Natur

Morups Tånge i februaridimma

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Morups Tånge.

Morups Tånge i februaridimma, en naturkrönika i 15 bilder från en av Västkustens pärlor, norr om Falkenberg i landskapet Halland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i dryga medio av månaden februari anno 2017.

Det var en sådan dag när världen tycktes liten, dimman låg som blöt bomull över Morups tånge och Västerhavet men temperaturen var mild och det kunde anas lite vår bland strandängens kullar.

Plötsligt hördes ett vasst lockläte från en ängspiplärka, ”Anthus pratensis”, och plötsligt stod den där framför mig i all sin brunspräckliga charm.

Gråtruten såg både sömnig och mätt ut, den vände knappt på huvudet när jag kom allt närmre den.

Dessa fåglar är lite av fågelvärldens soptunnor i så måtto att den nästan äter allt, de är verkliga opportunister.

Dessa av inlandsisen placerade jätteblock är samtidigt naturens konstverk mycket tack vare de vackert färgade arterna med lavar som växer på dess yta.

Det är tyst och det känns öde men inte på ett obehagligt sätt utan tvärt om på ett behagligt och rogivande sätt, en tystnad som är en bristvara i vårt hektiska tidevarv.

Knölsvanen, ”Cygnus olor”, liksom svävar fram, ljudlöst på havets kav lugna yta, buren av dimmans kraft mot ett för mig okänt mål.

Havet och vinden är en omformande kraft som ser till att Morups tånge aldrig är likadant som före den förra stormen, som före den senaste vågen.

Ute på stenrevet i söder står storskarvarna, knappt synliga i dimman, och torkar sina vingar i den råa och fuktiga februariluften efter att ha dykt efter föda i det kalla vattnet.

Vegetationen har det svårt att få fäste bland de rundslipade stenarna på västra sidan av Morups tånge där vågornas kraft och rörelseenergi hela tiden bearbetar stranden.

Vid den högsta punkten på Morups tånge står denna stora sten, ditlagd av inlandsisen, frost- och värmesprängd av växlande temperaturer genom åren samt vackert draperad med färggranna skorplavar i gulgrönt och grått.

Det som ser ut som ett forntida gravfält med vackert rundade gravkullar dekorerade med vattenslipade runda stenar är i själva verket ett resultat av inlandsisen och vindens eviga blåsande över Morups tånges öppna och relativt plana marker.

Plötsligt ljuder luften av vårens ljud då två storspovar flyger in från sydväst ivrigt spelande sin vackra, starka samt rytmiska och drillande sång, som även kan upplevas som både ödslig och dyster, men våren är ännu långt borta både i tid och i rum denna februaridag.

Storspoven heter ”Numenius arquata” på latin och ”numenius” kommer av ordet ”numen” som betyder ”nymåne” vilket syftar på den böjda näbben.

Artnamnet ”arquata” betyder ”bågformig” och även detta syftar på den långa och böjda näbben.

Fågellivet vid denna tid på året är inte artrikt men ganska individrikt åtminstone utmed kusterna och västkusten i Halland är naturligtvis inget undantag.

Korshamnsviken där jag oftast befinner mig när jag besöker Morups tånge innehöll denna dimmiga februaridag ett antal sångsvanar, gräsänder och några olika arter av vitfågel såsom gråtrut och en och annan fiskmås som vanligtvis är en flyttfågel.

Under hösten flyttar de flesta fiskmåsarna söderut, även om många övervintrar där det finns god tillgång på mat och öppet vatten och flyttningen sker då framför allt till Danmark eller längs Nederländernas och Frankrikes kuster.

En för februari tidig återflyttare står längst bak i bilden och är ett par gravänder, ”Tadorna tadorna”, men kanske har de stannat kvar utmed vår västra kust denna relativt milda vinter anno 2017.

Redan i juli och augusti börjar gravänderna sin flyttning söderut mot sydväst, och många av de svenska gravänderna övervintrar vid floden Elbes utmynning i havet vid den tyska kusten och tidigt på våren, under februari och mars, är de tillbaka hos oss igen.

På en ilandfluten bit drivved växte ett stort antal havstulpaner, som tillhör familjen ”Balanidae” i ordningen ”Sessilia” i överordningen ”Thoracica”, det vill säga, havstulpaner och långhalsar inom underklassen ”Cirripedia”, på svenska rankfotingar, i klassen ”Maxillopoda” bland kräftdjuren, hängde ni med?

Ordningen ”Sessilia” är en monofyletisk grupp som troligen har utvecklats från långhalsliknande former i ordningen ”Pedunculata”.

Monofyletisk sägs en organismgrupp vara när alla arter i den härstammar från en och samma anfader.

Bland de stora mängderna av tång gick två råkor, ”Corvus frugilegus”, och en kråka, ”Corvus corone cornix”, och letade föda, det såg ut att gå bra för de fick med sig och svalde diverse godsaker.

Kråka är en fågel i familjen kråkfåglar och många internationella auktoriteter delar numera upp kråkan i det två distinkta arterna gråkråka, ”Corvus cornix”, och svartkråka, ”Corvus corone”, medan andra auktoriteter, exempelvis Sveriges ornitologiska förening, fortfarande behandlar dem som underarter av samma art, och som då bär det vetenskapliga namnet ”Corvus corone”, underarterna ”cornix” och corone”.

Råka är en art i familjen kråkfåglar som är mellan 44–47 centimeter lång och svart med violett glans, som vuxen har den ett naket gråvitt parti kring näbbfästet, och näbben är slankare och längre än hos kråka.

Råkan häckar i kolonier i träddungar med bona placerade högt upp och den finns i stora delar av Europa och österut genom Asien till västra Kina, hos oss i Sverige är den allmän i Skåne och finns lokalt i slättbygd norrut till Jämtland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *