Natur

Mötet, del 41, bläsgås

Natur Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på bläsgåsen.

Mötet, del 41, bläsgås, ”Anser albifrons”, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder från Taglarp, en mycket vacker by öster om Vaggeryd, på gränsen till Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, dagen innan julafton anno 2016.

Det var en solig och fin dag denna hittills gröna vinter och imorgon är det självaste julafton, platsen är den vackra byn Taglarp öster om Vaggeryd.

De två ovanliga gästerna hade hittat en plats att vila och att födosöka på, vid den lilla vattensamlingen nästan mitt i byn.

Det är verkligen inte ofta som jag ser bläsgåsen så nära och så bra, och inte nog med detta, i ett fantastiskt väder där den lågt stående solen sänder ett mättat ljus där skuggorna blir långa, vilket ger ett ovanligt djup i bilderna.

Bläsgås, ”Anser albifrons”, vilket betyder, ”gåsen med vit panna”, är mellan 66 – 76 centimeter lång.

Arten har en iögonfallande vit panna samt kraftigt tvärbandad undersida men ungfåglarna saknar dessa karaktärsdrag under sitt första levnadsår och kan då vara svåra att skilja åt från sädgås och grågås men unga bläsgäss har ett ljusare huvud med en helt skär näbb.

Fjällgåsen har likt bläsgåsen också en vit panna men är klart mindre i storlek och har en mindre näbb samt kortare hals samt en karakteristisk gul ögonring.

Bläsgåsen häckar inte i Sverige och syns endast under flyttningen mellan norra Sibiriens arktiska kuster till Nordsjöns kuster då de mellanlandar i södra delarna av landet, bland annat här i Taglarp.

Bläsgåsen häckar globalt i de arktiska regionerna av Europa, Asien, Nordamerika samt på Grönland.

Bläsgässen äter olika växtdelar och har olika kacklande läte, likt det avlägsna skallet av en flock jakthundar.

Arten bygger gärna sitt bo på torr mark i närheten av någon liten vattensamling eller en å på den arktiska tundran.

Namnet bläsgås användes för första gången år 1828 och förnamnet ”Bläs-”  är på grund den vita bläsen i pannan men arten har även kallats för vitpannad gås och fjällgås, det senare på grund av sammanblandningen med släktingen fjällgås.

Bläsgåsen är hos oss i Sverige en årlig och tämligen vanlig besökare och den ses i huvudsak i de sydligaste delarna av landet men ses även regelbundet i nordligare landskap.

Globalt sätt är bläsgåsen en vanlig gås med en population på drygt 3 miljoner individer.

I sitt uppträdande överensstämmer bläsgåsen mycket med grågåsen, och likt andra gäss och svanar så håller bläsgåspar ihop livet ut och familjebanden är väldigt starka.

Det händer att fjolårsungarna är kvar hos sina föräldrar även under hela nästa års häckning.

Bläsgåsen lägger mellan fyra till sex ägg som är gräddvita och dunet i redet är ljusgrått och ruvningstiden är omkring fyra veckor.

Under oktober och november månader flyttar arten mot Storbritanniens kuster samt Danmark, Holland och Frankrikes kuster men vissa år övervintrar även en del individer i Skåne.

Bläsgåsen passerar sedan igen under mars och april under sin flyttning norrut.

Efter att dessa bläsgäss lämnat Taglarp dök det upp två bläsgäss vid Osudden i Värnamo, kanske är det besökarna från Taglarp som bytt miljö.

Bläsgåsen, ”Anser albifrons”, delas ofta upp i fem underarter, vilka följer nedan.

”A. a. albifrons” – nominatformen, häckar i de nordligaste områdena av Europa och Asien, och har sina vinterkvarter söderut i Europa, som Skandinavien, England och Wales.

”A. a. frontalis” – häckar i de östligaste områdena av Sibirien och österut till arktiska Kanada. Den övervintrar i USA och Japan och denna underart är något större än nominatformen, med en marginellt längre näbb. Denna inkluderas ofta i underarten ”gambeli”, se nedan.

”A. a. gambeli” – häckar i nordvästra Kanada och är i sin tur lite större än ”frontalis” och övervintrar vid amerikanska Gulfkusten.

”A. a. elgasi” – häckar i sydvästra Alaska och omfattar de största och mest långnäbbade av alla bläsgäss och denna population övervintrar i Kalifornien.

”A. a. flavirostris” – kallas grönländsk bläsgås och häckar i områden på västra Grönland samt tillbringar vintern på Irland och västra Skottland.

Viss forskning tyder på att den grönländska populationen bör kategoriseras som en egen art ”Anser flavirostris”. Det som främst särskiljer denna underart, förutom vissa skillnader i morfologi, är hur den tar hand om sina ungar.

Även taxonet ”elgasi” skiljer sig i beteende, morfologi och ekologi och kan även denna vara en god art under namnet ”Anser elgasi”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *