Natur

Långasand en blåsig dag i slutet av juli på självaste Olof-dagen

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Långasand.

Långasand en blåsig dag i slutet av juli på självaste Olof-dagen, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder från Västkustens pärla söder om Falkenberg.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på min och sonens namnsdag den 29 juli 2017.

Jag inleder med några bilder och minnen från sommaren som gick och inledningsvis från den högsta punkten i Långasand med en vacker och vid utsikt åt framför allt söder och sydväst

Det är dessutom inte vilken dag som helst utan både sonens och min namnsdag då vi båda heter Olof i mellannamn efter min far och hans farfar.

Bakom berget i fjärran i söder ligger det populära semestermålet Ugglarp med Ugglarps camping där näktergalen och rosenfinken sjunger under ljumma sommarkvällar.

Ugglarp, namnet utgår från fornhalländska ”Uglathorp”, där förledet ”ugla” kommer från djurnamnet uggla, och efterled ”torp” står för ”nybygge”.

Ortnamnet Ugglarp har dock stavats på olika sätt genom tiderna, till exempel,

År 1470 Wglerop

År 1566 Uglerop

År 1569 Vglarpe marck

Åren 1580 och 1589 Wglerup,

År 1613 Wllerup

År 1645 Wglerp eller Wgglarp

År 1825 Uglerup, Vgllarph, Vgleruph och Vglorph

År 1876 Uglarp

År 1880 Ugglarp

Inlandsisen har präglat människornas liv i Vastadalen långt in i historisk tid och väster om Ugglarps gamla bytomt bestod jorden av isälvssediment.

Leran som isen lämnade efter sig i den låglänta marken var länge ängsmark som inte kunde odlas upp innan plogen kom hit, i början av 1900-talet.

Inlandsisen satte sina spår i landskapet och präglade livsbetingelserna i området långt fram i modern tid.

Under den förhistoriska tiden för 1000-4000 år sedan valde människorna väldränerade moränbackar när de skulle odla, men på 1700-talet och tidigare än så gick det också bra att bruka jorden även uppe på sand-, grus- och svämsediment.

Avlagringar från isen i form av sand och grus har satt sina spår mot kustvägen i väster och fortfarande är det dessa avlagringar som avgör vad marken kan användas till i området.

Flintpilspetsar och yxor som har hittats i åkermarken visar att här har funnits människor under yngre stenåldern, tiden 4 200-1 800 före vår tideräknings början.

Vid Nygård finns en grav från järnåldern, tiden 500–1000 efter Kristus, och för omkring 1500 år sedan kan vägen till Nygård ha utgjort vägen till storgården på Bergagård i Slöinge, i Vastadalen.

Hamnplatsen i Stensjö kan ha varit den hamn som användes av dåtidens maktelit och längs vägen finns de så kallade ”Klockstenarna”, en grav som troligen är från denna period, det vill säga, järnåldern.

Vastad borg finns omskriven i historiska källor från år 1415, då trakten har varit ett maktcentrum.

Borgen hade en vall och en vallgrav med husgrund och brunn innanför men den övergavs i mitten av 1500-talet då Knut Knob anlade Knobesholm.

Gården har fått sitt namn från Knut Knob som var en dansk adelsman som bodde här på 1500-talet men nuvarande byggnader kommer till största delen från 1600-talet.

Nuvarande manhus byggdes år 1632 och försågs med en andra våning i början av 1900-talet.

Manhuset flankeras av två gedigna stenbyggnader från 1600-talet, ett magasin och en före detta ladugård.

Herrgården Knobesholm ligger som en oas vid Hovgårdsån där vattnet har dämts upp och bildar dammar på ömse sidor om vägen.

På medeltiden fanns också en absidkyrka i trakten vid Eftra, för övrigt på samma plats som nu kyrkan ligger, den nuvarande kyrkan byggdes år 1922 invid ett torn med anor från 1700-talet.

Trädranden bakom berget ytterligare längre bort i fjärran och alldeles väster om byn Ugglarp ligger Vastadalen i vilken också byn Ugglarp ligger, där kan man under sommaren höra vakteln, kärrsångaren och i skogskanterna nattskärran spela.

Den äldsta kartan över Ugglarp är från år 1697 och en landsbeskrivning från år 1729 är en ögonblicksbild av läget på landsbygden när Hallands nyligen blivit svenskt och landshövdingen ville inventera området för att se hur mycket skatt som kunde tas ut framöver.

Detta var en slags folkräkning och ett dokument som berättar om livsvillkor och ägarförhållanden på denna plats för snart 300 år sedan.

Enligt Landsbeskrivningen fanns det sammanlagt 22 skattförda personer i byn år 1729, barn under 15 år togs inte med i inventeringen.

Landsbeskrivningen över Ugglarp från år 1729 berättar följande historia, se nedan.

En gård på ett hemman, ägt av utsocknes frälse, Stensjö säteri, och brukades av fyra åbor med varsin hustru.

En gård om ett hemman, utsocknes frälseägt, fyra åbor brukade markerna, tre av dem hade hustrur.

En gård om ¼ hemman, utsocknes frälseägt, med en åbo hans hustru.

En gård om ett ½ hemman, utsocknes frälseägt, med två åbor och två hustrur.

På de gamla kartorna och dokument som landsbeskrivningen omfattar kan man följa byns sammansättning, utveckling och förändring fram till 1800-talsreformen ”Laga skifte”.

År 1729 – Byn bestod av fyra hemman och sammanlagt elva bönder.

År 1793 – Ugglarp bestod av sex gårdar och tre backstugor och här fanns mer än en brukare per gård.

År 1821 – Före storskiftet fanns här sex gårdar och Nygård hade flyttats utanför bytomten.

År 1851 – Före laga skiftet fanns fem gårdar på bytomten och fem gårdar norr om berget och det låg två gårdar sydväst om dessa samt en gård vid Nygård.

Lassagård och Västergård tillhör de gårdar som ligger kvar på samma ställe efter laga skifte.

Ugglarps by år 1793, inför storskiftet gjordes kartor över byar och ägor och då fanns det sex gårdar i byn som låg skyddad bakom ett berg, 45 meter över havet.

Norr om byn låg det gemensamma inägogärdet med åker och äng och detta var troligen inhägnat med risgärden och kanske någon stenrad.

Närmast gårdarna fanns en hästhage och en beteshage och söder om byn låg en kalvhage.

Ängsmark som gav nödvändigt vinterfoder till djuren fanns längs bäcken och sommartid betade djuren på utmarken mot havet och i norra änden av bytomten fanns år 1793 ett mälthus, en anläggning där korn omvandlas till malt.

År 1851 blev markerna laga skiftade och då låg ännu de sex gårdarna kvar på bytomten, dessutom finns det fem gårdar norr om berget samt två uthus.

I handlingar kan man läsa ut vilka gårdar som flyttades från bytomten och vilka som delades och idag är det bara Lassagård som ligger kvar på sin ursprungliga plats inom bytomten.

Västergård flyttades före laga skiftet, men efter storskiftet år 1821, en aning österut till nuvarande läge vid vägen, och efter skiftet år 1851 flyttade gårdarna till de nya markerna.

Häradskartan från 1920-talet ger facit efter skiftesreformerna och bara gården Lassagård ligger kvar på den ursprungliga bytomten.

Efter 1850 ändras landskapet rätt mycket, gårdarna hade flyttats från bytomten och det fanns nyanlagda trädgårdar på de nya boställena.

Åkrarna blev större och de nya fastighetsgränserna markerades med raka stenmurar och ett annat nytt inslag i 1800-talets jordbrukslandskap var märgelgravarna.

På 1920-talet fanns här ett tiotal märgelgravar men på dagens karta syns bara fyra märgelgravar som ligger i sydöstra delen av Ugglarps by.

Den vindpinade bergtallskogen planterad för ungefär hundra år sedan för att förhindra sandflykt in på odlingsmarken.

Bergtall, ”Pinus mugo”, är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig och dess grenar och stam är ofta smala, böjda och mer eller mindre vridna, barken är gråbrun.

Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från vår vanliga tall, ”Pinus sylvestris”.

Barren hos bergtallen är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa.

Kottarna hos bergtallen är blanka, inte matta som hos vanlig tall, och de är dessutom mer rakt utstående från grenarna.

Den vindpinade strandskogen av bergtall är en trevlig och spännande biotop att vandra i samt att uppleva och ta del av den speciella biologiska mångfalden.

Här ser man hur några yngre långasandsbor har byggt en koja av bergtallved och plötsligt minns jag min egen barndoms lek i skogarna kring Lagan öster om Skillingaryd där vi barn, då på samma sätt som nu, byggde kojor dock ej av bergtallved och bergtallgrenar utan av vanlig tall och gran.

Storkremla, ”Russula paludosa”, är en av våra allra största kremlor som kan få en hattbredd på 20 centimeter och växer i barrskog över hela Norden samt är en god matsvamp.

Hatten är som ung halvklotformad men med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt.

Hatten är slät, svagt klibbig i fuktig väderlek och klarröd till äppelröd till färgen.

Skivorna hos storkremlan är urnupna till vidväxta, vita till svagt gräddfärgade samt ibland med röd egg.

Fot är vit men ofta med inslag av rött och köttet är vitt, med mild smak men hos unga exemplar är smaken ofta dock något skarp.

Tegelkremla, ”Russula decolorans”, är en god och vanligt förekommande matsvamp som karaktäriseras av sin tegelröda hattfärg och det grånande köttet.

Arten växer i barrskog över hela Sverige och trivs, som här, på lavrika marker i mager tallskog.

Tegelkremlan tillreds med fördel färsk, men kan också torkas eller frysas efter förkokning.

Stensöta, ”Polypodium vulgare”, är en vintergrön ormbunke med enstaka blad som utgår från en något grenig, krypande, fjällig jordstam.

Stensöta förekommer i nästan hela landet och den är allmän i södra och mellersta Sverige samt i stora delar av Norrland, och sällsynt i Norrbotten och i de nordliga fjälltrakterna.

Den växer i mossa på berghällar och block, i klippspringor, på multnande ved, även ganska torrt och soligt.

Stensöta odlas ibland som stenpartiväxt och jordstammen har en sötaktig, något lakritsartad smak och var förr officinell, det vill säga, den såldes på apotek.

Arten användes som för att befrämja upphostningar men även som svettdrivande och urindrivande medel.

”Stensöta. w. i bergspringor. Roten är litet öpnande och tjenlig i Bröstsjukdommar: färskt ränsad och fint stött blandas et matskedblad deraf uti en liten talrik tunn rågmjölsgröt, som ätes med upkokt warm mjölk morgon och afton emot Lungsot. Såsom blodrenande brukas den bland andre kryddor mot Gicht och Skjörbjugg, men bör då tilläggas i slutet af kokningen eller ock nyttjas som Thee, at dess smak inte må blifwa äcklig och obehaglig: är något lik lakritz och kan nyttjas i dess ställe”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Jordspott, ”Mucilago crustacea”, är en så kallad slemsvamp som man hittar på gräsmark och i skog, men det vita trollsmöret blir nog tyvärr ofta felbestämt som jordspott och kanske är det denna art istället.

Arten ”växer” på gräs, blad, murken ved och förna och vissa år förkommer den lokalt i massförekomst.

Jordspott tillhör en ekologisk grupp som räknas som saprotrof, fag och detrivor och är släkt med amöborna och alltså egentligen ingen svamp.

Amöbor är en praktisk gruppering av en mängd encelliga organismer som inte alla är närbesläktade men systematiken håller på att förändras.

Gemensamt för amöborna är att cellen i något stadium har pseudopodier för rörelse och näringsupptagning och de kan även ha ett skelett av tätt packade proteinrör, så kallade mikrotubuli, vilket är skal, rör, cystor eller sporer kan ge yttre skydd och även flagellförsedda stadier kan ingå i livscykeln vilket gör att de kan röra sig i terrängen.

I nuvarande klassifikation indelas amöborna i två överklasser, ”Actinopoda” och ”Rhizopoda”.

Överklassen ”Actinopoda” består av fyra klasser amöbor med axopodier, det vill säga, stela pseudopodier med ett skelett av regelbundet ordnade proteinrör som kallas mikrotubuli.

Axopodiernas skelettarrangemang är karakteristiskt för varje familj.

Radiolarierna, en gemensam benämning på tre av klasserna, är marina och dessa arter kännetecknas av att cellen innehåller en perforerad centralkapsel som skiljer den trögflytande yttre cytoplasmazonen från den mer lättflytande inre.

Soldjuren i klassen ”Heliozoea”, påminner om radiolarier men saknar centralkapsel och flertalet av dessa arter lever i sötvatten men ibland kan både soldjur och radiolarier förekomma i fastsittande former.

Överklassen ”Rhizopoda” är heterogen och består av amöbor med pseudopodier av varierande typ, dock inte axopodier och bland de åtta klasserna finns många vanliga och viktiga former.

De egentliga amöborna i klassen ”Lobosea”, är nakna eller skalförsedda och påträffas i alla miljöer och hit räknas även cystbildande parasiter, exempelvis släktet ”Entamoeba”, som orsakar amöbainfektion hos människa.

Slemsvamparna, som består av två klasser, lever i marken eller på ruttnande ved och arterna är sporbildande och har ofta starkt färgade fruktkroppar, och dessa arter klassificeras ibland som svampar.

Amöbor av klassen ”Filosea” lever i mossar och andra sötvatten och de har trådlika pseudopodier och ofta flaskformiga skal.

”Foraminifererna”, i klassen ”Granuloreticulosea”, är huvudsakligen marina och de bildar som regel kamrade skal, där tunna, förgrenade pseudopodier sticker ut genom porer i väggen.

Dessa arter har komplicerade livscykler, ofta med generationsväxling.

Det har hänt mycket inom den biologiska systematiken under de senaste decennierna, främst tack vare modern genetisk analys och sålunda har djuren och svamparna förts samman i en stor grupp, ”Opisthokonta”, och hit till detta sällskap räknas också kragflagellaterna.

Kragflagellater anses vara en möjlig ursprungsform till svampar och djur men slemsvamparna är nog ganska udda organismer där de närmaste släktingarna är vissa amöbor.

Slemsvampar indelas i två huvudgrupper som inte är nära släkt med varandra och de cellulära slemsvamparna är entydigt amöbor.

De är välkända för forskarna sedan många årtionden och hyser några viktiga försöksorganismer, främst ”Dictyostelium” men de acellulära slemsvamparna saknar egentliga celler och är mera gåtfulla.

Det handlar egentligen om flera olika organismgrupper som bildar så kallade plasmodier, det vill säga, jätteceller eller i praktiken märkliga slemklumpar med en massa cellkärnor.

Klockljung, ”Erica tetralix”, är ett lågväxt vintergrönt ris med rosa blommor som sitter i huvudlika flockar i toppen av något förlängda stänglar.

Bladen är barrlika och sitter i kransar om fyra, de är grågröna och körtelhåriga med inrullad kant och klockljung blommar under juli-augusti med rosa, urnformade blommor.

Arten klockljung har en utpräglat västlig utbredning.

Borsttåtel, ”Corynephorus canescens”, är ett lågväxt, tätt tuvat, flerårigt gräs med ihoprullade borstlika blad.

Tuvorna hos arten är blekt gråblå och stråna kan bli upp till tre decimeter höga.

Arten är vanlig i södra Sverige, från Halland till Gotland och den växer på torra sandiga marker i kusttrakterna, gärna i dyner eller på sandfält vid havet, det vill säga, precis som här i Långasand.

Bilden visar en frökapsel från arten pricknattljus, ”Oenothera rubricaulis”, som är en medelstor, tvåårig ört med styvt upprätt stjälk som kan bli drygt en halv meter hög.

Bladen är brett lansettlika och liksom stjälken borsthåriga där håren har en röd ansvällning vid basen vilket gör att stjälk och blad ser rödprickiga ut.

Pricknattljus är lik flera andra arter i släktet, men är lätt att skilja från arten nattljus, ”Oenothera biennis”, eftersom denna har vanliga borsthår, utan röd och uppsvälld bas.

Pricknattljus är ganska vanlig i Sydsverige, och på många håll vanligare än släktingen nattljus , och arten växer på sandig eller grusig kulturpåverkad mark, i hamnar, vägkanter och på ruderatmark.

Den sällsynta strandmolken, ”Sonchus palustris”, är en storväxt flerårig ört som kan bli upp till tre meter hög.

Stjälkarna är upprätta, grova och nedtill ihåliga med tydliga lister och bladen är blågröna, de nedre tydligt och grovt djupflikiga medan de övre är lansettlika och hela med pillik stjälkomfattande bas.

Strandmolke blommar i juli-augusti och blomkorgarna är talrika och sitter många tillsammans i en grenig samling i stjälkens topp.

Korgarna är upp till fyra centimeter breda, och deras skaft och även holkfjällen är klädda med svarta eller sällan gula körtelhår.

Strandmolke även kallad strandtistel, på bilden bara stjälk och blad, är en sällsynt art som bara förekommer i Sydsverige, i Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Öland men tycks vara på spridning på sina håll.

Den växer, precis som här, på havsstränder och i strandkärr, och detta var mitt första möte med arten här i Långasand.

Kustbaldersbrå, ”Tripleurospermum maritimum”, är en två- eller flerårig, kal ört med ofta halvt nedliggande växtsätt och stjälkarna har ofta en rödbrun ton och är ibland nästan förvedade nertill.

Arten är variabel och flera underarter brukar särskiljas, i Sverige förekommer två underarter, huvudunderarten, som man ser på bilden, kustbaldersbrå, ”Tripleurospermum maritimum maritimum”, samt underarten nordbaldersbrå, ”Tripleurospermum maritimum subpolare”, som är nordlig och har mörkt kantade holkfjäll.

Kustbaldersbrå är mycket lik den närstående arten baldersbrå, ”Tripleurospermum perforatum”, som dock är ettårig, med upprätt växtsätt och tunnare blad.

Arterna kan dock korsa sig och avkomman är oftast fertil och kan i sin tur också återkorsa sig med föräldraarterna.

Kustbaldersbrå är en havsstrandsväxt som förekommer längs hela kusten och underarten nordbaldersbrå återfinns i fjälltrakterna.

Trampört, ”Polygonum aviculare”, är en lågväxt ettårig ört med nedliggande, uppstigande eller upprätta stjälkar som är otydligt ribbade.

Trampört är mycket vanlig och förekommer i snart sagt alla kulturpåverkade miljöer, till exempel i vägkanter, på gångstigar och gårdsplaner men arten förekommer även som här på havsstränder.

Samuel Liljeblad skriver i ”Utkast till en svensk flora” år 1816 att ”trampört ätes så begärligt af Svinkreatur, att Bondqvinfolken på många ställen uppskära örten till sommarföda för sina grisar och suggor”.

Fröna uppges även kunna användas till nödbröd.

”För flera småfoglar, t.ex. vår vanliga Gråsparf, utgöra de en omtyckt spis både vår, höst och vinter. Med skäl kallar derföre LINNÉ Fogelknä-mängden en Tättingarnas åker (Passerum ager), sådan som natures herre bestämt åt dem, som hvarken så eller samla i ladorna. Det är detta som artnamnet antyder (aviculus = liten fågel)”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Saltarv, ”Honckenya peploides”, är en kal, flerårig ört med underjordiska utlöpare och oftast skilda han- och honplantor samt blir upp till en decimeter hög och växer ofta i stora bestånd.

Arten blommar i juni-juli med ganska oansenliga blommor som har fria, äggrunda och köttiga foderblad och små vita omvänt äggrunda kronblad.

Saltarv är ganska vanlig på sandiga havsstränder längs hela den svenska kusten och den är en effektiv sandbindare samt kan, där den växer talrikt, medverka till att minska sandflykten och enligt C. F. Hoffberg år 1792 kan bladen stuvas och ätas.

”Wild-Portlak, w. wid saltsjöstrander och är salt: örtbladen kunna stufwade ätas”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Strandkål, ”Crambe maritima”, är en stor, flerårig, kal ört som kan bli upp till åtta decimeter hög.

Stjälken är upprätt, rikt grenig och har strödda blad och bladen är stora, kålartade, blådaggiga och krusiga, de nedre är långt skaftade.

Arten blommar i juni-juli med vita blommor som sitter i rikblommiga samlingar.

Strandkål är en ganska ovanlig havsstrandsväxt men vanligast är den i längs Västkusten men den förekommer också sällsynt längs Östersjöns kust upp till Uppland.

Späda skott av strandkål odlas i England och äts som sparris, ”Asparagus officinalis”, och Carl von Linné anger från sin resa i Västergötland att soldater som ätit strandkål blivit, citat; ”fjolliga”.

Arten är numera fridlyst i flera län.

”Strandkåhl kallades den allmänt af fiskare. Växer på en stor del holmar vid stränder i sanden ock stengruset, samt bland klappuren der andra örter ei kunna komma fort, til exemp. på Lugnholmen utan för Strömstad, Linghud, stora svangen, Olaskär i Tanum, samt åtskillige andra längs efter hela siökanten. Hvilken hade kunnat inbilla sig at träffa denna vilt växande i Sverige? Til bladen liknar den aldeles vår vanliga Blåkål, så at man skulle hafva möda, at kunna skilja dem från hvarandra: näppeligen kan ock någon kål hafva större ock tiockare blad, än denna. Ingenstäds viste de at använda den til någon nytta, iag skulle dock tro, at den nästan så väl kunde nyttias til mat för folck som annan kål”.

Ur ”Förtekning på några örter fundna i Bohus-Län år 1742” av P. Kalm, Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar år 1743.

Åkermolke, ”Sonchus arvensis”, är en flerårig, ganska högväxt ört som kan bli drygt en meter hög och blommar från juli till september.

”Är et ogräs i åkrarne på flere ställen, hwilket med sine krypande rötter och flygande frö mycket förökar sig. Utan at man hindrar den gifwa frö, och wäl för Åkern, kan den icke utrotas”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vågenergi i Långasand, vågenergi, i energitekniken rörelseenergin hos vågor i hav och sjöar.

Vattenvågor är en energikälla som bland annat kan användas för produktion av el, men som hittills utnyttjats endast i liten utsträckning.

Vågornas energi förflyttas genom vågrörelsen, och tillgänglig vågenergi uttrycks ofta som effekt per meter vågfront och denna beror på våghöjden samt på vågperiodtiden.

Den största tillgången på vågenergi finns inom vissa områden i Stilla havet och Atlanten och där är tillgången upp till 100 kW/m, kilowatt per meter, i medeltal, vilket svarar mot drygt 3 meter höga vågor vid perioden 10.

Till havs utanför Europas västra kuster uppnås 30–70 kW/m och i Östersjön, där vågorna i genomsnitt endast är 0,8 meter höga, blir medeleffekten bara 6 kW/m.

Den totala tillgången på vågenergi är mycket stor och ett uttag av 0,1 % av världshavens vågenergi beräknas kunna leverera fem gånger det globala energibehovet på knappt en miljon TWh per år.

Den utvinningsbara effekten ur vågenergi beräknas till 1 000 TWh per år omkring Storbritannien, 750 TWh per år utanför Norge och 25–30 TWh per år i svenska vatten och enligt en uppskattning skulle en utbyggnad av vågkraftverk i Skandinavien kunna bidra med en elproduktion på 25 TWh per år.

Den totala elproduktionen i Sverige 2016 uppgick till ungefär 152 TWh varav vattenkraften stod för 61 TWh, vilket är 40 procent av Sveriges totala elproduktion.

Kärnkraften stod för lika mycket vilket tillsammans ger 122 TWh och är 80 % av vår totala elproduktion.

Resterande 20 % fördelar sig på vindkraft 15 TWh och kraftvärme 14 TWh

Några ejderhälsningar från två ejderhälsingar som stod på den lilla ön utanför Långasand denna blåsiga sommardag i slutet av juli.

Ejder, ” Somateria mollissima”, vars latinska namn betyder ungefär, ”mycket mjuk kroppsull”.

Namnet ejder nämns år 1728, men är säkert äldre och ejdern är unik genom att olika namn beroende på kön och ålder, fortfarande är i allmänt bruk.

Åtminstone guding för gammal hane, åda för gammal hona, hälsing för två år gammal hanne och kanske också skröja för två år gammal hona får väl anses höra till vårt ordförråd.

Ursprunget till namnet guding är osäkert, medan åda anses betyda ”vattenfågel” och arten har även kallats för ejdergås.

Det är alltid lika roligt att gå utmed stranden när det blåser eller alldeles efter en kraftig blåst ty då kan man finna mycket intressant, som här tarmtång som växer på en sandmussla.

Tarmtång eller tarmalger, ”Enteromorpha”, är ett artrikt släkte grönalger som består av ogrenade, ihåliga, tarmlika, gasfyllda, 10–40 centimeter långa, gröna bålar.

Släktet förekommer både i salt och i sött, särskilt alkaliskt vatten, flera arter i smutsvatten, liksom i hällkar.

Tarmtång sitter fästad på stenar och klippor samt andra alger ned till 1 meters djup och i Sverige finns ett tiotal olika arter varav en har påträffats i sötvatten, övriga i havet vid såväl väst- som östkusten.

Sandmussla, ”Mya arenaria”, är en art i familjen sandmusslor som har ett upp till 10 centimeter långt, vitt och ovalt skal.

Musslan lever nedgrävd i bottnen, oftast på bara några decimeter djupt vatten, och når med sin decimeterlånga sifon upp till havsbottnens yta men om den störs kan den snabbt gräva sig flera decimeter ned i bottnen.

Sandmussla är vanlig på grunt vatten i norra Atlanten och Stilla havet, den är ätlig och i USA föremål för kommersiellt fiske.

Det nuvarande skedet i Östersjöns utvecklingshistoria, det så kallade Myahavet, är uppkallat efter sandmusslans vetenskapliga släktnamn ”Mya”.

På hemvägen från stranden fann jag denna eldticka, ”Phellinus igniarius”, som växte på stammen av en oxel, ”Sorbus intermedia”.

Denna mycket variabla ticka bildar oftast tydliga, konsolformade eller hovlika hattar, som kan bli upp till 20-30 centimeter breda och drygt 1 decimeter tjocka.

Kanten åtminstone på unga exemplar är rundad, men i takt med att de från början knöllika fruktkropparna utvecklas, blir en del former mer eller mindre skarpkantade, så exempelvis den främst på Salix växande varianten ”Phellinus igniarius trivialis”.

Ovansidan är fårad och oftast tydligt sprickig, gråsvart till svart, ibland kontrasterande med en rödbrunaktig till kanelfärgad kantzon, som hos en del rundade former, bland annat på apel, ofta är väl utvecklad.

Eldtickan förekommer på levande lövträd, både i skogar, parker, lundar, allér, trädgårdar men även i fuktiga strandskogar med viden och al.

Oxel, ”Sorbus intermedia”, är ett lövfällande träd som med tiden kan bli stort, men som växer mycket långsamt.

Oxeln har ett mjöligt gulaktigt fruktkött, och enligt C. F Nyman år 1868 är de ”ätliga, om också icke någon särdeles läcker spis”.

En oxel kan bli upp till 20 meter hög med en upp till 30 meter vid krona och den största uppmätta stamomkretsen är drygt fem meter.

Oxel är vanlig i odling och har också planterats som vårdträd och veden är hård och har bland annat använts till hjulaxlar, block och trissor.

Frukterna kan kokas till gelé, eller torkas och malas till nödbröd.

”Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder. Af torkade bären kan bröd bakas, brännewin brännas, och dricka bryggas”.

Ur ”Flora Oeconomica” av Carl von Linné år 1749.

Flockfibbla, ”Hieracium umbellatum”, är en flerårig ört som kan bli upp till en meter hög och stjälken är nästan kal och har talrika blad.

Bladen är talrika, smalt lansettlika och glest grovtandade med nedvikt kant, de sitter strödda på stjälken och rosettblad saknas helt.

Flockfibbla blommar från juli till oktober och blommorna är gula och blomkorgarna är ganska stora och sitter i flock i stjälkens topp.

”Nolanabber. På torra och sandiga fält wäxer denna ofta ömnigt. Som wäxten är mångårig och ätes af alla husdjuren förtjenar den at sås på sådane sandfält, där den icke förut finnes. Den skall mycket brukas i Schweiz och Ryssland at dermed färga gult. Kokas blommorne med Alun blir färgen gul, med Aska åter brandgul”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

”Mördarsnigel”, Spansk skogssnigel eller Fransk skogssnigel, artens ursprung är dock oklar och tidigare, när arten fortfarande felaktigt identifierades som ”Arion lusitanicus”, antogs den härstamma från Iberiska halvön, det vill säga Spanien och Portugal, men senare uppgifter tyder snarare på att sniglarna har sitt ursprung i Frankrike.

Spansk skogssnigel, ”mördarsnigel”, ”Arion vulgaris”, är en art i familjen skogssniglar som blir mellan 7–16 centimeter lång och är mycket variabel i färg, men rödbruna–smutsbruna individer dominerar.

Förväxling kan lätt ske med röd skogssnigel, ”Arion rufus”, som oftast är mer tegelröd.

Unga Spanska skogssniglar kan också förväxlas med brun skogssnigel, ”Arion fuscus”, som dock är något mindre.

Hybridisering med den inhemska arten svart skogssnigel, ”Arion ater” kan ske, och över 90 fall är kända i Sverige, och hybriderna är fullt fertila och har egenskaper liknande den införda arten.

Spansk skogssnigel eller Fransk skogssnigel härstammar troligen från sydvästra Frankrike, den närbesläktade ”Arion lusitanicus” förekommer dock endast på Iberiska halvön.

Ursprung och status för den invasiva form som med människans hjälp spridits över Europa är dock inte säkert fastställda.

Spansk skogssnigel började spridas över Europa redan på 1960-talet och det första svenska fyndet gjordes i Skåne år 1975.

Den är nu känd från över 2 000 fyndplatser i södra och mellersta Sverige, upp till norra Värmland–Dalarna, med en förlängning norrut längs kusten till Ångermanland.

Norr om detta område kan arten inte övervintra och således inte etablera fasta populationer men enstaka införda individer är dock funna så långt norrut som Luleå.

Arten sprids nästan uteslutande passivt genom människans handel med växter och jord, där ägg eller sniglar följer med.

Den är hermafroditisk, det vill säga tvåkönad, med förmåga till självbefruktning och har en mycket stor äggproduktion med över 400 ägg per individ, vilket gör att den snabbt kan massföröka sig och detta i kombination med ett aggressivt ätbeteende gör den ibland till ett svårt skadedjur.

Äggens utvecklingstid är fyra veckor, och efter ytterligare cirka fyra veckor når sniglarna könsmognad och övervintringen sker som ungdjur nere i marken.

Födan utgörs främst av levande och dött växtmaterial, men även till exempel kadaver och levande sniglar.

Arten kan göra stor skada på prydnadsväxter och grönsaker och under de senaste åren har även skadegörelse i jordbruket, främst på vallodlingar, konstaterats.

I södra Sverige har också spridning till naturliga biotoper som lövskogar förekommit.

1 reaktion på Långasand en blåsig dag i slutet av juli på självaste Olof-dagen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *