Natur

Långasand under Allahelgonhelgen 2017

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Långasand.

Långasand under Allahelgonhelgen 2017, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder från västkusten i vecka 44, i början av november då sommaren knappt var slut.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, fyra och fem dagar in i höstmånaden november år 2017.

Det är både tyst och öde nere vid havet denna dag i början av november, endast vindens sus och vågornas brus hörs över landskapet.

Promenaden känns lugn och rofull men det ligger alltid en förväntan i i sinnet och i luften om vad man kommer att finna och se utmed stranden, den långa sanden.

Alla helgons dag ingår i kyrkoåret och dagen firas sedan 800-talet i västerlandet till minne av kyrkans helgon.

Dess ursprungliga plats var den 1 november men genom helgdagsreformen år 1772 förlades firandet till första söndagen i november.

Från och med år 1953 flyttades dagen i den svenska almanackan till den lördag som infaller mellan den 31 oktober och den 6 november och för den 1 november har namnet allhelgonadagen bibehållits.

Firandet av de avlidnas minne den 2 november, alla själars dag, har flyttats till söndagen efter alla helgons dag och under 1900-talet blev det sed i Sverige att tända ljus på gravarna under veckohelgen.

Romersk-katolska kyrkan firar alla helgons dag 1 november men i de ortodoxa kyrkorna firas helgonen på söndagen efter pingst.

Sydvästvinden har piskat in emot klipporna och stränderna under hela den gångna veckan och mycket kan ha spolats upp på stranden.

Men vid en första anblick ser jag bara en tångruska av arten blåstång, ”Fucus vesiculosus” som ensam ligger i sanden några tiotalet meter från västerhavet eller Kattegatt, om ni så vill.

Blåstång, klotång eller hötter är en art i gruppen brunalger och är en flerårig havsalg, som kan bli högvuxen, uppemot 1 meter eller ibland mer.

Den brukar ha luftblåsor parvis sittande på den gaffelgreniga, bandformiga bålen, och den har han- och honorgan i uppsvällda bålspetsar på skilda individer.

Artens starkt växlande utseende hänger samman med såväl arv som miljö och ålder.

Utom i de nordiska haven förekommer blåstång från Europas ishavskust och Grönland genom norra Atlanten söderut till Spanien och i Nordamerika söderut till North Carolina.

Den finns allmänt längs Sveriges hela västkust och i Öresund och Östersjön på klippor och stenar, ofta på ringa djup, vid västkusten kanske på bara 1 meters djup, men i Östersjön ända ned mot 7 meters djup.

Blåstång är dominerande art inom Östersjöns grunda hårdbottnars ekosystem och har stor betydelse även för angränsande ekosystems funktion.

Kloratutsläpp, som är salter av klorsyra och innehåller kloratjonen ClO3, från massafabriker skadar blåstång lokalt.

Genom blåstångens nyckelroll ger detta långvariga effekter inom vida områden på den lägre makrofaunans produktion och därmed indirekt på fiskreproduktionen med minskad rekrytering även hos pelagiska fiskpopulationer, exempelvis torsk.

Allt fler döda sälar, vanligtvis som här en knubbsäl, flyter in mot och spolas upp på Långasand vilket inte var en vanlig syn för några år sedan.

Detta kan betyda att sälpopulationen har ökat men också på ett hav i obalans, eller båda delar.

Knubbsäl, ”Phoca vitulina”, är en art i familjen öronlösa sälar och arten blir mellan 1,5–1,8 meter lång och väger mellan 80–100 kilo.

Den är ljust till mörkt grå med små ringformiga fläckar och har inte som gråsäl rak utan konkav pannprofil, och till skillnad från gråsäl är ungen inte vit utan brun vid födseln vilket visar att bildens knubbsäl troligtvis är en årsunge.

Knubbsäl föder sina ungar i början av sommaren och kuten diar sin mamma i 3–4 veckor, varefter den lämnar henne och får på egen hand lära sig att fiska.

I Sverige är knubbsäl vanligast på västkusten, men en mindre, genetiskt isolerad population finns vid Kalmarsund.

Långasand med flera platser på västkusten har under de senaste åren blivit mer eller mindre befriade från den invasiva arten vresros vilket känns oerhört skönt både för den ursprungligare biologiska mångfalden men också för oss besökare.

Vresros, ”Rosa rugosa”, är en storvuxen, rikt grenig buske med tätt och vasst taggig stam med en blandning av både korta och långa taggar.

Arten vresros skjuter talrika rotskott och bildar med tiden nästan ogenomträngliga snår, men nu är åtminstone stranden i Långasand befriad, men för hur länge kan man naturligtvis undra.

Vresrosen kommer ursprungligen från Ostasien och Japan, varifrån den införts som prydnadsväxt och i Japan växer arten på sandiga havsstränder och den har planterats som sandbindare i Sverige.

Vresros trivs förträffligt på våra havsstränder och har på flera håll blivit så talrik att den tränger ut den inhemska floran.

Här kommer den lilla Långasandsbäcken och dess sötvatten från bergen i öster möter här västerhavets saltvatten och för ett ögonblick uppstår fenomenet bräckvatten.

Bräckt vatten, eller brackvatten, är vatten med högre salinitet än sötvatten men lägre än saltvatten och därmed en salthalt mellan ungefär 0,05 och 3 procent.

Utmed Långasandsbäcken kan man följa de olika lagerföljderna av sand som stormar och starka vindar från sydväst och väst fört med sig och transporterat upp mot och på land.

Sanden binds hjälpligt på plats av olika arter gräs såsom strandråg, ”Leymus arenarius” och sandrör, ”Ammophila arenaria”, vilket man ser på bilden.

Lagerföljd är en geologisk term som ofta används för att beskriva ett åldersförhållande mellan olika lager, och är en serie på två eller flera efterföljande lager.

Läran om lagerföljder kallas stratigrafi där ordet ”strati” betyder just lager.

Den vackra och rödaktiga hallandsgraniten vid Långasand täcks ofta med diverse skorplavar, som här den gula ljuslaven, ”Xanthoria candelaria”, och den ljusgrå gråstenslaven, ”Aspicilia cinerea”.

Carl von Linné kallade arten ljuslav, för de småländska bönderna använde den vid ljusstöpning, de skrapade av laven och blandade den i talgen och lavens gula färgämne löstes då upp i den smälta talgen så att ljusen kom att likna dyra vaxljus.

Det gulbrunvita skummet på bilden är kort sagt är det naturens eget sätt att tvätta sig och helt ofarligt.

Skummet kommer av en naturlig ursköljning av markerna, främst av skog och myrar, när flödena är höga och mycket vatten är i omlopp, då piskas de här naturliga humusämnena upp av vattenvirvlarna och bildar sådant här skum, efterhand sjunker de här skumbergen ihop och försvinner.

Denna vackra hona av arten storskrake, ”Mergus merganser”, låg i viken in emot Garnbjär i norra delen av Långasand.

Inte långt från storskrakehonan från förra bilden stod två strandskator, ”Haematopus ostralegus”, med näbbarna nere i sanden för att hitta något att äta.

Strandskatans latinska namn ”Haematopus ostralegus” betyder för övrigt ”Blodfotad ostronplockare”.

Bortsett från dessa tre fåglar av två olika arter fanns bara en och annan gråtrut, ”Larus argentatus”, som flög utmed stranden, annars var Långasand härligt öde och tyst.

Bilden är tagen på toppen av Garnbjär söderut mot Halmstad, och utsikten är även fantastisk åt väster mot Jylland och Danmark och mot nordväst mot Grimsholmen och Falkenberg.

Här hängde fordom laxnäten på tork och därav namnet Garnbjär, idag är det nästan bara ett minne blott.

Det börjar mörkna och solen är strax på väg ner under vår västliga horisont, det är då ljuset bryts så här vackert i rött och rosa.

Kommentarer är överflödiga, det är bara att njuta av det vackra himlascenariot.

1 reaktion på Långasand under Allahelgonhelgen 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *