Natur

Gamla Hjälmseryd kyrka

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Gamla Hjälmseryd kyrka.

Gamla Hjälmseryd kyrka, utanför Vrigstad i Njudung, en natur och kulturkrönika i 17 bilder från 1100-talet i tiden med Nydala kloster.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd tjugoen dagar in i september månad anno 2016.

Gamla Hjälmseryd kyrka, utanför Vrigstad i Njudung uppfördes av obearbetad gråsten på 1100-talet, troligen influerad av klosterbygget i Nydala, någon mil väster om Hjälmseryd.

År 1937 uppfördes en ny klockstapel eftersom den gamla rivits 1848. Den är ritad av professor Erik Lundberg som på uppdrag av riksantikvarien varit delaktig i restaureringsarbetet. Kyrkklockan har gjutits av M & O Olssons klockgjuteri, Ystad.

Njudung är ett historiskt landskap, ett så kallat småland, beläget inom Sydsvenska höglandets högsta del.

De nio så kallade Njudungskyrkorna i Sävsjö och Vetlanda kommuner på det småländska höglandet där Gamla Hjälmseryd kyrka ingår är byggda på 1100-talet och är unika till sin byggnadsteknik.

Förmodligen har de byggts av hantverkare som deltagit i domkyrkobygget i Lund men man ser också anknytningspunkter till klosteranläggningen i Nydala utanför Värnamo, som stod färdig år 1143.

Njudungskyrkorna i Sävsjö och Vetlanda kommuner är Gamla Hjälmseryd kyrka, Hylletofta kyrka, Norra Ljunga kyrka, Hjärtlanda kyrka, Vallsjö gamla kyrka, Lannaskede gamla kyrka, Nävelsjö kyrka, Myresjö gamla kyrka och Näsby kyrka. Lyssna gärna på länken nedan.

http://www.onspotstory.com/sv/audioguide/sv/2/Njudungskyrkorna?guideObjectId=190

Landskapet Njudung hade en väl etablerad förhistorisk bygd med ett centrum kring Vallsjöns södra del men senast under tidig medeltid delades det i Västra och Östra härad, med Ekesjö, senare Sävsjö, och Vetlanda som häradscentra.

Området Njudung tillhörde senast från 1100-talets mitt Tiohärads lagsaga och fram till år 1558 Linköpings och från år 1569 Växjö stift och sedan år 1687 ingår Njudung i sin helhet i Jönköpings län.

Ortnamnet som under 1170-talet benämndes Jn Niudhungis anses innehålla ett ord med innebörden ”klump” eller ”stock”, troligen syftande på en central höjd i landskapet.

När nya kyrkan i Hjälmseryd byggdes beslöt man att riva den gamla helgedomen och delar av den gamla kyrkan och dess inventarier såldes på auktion vilket innebar att år 1865 återstod bara ruiner.

År 1927 väcktes dock tanken på att återuppbygga den gamla kyrkan och en insamling startades samt delar som tillhört kyrkan och som spritts i socknen samlades in. År 1934 var kyrkan klar för invigning.

Dopfunten kommer från 1100-talet och anses vara tillverkad av den så kallade Njudungsmästaren.

Kyrkan består av ett långhus som tillbyggts åt väster under 1700-talet och koret i öster är försett med en absid samt på norra sidan i anslutning till koret är sakristian belägen.

Kyrkans predikstol är daterad till år 1657 men dess fot är tillverkad av Eva Spångberg och hon har även gjort kyrkans altarkors, dopljusstaken och en Mariabild.

Bilden visar kyrkans sydportal som delvis är sammanfogad av delar till den ursprungliga portalen.

Hjelmseryds gamla kyrka är en kyrkobyggnad i Gamla Hjälmseryd i Växjö stift och den är församlingskyrka i Hjälmseryds församling som disponeras av Hjelmserydsstiftelsen.

Kyrkan uppfördes på 1100-talet men när den nya Hjälmseryds kyrka byggdes, tilläts den gamla romanska kyrkan att förfalla och var inte mycket mer än en ruin då den genomgick en omfattande renovering på 1930-talet, cirka 70 år efter att den tagits ur bruk.

Initiativtagaren till renoveringen var kyrkoherde Carl Nicklason och han kom sedermera att belönas med kunglig utmärkelse för sitt engagemang för kyrkans restaurering.

Bilden visar koret med altaret i Gamla Hjälmseryd kyrka och det gyllene triumfkrucifixet på kyrkans altare är gjort av Eva Spångberg och vid altaret med det medeltida altarbordet finns också plats för en relikgömma.

I altarmuren fanns sålunda en relikask av bly, som innehöll reliker från Johannes döparen, Sankt Erik och Sankta Ursula och denna relikask förvaras numera i Växjö museum.

Eva Spångberg föddes den 2 april år 1923 i Skäfthammars socken, nu i Östhammars kommun i Uppsala län och avled den 8 november år 2011 i Gamla Hjelmseryd, i Sävsjö kommun.

Eva var en svensk träsnidare, evangelist och författare men föredrog att kalla sig förkunnare i trä.

Hon bodde på gården Björkelund i Gamla Hjelmseryd och utsågs till 1900-talets viktigaste kvinna inom Svenska Kyrkan i en omröstning arrangerad av Kyrkans Tidning.

Eva Margareta Spångberg tog studentexamen i Gävle år 1944 och blev fil. kand. i Uppsala år 1949. Hon var ämneslärare vid samrealskolan i Vetlanda under åren 1961-1962 och vid kommunala flickskolan i Växjö, numera Graffmanska skolan mellan åren 1962-1969.

Efter att ha drabbats av polio år 1945 började Eva Spångberg skulptera i trä och hon gjorde framför allt figurer och miljöer ur Bibeln.

Eva Spångberg var en mycket anlitad utsmyckare av monumentalarbeten i kyrkor och som konstruktör av julkrubbor och är bland annat representerad i Storkyrkan i Stockholm, Växjö domkyrka, Guldhedskyrkan i Göteborg, Gamla Hjelmseryds kyrka, Överlida kyrka, Maria i Rosengårds Katolska kyrka i Malmö, Helgeandskyrkan i Lund, Uppsala domkyrka, Adolfsbergs kyrka i Örebro, S:t Pers kyrka i Uppsala, Två Systrars kapell i Kalmar samt i många andra kyrkobyggnader över hela landet.

På sin gård Björkelund byggde Eva Spångberg upp en uppmärksammad modell av Jerusalems tempel och snidade figurer till bibliska händelser som inträffat på tempelområdet.

Under många år berättade hon för ett stort antal besökare som kom till gården om judarnas historia, högtider och tempeltjänst och vissa år kom närmare 30 000 besökare till gården.

Eva Spångberg var socialt verksam och som student i Uppsala initiativtagare till den så kallade Dragarbrunnsmissionen där, som ägnade sig åt hjälp åt socialt utsatta människor men även i hemmet i Björkelund ägnade hon sig åt att rehabilitera socialt utslagna människor genom att låta dem vara medarbetare där.

Hon var en känd företrädare för den svenska högkyrkligheten och var en nära medarbetare till domprosten Gustaf Adolf Danell i Växjö, tillsammans med vilken hon bland annat utgav en mycket använd lärobok för konfirmander.

Eva Spångberg var i yngre dagar verksam vid den närbelägna Hjelmserydsstiftelsen och tilldelades Evangelistfondens hedersstipendium 2011.

Vid julottan år 1927 i Hjämseryds nya kyrka påbörjades insamlingen av medel till förmån för ”Kyrkoruinens konservering” och bland annat brev med vädjan om bidrag sändes ut till landets församlingar.

Bygdens folk ställde upp ty många ville hjälpa till att rädda den gamla kyrkan och i ett tidigt läge kontaktades riksantikvarien Sigurd Curman som blev mycket intresserad av projektet och som arkitekt anlitades Nils Karlgren.

Murarna frilades, lagades och förstärktes, tak restes och olika delar som tillhört kyrkan, som spritts i socknen, samlades in, bland annat delar till en portal och två altarbord varav ett med relikgömma.

Vissa inventarier fanns bevarade i den nya kyrkan och år 1934 återinvigdes kyrkan av biskop Sam Stadener.

Bilden visar den mycket vackra predikstolen i Hjälmseryd gamla kyrka som dateras till år 1657, dock är foten, som man på bilden bara kan ana under predikstolen, nutida och ett verk av Eva Spångberg.

Bilden visar den mycket vackra predikstolen i Hjälmseryd gamla kyrka som dateras till år 1657 och där bilderna föreställer de fyra evangelisterna.

Predikstolen övertog successivt den funktion som ambon tidigare haft och från och med reformationen lades större tonvikt vid prästens predikan.

Enligt en svensk förordning från 1500-talet skulle en predikan vara ungefär en timme lång och den kunde från början placeras i princip var som helst i det främre kyrkorummet, den fick helt enkelt förläggas där det fanns utrymme såsom på en vägg, eller pelare.

Under 1600-talet utsmyckades predikstolarna generöst i enlighet med barockens smak och försågs med en lika dekorerad baldakin, som är ett ljudtak.

Från början placerades de oftast vid kyrkorummets södra vägg nära gränsen till koret men under 1700-talet, när man lärt sig att göra större glasrutor, ersattes de små medeltida gluggarna av större fönster, även på norrsidan och många medeltida väggmålningar gick för övrigt därmed förlorade.

Då flyttades i regel predikstolarna till den norra sidan och skälet till detta var att sakristian låg på norrsidan, så det blev enklare för prästen att förflytta sig mellan platserna.

Under en period blev altarpredikstolar relativt vanliga men i moderna kyrkor är predikstolen vanligen inkomponerad i arkitekturen och den ersätts ofta åter av en ambo, som numera även brukas i äldre kyrkorum.

Bilden visar den mycket vackra predikstolen i Hjälmseryd gamla kyrka som dateras till år 1657 där bilderna föreställer de fyra evangelisterna.

Ambon är en talarstol, ofta flyttbar, och föregångare till predikstolen, avsedd för läsning av episteln och evangeliet.

Den återfinns i några medeltida italienska kyrkor däribland Santa Maria in Cosmedin i Rom.

Ibland restes två stycken ambor, en för epistelläsningen i söder och en för evangelieläsningen i norr.

Ambon ersattes av predikstolen, men har i modern tid återkommit i kyrkorna som ett komplement eller i vissa fall som ersättning för densamma.

I Sverige finns tre medeltida ambor bevarade, båda infällda i triumfbågarnas pelare och den i Munktorps kyrka i Västmanland är intakt och fortfarande brukbar.

Den andra, som delvis är igenmurad, finns i Husaby kyrka i Västergötland medan den tredje finns i Bergs kyrka, i Berg i Hallstahammars kommun.

Den grekiske kyrkofadern Johannes Chrysostomos, vars röst har ansetts svag, var en föregångare vad gäller att predika från ambon.

Dopfunten kommer från 1100-talet som anses tillverkad av den så kallade Njudungsmästaren.

I en artikel av Ragnar Blomqvist från år 1925 i skriften ”Fornvännen 20” med rubriken ”En fabeldjursfunt i Småland, skriver han om romanska dopfuntar från 1100-talet, bland annat om dopfunten i Våxtorps kyrka, Östbo härad, Småland, där det för närvarande stå, läs 1925, två romanska stendopfuntar.

”Smålands romanska dopfuntar ha inte tillnärmelsevis rönt den uppmärksamhet de på grund av sin rika och intressanta dekoration äro förtjänta av, detta kanske mest på grund av att de varit mindre väl kända”.

”Man hänför större delen av de arkaddekorerade smålandsfuntarna till en anonym stenmästare Bestiarius och dennes skola, och inför benämningen fabeldjur på de i arkadfälten stående djuren”.

”Två av fälten mellan dessa huvud utfyllas av reliefbilder, den ena en aspis med vinge”.

Aspis ett drakliknande fabeldjur, ofta förekommande i medeltida konst, vanligen med en människa som ryttare, en aspisryttare.

Stenmästare Bestiarius kan föras till en och samma anonyme stenhuggare, som lämpligen efter sitt verksamhetsområde kan kallas ”Njudungsmästaren”.

”Det finns ett tydligt samband, märkbart genom en del gemensamma drag, som tyda på att Våxtorp II tillkommit ungefär samtidigt med Njudungsmästarens tidigare arbeten”.

Bestiarius och hans medarbetare i bestiariusgruppen skapade dopfuntar i hög kvalité, vilka utmärker sig genom sin ornamentalt arkitektoniska uppbyggnad. De känns igen på relieferna med orientaliska fantasidjur placerade i arkader rund cuppan och den till namnet okände mästaren har uppkallats efter dessa ”bestar”.

På den troligen äldsta bevarade funten, i Svarttorps kyrka i Småland, har cuppans fantasidjur på foten kompletterats med drakslingor, ett motiv hämtat från tidigare funtbaser i Skåne och på Gotland.

Genom skiftande ornamentsmotiv har mästaren och hans medhjälpare varierat utformningen med bibehållande av huvuddragen. Det anses också att denne mästare även byggt kyrkor.

Bestiarius och hans medarbetare i bestiariusgruppen tillskrivs verk bland annat i Appuna kyrka, Östergötland sannolikt från tidigt 1200-tal, Dörarps kyrka i Småland, Flisby kyrka i Småland, Flistads kyrka i Östergötland, Hycklinge kyrka i Östergötland, Norra Sandsjö kyrka i Småland, Nävelsjö kyrka i Småland, Skärkinds kyrka i Östergötland, Svanshals kyrka i Östergötland, Stora Åby kyrka i Östergötland, Svarttorps kyrka i Småland, Vetlanda kyrka i Småland, Öggestorps kyrka i Småland.

Romansk stil, även romanik eller förgotisk stil, var den stil inom västeuropeisk arkitektur, skulptur, måleri och hantverk som uppstod vid mitten av 900-talet som en följd av Karl den stores renässans av konsten och som varade till slutet av 1100-talet.

Altarstenen i granit är den ursprungliga men den har för en tid tjänat som en förstugesten, trappsten, till ett kök i trakten.

Bilden visar kyrkans madonnaskulptur samt ett altarkrucifix på nästa bild, som båda är skapade av konstnären Eva Spångberg.

Bilden visar kyrkans altarkrucifix samt en madonnaskulptur på föregående bild, som båda är skapade av konstnären Eva Spångberg.

Alldeles invid muren vid Gamla Hjälmseryds kyrka står dessa vackra gamla gravstenar.

Inne i resterna av kyrkans utbyggnad från 1700-talet står denna vackra offerbössa tillsammans med en märklig sten med koncentriska cirklar som förmodligen är en solristning för dyrkan av solen.

Koncentriska cirklar förkom under bronsåldern över stora delar av Europa och anses ha använts i samband med dyrkan av solen, se bland annat stenarna i Asige öster om Falkenberg i Halland.

Asige anses för övrigt betyda ”Asarnas eke” och syfta på en fordom helig lund under bronsåldern.

Kyrkan byggdes under 1100-talets senare del, tillbyggdes på 1400-talet, ersattes med en kyrka i Bodatorp år 1853.

Gamla Hjälmseryd kyrka började därefter förfalla och gick i ruin år 1865 men restaurerades under åren 1933-1934.

På korväggen fanns målningar från början av 1200-talet och vid tillbyggnaden på 1400-talet tillkom målningar i absiden.

I altarmuren fanns en relikask av bly, som innehöll reliker från Johannes döparen, Sankt Erik och Sankta Ursula. Relikasken förvaras i Växjö museum.

Dopfunten är tillverkad av ”Njudungsmästaren” under 1100-talets senare del. Predikstolen är från år 1651 där bilderna föreställer de fyra evangelisterna.

Kyrkan såldes på auktion för 50 kronor och altarstenen låg som förstugesten vid en gård i socknen och predikstolen blev en bra hönsbur.

Murbruket som höll ihop stenarna i kyrkans väggar blev nyttjat som kalkgödning på åkrar och dopfunten använde kyrkoherden Johan Lorentz Leander som vattenkar vid sin ”hälsobrunn” nordost om prästgården.

Kyrkoherden Johan Lorentz Leander, som levde mellan åren 1801-1889, var komminister i Stockaryd under åren 1837-1859 samt kyrkoherde här mellan åren 1859-1889.

Han förlorade i en svår sjukdom talförmågan och höll under sina 30 år aldrig en predikan, inte ens inträdespredikan, dessutom hade han hade svag hörsel och blev till sist alldeles döv.

Bilden visar ett utomhusaltare som också står inne i resterna av kyrkans utbyggnad från 1700-talet, alldeles bredvid den vackra offerbössa och tillsammans med en märklig sten med koncentriska cirklar, se bild 15.

Jag har fått mig tillsänt en berättelse från Inga-Britt Fälth i Bankeryd som är barnbarn till kyrkoherde Carl Nicklason som var initiativtagare till att den gamla kyrkan återuppfördes. Här kommer hennes ord och hennes historia.

Carl Nicklason var kyrkoherde under åren 1912-1940 både i den gamla och i den nya kyrkan. Carl Nicklason avled 1945. Jag har tyvärr inte träffat honom eftersom jag inte var född då.

Min pappa Olof Nicklason som levde under åren 1915-2010 var född och uppvuxen i den gamla 1700-tals-prästgården alldeles intill den gamla kyrkan. Här bodde familjen med fem barn under många år.

Familjen hjälpte i många år till med att återskaffa kyrkans material från bygden runtomkring långt innan den officiella restaureringen av kyrkan.

Olof Nicklason som var mycket historieintresserad och nyfiken har skrivit och dokumenterat mycket om kyrkan som man bland annat kan läsa om i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan” samt i Växjö stifts hembygdskalender 1996/97.

Vi barn till Olof Nicklason har främst tack vare honom blivit informerade om den gamla kyrkan och även vi har blivit intresserade.

Bilden visar graven där kyrkoherde Carl Nicklasson och hans hustru Ester Nicklasson, född Toll, vilar men även Natalia Peterssons gravkors som är snidat i trä av Eva Spångberg. Vid sidan om finns klockstapeln.

Bilden som jag har tagit är från något av de senaste åren, troligen 2015 eller våren 2016.

Natalia ”Tatta” Petersson levde under åren 1876-1956 och var trotjänarinna i prästgården under många år och tog hand om hushållet. Bakade och lagade mat till hela familjen Nicklason samt till många andra personer eftersom prästfamiljen ofta tog emot besök. Hon var som en familjemedlem och ”extramor” till barnen. Tatta följde med barnen till Jönköping när barnen blev större och hade skolhushåll där för dem i flera år.

Älskade Tatta fick bo kvar i sitt rum i prästgården till sin död 1956 flera år efter det att farfar dött.

Jag har träffat henne på en av våra släktträffar när jag var barn.

Minnesstenen över koleraoffren tog min pappa Olof Nicklason initiativ till tillsammans med skolkamraten och grannen Sigvard Gustafsson. Koleraoffren var begravda utanför kyrkogården men troligen inte precis där stenen står. Stenen kommer ifrån Sigvards gård.

I Smålandstidningen den 27 maj 2002 finns ett reportage om invigningen av stenen om man vill veta mer om detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *