Natur

LONA-promenad

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har gjort en LONA-promenad i de vackra och historiska och biologiskt rika markerna mellan Östra lägret och Fågelforsdammen.  

LONA-promenad i de vackra och historiska och biologiskt rika markerna mellan Östra lägret och Fågelforsdammen, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder om upptäckarglädje.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av februari nådens år 2018.

LONA-projektet Natur- och kulturled Skillingaryd.

Vaggeryds kommun har tillsammans med Götaströms golfklubb, Vaggeryds hembygdsråd, Skillingaryd/Vaggeryds ornitologiska förening och Naturskyddsföreningen tilldelats ett statligt stöd på 270 000 kr för LONA-projektet, Lokal Naturvårdssatsning, Natur- och kulturled Skillingaryd.

Kultur- och fritidsförvaltningen är projektägare och pengarna kommer att fördelas över fyra år och kräver också lika stor insats av kommunen och föreningarna.

Natur- och kulturled Skillingaryd handlar om att tillgängliggöra och lyfta naturvärden söder och väster om Fågelforsdammen, ty detta är ett vackert natur- och rekreationsområde som har stor potential.

Det är tack vare att eldsjälen inom kommunens historia- och kulturliv, Ola Hugosson, tog kontakt med kommunens tidigare miljöstrateg försommaren 2015 som tankarna väcktes kring om att utveckla området samt också informera om områdets historia på det sätt som Hembygdsrådet gjort i det som kallas Ekomuseum Vaggeryd.

Projektansökan innehåller fyra delar:

Kunskapsuppbyggnad med inventering

Vård och förvaltning med skötselåtgärder

Information, folkbildning och kommunikation

Framtagande av underlag – skötselplan för del långsiktiga skötseln

Under åren 2016-2018 har arbetet med inventering av naturen, växtligheten och djurlivet påbörjats och fortsatt och det har också genomförts flera guidningar inom området.

På en gammal björk utmed LONA-leden växte arten mjölig trattlav, ”Cladonia coniocraea”.

Mjölig trattlav, ”Cladonia coniocraea”, är en lavart som först beskrevs av biologen och lichenologen Heinrich Gustav Flörke, som föddes de 24 december år 1764 i Altkalen, Tyskland och avled den 6 november år 1835 i Rostock, Tyskland.

Arten mjölig trattlav fick sitt nu gällande namn av Kurt Polycarp Joachim Sprengel, född den 3 augusti år 1766 i Boldekow vid Anklam, avled den 15 mars år 1833 i Halle an der Saale, som var en tysk läkare och botaniker.

Laven till höger på bilden med de bladliknande loberna med ljusbrun undersida är arten näverlav, ”Platismatia glauca”.

På den gamla björken växte en mörk fnösketicka, ”Fomes fomentarius”, och tittar man noga kan man också se de vertikala hålen efter kulsprutebaggen, det vill säga, björksplintborre, ”Scolytus ratzeburgi”.

Sin vana trogen, under vinterhalvåret, sitter strömstaren på plats vid Abbotens bro över den gamla åfåran söder om Fågelforsdammen.

Strömstare, ”Cinclus cinclus”, är en art i fågelfamiljen strömstarar och i storlek är den som en stare, men ”bulligare”.

Fjäderdräkten är brunsvart förutom vit haklapp och en vit blinkhinna som tydliggörs vid blinkning.

Strömstare häckar i stora delar av Europa och Asien och arten finns i hela Sverige men vanligast i Norrland där den lever vid grunda bäckar och åar och fångar små vattendjur på bottnen.

Skinnsvampar är talrika och huvudsakligen vednedbrytande basidiesvampar men utgör ingen enhetlig grupp släktskapsmässigt, utan förekommer i ett antal basidiesvampsgrupper.

Skinnsvamparnas fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt hymenium, och de växer mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar, stammar och stubbar, ibland som skadegörare på virke.

Flera sällsynta arter av skinnsvampar är typiska för gammal skog och sålunda hotade i dagens skogsbruk.

I det miserabla tillstånd som dessa två svampar befinner sig i efter snö och frost är de verkligen inte lätta att artbestämma i fält men jag tippar på de relativt vanliga musslingarna fjällmussling, ”Crepidotus calolepis”, eller mjukmussling, ”Crepidotus mollis”.

Väl dold och skyddad av nattens snöfall syns asptickan knappt där den växer på änden av aspstocken.

Aspticka, ”Phellinus tremulae”, är en svampart som förekommer i hela landet på asp, och även gråpoppel, där den orsakar vitröta i kärnveden.

Rötveden har en brunaktig färg och luktar sött och långvariga rötangrepp gör träden ihåliga.

Splintveden angrips inte varför de enda yttre symtomen på angrepp ofta inskränker sig till förekomsten av fruktkroppar och dessa är fleråriga och hårda, konsolformade eller hovlika fruktkropparna bildas i grenhål eller längs undersidan av döda kvarsittande grenstumpar på levande träd.

Ovansidan är kal och grå, undersidan gråbrun och sporerna sprids med vinden och infekterar nya träd via grenstumpar eller sår som når till kärnveden.

Rötskadorna är vanligast på asp som växer på magra marker, möjligen på grund av att kärnved utbildas snabbare på sådana marktyper.

Asptickan är den vanligaste rötsvampen på asp och en allvarlig skadegörare, rötfrekvensen bland äldre träd kan vara mycket hög och för att minska rötrisken bör asp odlas endast på bördiga marker.

Bildens fjällmusslingar, ”Crepidotus calolepis”, tillhör guppen musslingar som är en benämning på en grupp svampar dit flera ved- eller trädlevande arter med mussel- eller tunglika fruktkroppar ur olika släkten räknas.

Bildens fjällmusslingar och övriga musslingar växer ofta tuvade, det vill säga, fruktkropparna uppträder tätt och många tillsammans på ett sådant sätt att de kan sägas bilda tuvor.

En del musslingar har en kort fot, mellan två och åtta centimeter hög, andra har ingen fot alls.

Bildens fjällmusslingar, ”Crepidotus calolepis”, och även musslingar i allmänhet kännetecknas av att de har skivor som är nedlöpande eller som utstrålar radiärt från basen.

Färgen på sporpulvret kan vara vit, rosaaktigt eller brunaktigt och till de musslingar som har vitt sporpulver hör arter som finns i släkten som ”Lentinus”, ”Pleurotus”, ”Panellus”, ”Pleurocybella” och ”Hohenbuehelia”.

Musslingar som hör till släktena ”Phyllotopis” och ”Rhodotus” har rosaaktigt sporpulver och släktet ”Crepidotus” på bilden har brunaktigt sporpulver.

De flesta musslingar går inte att äta, och bara några få arter är av intresse som matsvampar, exempelvis ostronmussling och öronmussling.

Rådjur, i detta fall en råget, är en art i familjen hjortdjur och de övriga svenska hjortdjuren är dovhjort, kronhjort, ren och älg.

Rådjur är ganska små, lite mer än 1 meter långa och de väger högst 35 kilogram, där hanen har små horn med i regel tre taggar medan honan vanligtvis inte har några horn.

Arten rådjur, i detta fall en råbock med fina basthorn, finns i större delen av Europa och i Mindre Asien samt i nästan hela Sverige.

På många håll är de väldigt vanliga och är växtätare samt lever i alla typer av skogsmark, även nära människor där de, speciellt på natten, ofta ger sig ut på åkrar och andra öppna marker.

Rådjur söker ibland till och med mat i människors trädgårdar vilket kan ställa till med irritation.

Rådjur har funnits och jagats i södra Skandinavien sedan stenåldern och arten är Västmanlands landskapsdjur.

Bildens råbock, hanen eller bocken, har ett speciellt läte som låter som när en hund skäller.

Honan har flera namn såsom råget, rå eller bara get och rådjursungen kallas kid.

Parningstiden är under juli–augusti, och ungen eller ungarna föds följande vår eller försommar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *