kyrka.

Hans grannar i byn gav en av sina drängar i uppdrag att gömma sig i kyrkstallet och försöka iaktta om Farao hade något skumt för sig då han band in sin häst och följande historia berättas.

Farao skakade höet ur sin säck och gav sin häst att äta och brödkakorna som han förvarade i säcken kastade han över till grannhästarnas krubbor men så fort Farao lämnat stallet tog drängen som sett allt hand om brödkakorna och lade istället in dem till Faraos egen häst.

Farao hade nämligen räknat ut att dosen arsenik borde göra att grannarnas hästar först skulle skena och sedan stupa under hemfärden för till saken hör att det var tradition med kappkörning hem efter julottan och Farao skulle bli den som kom först hem.

Innan ottan var slut smög Farao sig ut ur kyrkan och begynte hemfärden som slutade med att hans egen häst föll död på grund av arsenikförgiftningen.

När Havsjös övriga slädfordon nådde södra änden av Längelöcke, just där vägen förr var lite brant och kröker av längs åkern där, höll Farao på att flå skinnet av sin döda häst för att om möjligt rädda något men att fira julen så hade han nog inte tänkt sig.

Det var i denna, idag knappt synliga fördjupning i marken, vid Komstad galgbacke som den avrättades huvud skulle rulla ner och blodet skulle samlas upp.

En annan hiskelig historia om och brott som begåtts i trakten kommer här.

Brottet är mord och tidpunkten är den 19 september år 1804.

Den 12 december år 1803 fanns å Hökhults Södergårds soldattorp, under dess logladas västra golv en död man, nedgrävd, vilket visade sig vara den mördade hovjunkaren välborne Herman Christian Tigerschiöld.

Dryge 9 månader senare, den 19 september år 1804, avlivades på Komstads avrättningsplats före detta soldaten för Hökhult Södergård Nils Andersson Hick samt hans hustru Sophia Jonadotter.

Bägge för att i deras hus å hovjunkaren herr Herman Tigerschiöld år 1803 förövat mord.

Nils Hick, född den 9 juli år 1774, halshöggs och steglades i sitt 31:a år.

Hustrun Sophia Jonasdotter, född år 1781, miste högra handen samt halshöggs och brändes på bål i sitt 23:e år.

Det finns dock lite olika varianter på denna historia om Nils Andersson Hick samt hans maka Sofia Jonasdotter, vilka berättas nedan.

På Hökhult Södergård bodde i en backstuga eller i ett litet torp, soldaten för Hökhult Södergård, Nils Andersson Hick samt hans maka Sofia Jonasdotter.

Hick var hemkommen och på väg till Stockholm tillsammans med Hofjunkaren Herman Tigerschiöld, hos vilken Hick var kalfaktor.

På natten mördade Sofia och Hick Hofjunkaren Herman för de trodde att han hade pengar, sedan flydde de till Danmark, men efter ett par år längtade de hem och besökte en logdans i trakten där de blev igenkända och tagna av landsfiskalen.

De fick sitta på fängelset i Komsta Sävsjö i väntan på rättegången och de avrättades på Komsta galgbacke.

En annan version låter som följer.

Nils Andersson Hick och hans hustru tog livet av en Hofjunkare Tigersköld som Hick var i tjänst hos. Han skulle ligga över natten hos dem för att nästa dag fortsätta till Stockholm. De trodde att han hade pengar. När han sov hällde de smällt flott i halsen på honom. Hick tvekade, då sa Soffi,

”Om du inte gör av med honom så gör vi av med dig”.

Ytterligare en version av händelsen från någon som heter Jon Karlsson är nog kanske en helt annan historia men den kommer här.

Nils Andersson Hick var gift med Hedda eller Sofi och hon hade dödat sin första man genom att slå en spik i huvudet på honom.

En jude fick ligga i ladugården över natten och de trodde han hade pengar. Hon sa till Hick:

”Gå ut och tag med dig besmannen och tigg pengar av honom. Får du inga så slå ihjäl honom och gör du inte som jag säger så slår jag ihjäl dig, för det gjorde jag med min första man”.

Nils Andersson Hick slog ihjäl knallen och grävde ner honom i en fårkätte.

Vid rättegången erkände Hedda eller Sofi att hon dödat sin första man och Nils Andersson Hicks efterlämnade en dotter.

Troligen kom Hedda eller Sofi från Hultsjö, om nu detta är samma person.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *