Natur

Järnets lokala historia, del 12 – Götafors

Natur Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Götafors.

Järnets lokala historia, del 12 – Götafors, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om några av traktens masugnar och hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, fem dagar in på det nya året 2017 efter Kristus.

Byarums Hembygdsförening genom Wåge Tolf har skrivit om Götafors järnbruk i sin årsskrift från år 1961 och här nedan kommer denna långa historiska och mycket intressanta berättelse med små redaktionella förändringar och förtydliganden som på intet sätt påverkar helheten och faktainnehållet.

Varsågoda, läs, lär och njut av forna tiders lokala historia från våra hemtrakter.

I Riksarkivet och Kungliga Biblioteket i Stockholm förvaras Nydala klosters pergamentsbrev och kopieböcker, som alltifrån klosterstiftelsens tillkomst år 1143 till medeltidens slut, förtäljer om alla de jordagods och ekonomiska transaktioner, vilka på ett eller annat sätt berörde klostret.

Byarums socken kom att höra till de bygder, som blev Nydala klosters äldsta intresse- och verksamhetsområden och i åtskilliga av dessa gamla ärevördiga dokument stöter vi på gårdsnamn, som hör hemma i vår socken.

Där nämns till exempel vårt sockennamn många gånger och ofta i samband med gårdarnas namn.

Där talas om Nöthult år 1201, Bäck och Vaggeryd år 1320, Bössjorp år 1424, Duveled år 1492, Stödstorp år 1506, Taglarp år 1508 och Götarps ström.

Namnet Götarp förekommer i en avskrift av ett pergamentsbrev i en av klosterbröderna förd kopiebok.

Brevet är avfattat på fornsvenska och daterat ”paa helga tros affthen”, det vill säga, dagen före Kristi himmelsfärdsdag, i Värnamo den 27 maj år 1500 och det innehåller en skriftlig bekräftelse på att klostret tillhandlat sig gårdar, bland annat en ”puernaström i götatorp j byrom soken”.

Det berörda stället i brevet lyder på fornsvenska:

”Beckännomps vi meth thetta vart närwarande öpit breff thet vi meth vilie oc beradhne modhe oc meth wara böndhers radh oc samtyckio haffuom stadfäst theth köp som renliffuis man abot thore giordhe meth war modhersysther oc hennes son ysaac nielsson som först är faderstorp i toptarydh soken en boolstad i boglösa j samme soken en quernaström i götatorp j byrom soken twa gardha i malbek soken heta fölhwlt oc synderängh ok fallandhe forsström i same soken Hwilket gotz oc ströma skal bliffua veth nydala closter til äwerdeliga ägho oc ther moppa haffwer fornempde abot thore gieffuit oss xx marcher swenka til ena görsoms i gaffue for wtan the päninge som hwstru jngebwrgh oc hennes son ysaac gwdh bäggis therris siäl nadhe haffde saalth gotzit före som clostrens breff jnnehåller”.

Översättning:

”Med detta vårt här föreliggande öppna brev erkänna vi, att vi med vilja och berått mod och med våra äkta mäns råd och samtycke ha stadfäst den handel, som renlevnadsmannen abbot Tore gjorde med vår moster och hennes son Isak Nilsson, (då han köpte) Fastorp i Tofteryds socken, ett torp i Boglös i samma socken, en kvarnström i Götarp i Byarums socken, två gårdar i Malmbäcks socken, som heta Fölhult och Söräng, samt Fallnafors ström i samma socken, vilka jordegendomar och strömmar skola evärdligen tillhöra Nydala kloster. Och därtill har förutnämnde abbot Tore givit oss 20 svenska mark till en dyrbar gåva utom de penningar, som hustru Ingeborg och hennes son Isak – Gud vare bådas deras själ nådig – hade sålt egendomen för, som klostrets brev innehåller… Det var fyra kvinnor, som tillsammans med abboten Tore lät utfärda detta köpebrev. Eliana, Påvel Bengtssons dotter, Katarina Påvelsdotter, Agnes Påvelsdotter och Ingrid Påvel Bengtssons dotter. De tillhörde en frälsesläkt med en sparre som sköldemärke. Sigillvittnen var Arvid Trolle, som tillhörde en rik frälsesläkt, vilken enbart i Småland ägde 600 gårdar, Håkan Bengtsson i Hindsekind, häradshövding, samt Hartman Segebaden av frälsesläkt”.

Nydalamunkarna var särskilt måna om att komma i besittning av goda fiskevatten och strömmar, där dammar kunde anläggas eller redan fanns uppförda, och där mjölkvarnar kunde drivas.

Kvarnrörelse ansågs nämligen vara särskilt inkomstbringande men vem som uppfört den första dammanläggningen vid fallet i Götarp är omöjligt att säga och av ovannämnda kopiebrev framgår, att en kvarn redan fanns vid fallet, när munkarna fick ”Götarpa ström” i sin ägo.

Här malde bygdens bönder sin säd, och här mätte man upp ”munkaskäpporna” ända till den dag, då Gustav Vasa lät indraga Nydala kloster till Kronan med all dess egendom.

Men därmed upphörde inte stenarna i Götarps kvarn att mala den kosterliga Bröda, som frambringades på allmogens magra och torra åkerlappar.

När tiden och kvarnen malt sig igenom något sekel, randas en ny tid för den gamla gården Götarp och vattenfallet Götarpa ström.

Under Karl IX:s regering i slutet av 1500-talet började bergsbruk och järnhantering att bedrivas vid Taberg.

Man smälte frostsprängd järnmalm, som låg nedrasad vid bergets fot, och man sprängde loss malm genom så kallad tillmakning. Invid Tabergsån anlades hyttor och hamrar.

När Gustav II Adolf år 1611 blev konung, uppmuntrade han på alla sätt järnhanteringen i Tabergsbygden. Själv besökte konungen Taberg år 1617.

Han ordnade med att ”förfarne, kunnige och driftige” yrkesmän flyttade in i trakten. Sådana som kunde sköta driften vid hyttor och hamrar samt lärda bönderna bränna träkol. Med både lock och pock ordnades detta.

Järnhanteringen blev redan från början en statsdirigerad företagsform och kom att så förbliva genom århundradena, även om järnbruken ägdes av enskilda företagare.

Troligen i början av 1630-talet förvärvade Peder Gudmundsson genom arv Götarps kvarn och såg. Denne märklige man var borgmästare i Jönköping och stod mycket högt i gunst hos de styrande i landet.

Han var en handlingskraftig man, som Gustav II Adolf ställde stora krav och förhoppningar på. Han återuppbyggde Jönköpings stad efter branden under Kalmarkriget och gjorde staden till en medelpunkt för södra Sveriges handel och industri.

Han drev betydande affärer med kronan, och själv blev han Jönköpings rikaste man. Genom arv, gåvor, förläningar och köp kom ett mycket stort antal egendomar i hans ägo. Enbart inom Jönköpings län hade han gårdar i minst 16 socknar.

I Byarums socken ärvde han förutom Götarp även Brattebo, senare Bratteborg, och Gärahof. Den 7 oktober år 1646 adlades Peder Gudmundsson och antog namnet Strömberg. Hans sköldemärke visade ”en gul sköld, därutinnan en rinnande ström mellan tu berg, alla af deras rätte och naturlige färger, ofvanpå skölden en öppen tornerhjälm, täcket och kransen med gult, blått och röds fördelte, ofvanpå hjelmen tu horn, horn halfva blå och halfva gule, och däremellan strutsfjäder”.

När Peder Gudmundsson-Strömberg dog år 1655 övergick äganderätten av bland annat Götarps gård till hans änka i andra giftet, fru Karin Törneskiöld. Hon utarranderade Götarps ström och gård år 1672 på 12 år till befallningsmannen i Tveta härad, Peter Drufwa, vilken hade för avsikt att uppföra en hammarsmedja vid strömfallet.

Drufwa skrev därför en ansökan härom till Kunglig Bergskollegium i Stockholm och erhöll privilegium på en sådan anläggning i slutet av år 1672.

I Hermons register i Riksarkivet heter det,

”Giötarpa eller Giötafors Hammare

I Småland, Östbo härad och Byarums soken på Frälsegrund, den ena Hammaren wilken befallningsmannen Peter Drufwa år 1672 den 21 October bekommit Privilegium at upbygga, dok med de wilkor, at han sig skulle benöja med den Frälseskog, som låg öster och Väster ut, men intet befatta med den Norr och Söder derifrån belägne Skogen. Hammarskatt 3 skeppund”.

Till samma protokoll har senare antecknats,

”Den 20 December Landshöfdingen G. Mörner tillskrifwes at han wille noga tillse det befallningsmannen Peter Drufwa intet öfwerträder des undfågne Privilegium”.

Innan Peter Drufwa fick privilegium på sin anläggning, hade ägaren till det närbelägna Eckersholms järnbruk, kommissarien Peder Håkansson, inlämnat protest till Bergskollegium.

Han ansåg, att koltillgången i trakten var alltför ringa för att kunna betjäna ännu ett järnbruk. Att Bergskollegium i viss mån tog hänsyn till Håkanssons protest, kan man förstå av slutklämmen i privilegiehandlingen.

Efter en kort tid kom emellertid Peter Drufwa ”i handel” med Peder Håkansson i Eckersholm med påföljd, att Drufwa måste avstå sitt hammarverk till denne.

När så de 12 arrendeåren utgått år 1684, ville dottern till Peder Gudmundsson-Strömberg och fru Karin Törneskiöld, fru generalmajorskan Brita Sofia Strömberg, som ärvt Brattebo, Götarp, Gärahof, även kallat Ofverbo eller Ofverbogärde, sätesgården Hok och Nydala kungsgård med flera gårdar, gärna övertaga strömfallet vid Götarp för att därstädes själv driva och utbygga järnbruket.

Peder Håkansson ville givetvis inte utan vidare släppa en så god tillgång. Så började en lång och segsliten process om Götarpsfallet, där parterna efter tidens sed gav på varandra med alla medel.

Denna fru generalmajorskan, som Brita Sofia Strömberg kallades i samtliga handlingar, var gift med generalmajor Christoffer von Güntersberg, vilken avled år 1678. De hade 9 barn, som nådde vuxen ålder, varav flera söner deltog i Karl XII:s krig.

Dessa voro Hans Christoffer, kapten Anders som kallades ”den starke”, överstelöjtnant Carl Gustaf, drabant och fången i Stralsund, Johan Henrik kapten som avled år 1705 efter blessyrer som han erhållit vid Gemauerthof, Jacob Fredric och Per drabant som dog vid Narva år 1701 efter 13 blessyrer.

Drabanten Per hade en son, som stupade vid Fredrikshald år 1718, vilken slöt ätten på svärdssidan, det vill säga fädernesidan.

Generalmajorskans äldsta dotter hette Anna Margareta och föddes år 1663. Det sägs, att Anna Margareta var mormoderns, fru Karin Törneskiölds, älsklingsbarn och vistades ofta hos henne på Gärahof.

Fru Törneskiöld framstår eljest som en högmodig och stridbar kvinna, fylld av bitterhet och avund mot sina styvbarn, med vilka hon processade om arvet efter Peder Gudmundsson. Men vid ett tillfälle framstår hon som en rar och förstående gammal mormor, då hon spelar rollen av en äktenskapsmäklerska.

Händelsen kan man beteckna som en kärlekskomedi och bör väl kunna skänka den ärade läsaren en smula doft av romantikens blå blomma mitt ibland alla privilegiebrev, processer, hyttor och hamrar.

En gång, då den sköna fröken Anna Margareta var ett par och tjugo år, träffade hon en artillerilöjtnant vid namn Johan Otto von Vicken. Han hade troligen någon kommendering vid fältartilleriet i Jönköping.

Den unge officeren tillhörde en lifländsk adelssläkt, Vick eller von Vicken. Det blev kärlek vid första ögonkastet. De unga kom överens om att gifta sig. Men detta beslut ogillades på det högsta av Anna Margaretas fru moder, Brita Sofia Strömberg.

Nu ingrep mormor, fru Karin Törneskiöld. Den 16 november år 1685 ordnade hon i all hemlighet vigseln i sitt hem i Gärahof mellan Anna Margareta och Johan Otto.

Nu tog det eld i fru Brita Sofia. Hennes moderliga auktoritet hade blivit kränkt. Det blev hårda tag mellan de båda damerna, mor och mormor. Fru Brita Sofia vände sig till landshövdingen i Göteborg, och man plockade fram en förordning från år 1665, ”om olagliga giftermål angående ridderskapet och adeln”.

Den djärve löjtnanten och ovälkomne mågen sattes i arrest. Löjtnant von Vicken klagade emellertid hos konungen. I ett kungligt brev till landshövdingen av den 4 mars år 1686 befalldes, att Johan Otto genast borde ”gifvas lös ut ur arresten och, så framt han icke kan försona svärmodern, lämnas den fritt å bägge sidor saken med hvarandra efter stadga lagligen att utföra”.”

Det hela ordnade upp sig. Lyckan började åter le mot de nygifta. Försoning ingicks och förhållandet mellan fru Karin, fru Brita Sofia och det unga paret blev åter gott.

Johan von Vicken steg snabbt i graderna. Han blev överstelöjtnant i Stralsund år 1711. Tre år senare tog han avsked ur svenska armen och gick i tjänst i Hannover, där han blev generalmajor.

År 1729 tog han avsked från denna tjänst och återvände till Sverige, där han omväxlande bodde på Gärahof och på Tingby i Dörby socken.

Han blev år 1748 en av de första riddarna av den nyinstiftade Svärdsordern och avled på Tingby år 1750, 93 år gammal. Hans maka, Anna Margareta, slutade sina dagar 7 år tidigare och var då 80 år gammal.

Över dörren i södra korset i Byarums kyrka finns ett epitafium över von Vickens släkt.

År 1708 dog Brita Sofia Strömberg och hennes dotter och von Vicken ärvde Gärahof, Hok med flera gårdar.

I äktenskapet föddes två söner, Carl Reinhold, vilken blev kapten vid flottan och dog ombord på örlogsflottan i Finland år 1742 samt Hans Isak, överste vid armen, avled på Gärahof år 1753 och begravdes i Byarums kyrka.

I november år 1688 avgjordes tvisten mellan generalmajorskan och Peter Håkansson genom Göta hovrätts dom, enligt vilken det ansågs fastslaget, att fru Brita Sofia Strömberg ensam ägde rätten till strömmen.

Därmed var emellertid saken inte ur världen. Peder Håkansson och hans söner var ett envist släkte och sökte på allt sätt förhindra fru Strömberg att själv begagna sig av fallet och där uppföra masugn och hammare.

Landshövdingen i Jönköping, Erik Dahlberg, översände i februari år 1689 alla handlingarna i målet till bergmästare Johan Drefling i Taberg med order att noga taga innehållet i efterrättelse och tillhålla kommissarien Peder Håkansson, att genast avflytta sina inventarier från Götarps ström, så att fru generalmajorskan Brita Strömberg ”uthi verkelig procession af en sådan henne lagligen tillerkänd egendom utan något hinder ofördröjligen må komma”.

Redan i mars samma år skrev fru Brita Strömberg till Bergskollegium och anhöll, att själv få uppföra erforderliga anläggningar vid Götarps ström, sedan kommissarie Peter Håkansson flyttat sin hammare.

Fru Brita Strömberg beskriver livligt, hur kommissarie Peder Håkansson på Eckersholm under sina arrendeår fördärvat hemmanet Götarp.

Huggit ut skogen, ödelagt ängarna genom vattendämning, avbränt och onyttiggjort hennes kvarnar och såg med mera och sade, att hon för allt detta ämnade åtala honom.

Eftersom hon var ägare till hela strömfallet, var det ej nödvändigt för henne att endast nyttja halva strömmen, vilket kommissarie Peter Håkansson enligt kontraktet varit skyldig till. Hon ville ha större utrymme vid fallet samt anhöll till sist att få köpa tackjärn från kringliggande masugnar.

I november år 1690 kom Bergskollegii resolution med avslag på fru Strömbergs ansökan under motivering, dels att varken Peder Håkansson eller hans arvingar förverkat privilegiet av den 21 oktober år 1672, dels att tillgången på tackjärn inom Tabergs bergslag icke tålde att mer än ”ett hammarverk vid Götarp idkades och drevs”.

Bergskollegiet ansåg också, att bruksägarna till Eckersholm voro mera vana vid järnhantering och hade dessutom lagt ner större delen av sin ekonomi häri. De hade dessutom under krigsåren, det vill säga, kriget mot Danmark, ”conserverat Bärgslaget med förskått, inlöst Kronans tiondejern med mera” Bergskollegium konstaterade dock, att kommissarie Peter Håkansson utan dess tillstånd hade låtit förflytta sitt hammarverk till annan plats, och att man därför skulle lagsöka sterbhuset.

Hammaren hade flyttats till Götaström, och sannolikt var både Peder Håkansson och Peter Drufwa ansvariga för denna åtgärd. Förseelsen ansågs emellertid inte vara något grovt lagbrott.

Det renderade Peder Håkanssons son, krigsfiskalen i Krigskollegium, Lars Riddermark, 50 daler silvermynt i böter.

Frågan om att lägga ner bruket i Götaström, blev det inte tal om. Det är bara att konstatera, att båda bruken utgått från samma privilegium, utfärdat av Bergskollegium år 1672.

Bruken kom att ligga nära varandra i Lagadalen. I trakten började folk benämna Götafors för ”Norra bruk” och Götaström för ”Södra bruk”.

Om den stridbare Peder Håkansson kan för övrigt anföras, att han troligen föddes i slutet av 1620-talet. Han omtalas som köpman i Jönköping första gången år 1648 och lär ha varit en av de förnämsta borgarna i staden under 35 år.

Han arrenderade stadskällaren år 1655 och var kommissarie åren 1672-1690 i Jönköpings faktorie. År 1678 var han stadens riksdagsman. I slutet av 1670-talet förvärvade han Götaström och processade med generalmajorskan Brita Strömberg om Götarps ström.

Han var ägare till Eckersholms gård och järnbruk. Han var gift med Margareta Stormhatt och hade med henne barnen Christian, Peter, Lars, Hakvin och Isack. Han dog omkring år 1690. Barnen kallade sig sedermera Wetterhamn. Lars adlades och kallades Riddermark.

Men även fru Brita Strömberg var stridbar och lät inte avspisa sig i första taget. Hon ordnade med att bergmästaren Knut J. Drefling den 29 april år 1691 höll en ny undersökning om Götarp i närvaro av bergsfogdarna Lars Palander och Hans Rosdahl samt fyra nämndemän från kringliggande socknar.

Fru Brita Strömberg och hennes omyndiga barn biträddes av lagmannen Harald Strömfelt och motparten, Peder Håkanssons sterbhus, av krigsfiskalen Lars Riddermark.

Det berättas, att vid tillfället en ”stor myckenhet af menige bergsmän i alla tre socknarna Barnarp, Månsarp och Sandseryd, samt av allmogen i de andra socknarna omkring Götarp” också hade infunnit sig till förrättningen.

Båda parter hänvisade till och relaterade Bergskollegiets privilegiebrev av år 1672. Krigsfiskalen framhöll ”att detta rummet i Götarp hafwer fuller warit privilegieradt tillförene, men eftersom hammaren blef nederrifwen och sedan till annat ställe flytt och transporterat, där han nu står, så har privilegium fölgdt hammaren efter och kunde lagmannen alltså icke betjäna sig af år 1672 års privilegio, efter därpå är Götha hammare i Bohulta ström, som nu gångandes är, uppbygd”.

Fru Brita Strömberg och lagman Strömfelt hade allmogen på sin sida. Man ansåg allmänt, att fru Brita Strömbergs skogar var så ymniga, att de räckte både till masugnens och hammarens drivande. Det var nämligen träkolstillgången, som blev den brännande frågan, om två så närliggande bruk kunde drivas utan att konkurrera om det viktiga kolet.

Bergmästaren och nämndemannen, som färdats omkring i skogarna på hästryggen, betygade, att skogen borde kunna ge tillräckligt med kol till ett järnbruk vid Götarpa ström. Några bönder kom även fram och beklagade sig över, att de hade 9-10 kolmilor stående inresta, men att de inte dristades kola dem, enär de ingen avsättning hade för kolen.

Bergmästare Knut J. Drefling slutade rannsakningen med att framhålla, ”att en så stor ymnighet av skog fanns på ägorna till generalmajorskans säteri och frälsegårdar, att både en masugn och en hammare därav kunde underhållas”.

Han gav henne därför tillstånd att uppföra den av henne begärda anläggningen, som också skulle bidraga till de kringboende böndernas försörjning.

Den 11 november år 1692 föredrogs i Bergskollegium en skrivelse från fru Brita Strömberg, där hon refererar till bergmästare Knut J. Dreflings rannsakning. I brevet talar hon också om, att hon redan smitt en tid vid hammaren, och masugnen var så nära färdig, att den kunde blåsas, när man så ville.

Hon betonade också, att hon hade något järnmalm på sina ägor, och att bergmästaren hade synat förekomsten.

Nu anhöll hon om privilegium på anläggningen vid Götarps ström. Samtidigt bad hon om några års skattefrihet för densamma, trots att krigsfiskalen Lars Riddermark gjort invändningar. Samma dag, den 11 november år 1692, tillstyrkte Bergskollegium fru Strömbergs begäran och sände den vidare till Kungl. Maj:t för godkännande.

Den 9 december år 1692 utfärdades det andra privilegiebrevet för järnbruket i Götafors. I Kungl. Maj:ts register heter det bland annat, ”1692 den 9 December. Privilegieras ånyo en Hammare med tvenne härdar samt en masugn som kallas Giötafors Bruk”.

I februari månad året därpå, år 1693, fick bruket 6 års befrielse från tionde och hammarskatt. I privilegiebrevet fanns vissa inskränkningar som gällde kolinköpen samt bestämmelser om vattendämningen, vilket måste ske på sådant sätt, att inte närliggande järnbruk kom till skada eller förfång.

Bland handlingarna, som ingavs till myndigheterna i samband med fru Brita Strömbergs ansökan, finns en intressant rapport om fru Brita Strömbergs kolskogar av bergmästare Knut J. Drefling. Sedan han själv, bergsfogden och nämndemännen i tvenne dagar, 29 och 30 april år 1691, färdats igenom dessa, skriver bergmästaren, att man skogarna ”besigtigade och ögnasikte tog så vida man kunde komma skogarna igenom och eliest hinna, och om hemmans skogar, hwartill Besiktningen icke hinte resa, gjorde Nämndemännen på deras Eder säker berättelse”.

Från följande hemman skulle Götafors bruk få träkol:

Byarums socken, Gärahofs säteri, Gjärda, hade ”ymnig skog till kolande”, Alarp, Nöthult och Bäck medelmåttig kolskog, Målen, Grimsjö och Tjurshult duglig skog, Köpet, St. Möckeläng och Götarp, Giötharp, ringa kolskog, Vaggeryd ”ymnig och överflödig”, Bratteborgs säteri, 11/2 hemman Brattebo samt Fallås ”skön och ymnig” skog. På Ekeberg var skogen av vådeld till stor del nedbränd men dock ”duglig att kohla och betiena Bruk med hwilken eljest frucktlöst förruthnar”.

Från dessa kolskogar, vilka låg norr och öster om järnbruket, var det högst 1/2 mil. Rumperyd frälse hade ”överflödig skog till kolande”. Reddebo, troligen Uddebo, Skogshyltan, Hestra, Grälebo, Brandstorp, Boarp, Mölna säteri och Flahult frälse ägde ymnig kolskog, Joarap och Byarum medelmåttig skog, Lunden av vådeld nedbränd skog, ”dock duglig att kohla”.

Svenarums socken, Björkefall frälse och Råhult hade ymnig kolskog. ”Dessa hemman ligga Norr och öster aldra längst med deras ägor en mil ifrån Giötarps ström”, Hook och Högahyltan hade ”ymnig skog”, Morarp, Fällan, Skärsjöbråten och Hubbestad ”tarfvlig skog”.

Bondstorp socken, Bångbo ägde överflödig skog.

Tofteryds socken, Båramo frälse och Alshult medelmåttig skog, sydväst om Götarp.

Åkers socken, Nässja, Ljussegren, Ugglekull hade ”tarfvlig skog”. Elgebo, Vipparp och Basseberg överflödig skog, Ljungberg medelmåttig och Bissefall ringa skog. Dessa hemman låg i söder och väster, längst 1/2 mil från Götafors.

Alla dessa gårdar utgjorde tillsammans 291/2 hemman. Dessutom kunde stora mängder kol levereras från andra skogshemman i Svenarums, Hagshults och Åkers socknar. Nämnden, som synat skogarna, ansåg att det fanns överflöd på kol, så att ”dylikt aldrig kunde tryta varken för salig Peter Håkanssons bruk eller för det bruk, som generalmajorskan ärnade bygga”.

Den yrkade därför på, att ett bruk måtte uppföras vid Götarp, så att allmogen kunde få sälja träkol och förtjäna till födan och skatterna. Det var således en ansenlig skogsareal som fru Brita Strömberg ägde eller disponerade.

Särskilt klara uppgifter om skogens verkliga beskaffenhet kan man knappast läsa ut ur uttrycken ”ymnig”, ”medelmåttig”, ”duglig”, ”överflödig”, ”ringa” och ”tarvlig”. De närmaste årtiondena är uppgifterna om Götafors järnbruk tämligen tunnsådda.

Ur den segslitna tvisten mellan de båda nyblivna adelsätterna hade den mera inflytelserika Strömbergska ätten gått segrande.

Fru Brita Strömberg hade med energi och skicklighet till det yttersta kämpat för sin rätt. Ett gott stöd hade hon också i bygdens allmoge, som troget stod på hennes sida. Tvisten var emellertid icke helt avgjord genom det utfärdade privilegiebrevet av år 1692.

Krigsfiskalen Riddermark vägrade att betala det skadestånd på 2124 daler silvermynt, som ålagts honom vid processen.

Häröver klagade fru Brita Strömberg år 1694 hos Bergskollegium, som ”resolverande, att Fru Generalmajorskan måste taga ordentlig citation” på Riddermark.

Generalmajorskan synes ha innehaft äganderätten till såväl Götafors järnbruk som Bratteborgs säteri till år 1705. Då inköptes egendomen av friherre Alexander Stromberg, som då var generallöjtnant vid kavalleriet, landshövding i Västernorrlands län och ägare till Nydala kungsgård samt flera andra gårdar.

Hans fader hette Jöns Pedersson Brattman, vilken var halvbror till fru Brita Strömberg. Han deltog både i Karl XI:s och Karl XII:s fälttåg. När han dog år 1718, övertog hans son Ulrik Alexander Stromberg egendomarna i Småland.

Denne gjorde sin karriär vid hovet som kammarherre, gifte sig med friherrinnan Barbro Fleming och bosatte sig i Uppland, där hans maka ärvt många gårdar.

Under hans ägotid utarrenderades Götafors järnbruk. Det kom att bli en nedgångstid för tillverkningen vid bruket. Dels berodde detta på ägaren, som föga intresserade sig för sina domäner nere i Finnveden, dels på grund av Sveriges prekära läge efter alla krigsåren under Karl XII:s regering.

Under åren 1729-1733 blåstes inte masugnen alla år, och då man blåste, var tillverkningen omkring 300 skeppund, det vill säga 58,5 ton, tackjärn och samma vikt stångjärn, vilket får betecknas som ganska blygsamma siffror. Av ett arrendekontrakt från år 1733 mellan friherre U. A. Stromberg och arrendatorn och bruksidkaren Olof Lundblad framgår, att ”Götafors bruk vid Norra och Södra Götarp, då bestod av en brukbar hammare med tvenne härdar och en nyligen uppmurad masugn, två mjölkvarnar, den ena vid Norra Götarp alldeles behållen”, det vill säga, i gott stånd, den andra kvarnen vid ”Södra Götarp ofärdig”.

Dessutom fanns här en såg, byggnad för förvaltare och bokhållare, smedbostäder, tvenne järnbodar och kollador samt en del andra brukshus.

Konjunkturerna i landet efter det stora nordiska kriget var vanskliga. Rörelseidkare inom handel, bergsbruk och järnhantering kom i besvärliga penningbekymmer. Innehavarna av Bratteborgsgodset nödgades förstärka sin ekonomiska ställning och vände sig därför till innehavaren av Hörle järnbruk, assessorn Peter Brouwer. Genom en överenskommelse år 1737 kom Bratteborg med järnbruket att förpantas som säkerhet till assessor Brouwer.

Tre år senare, år 1740, slutade denna affär med, att Peter Brouwer övertog hela egendomen. Samma år skrev Brouwer till Bergskollegium och begärde att få använda samma järnstämpel vid Götafors bruk som vid sina övriga järnbruk.

I ett protokoll heter det, ”1740 den 29 Januarii, Giötafors Hammare. Assessor Brouwer, at ändra then wanliga förra Stämpelen wid thetta Bruk och i thet stället få betiena sig af then wid thess öfriga werk hawande Stämpelen”.

Assessor Petter Brouwer var av holländsk börd och gifte sig år 1733 med Anna Margaretha Lilliecreutz, ägare till Hörledomänen och änka efter Hindrich van Lindt. År 1742 avled Petter Brouwer.

Anna Margaretha Lilliecreutz trädde nu för tredje gången i brudstol, i det hon gifte sig med riksrådet, greve Gabriel von Seth, vilken blivit änkling år 1742. För att inte egendomarna skulle gå ur släkten, stiftade makarna två fideikommiss, Hörlefideikommissen och Bratteborgsfideikommissen.

Den grevliga ätten von Seth, som nu övertog äganderätten av Bratteborg och Götafors, var av holländskt ursprung. Stamfadern Johan Seth invandrade omkring år 1620 till Göteborg, där han avled år 1632.

Hans son Andries blev köpman i Göteborg, dennes son, Rutger, likaledes köpman och dessutom rådman, mantalskommissarie och kronofogde.

Rutgers son, Johan, gjorde karriär inom landsstaten i Göteborg och adlades år 1716. Hans söner Rutger, Herman och Gabriel tog introduktion på Riddarhuset år 1719.

Gabriel von Seth föddes på Kåröd i Myckleby socken i Bohuslän år 1690. Han studerade i Göteborg och Uppsala. År 1709 började han sin ämbetsmannabana som kanslist i Krigsexpeditionen, blev krigskommissarie år 1723, riksråd år 1747 och krigsråd år 1753.

Samma år upphöjdes han i friherrligt och år 1762 i grevligt stånd. Tre år senare, år 1765, nedlade han riksrådsämbetet och flyttade ned till sina egendomar i Småland. Han avled på Hörle herrgård den 13 mars år 1774 men blev gravsatt i Byarums kyrka ”i den kostbara grav han där låtit bygga och varest även hans båda fruar ligga under ett år 1775 uppsatt ganska prydligt monument”.

Riksrådet Gabriel von Seth var gift två gånger. Första gången med Gertrud Elisabet Radhe. Av deras barn nådde tre söner och en dotter vuxen ålder.

Äktenskapet med Anna Margaretha Lilliecreutz var barnlöst. Efter riksrådets död år 1774 övertogs Bratteborgs fideikommiss av den ende kvarlevande sonen, kammarherren och arkivarien vid Vetenskapsakademien, greve Johan von Seth, född år 1722. Denne lärde herre, som år 1757 var preses i Vetenskapsakademien, avled år 1797.

Hans ende son avled redan år 1775, varför Bratteborgs egendom ärvdes av riksrådets sonson, löjtnanten vid Bohusläns Dragonregemente, greve Gabriel von Seth, född år 1753. Han tog avsked just i början av sin militära bana år 1775 och bosatte sig i Byarum för att där kunna sätta sig in i skötseln av de egendomar, han skulle ärva.

Det kan tänkas, att det är denne greve von Seth, som någon tid bott i bruksbyggnaden vid Götafors bruk, och som sedan blivit kallad ”grevabyggnaden”.

Löjtnanten och brukspatronen von Seth innehade fideikommisset i närmare 30 år. Han var gift två gånger och hade 8 söner och 8 döttrar, som nådde vuxen ålder. Greven dog på Hestra år 1826.

Fideikommisset ärvdes i tur och ordning av fyra av greve Gabriel von Seth söner. Den äldste sonen, löjtnanten Gabriel Philip von Seth, avled barnlös. Han innehade egendomen i 17 år.

Hans yngre broder, löjtnanten vid Jönköpings regemente, Johan Fredrik von Seth, innehade därefter godset i sju år till sin död den 17 september år 1850.

Den tredje brodern, pastorsadjunkten i Stockholm, greve Bror von Seth, tog avsked från prästämbetet år 1845 och bosatte sig på Bratteborg. Han avled barnlös i Stockholm år 1861.

Då övergick äganderätten av fideikommisset till den fjärde och näst yngste brodern, greve Johan Baptist Julius von Seth. Han avled den 19 maj år 1873 och efterträddes av sin son, greve Johan Gabriel von Seth.

Han studerade juridik i Uppsala men flyttade kort efter sin examen till Småland och bosatte sig på Bratteborg. Han blev extra ordinarie notarie vid Göta hovrätt men ägnade sitt största intresse åt skötseln av fideikommisset och järnbruket vid Götafors samt Hushållningssällskapet och Mosskulturföreningen och andra allmännyttiga institutioner.

Under denne greves tid nedlades järnbruket vid Götafors, och Götarp med strömfallet avsöndrades från fideikommisset efter att i närmare 300 år varit förenade.

Efter denna personhistoriska översikt över bruksägare, återgå vi till berättelsen om järnbrukets historia.

I augusti år 1741 skrev Peter Brouwer till Bergskollegium och berättade, hur han under de två år, som han varit ägare, beflitat sig om att bringa bruket i gott stånd, men att olyckor av olika slag drabbat det gamla järnbruket.

Han anhöll, att bergmästaren måtte företa undersökning om brukets tillstånd och giva råd och anvisningar, bland annat hur försörjningen av tackjärn till hans stångjärnshamrar lämpligen kunde ordnas. Han ville också att bergmästaren skulle pröva, om inte bruket kunde erhålla någon skattefrihet på grund av alla svårigheter.

På order av Bergskollegium kom också bergmästare Erik von Stockenström på besök till Götafors bruk den 15 september år 1741. Efter besöket beskrev han brukets olyckor, år 1729 hade dammfästet, som anlagts för dyra pengar, förstörts av en häftig vattuflod.

Vattenmassorna hade dessutom raserat båda broarna såväl vid Norra Götarp som Södra Götarp, hela masugnsdammen samt södra kvarnen och brukssågen.

År 1730 den 9 maj hade en eldsvåda förstört den stora kolladan med inneliggande 1500 läster kol och år 1734, pingstafton, hade stora bruksbyggnaden brunnit ned till grunden.

I den timrade byggnaden hade funnits en stor sal, tre kamrar, ett kök, en stor förstuga mitt igenom huset samt däröver stora vindsutrymmen.

År 1740, den 22 maj, nedbrann den nybyggda järnboden och år 1741, den 29 juli, brann kolladan åter ned. Vid detta tillfälle skall det funnits 3000-4000 ryssar kol i ladan.

Bergmästaren berättade, att orsaken till eldsvådan var en malmrosta, som låg i sluttningen ned mot ån strax nedanför kolladan. Elden hade pyrt sig fram under jordytan i kolstybben där, och antänt träkolen i ladan.

Under de år, som Peter Brouwer innehaft bruket, hade han år 1740 byggt en ny kollada för masugnen, en stor järnbod, rivit ned den gamla, utbrända masugnen och lagt grunden till en ny. Han hade dessutom byggt en ny klensmedja, rensat åbotten och gjort anordningar för att förhindra bakvatten från vattenhjulet vid masugnen, byggt en ny ”Labro med en stånd sula och en ståndare i hammaren samt bägge härdarna ånyo uppmurade”.

Trots att bergmästare Erik von Stockenström tillstyrkte Peter Brouwers anhållan om skattelättnad, avslog Bergskollegium hans begäran om så kallat frihetsår från skatt under motivering, att sådana olyckor ofta drabbade bergverken, och att det aldrig varit vanligt att därför bevilja frihetsår.

Samtidigt skrev Bergskollegium följande, ”År 1742, den 9 Februarii. Resolution hwarmedelst Giötafors Masugn belägges med 11 lispund i Tionde om dygnet, sedan fridygnen wid blåsningarnas början effter wanligheten äro afdragne”.

År 1744 sökte assessor Brouwers änka ånyo lindring i brukets tionde, ”År 1744, den 20 November. Resolution at som Friherrinnan Lilliecreutz äger tillräckkelig Siömalmstägter på egen Frälsegrund; fördenskull pröf war Konglige collegium nödigt, thet bör Frun till föllje av § t uti Konglige Förordningen af den 27 Augusti år 1723 i stället för i t Lispund ärlägga half o:de, nemligen 5’/2 Lispund om dygnet för Giötarps masugn enär blåsningen sker af Tabergs malm, tillsammans med egen Frälsesiömalm, men skier blåsningen av Tabergs malm allena bör fulla Tionde af t i Lispund om dygnet beräknas effter Konglige collegii resolution af den 9 Februari år 1742”.

Sedan riksrådet Gabriel von Seth blivit delägare i Götafors järnbruk, började han intressera sig för brukets drift och förkovran. År 1746 lät riksrådet förbättra dammfästet och bygga om hålldammen av sten.

Tidigare hade sålunda dammanläggningen varit uppförd av trävirke. Följande år anhöll riksrådet hos Bergskollegium att få öka det privilegierade smidet från 300 till 500 skeppund årligen. Bruket hade tillverkat 200 skeppund översmide åtskilliga år, för vilket hammarskatt betalats.

I januari år 1748 beviljade Bergskollegium ökad smidesrätt, sedan Kunglig Maj:t på ständernas tillstyrkan villfarit begäran, ”År 1748, den 12 januari. Giötafors Hammare genom resolution får 200 Skeppund tillökning i smidet”.

Under senare hälften av 1700-talet drevs järnbruket under växlande konjunkturer. Tackjärnstillverkningen vid masugnen varierade mellan cirka 430 och 850 skeppund årligen. Högsta tillverkningssiffran nåddes år 1766, då 1440 skeppund tackjärn framställdes.

Det saknades emellertid inte problem och svårigheter att hålla arbetet igång vid bruket. Enstaka år låg masugnsdriften helt nere.

En del handlingar tyder också på svårigheter, ”1799, den 19 Aprill. Extra Protest i anledning af Nöthult hemmans åboers anförda Beswär, rörande skyldigheters utgiörande med kolningar till detta Bruk. 1789, den i November intecknas detta Bruks effecter och Materialier för Inspectoren Gudmund Sagers räkning till säkerhet för lämnad Förlagssumma stor 1333 1/3 Riksdaler Riksgäldssedlar”.

I och med att dragonlöjtnanten greve Gabriel von Seth övertar Bratteborgs fideikommiss år 1797, börjar ett nytt skede vid bruket i Götafors.

År 1806 anhöll greve Gabriel von Seth hos Bergskollegium om tillstånd att vid Götafors inrätta en ”ämneshammare med en härd till ämnesjärns beredande samt en knipphammare till förädling av detta ämnesjärn”.

Man hade för avsikt att bygga om hammarsmedjan och i den inrymma såväl det gamla verket som ämneshammare och knippehammare. Vid den senare hammaren skulle 300 skeppund eget tackjärn förädlas till bandjärn, skenjärn till vagnar och kälkar, billar m.m.

Vattentillgången ansågs vara tillräcklig för driften av dessa hamrar och härdar. Masugnen var i gott stånd och malm tog man från den så kallade Storgruvan i Taberg, och på kol var det god tillgång bland annat från ”förut odisponerade hemmansskogar”.

Den 5 november 1807 utfärdade Bergskollegium privilegium för inrättandet av ovan nämnda ämneshammare och knipphammare. Dubbel hammarskatt skulle betalas från den tid, de nya hamrarna kommit igång.

Detta så kallade manufaktursmide synes emellertid inte ha kommit igång vid Götafors. Flera olyckor hade inträffat både vid masugnen och i hammarsmedjan, och penningbrist hade gjort det omöjligt för bruksägaren att i full utsträckning använda sig av privilegiet från år 1807.

Ämnesskatt hade dock erlagts från år 1809. I en inlaga till Bergskollegium år 1824 begärde greve Gabriel Philip von Seth att bli befriad från dessa skatteutskylder, dock med bibehållen rätt att återupptaga manufaktursmidet då möjligheter härtill förefanns.

Året därpå, år 1810, återkallade emellertid greven ovannämnda anhållan, sedan Bergskollegium meddelat, att privilegiet från år 1807 i så fall skulle upphöra att gälla.

Greve Gabriel Philip von Seth var emellertid angelägen om att driften vid bruket skulle löna sig. Den 15 oktober år 1827 anhöll han därför hos Bergskollegium, att av den järnförädlingsrätt på 300 skeppund, som tidigare omnämnts, få till spik utsmida 75 skeppund årligen, samt att få uppsätta en spikhammare och för driften av denna anbringa en kuggring ”å manufakturstocken”.

Detta biföll Bergskollegium, enär ingen förändring av dammbyggnaden erfordrades. Så gick tio år. Den 12 september år 1837 företog bergmästaren Anders Ludvig Palm en grundlig undersökning av brukets olika förhållanden.

Undersökningen var föranledd av en skrivelse till Bergskollegium av greve Gabriel Philip von Seth. Han begärde att få öka det privilegierade smidet med 475 skeppund per år, varigenom brukets hela smidesrätt skulle uppgå till 1350 skeppund eller 450 skeppund för varje härd.

Smidesrätten utgjorde tidigare 575 skeppund stångjärn och 300 skeppund ämnes-smide.

Bergmästaren Anders Ludvig Palms besök vid Götafors järnbruk hade i laga ordning utlysts i Byarums och närliggande socknars kyrkor.

Vid förrättningen var följande personer närvarande, nämndemännen Johannes Bengtsson i Foglabäck, Anders Jönsson i Ryd, Johannes Svensson i Krängsberg, kronolänsman Christoffer Emanuel Wibling, för att bevaka Kunglig Maj:ts och Kronans rätt, greve John Hamilton, delägare och disponent på, Eckersholms bruk, inspektor C. A. Swederus på Hörle bruk, brukspatron Johan Fredric Killander, ägare till Lindefors bruk, bergsfogde Johan Fredrik Bratt såsom ombud för ägaren av Götaströms bruk samt greve Gabriel Philip von Seths ombud, brukspatron Andreas Åkerlund, som vid denna tid arrenderade Götafors bruk.

Vid förrättningen upplästes de olika privilegiebreven från åren 1692, 1748 och 1807. Ett utdrag ur bruksböckerna de senaste tio åren angående kolleveranser företeddes.

Denna rapport visade, att mycket kol hade kommit från fideikommissets egna skogar, men även att ett stort antal hemman både inom och utom socknen hade levererat kol vid Götafors.

Kolleveranserna hade uppgått till 5677 3/4 läster, varav 570 1/3 läster kommit från vissa hemman, som ej hörde till brukets ordinarie kollag.

Hörle bruksägare hävdade, att hemmanen Brandstorp och Rumperyd tidigare sålt sina kol till Lomsjö masugn.

Det blev också dispyt om kolleveranserna från hemmanet Vaggeryd, vars frälseränta innehades av greve John Hamilton.

Ombudet från Götaströms bruk påpekade, att hemmanen Häradsköp och Pålskog hörde till Götaströms kolområde enligt en gjord undersökning år 1734. Detta gällde även bostadshemmanen östra och Västra Starrike.

Brukspatron Andreas Åkerlund genmälde, att han innehade de senare hemmanen på arrende. Det blev emellertid endast ägaren till Götaströms bruk, som gjorde invändningar gentemot greve Gabriel Philip von Seths ansökan, vilket bergsfogde Johan Fredrik Bratt skriftligen skulle inlämna till Bergskollegium.

Kronans ombud tillstyrkte livligt ansökan, enär denna ”tillskyndar såväl skogsafsättning som arbetsförtjänst åt en Allmoge, som i denna magra ort icke kan lefva eller betala sina utskylder utan binäringar”.

Även nämndemännen ansåg, att det fanns tillräckligt med skog för ökad kolning och därmed en utvidgad bruksrörelse vid Götafors. Man upplyste om, att ”köpekolen” vid bruket betalas med järn.

Vanligen betalades för 14, 15 å 16 läster kol ett skeppund stångjärn i viktualievikt. Då kolbönderna hade fått betalning i pengar, hade det vanliga priset varit 2 Riksdalen 8 Skilling riksgäld för lästen.

Såväl greve Gabriel Philip von Seths ansökan som bergmästare Anders Ludvig Palms rapport åtföljdes av en utförlig förteckning över de hemman, som levererade kol till Götafors bruk.

Från Byarums socken lämnades kol av 60 bönder från 19 byar och dessutom fideikommissets egna gårdar.

Från Tofteryds socken var det 41 kolbönder från 16 byar och från Åker 15 bönder från 6 byar.

Järnbrukets egna hemman plus kollagets hemman utgjorde 46 7/10 oförmedlade mantal och 38 förmedlade, varav 26 3/4 mantal ägde 14081 tunnland skogsmark enligt lantmätarkartan, och de återstående 19 11/16 mantalen 14879 tunnland skog, tillsammans omkring 28900 tunnland.

Lägger man så därtill fideikommissets egna skogar på 7257 tunnland, blir summan över 36200 tunnland skog, som hade att förse järnbruket med träkol.

Under Bratteborgs fideikommiss hörde följande hemman, Bratteborgs säteri med Sulebo utjord, Norra Brattebo Rå och Rö under Bratteborg, Stora Möckeläng Frälse, Lilla Möckeläng Frälse, Köpet Frälse, Ekeberg Frälse, Norrskog Frälse, Götarp Frälse, Strängsbo Frälse, Mölna Frälse samt Frälsehemman, Räntehemman och Skattehemman Boarp, Flahult, Grälebo och Nöthult.

I september år 1840 beviljade Bergskollegium den ökade smidesrätten vid Götafors. Det heter därom i handlingarna,

”1840 den 13 Augusti. Kongl. bref angående 475 Skeppunds smidestillökning mot 7 Skeppund, 2 Lispund, 1 o Marker hammarskatt”.

”1840 den 17 September. Bergscollegium Privilegio derå för Grefve Philip G. von Seth å 475 Skeppund tillökning i Stångjärnssmidet å de vid Göthaforss Bruk varande 3: ne Härdar från och med Smidesåret 1840 emot 7 Skeppund, 2 Lispund, to Marker derföre tills widare erläggande hammarskatt; Kommande Stångjernssmidet vid Bruket från nämnda tid att utgöra 1350 Skeppund emot 18 Skeppund, 2 Lispund, 10 Marker hammarskatt”.

Den tidigare omnämnde brukspatron Andreas Åkerlund arrenderade Götafors järnbruk år 1825. Han var en bra karl och en ovanligt driftig och duktig bergsman. Han begagnade sig av det gamla privilegiet från år 1692 att å fallets östra sida uppföra en ny smedja.

I den inrymdes de tre härdarna samt manufakturhammaren och något senare även spikhammaren.

De båda senare hamrarna tillkom på Andreas Åkerlunds initiativ, även om bruksägaren greve Gabriel Philip von Seth undertecknat alla skrivelser till Bergskollegium. Patron Andreas Åkerlund sökte nå bättre tillverkningsresultat.

Han förbättrade maskineriet och tillverkningsmetoderna vid såväl masugnen som smedjan. Men alla nyheter var han inte vän av. År 1834 lär han ha yttrat, att han ”ansåg malmens rostande på gamla sättet uti grop vare mera förmånligt än att därtill begagna sig av övermasmästaren J. Schedins uppmonterade rostugn”.

Masugnen murades om år 1840, varvid även själva pipan murades av eldfast tegel. Samtidigt installerades en blästerapparat på masugnskransen, som värmde upp blästerluften innan den strömmade in i masugnen. Därigenom förbättrades driftsekonomin avsevärt.

Efter blåsningsperioden år 1841 kunde man räkna ut, att för varje skeppund tillverkat tackjärn i medeltal använts 4 skeppund 4 lispund Tabergsmalm, 25 lispund limsten och 2’/2 läster kol.

Årsproduktionen uppgick till 639 skeppund tackjärn. Man monterade också in en ny blåsmaskin, gjuten av järn. Den var tillverkad vid Åminne bruk söder om Värnamo. Blästern till masugnen blev emellertid för svag ”varav också förorsakat en ofördelaktig masugnsgång”.

Den borttogs år 1844 och ersattes av en blåsmaskin, tillverkad av trä. Vid denna tid började konkurrensen från de mellansvenska järnbruken göra sig starkt gällande.

Tabergsmalmen var järnfattig och mera svårsmält än malmen i Bergslagen. Konkurrensen kunde dock under några årtionden mötas, dels tack vare sänkta framställningskostnader för tackjärnet, sedan man moderniserat masugnar, och dels på grund av att stångjärnet hade högre kvalitet.

Belysande siffror för Götafors järnbruk i detta sammanhang finns inte, men från grannbruket i Eckersholm, där man också byggt om och moderniserat, kan man få klarläggande uppgifter.

Man hade där erhållit 28 % tackjärn ur Tabergsmalmen med en åtgång av 38 tunnor träkol per skeppund tackjärn mot tidigare 25 % tackjärnsutbyte med 48-54 tunnor träkol. Således en avsevärd förbättring. I samband härmed kan omtalas att Södra Renstorps masugn vid Taberg, som vid denna tid tillhörde Hörle bruk, beskrevs omkring år 1847 som Sveriges modernaste.

Vid början av 1850-talet synes emellertid svårigheterna att finna lönande avsättning för tillverkningen ha börjat på allvar vid Götafors bruk. År 1850 övertog greve Bror von Seth fideikommisset, och två år senare begärde greven hos Bergskollegiet att under en tid av 54 år få nedlägga en av de tre härdarna med 450 skeppunds smidesrätt, samt befrias från därpå löpande hammarskatt.

Härom heter det följande,

”1852 den 18 November. Utslag angående nedläggning på 54 års tid räknat från den i November 1853 t. o. m. den 3I :sta Oktober 1867 av den vid Bruket år 1807 tillkomne Stångjärns-, Härd med dertill nu mera hörande 450 skeppund Smide med befrielse under tiden från hammarskatt och öfriga för berörda belöpande Krono-Utskylder”.

Under åren 1853-1867 skulle sålunda smidet vid Götafors omfatta endast de två äldsta privilegierade stångjärnshärdarna med 900 skeppund smide, däri inräknat 75 skeppund frälsesmide d. v. s. utan skatteplikt.

I slutet av mars år 1856 drabbades Götafors gamla järnverk av en förödande eldsvåda. Därvid förstördes masugnen, som byggts år 1840, kolladan med 700 å 800 läster kol, flera magasin med inneliggande järn, visthusbyggnad med 40 tunnor spannmål, ladugården med hö-och halmfoder och en mängd kördon och åkerbruksredskap.

I Jönköpingsbladet av den 12 april år 1856 skrev man om branden. En större eldsvåda inträffade den 31 sistlidne vid Götafors bruk, tillhörigt Greve Bror von Seth.

Elden, som först lärer utbrutit i masugnen, spridde sig derefter till ett större kolförråd och vidare till Ladugården och ödelade alla dessa byggnader jemte åtskilliga magasins- och wisthusbyggnader, några gånger skall elden äfven hafva fattat i taket till karaktersbyggnaden, hwilken dock genom ihärdiga ansträngningar räddades, ävensom smedjorna.

Af lösegendomen förstördes 700-800 läster kol, omkring 40 tunnor spannmål, hö- och halmfoder, samt en mängd kör- och åkerbruksredskap, hwarjemte det i den uppbrunna magasinsbyggnaden jern förvarades.

Masugnen, som ej var brandförsäkrad, anses ej kunna återuppbyggas för mindre än 20000 Riksdaler blanco, det övriga var i länets brandstodsbolag försäkrat för 5000 Riksdaler banco, hwilket belopp ej heller anses betäcka motsvarande skada.

Ungefär samma beskrivning av branden var införd i Nya Wexiöbladet den 18 april år 1856. Här uppskattas förlusten till 2 tunnor guld. Ett minst sagt imponerande värde. Omräknat i dåtida mynt utgjorde summan cirka 33000 riksdaler riksgäld.

Om eldsvådan år 1856 berättade gamle Johan Rehn bland annat, ”Elden började i masongen, och lågen kom högt och slog opp genom taket”.

Stark storm rådde, taket antändes och därefter annat trävirke i masugnsbyggnaden. Härifrån kastade sig elden över till kolladan och andra bruksbyggnader.

”Smea brann opp och feck böggas om, järnboa ho brann mä, värmen geck i gräset”.

Här skiljer sig som synes Johan Rehns berättelse från tidningarnas. Brukspatron Andreas Åkerlund upplevde inte denna brandkatastrof. Han hade avlidit tidigare. Sin bostad hade han haft i bruksbyggnaden.

Det är Andreas Åkerlund, som stiftade den så kallade Åkerlundska fonden, varur det delas ut stipendier till skötsamma och duktiga elever i folkskolan inom vår socken även i våra dagar.

Eldsvådan blev ett hårt slag för järnbruket. Som en följd därav låg verksamheten nere till i början av november samma år, cirka 200 blåsningsdygn. Ägaren till bruket gjorde avsevärda förluster.

Då hammarskatten år 1857 skulle erläggas, begärde greve Bror von Seth skattelättnad för den tid järnbruket ej varit igång. Beloppet utgjorde 99 riksdaler och 22 skilling banco. Kommerskollegium beviljade emellertid inte skatteavdraget.

Brukets masugn, kollada och övriga byggnader återuppfördes och efter någon tid var driften i full gång. En ny arrendator hade också tagit hand om ansvaret för verksamheten. Han hette A. Rydberg.

Sannolikt var det på hans initiativ, som greve Bror von Seth omkring år 1865 hos Jernkontoret sökte och erhöll ett lån på 10000 riksdaler för att anlägga ett valsverk vid Götafors.

Valsning av koppar och mässing utfördes redan under 1500-talet i Sverige. Nu gällde det att ur smältstycken av järn framställa stångjärn.

År 1829 hade Hörle bruk anskaffat ett spårvalsverk för tillverkning av rundjärn till kätting, och i Bergslagen började man använda de första valsverken för stångjärn under 1830-talet.

Hur valsverket vid Götafors såg ut, går ej att beskriva. Alla handlingar och ritningar, som kunde ge kunskap härom, är försvunna.

Sedan Götafors järnbruk lagts ned, inköptes valsstolen av friherre Erik Leionhufvud på Nissafors, där den monterades upp och var i drift några år. Hammarsmederna på Nissafors tyckte emellertid, att maskineriet var en ren styggelse och spådde brukets snara undergång. De fick också rätt.

Valsverket blev ingen framgång för Nissafors bruk, utan påskyndade nedläggandet av smidet, även om det där bedrevs längre än vid de flesta andra bruk. Ännu vid mitten av 1930-talet fanns en vals från detta valsverk bevarad vid Nissafors. Valsen var omkring 6-7 dm lång och 1,5-2 dm i diameter och försedd med ett antal spår för valsning av fyrkantigt stångjärn.

Inte heller vid Götafors blev valsverket någon lysande affär. Det av Jernkontoret beviljade lånet räckte inte till för alla utgifter, utan patron A. Rydberg måste låna stora summor pengar av enskilda personer.

År 1869 tvingades han att gå i konkurs. På auktionen den 16 februari år 1870 inköpte greve Bror von Seth konkursboets inventarier, varulager och övrig lösegendom. Som förvaltare anställdes Jonas Hammargren.

Han skötte järnbruket till våren år 1874, då han slutade tjänsten hos greven och startade järnhandel i Sävsjö, där han snart blev en av de största affärsmännen.

På hösten år 1875 kom den nye förvaltaren August Ljungbergh till Götafors. Liksom Jonas Hammargren kom August Ljungbergh från Lindefors järnbruk i Hok, där han innehaft en liknande befattning.

Samma höst var den nya inspektorsbostaden färdigbyggd. Den kom att ligga på en udde norr om Dammen, där man tidigare brukade bleka linnevävar i vårsolen. Över ån hade funnits en smal spång. Nu fyllde man ut med slagg från båda sidor och byggde en bro fram mot Herrgården, som ”de gamle” brukade kalla inspektorsbyggnaden, och som numera är bostad för chefen vid Sulfatfabriken.

Under de första åren av August Ljungberghs inspektorstid vid Götafors drevs bruket som vanligt. Men de goda konjunkturerna under fransk-tyska kriget började mer och mer vika. Det blev allt svårare att konkurrera med priserna på det mellansvenska järnet och avsättningen försvårades.

Tillverkningen hölls emellertid trots detta ganska väl uppe t.o.m. år 1880, då man framställde 5507 centner stångjärn. År 1882 sjönk tillverkningen till 3547 centner.

År 1882 blev också brukets ödesår. Fram emot jul det året dunkade den stora smälthammaren sina sista tunga dova slag mot den sista glödheta smältan. De blaggarnsklädda smederna lade för sista gången ned de långskaftade härdtängerna vid städkubben, och smeddrängarna hakade upp pådragsstängerna till hjulstockarna.

För sista gången hade svettströmmarna banat sig väg i de sotiga ansiktena, och för sista gången drack man av det mjölkblandade vattnet i sån borta vid smedjeväggen.

Bälgarnas konstgjorda vindar upphörde att brusa och flåsa i de falnande härdarna. Man gick ut genom den gistna smedjedörren och vandrade hemåt. De hemmagjorda träskorna klapprade mot den frusna marken.

Det var, som om de axelbreda smederna burit den dimmiga, grå höstdagen inom sig. Ovissheten för framtiden. Kampen för brödet. Som sotflagor siktades bekymmer och grämelse i deras sinnen.

Och till allt detta kom vanäran att behöva lämna ett sedan århundraden nedärvt, aktat yrke. Nu var det slut med det gamla. Bruket skulle läggas ned. De visste det. De hade vetat det länge.

Året innan blåstes masugnen för sista gången. Själva hade de varit med om sista utslaget, och själva format de sista järntackorna till stångjärn.

Masugnsbacken, där de många forbönderna brukade hålla till, låg tom och öde, inga bönder med stora kolryssar, inga malm- och limstensforor skulle samlas här mer.

Det sista lasset stångjärn skulle snart köras bort från järnboden. Smedbyns ”hammarpuls” hade för alltid stannat och tystnat.

Endast vattnet dånade ute i strömfallet fritt och obundet, vittnande om naturkraften, som kan tjäna människorna i alla skiften.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *