Natur

Hökugglan på hygget

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på hökugglan.

Hökugglan på hygget, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder från de södra delarna av Skillingaryds skjutfält utmed den gamla malmstigen mellan Taberg och masugnarna i trakterna.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av november månad nådens år 2016.

Det är i slika miljöer man kan hitta hökugglan, ”Surnia ulula”, när den kommer ner till oss från de nordliga skogar där den vanligtvis hör hemma under häckningstid.

Det gäller dock att ha skarpa ögon eller en kikare och tålamod att stanna till och spana av terrängen för att hitta den relativt lilla ugglan.

Den sitter i mitten till vänster av den vänstra av de fyra tallarna mitt i bild, hängde ni med!

Detta är samma bild som den föregående men kraftigt inzoomad och kanske ser ni hökugglan bättre nu?

Detta är hygget vid de militära förråden söder om Store stenen utmed Malmstigen och här sitter den ibland för att vid andra tillfällen sitta vid ett större hygge någon kilometer söderut ner emot Möllefors, fortfarande utmed Malmstigen.

Ursäkta, men jag måste få lämna hökugglan för ett ögonblick för att istället få visa Er en mycket vacker lav med artnamnet bägarpöslav, ”Cladonia deformis”, som växte ute på ”hökugglehygget”.

Nåväl, åter till hökugglan, denna art fick jag se för första gången som ung fältbiolog, tidigt 70-tal, invid Kävsjön, idag inom Store mosse nationalpark, då bara ett naturreservat.

Hökugglan finns i Norrlands barrskogar, gärna i närheten av myrar, ängar eller hyggen och visar sig längre söderut under höst och vinter då som en så kallad strykfågel.

Den lever som de flesta av våra ugglor av sorkar, lämlar och fåglar och inom häckningsmiljöerna ibland också på så pass stora fåglar som dalripor.

Lätet består av en 8-9 sekunder lång, snabb ramsa av upprepat ”po-po-po-po-po-po” som kan höras en kilometer bort.

Hökugglans läte har jag dock aldrig hört här nere i våra trakter.

Hökugglan häckar i trädhål eller äldre risbon och liksom de flesta i sitt släkte börjar hökugglan häcka tidigt om våren.

Till sin boplats väljer hon helst ett ihåligt träd, ett gammalt spillkråkebo eller en holk och honan ruvar ensam de mellan tre till tio äggen medan hanen jagar och håller effektiv vakt.

Sedan ungarna fått sin delvis vackert grå fjäderdräkt, beger de sig ut ur boet och tar sig upp i träden i omgivningen och kommer man på dem, sitter de orörliga och smala som små tända ljus.

Hökugglefamiljen håller ihop länge och ännu långt fram på sensommaren hörs de unga ugglorna tigga mat av föräldrarna.

Namnet hökuggla användes första gången år 1824, medan arten tidigare omkring år 1807 kallades för ”sparfhökuggla”.

”Hök-” därför att arten genom den långa stjärten, det tvärbandade bröstet och genom att den i större utsträckning än andra ugglor jagar i dagsljus och påminner om en hök.

Namnet är troligen inspirerat av ett äldre latinskt namn ”Strix nisoria” som betyder hökliknande.

Hökugglan är beroende av gnagartillgång och är dels stannfågel och dels kringstrykande och vissa höstar och vintrar efter ett gott gnagarår kan arten sprida sig i stort antal söderut och når även oss i södra Sverige samt ibland även Danmark och norra Tyskland.

Hökuggla är för övrigt landskapsfågel för landskapet Jämtland.

Den kände svenske ornitologen Erik Rosenberg som var född i Visnum, Värmland, den 17 augusti år 1902 och avled den 20 december år 1971 i Almby vid Örebro, berättar om sitt första möte med hökugglan,

”Det var en typisk försommarnatt i det lappländska skogslandet. Här och där reste sig jättestora torrfuror över den gröna skogen. Överst i toppen på en sådan upptäcktes på långt håll en mörk klump. Det var ingen tvekan om saken, det var en hökuggla! Glada i hågen skyndade vi dit, snart började hon skrika och omedelbart därpå maken också. Så upptäckte vi boet, och så, ja, så lärde vi på några ögonblick ”känna” hökugglan alltför intimt! Vi hade glömt bort att hökugglan är Sveriges argaste fågel, som man måste vara mycket försiktig med vid boet. Innan vi visste ordet av, fick vår tätman en rak höger av ugglehanen, som gjorde honom rätt så groggy och som kvarlämnade två blödande hack en tum under vänstra ögat”.

På väg hem står novembersolen lågt och kastar långa släpskuggor genom tallskogen, det känns verkligen som om vintern är nära då naturen går till behövlig vila.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *