Natur

Järnets lokala historia, del 10 – Ohs bruk

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Ohs bruk.

Järnets lokala historia, del 10 – Ohs bruk, en natur- och kulturkrönika i 17 bilder om några av traktens masugnar och hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nio dagar in i november anno 2016.

Ohs bruk ligger vid sjön Ruskens sydspets, drygt 2 mil öster om Värnamo, det tillhör Värnamo kommun och Gällaryds församling och första gången Ohs omnämns i skrift är år 1593 vid Uppsala möte, då bonden och nämndemannen Peder Ericsson undertecknade ett dokument, Ohs ägdes och förvaltades då av kronan.

År 1661 såldes Ohs till holländaren Christian Hempel och blev ett berustat säteri med en rotering om åtta man och sju år senare lät denne Hempel bygga ett järnbruk med masugn, stångjärnshammare med två härdar och ett manufakturverk.

Malmen togs från sjöar och myrar i trakterna kring Ohs, och de stora skogarna erbjöd god tillgång på träkol.

Gjutgodset som framställdes transporterades via ox- och hästforor till Karlshamn, där det skeppades vidare till nästan hela Europa.

I mitten av 1700-talet övertogs bruket av släkten Silversparre och därmed inleddes en period av stagnation och förfall.

De sista åren av 1700-talet och första decenniet av 1800-talet låg verksamheten i det närmaste helt nere och år 1819 såldes bruket på exekutiv auktion.

Högsta budet gavs av en okänd man, som var klädd som en luffare och ingen trodde att denne person kunde betala vad han bjudit, och klubban föll på en alltför låg nivå.

”Luffaren” la emellertid upp pengarna kontant, och han visade sig vara ingen mindre än ägaren till Lessebo bruk, bergsrådet Johan Lorenz Aschan och på detta sätt lurade han till sig bruket för en alltför låg köpesumma.

Bergsrådet Johan Lorenz Aschan satte emellertid igång verksamheten igen och Ohs blev åter ett expanderand industrisamhälle.

År 1830 övertogs bruket av sonen Nils Nilsson Aschan och han var en företagsam man och drev förutom järnbruket ett intensivt jordbruk och anlade nya vägar, bland annat mellan Ohs och Lammhult.

Han var dock en brukspatron av den gamla maktfullkomliga sorten och utnyttjade sina arbetare maximalt och vid masugnen arbetade man kontinuerligt, dagskiftet var på 13 timmar och nattskiftet på 11 timmar.

Med sina stora och barnrika familjer levde arbetarna under ytterst knappa förhållanden och en viss del av lönen delades ut i stat, exempelvis ett par stövlar eller matvaror, som sill, mjöl och ärtor.

Redan år 1758 utkom en skrift av Eric Salander, en instruktion för gårdsfogdar, där systemet beskrivs: ”Mannen får sin lön och stat eller matwaror in natura, hwarmed han med sin Hustru och sina barn tillhopa hushållar.”

Som lön för statarnas slit utgick dels en liten summa kontanter, samt själva staten, det vill säga en noga utmätt och kalkylerad tilldelning av naturaprodukter. Därutöver skulle arbetsgivaren hålla med bostad för stataren och hans familj.

Men det förslog inte långt, utan arbetarna fick ta alla chanser att skaffa sig lite extrainkomster.

Smederna kunde till exempel hålla undan lite järn och av det smida jordbruksredskap, som de sedan sålde till bönderna men detta fick ske i största hemlighet, och oftast ägde transaktionerna rum i ”Smeaskogen”, alldeles utanför bruket.

Men Aschan kom denna handel på spåren och utklädd till bonde gav han sig av till skogen och köpte en del smidesgods av två smeder. Dagen efter blev dessa uppkallade till patron och fick omedelbart avsked.

Några år efter denna händelse fick dock smederna tillåtelse att på sin fritid smida så kallat överviktsjärn för egen räkning.

Patron styrde bruket med järnhand, den som inte fann sig i de hårda villkoren fick helt enkelt ge sig iväg.

För att ytterligare understryka sin suveräna maktställning lät Aschan införa den så kallade ”Ohsatiden”, det vill säga att i Ohs gick klockan en halvtimme före, men ingen har kunnat se någon vettig mening med det och denna speciella tid behölls in på 1940-talet.

Gjutgodset kördes inte längre till Karlshamn, utan till Jönköping, där det skeppades ut i Europa via Göta kanal och forkarlarna eller ”Ohsa körare” som de kallades, var bönder från trakten kring Ohs.

På vägen hem hade de last, oftast Tabergsmalm och för varje körning fick de 2 kronor och 50 öre.

Nya förädlingsprocesser utvecklades på kontinenten och de svenska järnbruken förlorade greppet om världsmarknaden och mängder av bruk lades ner och Ohs var inte stort nog att överleva den stora bruksdöden. År 1867 lades masugnsdriften ned.

År 1881 dog Aschan barnlös, hans änka skänkte bort Ohs till en brorsdotter, som gifte sig med en skräddare Kling från Göteborg och han rev masugnen och byggde ett mejeri, för detta fick han böta 75 000 kronor till staten, då det var förbjudet att utan vidare riva en masugn.

År 1893 var Ohs bruk åter till salu, Sannfrid Berglund ägare till en sulfitfabrik i Habo köpte Ohs bruk med syfte att anlägga en massafabrik och över 200 man sökte arbete, men endast ett 30-tal kunde beredas arbete.

År 1894 togs den nya fabriken i drift och trots sin ringa storlek och lilla produktion, stod sig Ohs bra i konkurrensen och i början av 1900-talet var produktionen cirka 3000 ton massa per år.

Mellan åren 1907-1910 anlade bruket en järnväg till Bor station, belägen på dåvarande Borås-Alvesta järnväg och byggdes enligt det så kallade Kostasystemet, med en spårvidd på endast 600 millimeter.

Den totala banlängden blev 15 kilometer, största stigningen är 33 promille och minsta kurvradien 100 meter.

Tågtrafiken fortgick ända till år 1967 men banan revs emellertid inte utan fick ligga kvar som transportreserv och år 1970 bildades ”Ohs Bruks Järnvägs Museiförening”, OBJ, med målsättning att bevara och trafikera Ohsabanan.

År 1916 dog Sannfrid Berglund och ledningen togs över av hans son Erik Berglund och år 1925 organiserade sig arbetarna fackligt och förhållandena reglerades något.

År 1950 dog även Erik Berglund och tredje generationen tog vid med disponent Stig Berglund och tio år senare var den Berglundska eran över, bruket såldes till Billeruds AB år 1960.

Stig Berglund stannade dock kvar som platschef och det var de 4 623 hektaren skog som tilldrog sig Billerudkoncernens största intresse.

År 1967 gjorde man ett byte med dåvarande domänverket, domänverket tog över Ohs bruks skogar och Billerud fick skog i Värmland där man har sin huvudfabrik och därmed hade man undanröjt huvudförutsättningen för driften, det vill säga, råvaran från skogen och det stod snart klart för alla att nedläggningen bara var en tidsfråga.

År 1978 kom det definitiva beskedet om nedläggning men man hoppades på en ersättningsindustri och den kom i form av att Horda gummifabrik etablerade en filial.

Hordagruppen lade dock ner fabriken och flyttade verksamheten till anläggningen i Horda.

Framför oss på bilden ligger den stora kolladan, avsedd för förvaring av det träkol som behövdes till hyttdriften och ett minne från järnbruksepoken i Ohs bruk.

Efter järnbrukets avveckling fick kolladan en ny användning som tröskloge och som lagerlokal för pappersmassabalar och den har därför överlevt till vår egen tid.

Under åren 2004-2005 genomfördes en omfattande restaurering av den vackra kolladan emedan masugnen och smedjorna sedan länge är försvunna och idag finns inte mycket kvar som minner om järnbruksepoken i Ohs.

Ett stort antal övriga byggnader hörde till bruksegendomen och vid åkanten framför herrgården låg masugnen, se bild 2, och till rörelsen hörde också stångjärnshammare, spikhammare, knipphammare, slaggstamp samt sågverk och mjölkvarn, som alla drevs med vattenkraft.

Bruket hade rättigheter att fiska sjömalm ibland annat sjöarna Lyen, Rusken, Rymmen och Lången. J. L. Aschan anses ha varit den som först av alla svenska bruksägare lyckades framställa sjömalmstackjärn av en kvalitet som var god nog att ersätta det dyra engelska importjärnet för gjutning av finare maskindelar.

Men för att framställa järn i en masugn fordras stora mängder med träkol och i början av 1800-talet hämtades kol till Ohs bruk från milor i skogarna inom Fryele, Gällaryd, Hjälmseryds och Nydala socknar, kolningen var nämligen en viktig binäring för traktens torpare och småbrukare.

De stora mängderna träkol förvarades i den stora och stilfulla kolladan på bilden.

Kolfororna gick främst med hästdragna slädar under vintertiden och togs in i ladans övre plan via den av sten byggda rampen vid södra gavelväggen, vilken vi ser på denna och nästa bild.

Kolladan i Ohs bruk är uppförd vid mitten av 1800-talet och det är en pampig anläggning, nästan 50 meter lång och byggd av stora, tuktade naturstensblock med en inre bärande stolpkonstruktion samt fasader av rödfärgad locklistpanel.

Efter järnbruksepoken byggdes kolladan om till tröskloge och blev en del av den kringbyggda ladugårdsplanen, med fähus, stall och vagnslider. På kolladans norra gavel monterades en vällingklocka som kallade brukets arbetsfolk till deras dagsverken och måltider.

Bilden på den östra långväggen på kolladan är uppförd i souterräng av sten i skalmurskonstruktion och även den norra gavelväggen är av natursten med ett fönster format som en fyrklöver i gavelspetsen.

På kolladans norra gavel i det fyrklöverformade fönstret monterades en vällingklocka som kallade brukets arbetsfolk till deras dagsverken och måltider.

Denna fint gjutna malmklocka förvaras idag på Ohs Bruksmuseum.

I takets förhöjda mittparti på kolladan finns luckor, som gjorde det möjligt att vädra ut koldamm och släppa in dagsljus i den mörka och sotiga byggnaden.

Till vänster på informationstavlan ser man en perspektivbild över bruksmiljön i Ohs, som den kan ha tett sig på 1860-talet och centralpunkten i bruksmiljön är fortfarande herrgårdsbyggnaden.

Masugnen låg vid vattnet, nedanför dammfästet och ett vattenhjul i hyttans hjulhus drev en blåsmaskin som tillförde syre till masugnsprocessen.

Mittemot hyttan, på andra sidan gårdsplanen, låg brukskontoret i den ännu bevarade flygelbyggnaden och i kolladan förvarades som redan nämnts stora mängder träkol för masugnens drift.

Bortom kolladan skymtar ladugårdsplanen, kringbyggd med stallar, fähus och vagnslider och i förgrunden till höger syns rostugnen, där sjömalmen rostades för att befrias från vatten och andra föroreningar innan den skulle smältas i masugnen.

Akvarellen ovan till höger visar utsikt över Ohs Bruk, ”från taket av Fiskarestugan”, och akvarellen är från 1830-talet, enligt uppgift målad av brukspatronen själv, Nils Aschan, och återger den uppdämda sjön Rusken med bruksherrgården till vänster.

Till höger på akvarellen syns masugnen med timmerbyggd överdel och på andra sidan dammbron skymtar hammarsmedjans tak och skorstenar.

På fotografiet nedan till höger på informationstavlan, som är från början av 1900-talet, ser vi herrgårdens arbetsstyrka samlad på ladugårdsplanen framför kolladan.

Bilden är tagen på bron över ån och till höger på bilden syns resterna av det stenfundament som var basen för masugnen.

Detta märkligt formade föremål borde vara gjutjärnklump eller slaggklump som här ligger och pryder sin plats på bron över dammvallen mellan turbinhuset och herrgården.

I Ohs Bruksmuseum hittar du verktyg och redskap som visar Ohs järnbruks historia från 1660-talet och 200 år framåt.

Ohs Bruk och bildens bruksmuseum ligger vid Ruskens sydspets och som förr i tiden var rik på sjö- och myrmalm.

I Ohs Bruksmuseum finner man också arkivet från det gamla järnbruket samt en mängd vardagsföremål, äldre redskap och udda saker med en intressant historia.

Under järnbrukstiden växte Ohs till ett litet brukssamhälle med herrgård, inspektorsbostad, smedbostäder och övrig bruksbebyggelse.

Bilden visar en gjutjärnsplatta som visar någon form av sigill för kung Karl XIV Johan Bernadotte.

Karl XIV Johan Bernadotte levde under åren 1763-1844 och blev sålunda 81 år gammal.

Han var Svensk och Norsk kung under åren 1818-1844, det vill säga under 26 år, och i Norge kallades han Karl III Johan. Hans valspråk var ”Folkets kärlek min belöning”.

Jean Baptiste Bernadotte föddes den 26 januari år 1763 i Pau i södra Frankrike som son till sakförare Henri Bernadotte och Jeanne de Saint-Jean och tillhörde en enkel men bildad småborgerlig familj.

Det var bestämt att han skulle följa i faderns fotspår men då han inte visade något intresse för advokatyrket tog han istället värvning som vanlig soldat vid regementet Royal-la-Marine år 1780, som i början var förlagt till Korsika.

Med tiden avancerade han i de lägre officersgraderna, han blev korpral i juni 1785, sergeant i augusti 1785, furir i juni 1786 och fältväbel i maj 1788 men han kunde dock aldrig räkna med att få någon högre post eftersom detta var dedicerat adeln.

Vid den franska revolutionen år 1789 ändrades dock situationen, eftersom många officerare förföljdes och flera officersposter blev lediga.

Jean Baptiste Bernadotte var republikan, men när revolutionära övergrepp inträffade blev detta motbjudande för honom och hans rättskänsla och detta visade han bland annat vid ett tumult i Marseille i mars år 1790 när han räddade sin regementschef från att lynchas av pöbeln.

År 1794 blev han på slagfältet, efter en större seger vid Fleurus, utnämnd till general och år 1797 förde han förstärkning över Alperna till Napoleon Bonaparte som kämpade mot Österrikarna i Italien.

Detta var första gången han mötte Napoleon, och han imponerades av dennes kunskaper i krigskonst, historia och litteratur.

År 1798 gjorde han ett kortvarigt diplomatiskt uppehåll som ambassadör i Wien och samma år, den 17 augusti år 1798, gifte han sig, 35 år gammal, i Sceaux, Frankrike, med Eugénie Bernardine Désirée Clary som då var 20 år, och den 4 juli året därpå föddes deras enda barn, Oscar som senare blev den svenske kungen Oscar I.

Som representant för den franska republik som avrättat drottning Marie Antoinette blev Bernadotte i huvudsak hänvisad till att umgås med likasinnade, bland annat Ludwig van Beethoven.

Kejsarhovet betraktade ambassaden som en revolutionscentral och när Bernadotte hängde ut trikoloren från ambassadbyggnaden utbröt ett våldsamt upplopp.

Jean Baptiste Bernadotte, för tillfället klädd i fransk generalsuniform, försökte med dragen sabel förhindra folkmassan från att storma huset och riva ner den avskydda flaggan och efter den här händelsen bad han om att få bli förflyttad.

När Napoleon utropade sig till kejsare den 18 maj år 1804 var Jean Baptiste Bernadotte en av de arton som utsågs till marskalk av Frankrike vilket var den finaste titeln man kunde få efter kejsare.

När Napoleons armé inledde sitt segertåg över Europa, var Jean Baptiste Bernadotte med och även i det så kallad Trekejsarslaget” vid Austerlitz i Mähren den 2 december år 1805, där Napoleon vann en lysande seger, var Bernadotte med där han ledde den ena kåren.

I juni år 1806 utnämndes han till marskalk och prins av Ponte Corvo.

Medan Napoleon och marskalk Louis-Nicolas Davout krossade Preussens armé vid slaget vid Jena och Auerstädt den 14 oktober år 1806, stod Bernadottes armé overksam.

Orsaken till hans passivitet sägs vara oklara order och regeltvång, i vilket fall som helst blev Napoleon ordentligt missnöjd.

Bättre gick det dock för Bernadotte vid Halle där han den 17 oktober år 1806 slog den Preussiska reservkåren under hertigen av Württemberg, och den 6 november år 1806 tog Lübeck.

I Lübeck tillfångatogs, bland många andra, en svensk styrka under befäl av Gustaf Fredrik Mörner men de behandlades med en förträfflig artighet av Bernadotte, vilket senare blev en av anledningarna till att han kom på förslag när en svensk kronprins skulle utses.

I juli år 1807 blev han även guvernör över hansestäderna Hamburg, Bremen och Lübeck.

I Sverige letade man vid den här tiden efter en kronprins eftersom Karl XIII inte hade några barn.

Karl hade dock ”adopterat” den danska prinsen Karl August av Augustenborg, men denne hade plötsligt ramlat av hästen och avlidit.

Nu sökte man återigen efter en ny kronprins och många officerare, som såg Napoleon som en hjälte, kunde gärna tänka sig att få en av Napoleons marskalkar till kronprins.

Planerna ändrades dock och Carl Otto Mörner sändes som kurir till Paris för att meddela att regeringen tänkte välja Karl Augusts bror, hertig Fredrik Kristian av Holstein-Augustenborg, till ny tronföljare.

Carl Otto Mörner hade dock egna planer och han träffade Jean Baptiste Bernadotte och erbjöd honom att bli svensk tronföljare.

Dagen efter frågade Bernadotte självaste Napoleon vad han tyckte och han var inte helt negativ, men han tyckte inte att Bernadotte var den lämpligaste kandidaten.

Även den svenska generalen Fabian Wrede uppsökte Bernadotte med samma förslag för en marskalk från Frankrike kanske kunde hjälpa svenskarna att ta tillbaka Finland, som de förlorat till Ryssland år 1809.

Efter många turer valdes Jean Baptiste Bernadotte till slut till svensk tronföljare på riksdagen i Örebro den 21 augusti år 1810 och månaden efter, den 25 september, blev han vald till generalissimus över den svenska krigsmakten.

När han anlände till Helsingör den 20 oktober år 1810, togs han emot av en delegation med ärkebiskopen i spetsen och Jean Baptiste Bernadotte konverterade genast till den evangeliska läran.

Den 2 november år 1810 kom han till Stockholm och tre dagar senare kungjordes det att han nu blivit adoptivson till kung Karl XIII med namn Karl Johan.

Jean Baptiste Bernadotte, numera Karl Johans hustru, Desireé, och sonen Oscar kom till Sverige på nyåret år 1811 men Desireé vantrivdes emellertid så mycket i Sverige så hon återvände till Frankrike efter 6 månader i Sverige.

Svenskarnas förhoppning att han skulle försöka återerövra Finland grusades dock ganska snart och istället hade han planer på att erövra Norge från Danmark, därför slöt han förbund med den ryska tsaren, Alexander I, men som villkor för förbundet krävde Karl Johan att Ryssland skulle hjälpa Sverige att erövra Norge från Danmark, som ju var bundsförvant med Napoleon.

När han därefter även lyckats få England att medverka till erövringen slöt han sig till Napoleons fiender och vid det avgörande slaget vid Leipzig år 1813 besegrades Napoleon.

Kort efter slaget tog Karl Johan sin här till Norge för att försäkra sig om Norge som han fått löfte om för sin medverkan i kampen mot Napoleon.

Endast obetydliga strider förekom och därefter tvingades Danmark-Norges kung, Kristian VIII avstå Norge till Sverige, och Karl XIII valdes till kung även över Norge under hösten år 1814.

När Karl XIII dog, den 5 februari år 1818, blev Karl Johan kung i Sverige med namnet Karl XIV Johan, och i Norge med namnet Karl III Johan.

Han kröntes i Sverige den 11 maj år 1818 och i Norge 7 september samma år men hans hustru var fortfarande i Frankrike och kom inte ens till Sverige för att vara med på hans kröning.

Först när sonen Oscar skulle gifta sig på sommaren år 1823, kom Desireé till Sverige, hon hade då redan varit svensk drottning i fem år fast hon inte varit i landet på hela tiden.

Eugénie Bernardine Désirée Bernadotte, född Clary hade då inte sett sin son Oscar på elva år.

Karl Johan lärde sig aldrig att prata svenska, och därför fördes alltid överläggningar i regeringen på franska språket och ju äldre han blev, desto längre låg han och sov på dagarna, och det brukade bli så att riksmännen höll möten i hans sovrum, vilket tillslut kallades för ”sängkammarregementet”.

Karl Johan ansågs av många i riksdagen för att vara konservativ ty han ville gärna att allt skulle vara som det alltid varit, och ibland beskylldes han för att härska egenmäktigt.

Han och hans rådgivare mötte allt större motstånd, och tillslut bildades en grupp som kallade sig för de liberala och de liberala arbetade för en större frihet åt folket att bestämma om sina egna angelägenheter.

Karl XIV Johan dog den 8 mars år 1844, 81 år gammal, och nästa att bli kung i Sverige var hans son Oscar I.

Tänk vad en gjutjärnplatta i Ohsbruk kan berätta om Sveriges och Europas historia.

Det mäktiga stenmagasinet, som idag är museum, byggdes under missväxtåren 1868-1869 och järnhanteringen lades ner år 1893 och övergick då till tillverkning av pappersmassa.

Bilden borde visa en hyvel för att tillverka träflis till pappersmassatillverkningen.

Vill man veta mer om Ohsbruk är det möjligt att utöver öppettiderna boka en guidad visning.

Ohs kyrka byggdes under åren 1929-1931 och invigdes av biskop ”Reuterström”, vilket väl egentligen borde vara biskopen i Växjö stift Edgar Hans Kasimir Reuterskiöld 1928-1932.

Men tanken att bygga en kyrka här i Ohs väcktes av brukets dåvarande ägare Sannfrid och Hedvig Berglund.

De kunde dock inte själva förverkliga sin dröm, men de gav sina barn i arv att fullfölja drömmen om en kyrka i Ohs.

Det blev arkitekten Birger Johnsson som fick i uppdrag att rita kyrkan och byggmästare Håkan Andersson i Ljungby blev ansvarig för kyrkbygget.

Predikstolen samt alla bänkar och övrigt träarbete är tillverkat av Svenska Möbelfabriken i Bodafors och altartavlan med scener ur Jesu liv har målats av konstnär Gunnar Torhamn medan kyrksilvret har gjorts av silversmeden Wiven Nilsson, Lund.

Kyrkan har också i början av 2000-talet av familjen Berglund erhållit ett tornspel, ett digitalt klockspel, som spelar på kvällarna och en stund före varje gudstjänst.

Den ena klockan har följande tes ingraverad,

”Brukspatronen Sannfrid och hans maka Hedvig von Reis skänkte medel till Ohsbruks kyrka, barnen byggde den åren 1929-1931”.

Stiftelsen Ohs Kyrka har hand om den ekonomiska och administrativa verksamheten medan församling, pastorat, svarar för präst och kantor och årligen hålls cirka 25 gudstjänster i kyrkan.

Sigfridsleden är en historisk vandring som sträcker sig 53 kilometer rakt norr om Växjö och namnet kommer från den engelska missionsbiskopen Sigfrid som reste runt i södra Sverige för att predika kristendomen.

Sigfrid är enligt legenden en engelsk missionär och ärkebiskop av York, samt helgon, och ska på Olof Skötkonungs begäran ha sänts av en kung Mildred i England för att missionera i Sverige.

Han ska ha anlänt med tre systersöner, Unaman, Sunaman och Vinaman, till Värend, grundat Växjö kyrka efter anvisning från änglar och sedan döpt kung Olof Skötkonung i Husaby källa.

Under tiden mördades systersönerna i Värend, men genom ett Guds under fann Sigfrid deras huvuden i Växjösjön och deras huvuden återkommer med Sigfrid på Växjö domkapitels sigill.

Sigfrid ska ha verkat på olika håll i Sverige men begravdes i sin kyrka i Växjö och han firas den 15 februari.

Kring Sigfrid har dock många frågetecken rests, någon engelsk kung Mildred har aldrig funnits, ingen Sigfrid har heller varit ärkebiskop av York men däremot nämns en eller flera missionsbiskopar med namnet Sigfrid som var verksamma i Sverige och Norge under 900–1000-talen, detta kan man finna bland annat i Adam av Bremens källor och i tidiga engelska källor.

Sigfridslegenden ingår i officierna för Sigfrids festdag den 15 februari och den äldsta versionen av legenden utformades senast på 1160-talet och tjänade syftet att argumentera för att Växjökyrkan skulle bli biskopssäte, vilket förverkligades år 1170.

När Sigfridskulten expanderade till andra stift tillkom nya legendversioner, och på 1300-talet fick Sigfrid ställningen som en hela Sveriges patronus.

Ohsabanan är en järnväg belägen 20 kilometer öster om Värnamo som utför trafik med ångloksdragna tåg mellan Bor och Os bruk.

Banans totala längd är 14,5 kilometer, med en spårvidd på 600 millimeter.

Järnvägen öppnades redan år 1910 och användes för att frakta råvaror och produkter till respektive från bruket i Ohs.

Banan fick åter persontrafiksförbindelse med Sveriges järnvägsnät sedan Krösatåget börjat stanna i Bor.

Ohs bruks järnvägs museiförening grundades år 1970 i syfte att bevara den gamla bruksjärnvägen och föreningen har sedan starten bedrivit museitrafik med blandade tåg samt rustat upp banan.

Framtiden för museijärnvägen är tyvärr osäker då delar av verksamheten sker med hjälp av kommunala bidrag.

Akvarellen ovan till höger visar utsikt över Ohs Bruk, ”från taket av Fiskarestugan”, och akvarellen är från 1830-talet, enligt uppgift målad av brukspatronen själv, Nils Aschan, och återger den uppdämda sjön Rusken med bruksherrgården till vänster.

Till höger på akvarellen syns masugnen med timmerbyggd överdel och på andra sidan dammbron skymtar hammarsmedjans tak och skorstenar.

På fotografiet nedan till höger på informationstavlan, som är från början av 1900-talet, ser vi herrgårdens arbetsstyrka samlad på ladugårdsplanen framför kolladan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *