Natur

Historiska spår på Skillingaryds skjutfält, del 1

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Historiska spår på Skillingaryds skjutfält, del 1, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder från Hässlehultshöjdens vackra marker.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i december månads första dagar nåden år 2016.

En av många fina saker med Skillingaryds skjutfät är att det är en härlig möjlighet till att cykla och promenera i en historiskt spännande miljö.

En annan sak är att det är en mycket varierande natur och miljö med en stor biologisk mångfald, och i väster rinner Lagan, en av södra Sveriges stora floder med allt vad det innebär.

Men kontrollera om det är militära övningar på gång, annars kan det bli både riskabelt, farligt och väldigt dyrt.

När jag passerar över motorvägen mellan Västra och Östra lägret ser jag som vanligt de relativt stor mängderna med änder i Lagan men denna gång lyser något obekant vitt bland allt det välkända och gräsandsfärgade.

Det visar sig att det landat en konstig ”parkanka” bland gräsänderna och kniporna i åkröken, kanske en blandning mellan gräsand och tamanka, Swedish Blue Duck eller på svenska Svensk blå anka, nåväl det är varken speciellt eller märkvärdigt men ändå lite spännande och roligt samt bevisar samtidigt hur märklig genernas och kromosomernas värld kan vara och är.

De så kallade parkankorna framavlades under 1900-talet i Tyskland genom korsningar mellan gräsänder och tamankor men även vanliga gräsänder med avvikande färger brukar ibland benämnas parkankor.

Det handlar med andra ord oftast inte om albinism, leucism, eller annat färgfel utan om mutationer påverkade av oss människor.

År 1897-98 köptes den första marken som under den första delen av 1900-talet skulle blir Skillingaryds skjutfält.

Genom åren har fler uppköp av mark och gårdar gjorts för att utöka av skjutfältet.

Det finns ett bosättningsregister som visar de byar, gårdar och torp som funnits i området och mellan 700-800 människor har levt här, läs mer på följande adress,

http://www.miliseum.com/bosättningsregister/indexsida.4.55d7433013f812a3c41912.html

Den lilla aluminiumskylten berättar följande,

Nummer: 230 Koordinat: 57,25,3 N 14,7,49 Ö

By: Lilla Löffällan

230. Stina Kajsas L. Löffällan 1:4-4

Sist boende: Stina Kajsa

Personer som nu arbetat med detta bosättningsregister är bland andra Evert Melin, Roland Gustavsson, Camilla Appelqvist, Rolf ”Dallas” Gustavsson och Ola Hugosson.

I detta sammanhang måste även en man vid namn Seth Lindgren nämnas, för det Seth inte visste om dessa trakter det var inte värt att veta, skulle jag vilja tillägga, se bild 26.

Den lilla aluminiumskylten berättar följande,

Nummer: 230 Koordinat: 57,25,3 N 14,7,49 Ö

By: Lilla Löffällan

230. Stina Kajsas L. Löffällan 1:4-4

Sist boende: Stina Kajsa

Rester av ett liv, Lilla Löffällan, Stina Kajsas hem, änka efter Magnus Ivarsson på Gustavsborg, mer vet jag tyvärr inte om henne och Magnus men ni som vet får gärna hör av Er!

Bara ett stenkast från Stina Kajsas, på andra sidan av den lilla grusvägen, finns ytterligare spår av människor som levat och dött här dock långt före Stina Kajsa.

Ett gravfält från äldre järnåldern, tiden från 500 år före Kristus till 500 år efter Kristus, dessa människor begravdes här under en period av ungefär 1000 år med andra gudar som deras beskyddare och de visste med stor sannolikhet inget om Jesus från Nasaret i Galileen.

Nasaret är en medelstor stad i norra Israel, belägen på randen av ett berg och syns på långt håll över Jisreelslätten.

Enligt Nya Testamentets evangelier är Nasaret Jesu hemstad i Galileen och Jesu fosterfar sägs i Matteusevangeliet, 2:23, bosätta sig i Nasaret ”för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré”.

Många pilgrimer vallfärdar, idag precis som förr, till Nasaret och besöker den plats som utpekas som Josefs och Marias hem och som nu är överbyggd med en väldig basilika.

Omkring 500 meter från denna kyrka finns den så kallade Gabriels källa, där Maria sägs ha hämtat vatten efter bebådelsen och även denna plats är överbyggd med ett litet kapell.

Staden Nasaret började bli en viktig vallfartsort för kristna först under 300-talet.

Gravfältet härstammar från en period som vi kallar för äldre järnåldern och då en klimatförsämring gör att man måste ha boskapen inomhus om vintern istället för att låta dem gå ute som man gjorde under bronsåldern, vilket ledde till att de traditionella långhuseen började innehålla en fähusdel.

Handeln ökar vilket får som resultat att vi hittar långväga importer i gravarna och att fornborgar börjar byggas.

Den äldre järnåldern omfattar, som redan nämnts, en period av 1000 år och brukar delas in i två delar, förromersk järnålder som omfattar tiden 500 före Kristus till år 0 samt romersk järnålder från år 0-400 efter Kristus.

Stora sammanhängande landytor blev tillgängliga för människorna under denna tid i och med att landhöjningen efter inlandsisen fortsatte.

Det gjorde att man utnyttjade marken på ett annat sätt, tidigare hade det jordbruk som ägt rum skett genom att man använde åkern tills den var utarmad och inte gav något längre.

Man tvingades då snabbt bryta nya marker och åkrarna flyttades runt men under äldre järnåldern organiserade bönderna jorden efter en fastare struktur.

Gårdarna låg nära åkrarna och både åkrar och ängar skyddades från boskapen av stensträngar som var en föregångare till våra tiders stengärdsgårdar och bildade fägator som ledde boskapen ut till hagen.

Att boskapen stallades gjorde också att det var lättare att samla ihop avföringen som man använde till att gödsla åkern med.

Boskapsskötseln var fortfarande den viktigaste näringen och om man hade mycket boskap fick man mycket gödsel som gav näring åt många åkrar och det är härifrån ordspråket ”Äng är åkers moder” kommer.

Även om gårdarna var ensamgårdar under den äldre järnåldern och brukades mer individuellt än tidigare var gravfälten mycket stora och gemensamma för flera gårdar och ofta var det flera hundra gravar.

Då gravfälten ofta blev mycket stora kan man ibland se hur en äldre gravform sakta byts ut och på så sätt kan man ibland avgöra vilken ände av gravfältet som är den äldsta.

Det är bland gravarna som man ser den största skillnaden mellan äldre järnålder och bronsålder, se bilderna 14 och 15.

De typiska stormannarösena från bronsåldern som placerades på höga höjder avlöses av en mängd varianter av stensatta gravar och stora gravfält under järnåldern.

Runda gravfält är vanligast men kvadratiska, rektangulära och trekantiga förekommer också och dessutom har de ibland en rest sten i mitten av graven.

Dessa gravar har visat sig vara mansgravar medan de gravar som har en stor rund sten i mitten varit kvinnogravar och man tror därför att de varit könsmarkeringar.

Under den äldre järnåldern skedde stora händelser på kontinenten och romarriket är som störst och sträckte sig ända upp till norra Tyskland.

Även om det inte direkt gav utslag om hur människorna levde ser man ganska ofta importföremål i gravarna och speciellt under romersk järnålder, tiden från år 0 till 500 efter Kristus, dyker det upp mynt, glasföremål och andra saker som ursprungligen tillverkats i Italien och i Romarriket.

I samband med detta järnåldersgravfält på Hässlehultshöjden finns också denna lilla skylt som markerar äldre tiders rid- och gångvägar, de så kallade hålvägarna.

Handelns ökade omfattning ledde till att man ville ha kontroll på farlederna där dessa varor färdades. Eftersom allt fraktades på vattenleder växte det upp s.k. fornborgar på höjder längs med vattenlederna. De fungerade dels som utsiktspunkter så att man i god tid kunde se skeppen och dels som skydd för angrepp. Det ökade välståndet ledde till att man blev begärligt byte. Då var det bra att ha en fornborg med rejäla murar att gömma sig bakom. I Botkyrka är Skansberget i Tullinge ett praktexempel. Fornborgen blev en plats dit man tog gårdens människor, djur och förråd i orostider. Därför låg fornborgarna nära tidens gårdar.

I samband med detta järnåldersgravfält på Hässlehultshöjden finns också denna lilla skylt som markerar äldre tiders rid- och gångvägar, de så kallade hålvägarna, och om man är uppmärksam ser man den skålformande stigen, hålvägen, i bildens mitt.

Det är lätt att hitta forntida spår på Hässlehultshöjden, i detta fall är det bara att följa skylten in till ett bronsåldersröse några hundra meter från vägen, då befinner vi oss genast i en tid från mellan 1800 år till 500 år före Kristus, med andra ord, nästan 4000 år tillbaka i tiden som mest. Tanken svindlar!

På vägen till bronsåldersröset passerar jag en gammal rännesbro som är det enda som finns kvar från den ladugård som en gång låg på platsen.

Tidsperspektivet är dock ett helt annat än den bronsålder som jag är på väg till, här talar vi bara om kanske dryga hundra år tillbaka i tiden.

Det är trots de relativt ringa åren tillbaka i tiden som rännesbron representerar en upplevelse som ger mig ett kraftigt slag av historiens vingslag.

När jag kommer fram till bronsåldersröset möts jag av denna lilla skylt som säger, ”NR 53 GRAVRÖSE CA 17 m I DIAMETER BRONSÅLDERN CA X 000 fkr RAÄ NR53”

Skylten borde snarast bytas ut mot en bättre!

Bronsåldern är den period i C.J. Thomsens treperiodssystem för förhistorisk tid då bronsen var råmaterialet för redskap och vapen.

Christian Jürgensen Thomsen, född den 29 december år 1788 i Köpenhamn, död den 21 maj år 1865 i Köpenhamn, var en dansk arkeolog och museiman samt upphovman till ovanstående treperiodssystem.

Flinta och annat stenmaterial har dock spelat en större roll vid tillverkning av redskap än man först tänkte sig och sedan 1970-talet har forskningen alltmer framhävt bronsvapnens och bronssmyckenas roll som sociala symboler och prestigevaror under bronsåldern, och därmed har man framhävt bronsens roll under denna period från nya utgångspunkter.

Vapnen och smyckena känner man främst som gravgåvor och i viss mån även från depåfynd, som ofta kan vara offergåvor av något slag.

Redskapen förekommer nästan inte alls i gravar men däremot i depåfynd och som lösfynd medan vapen och smycken sålunda successivt togs ur bruk, göts redskapen om när de blev obrukbara eller då man ville tillverka nya typer av redskap och därför måste man räkna med att redskapen av brons varit betydligt vanligare än man skulle tro av fyndmängden.

År 1885 delade Oscar Montelius in den nordiska bronsåldern i sex perioder, en indelning som i huvudsak fortfarande är giltig och som används i de nordiska länderna, Nordtyskland och Polen.

I Mellaneuropa används ett kronologiskt system utvecklat av Paul Reinecke i början av 1900-talet.

Terminologin i detta system används också för att beteckna betydande mellaneuropeiska kulturgrupper såsom aunjetitzkulturen, höggravskulturen, urnefältskulturen och hallstattkulturen.

Parallelliseringen av de två systemen är klarlagd, och efter kalibreringen av kol-14-värdena kan man också tidsbestämma perioderna i kalenderår och termen ”bronsålder” används även i övriga delar av Europa, i Främre Orienten och i den asiatiska delen av före detta Sovjetunionen.

Bronsåldern börjar i Främre Orienten och östra medelhavsområdet i slutet av 3000-talet före Kristus, i Östeuropa och Sibirien i mitten av 2000-talet före Kristus och norr om Alperna cirka 2300 före Kristus.

Olika uppgifter förekommer dock i litteraturen, framför allt beroende på tillgången på kol-14-värden och på om man har utgått från kalibrerade kol-14-värden eller inte.

I östra Medelhavsvärlden anges bronsåldern upphöra cirka 1100 före Kristus, norr om Alperna cirka 700 före Kristus och i Östeuropa och Asien cirka 800 före Kristus.

I Norden, utom i norra Skandinavien, råder bronsålder cirka 1800–500 före Kristus.

Bronsåldern började inom områden med en redan utvecklad kopparteknologi, då man legerade koppar först med arsenik och senare med 10 % tenn.

I Främre Orienten fanns redan städer med utvecklad organisation, hantverk och handel, och övergången till en så kallad ”bronsålder” innebar knappast någon märkbar förändring, varken för den enskilde eller för samhället i stort.

Annorlunda blev dock läget under tredje årtusendet före Kristus, då städer som Ebla i Syrien och Kültepe i Anatolien drev en vidsträckt handel med metaller och kläde över hela Främre Orienten.

I det egeiska området kan uppkomsten av vin- och olivodling ha skett under den tidiga bronsåldern under tredje årtusendet före Kristus och gynnat befolkningstillväxt och varit början till social differentiering.

Men de stora förändringarna skedde efter 2000 före Kristus, då palats och städer uppstod på Kreta liksom på grekiska fastlandet några hundra år senare.

Under tredje årtusendet före Kristus kom Karpaterna och Kaukasus att spela en allt större roll som råvaruområden för koppar- och bronsframställningen, och i öster utnyttjades från samma tid de rika metallförekomsterna i Ural, Kazakstan och vid övre Ob och övre Jenisej i södra Sibirien.

I väster bröts kopparmalm i gruvor i Mellaneuropa och på de brittiska öarna och specialister utvann metaller och tillverkade yxor, dolkar och svärd.

De som ägde gruvorna och hade specialistkunskaperna fick ett ekonomiskt övertag som ökade de sociala skillnaderna i samhället.

Efterfrågan på prestigevaror steg när folkgrupper långt utanför de metallrika områdena accepterade de nya maktsymbolerna, så var till exempel befolkningen i södra Skandinavien och Nordtyskland inte beroende av metallen för att öka produktionen av livsförnödenheter, men ändå uppstod ett behov av metallföremål, eftersom de erkändes som maktsymboler.

Man lämnade också en begärlig vara i utbyte för de eftertraktade metallerna, det vill säga, bärnsten.

Till den tidiga bronsåldern i Mellaneuropa, cirka 2300–1800 före Kristus, hör två välkända och rika höggravar i Sachsen-Anhalt vid Helmsdorf och Leubingen i Tyskland.

Flertalet gravar från denna tid ligger annars under flat mark och har anspråkslösa gravgåvor men dessa två stora höggravarna har byggts över furstar i ett socialt och ekonomiskt stratifierat samhälle.

Tidigare daterades dessa gravar och hela perioden till en något yngre tid och då sågs furstegravarna och tidens samhälle som en mellaneuropeisk motsvarighet till furstegravarna i Mykene och det mykenska väldet, men den tidiga bronsåldersutvecklingen norr om Alperna, liksom i Östeuropa och Asien, var tydligen inte beroende av impulser från östra medelhavsområdet utan skall ses som en fortsättning av kopparstenålderns samhälle och teknologi i hela bältet från Västeuropa till södra Sibirien.

Andra exempel är mycket rika gravar i Bretagne före 2000 före Kristus och likaså rika gravar från tiden efter 2000 före Kristus i den sydengelska wessexkulturen och till denna räknas den tredje fasen av det enorma byggnadsverket Stonehenge, som sannolikt har sitt ursprung i den inhemska traditionen av religiösa monument.

Levnadsformernas ekologiska förutsättningar är mycket olika inom det väldiga området, men några drag i samhällsutvecklingen gäller överallt, nämligen de ekonomiska förändringarna, teknologins utveckling och den sociala stratifieringen.

Utbytet av prestigevaror kombinerades snart med massproduktion och handel med redskap för dagligt bruk, såsom yxor och skäror.

De tekniska metoderna förbättrades, samtidigt som kunskapen spreds även till de områden som saknade gruvor och metallurgisk tradition och därmed ökade också efterfrågan på metall.

Man räknar med att den odlade arealen ökade så mycket under det tredje och andra årtusendet före Kristus att bronsålderns befolkning var tvungen att även ta marginella jordar i anspråk.

Jordarna utarmades och hedlandskap bredde ut sig, varefter odlingen återigen koncentrerades till de bästa jordarna och från omkring 1800 före Kristus finner man allt fler markerade åkersystem, vilket skulle kunna tyda på att äganderätten till jord blev allt viktigare.

Antalet utförda pollenanalyser är lågt i de flesta områden, vilket gör det svårt att nå detaljerad kunskap om hur markerna utnyttjades.

Betesdriften antas generellt ha spelat en stor roll i Europa och i synnerhet skall fårskötseln ha ökat i betydelse under bronsåldern.

Produktionen av ylletyger kan ha spelat en roll och man har antagit att även textilier var en bytes- och prestigevara.

I palatset i Knossos på Kreta har man funnit lertavlor med skrifter som vittnar om kontroll över en omfattande fåravel och textilproduktion.

Tamhästen fanns i södra Ryssland redan på 3000-talet före Kristus och under bronsåldern i hela Europa, som ridhäst i Östeuropa under andra årtusendet och i slutet av bronsåldern i södra Skandinavien och övriga Europa.

Under kopparstenåldern förekom boskapsskötsel mellan Ural och södra Jenisej, och den fick allt större betydelse tillsammans med odling under tiden efter 2500 före Kristus och föremålen framställdes av koppar och tenn från lokala gruvor, och rikt utrustade gravar tyder även här på en social stratifiering.

Under den följande delen av bronsåldern utvecklades en halvnomadisk kultur, som senare gick över i en dominerande nomadkultur, en utveckling som inte har någon motsvarighet i Europa.

Ben av får, nöt och häst hittas på boplatserna och hästen har troligen använts som riddjur i södra Sibirien redan under andra årtusendet före Kristus.

En mängd boplatser är kända från hela bronsåldern och åtskilliga är kraftigt befästa.

Bosättningsmönstret återspeglar samhällets allt starkare sociala uppdelning, men längre än till allmänna antaganden kommer man inte utom i fråga om städerna i Främre Orienten och palatsen på Kreta och grekiska fastlandet, där de bevarade arkiven av lertavlor med skrift ger mer detaljerade upplysningar.

Noggrannare kunskap får man dock också genom de många nya utgrävningarna av så kallade pålbyggnader, det vill säga, bosättningar på fuktig mark vid sjöar inom och runt Alperna under den yngre stenåldern och bronsåldern till cirka 850 före Kristus.

I den fuktiga marken har konstruktioner och föremål av trä liksom annat organiskt material bevarats och hus- och byplaner kan ritas upp och ibland rekonstrueras såsom vid Buchau i sydvästliga Tyskland.

Med hjälp av dendrokronologi har man konstaterat att bebyggelsen ofta varit kortvarig, kanske inte mer än under 100–200 år och dessa nya dateringar antyder att lokala och regionala förändringar var vanliga under bronsåldern och att förklaringsmodellerna ännu är alltför schematiska för att ge en djupare förståelse.

Dendrokronologi är en metod att datera trä med hjälp av deras årsringar.

Ett annat källmaterial från bronsåldern är hällristningarna, som är vanliga i två områden, Skandinavien och Alperna, plöjningsscener, vagnar och båtar ger en del konkret kunskap, men tolkningsproblemen är desto flera.

Hällristningarna och hällmålningarna har spelat en roll i religionsutövningen, men syftet kan ha varit flerfaldigt och lika svårt är det att förklara den rika bildvärld på bronskärl och rakknivar av brons som visar en hel del likheter med hällristningarna.

Hällbilderna hos fångstkulturerna i norra Skandinavien, Finland och Nordryssland och vidare in i Sibirien har ett uppenbart samband med schamanism.

Över större delen av Europa skedde en övergång till brandgravskick från cirka 1400 före Kristus och några hundra år framåt, där de brända benen lades i en urna som sattes ned i en grävd grop under flat mark i stora gravfält, som kan innehålla flera hundra urnegravar.

Skillnaden mot det tidigare gravskicket med enstaka högar med en eller några få gravar måste gå tillbaka på både religiösa samt sociala förändringar och eftersom keramiken också visar likheter över stora delar av Europa har man länge som förklaring antagit folkvandringar, som utgått från Mellaneuropa.

Även om mindre folkförflyttningar förekommit i olika delar av Europa, torde man dock få söka förklaringen i ett samspel mellan många faktorer, såväl religiösa och sociala som demografiska och tekniska.

Det finns endast få och små bronsföremål i urnefältgravarna, men å andra sidan förekommer ett mycket stort antal fynd av depåer av bronsföremål från den tiden över hela Europa.

En del av dessa depåer är otvivelaktigt offergåvor av olika slag, men många är tydligen förråd av metall som skulle gjutas om eller säljas för nyproduktion och exempel på sådana depåer är ett fynd från Bologna med nära 15 000 bronsföremål på tillsammans över 1 400 kilo från cirka 800 före Kristus, två fynd från skeppsvrak i Engelska kanalen och ett från ett skeppsvrak vid Huelva i sydvästra Spanien, alla från sen bronsålder, samt ytterligare ett skeppsvrak från Kap Gelidonya på Turkiets sydvästra kust från 1200-talet före Kristus.

I Rumänien finns stora depåfynd från sen bronsålder på upp till 800 kilo och man finner också många gjutformar och rester av bronsgjutning från den sena bronsåldern inom områden där sådana fynd från äldre tid är ovanliga, till exempel här hos oss i Norden.

I början av det sista årtusendet före Kristus nådde bronsgjutningstekniken sin höjdpunkt och fick sin vidaste spridning samtidigt som både svärd och yxor av järn började användas.

Järnet hade stora fördelar, det var mera användbart för redskap och var betydligt vanligare än koppar och tenn.

Från att ha varit en råvara för prestigeföremål hade bronsen blivit ett material för massproducerade vardagsredskap, och då slogs den ut av det mera lättåtkomliga och därmed billigare järnet.

Vad som finns begravet i detta bronsåldersröse på Hässlehultshöjden vet jag inte men det går förmodligen att ta reda på genom att kontakta Länsmuseet i Jönköping.

Bara ett stenkast från det stora bronsåldersröset ligger resterna efter bostället Borgen, Lilla Löffällan 1:12.

Nummer: 233

Koordinat: 57,24,49 N 14,8,9 Ö

By: Lilla Löffällan

233. Borgen L. Löffällan 1:12

Sist boende: ”skole-Britta”, född år 1830 och död år 1919. Brittas syster hette Stina och var mor till August på Moline, kallad ”Jordenruntfararen”.

Nummer: 255

Koordinat: Saknas

By: Södra Linneryd

255. Moline S Linneryd 1:18-4

Sist boende på Moline: August Johansson, ”Jordenruntfararen”, son till skol-Brittas syster Stina.

Det finns ett foto på skole-Britta som är skänkt till hembygdsföreningen av Sigvard Jarl där hon sitter med sin syster Stina och Stina-Kajsa framför hemmet Borgen, se nedan stående länk. http://www.miliseum.com/bosattningsregister/indexsida/223249/233borgenlloffallan112.4.55d7433013f812a3c411f94.html

Den sist boende på bostället Borgen var Britta som uppenbarligen kallades för ”skole-Britta” kanske därför att hon lärde andra läsa, skriva och räkna eller bara för att hon var en kunnig och allmänbildad kvinna.

Hon föddes år 1830 och avled år 1919 och hade en syster som hette Stina och var mor till August på Moline, kallad ”Jordenruntfararen”.

Venezuela blir självständigt från Colombia, Grekland får självständighet från Osmanska riket, Mormons bok utkommer i Palmyra, USA apropå en kommande ny svensk musikal och de svenska ekarna blir frisläppta för en mindre penningsumma, därmed kan de bönder, som har ekar på sina ägor, köpa dessa och fälla dem om de så önskar.

Allt detta och mycket mer därtill skedde samma år som vår skole-Britta föddes, tänk vad världen förändras.

År 1919 när skole-Britta avlider hände det stora och viktiga saker i vårt Sverige för riksdagens första och andra kammar antar rösträttsreformen, som ger alla män och kvinnor som minst fyllt 23 år allmän rösträtt, hoppas att hon fick uppleva detta.

Den kvinnliga rösträtten träder dock inte i kraft förrän år 1921 då den förutsätter en grundlagsändring men detta får vår skole-Britta tyvärr inte uppleva.

Den lilla skylten säger följande,

Nummer: 349

Koordinat: 57,24,46 N 14,7,59 Ö

By: Lilla Löffällan

349. Svenninstorp L. Löffällan

Sven Pettersson ”Hjulasven”

Åren 1845 till 1901

Sven Pettersson med smeknamnet ”Hjulasven” levde uppenbarligen på denna plats under åren 1845 till 1901.

När Sven föds år 1845 händer bland annat, att Florida blir den 27:e delstaten att ingå i den amerikanska unionen, USA, den svenska indragningsmakten mot tidningar avskaffas, lika arvsrätt för man och kvinna införs på den svenska landsbygden, Jönköpings Tändsticksfabrik grundas och den svenska riksdagen beslutar om att slavarna på den svenska koloniön Saint-Barthélemy skall friköpas.

När Sven avlider år 1901 händer bland annat följande, Kristna nykterhetskvinnor i New York kallar kyssandet för ”barbariskt och osunt”, och vill avskaffa detta, Storbritanniens regerande drottning Viktoria dör efter 63 år på tronen och hennes son Edvard blir kung Edvard VII av Storbritannien, de första Nordiska spelen arrangeras i Stockholm, ett veckolångt nordiskt vintersportevenemang organiserat som olympiska spelen och är Skandinaviens största idrottstävling, spelens syfte är att stärka nordiska samhörigheten, och marknadsföra Sverige som turistland om vintrarna, på Nybrovikens is genomförs för första gången i Sverige en så kallad ”offentlig tävlan i hockey” vilket är bandy, eftersom bandy vid denna tid också kallas för ”Hockey on the ice”, den ryske tsaren beslutar att upplösa den finländska militären, USA:s president William McKinley blir föremål för ett attentat och avlider åtta dagar senare varvid Theodore ”Teddy” Roosevelt tillträder som USA:s president och Wilhelm Röntgen, som upptäckt röntgenstrålarna, får Nobelpriset som på den tiden var 150 800 kronor samt ära och guldmedalj.

Bara några hundra meter om ”Hjulasvens” ligger ytterligare ett gravfält, nu daterat till yngre järnåldern folkvandringstid, tiden mellan 200-550 efter Kristus.

Några hundra meter om ”Hjulasvens” ligger ett gravfält daterat till yngre järnålder, folkvandringstid, det vill säga, tiden mellan 200-550 efter Kristus.

Yngre järnålder, tiden mellan 500 före Kristus och 1050 efter Kristus kallas i Skandinavien för järnålder.

Det är den period då järnet blir allt vanligare i denna del av världen men det är också en tid då runskriften skapas, skandinaver deltar som soldater i den romerska armén, de första stadsliknande bebyggelserna uppförs och den kristna tron börjar anammas i Skandinavien.

Folkvandringstid har namngivits efter de folkvandringar, eller migrationer, som under denna tid präglade kontinenten.

Många grupper av människor var i rörelse och hade kontakt med varandra och Rom via handel, diplomatiska förbindelser och inte minst krig och plundringar.

År 375 efter Kristus brukar räknas som början på perioden och det var då det asiatiska nomadfolket hunnerna passerade floden Dnjepr i nuvarande Ukraina och Ryssland och rörde sig inåt Europa.

Perioden har också kallats för ”Nordens guldålder” i och med alla de guldföremål som finns i Skandinavien från denna tid.

Vendeltiden har fått sitt namn efter Vendels socken i Uppland, där det hittats flera praktfulla gravar från 500-talets slut och framåt.

Flera av de döda hade gravlagts i båtar med bland annat kärl för mat och dryck, spel, dyrbara vapen och rustningar, samt hästar och hundar.

Liknande båtgravfält finns på flera ställen, bland annat i Valsgärde strax utanför Gamla Uppsala och Tuna i Badelunda utanför Västerås.

Bara 50 meter norr om förra bildens gravfält, som daterats till yngre järnålder, folkvandringstid, ligger en fångstgrop, varggrop.

Skylten säger, 238:B, 1:17

Hultsgärde

Fångstgrop

Varggrop

Hultsgärde fångstgrop, varggrop, är ett äldre jaktredskap för fångst av varg, älg och ren samt, i mindre utsträckning även för räv och björn.

Fångstgroparna består av grävda fallgropar med eller utan kista av sten eller trä och är cirka 3–4 meter i diameter och cirka 2,5 meter djupa.

Fångstgroparna anlades vanligen i sand eller grus eller annan lättgrävd mark och de anlades oftast i ett sammanhängande radsystem med 30–50 meters mellanrum, men kunde även placeras ensamma och kompletteras med ett fållsystem som gjorde att viltet tvingades mot gropen.

Groparna doldes av icke bärande tak som var gjorda av grenar och mossa.

Fångstgroparna är svårdaterade, men torde utgöra en av de äldsta jaktmetoderna och har använts sedan stenåldern och i olika landslagar stadgades att man skulle hålla fångstgrop för varg, eller annat jaktredskap för varg som till exempel vargnät.

Fångstgropar tycks ha varit vanligt förekommande i norra Sverige, men mindre vanliga i södra delen av landet och norr om Dalälven finns cirka 30 000 fångstgropar registrerade.

Fångstgropar för just varg brukades dock mest i södra delen av Sverige och dessa hade en diameter på mellan 5–10 meter och väggarna var ofta kallmurade för att försvåra för vargen att komma upp.

Här i Hultsgärde finns en större grop som syns på min bild samt en mindre grop och dessa är sammanbundna med en cirka 70 centimeter bred samt några meter lång gång åt båda håll, väggarna är inte murade.

Seth Lindgren och sonen Lars vid lämningarna efter ladugården på Stora Hässlehult på Skillingaryds skjutfält någon gång på 1990-talet, foto Lars Lindgren.

Seth föddes här på sina föräldrars, Anton och Thyra Lindgren, gård innan kronan köpte gården.

Här i den lilla byn fanns bostadshus, smedja, ladugårdar och jordkällare med mera men inget mer än grundstenarna finns längre kvar.

På denna plats bodde även familjen Johan Lönn, som ägde den andra gården i den lilla byn Stora Hesslehult.

Läs gärna min krönika ”Stora Hesslehult” från den 19 december år 2010,

http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/stora-hesslehult

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *