Natur

Götaströms järnbruk en vårkväll i slutet av mars

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Götaström.

Götaströms järnbruk en vårkväll i slutet av mars, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder om en marskväll när sommarvärmen var på besök och när livsandarna tycktes återvända.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den sista dagen i mars månad anno 2017.

Jag står mitt på platsen för Götaströms järnbruk, det var hit man kom när man tog sig ner från väster via Skånska landsvägen till järnbruket.

Här passerar man när man deltar i årets sommartävling i Skillingaryd som går via Västra lägret samt utmed Fågelforsleden och på de vackra och informativa informationstavlorna svarar man på ett antal frågor om historien i landskapet.

I den fina aspdungen alldeles väster om mangårdsbyggnaden på Götaström, bland idag kvarlämnade och vildväxande snöbärsbuskar och spiréa, finns nyuppsatta fågelholkar som är ett led i LONA-projektet Natur- och kulturled Skillingaryd, även kallad Fågelforsleden.

Vid platsen för den gamla springbrunnen vid Götaströms mangårdsbyggnad, som matades med vatten via träledningar från höjderna i väster vid Bjälkön, finns idag en kraftig ekstubbe placerad.

Ekstubben vid platsen för springbrunnen påminner nästan om en totempåle eller en stenstaty från Påskön, med sitt ansikte vänt mot väster.

Totempåle är en påle av cederträ med utskurna mytologiska väsen hos nordvästkustindianer i Nordamerika.

Totempålar fanns av olika typer, men de vanligaste var de som restes på stränderna av en avliden hövdings åminnelse av dennes arvinge och efterträdare.

De figurer som avbildades föreställde de hjälpandar från djurriket som en gång kommit att förbindas med den dödes klan.

Påskön är en ö i sydöstra Stilla havet, 3 600 kilometer väster om Chile med 4 800 invånare år 2009.

Större delen av befolkningen är polynesier och Påskön är den östligaste ön i Polynesien samt är av vulkaniskt ursprung och har subtropiskt klimat.

Ön tillhör sedan år 1888 Chile, och finns sedan år 1995 på UNESCO:s världsarvslista.

Arkeologiska data visar entydigt att Påskön befolkats västerifrån av polynesiska sjöfarare cirka 400 efter Kristus.

Ursprunget till moai, Påsköns berömda och upp till 9,8 meter höga stenstatyer, och de stenbyggda plattformar, ahu eller marae, på vilka statyerna rests är oklart.

Den äldre uppfattningen att traditionen introducerats av nya immigranter från väster, till exempel från Marquesasöarna, har inget stöd i fyndmaterialet utan mycket pekar i stället på att seden att resa stenstatyer utvecklats lokalt och därifrån spritt sig till övriga delar av Polynesien.

Moderna utgrävningar har visat att de äldsta ahu- och maraekonstruktionerna på Påskön byggdes omkring 700 efter Kristus, medan de tidigaste kända i de centrala delarna av Polynesien dateras först till 1400-talet efter Kristus.

De nya arkeologiska resultaten väcker åter frågan om tidiga kontakter mellan Påskön och den samtida tiahuanacokulturen i Peru, där liknande rituella plattformar och stenstatyer restes.

Gåtan med den märkliga busken vid jordkällare vid Götastöm är löst, arten är skogstry, ”Lonicera xylosteum”, som är en art i familjen kaprifolväxter.

Skogstry är en medelstor, lövfällande buske med spröda grenar samt ljusgrå till grå bark och veden är tät och utomordentligt hård.

Bladen hos skogstry sitter motsatta och är grågröna och mjukhåriga med helbräddad kant och arten blommar i maj med gulvita blommor som sitter parvis på korta skaft från bladvecken.

Vedens hårdhet gjorde att skogstry i äldre tider användes bland annat till harvpinnar och vävskedar.

I min handbukett har jag även placerat en liten vackert röd honblomma från hassel, ”Corylus avellana”, en art som växer tämligen rikligt runt platsen för bruket.

”Til lefwande häckar är den wäl god, derföre at den tåler aga, och icke kryper med roten, men blommorne som äro små, göra ingen prydnad, och löfwens gråwulna färg är icke heller behagelig för ögat. Men trädet är för sin hårdhet och seghet ganska nyttigt til hwarjehanda smått arbete, och Landtmannen nyttjar det gärna til pinnar i Räfsor, til Wäfskedar och dylikt mera, äfwen som dess raka rotskott gifwa goda pipskaft, spatserkäppar och dylikt.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Den till synes oförklarligt döda näbbmusen vid Götaström tillhör en familj av små insektsätande däggdjursarter med en långsmal nos och har små ögon och öron som kan ligga helt dolda i den sammetsmjuka pälsen.

Själva nosen är mycket rörlig och näbbmössen utgör en egen familj med cirka 400 arter som finns i hela världen utom i Australien och Antarktis.

Trots sitt muslika utseende är näbbmössen ingen gnagare utan en insektätare närmast släkt med mullvadarna och min bild visar arten vanlig näbbmus, ”Sorex araneus”, som är den vanligaste näbbmusarten i Sverige.

Det finns totalt sex arter näbbmöss i Sverige och arten dvärgnäbbmus som är minst väger högst 2 gram och är cirka 7 centimeter lång, inklusive svansen, egentligen för liten för att vara varmblodig.

Näbbmössen lever nere i tät vegetation i gångar och håligheter och maten i näbbmössens kropp förbränns snabbt.

Om en näbbmus inte får mat på 2–3 timmar dör den av svält, därför är de ständigt på jakt efter föda, bland annat skalbaggar och maskar.

Dessa små däggdjur har en vilopuls på cirka 600 hjärtslag per minut, att jämföra med människans vilopuls på mellan 55-80 slag per minut.

Näbbmössen är bytesdjur för ugglor och rovdjur men flera rovdjur äter inte upp bytet och det beror på att näbbmössen har doftkörtlar på kroppssidorna som gör dem oaptitliga.

Näbbmössen kan få flera kullar ungar per år och en näbbmus blir bara cirka ett år gammal.

Klibbalsstubben har en mycket vacker orange färg och har i detta fall också trädet under sin levnad haft en ordenlig tillväxt vilket de breda årsringarna visar.

Basen i Götaströms järnbruks verksamhet, att framställa järn ur järnmalm, var beroende på tillgången av kol från skogen.

Ett näst intill oräkneligt antal kolmilor har därför funnits i skogarna runt bruket under århundrandenas gång, vilket denna informationstavla bland annat vittnar om.

Bilden vårfryle, ”Luzula pilosa”, är en av våra tidigaste vårblommor, men den är lågväxt och har oansenliga små svartbruna blommor och förbises därför ofta.

Den växer vanligen i små tuvor och blir upp till drygt två decimeter hög samt finns tämligen rikligt runt platsen för bruket.

Dimmorna driver likt mjölkvita, lågt liggande, skyar över Fågelforsdammens ännu kalla vatten ty luften andas redan senvår i temperaturen.

Skäggdoppingarna dansar och krumbuktar för varandra och de ska uppenbarligen häcka här vid Götaström i år också.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, ett latinskt namn som betyder ungefär, fågeln med kam och de långt bak placerade fötterna.

Bestånden av skäggdopping finns i sydöstra delarna av landet, men förkommer i mindre omfattning även i de sydvästra delarna och sporadiskt längs med Norrlandskusten, där de lever av fisk och större vatteninsekter.

Namnet skäggdopping används första gången år 1871 och ”skägg” syftar på artens karaktäristiska kindtofsar.

Arten har också kallats vitstrupig dopping, stordopping och silkesand, det senare för att den ofta ligger såsom på sidan i vattnet och visar den sidenvita undersidan.

De flesta skäggdoppingarna lämnar oss i september och november och tillbringar vintrarna i västra och sydvästra Europa och Medelhavsländerna men några övervintrar också i södra Sverige.

I bakgrunden ligger ett par knipor, ”Bucephala clangula”, som också spelar och dansar inför sin häckning på platsen.

Först undrade jag vad det var för underliga varelser som låg med sina huvuden strax ovan vattenytan vid det gamla järnbruket, svaret var åter lågt vatten och varelserna var gamla trädstammar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *