Natur

Mötet, del 44, svarthakad buskskvätta

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svarthakad buskskvätta.

Mötet, del 44, svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola”, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder från ljungheden öster om Östra Lägret på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juni månad anno 2017.

Det var ett celebert besök på ljungheden alldeles öster om Östra lägret på Skillingaryds skjutfält i mitten av juni i år.

Bara 50-100 meter norr om den vackert spärrkroniga tallen vid grinden ut på General Sparres väg rastade en svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola”.

På mars månads tjugoåttonde dag anno 2017 rastade en artfrände vid Skillingaryds dämme, se min krönika ”Våren vid Skillingaryds dämme, del 23”, https://skillingaryd.nu/natur/varen-vid-skillingaryds-damme-del-23/, kanske är det samma fågel som uppehållit sig i trakterna under dessa två och en halv månader.

Allt medan jag betraktade den svarthakade buskskvättan på ljungheden något hundratal meter bort såg jag också att jag nästan hade ställt mig på den vackra laven sköldfiltlav, ”Peltigera horizontalis”, som växte i diket.

De vackert och nästan självlysande röda fruktkropparna, apothecierna, med den orangefärgade baksidan gör arten i detta stadium mycket spektakulär.

Sköldfiltlav är en lavart som först beskrevs av William Hudson, och fick sitt nu gällande namn av Johann Christian Gottlob Baumgarten.

Arten ingår i släktet ”Peltigera” och familjen ”Peltigeraceae” samt är reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade.

Arten svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola”, är en buskskvätta som tillhör familjen flugsnappare, ”Muscicapidae”.

Flugsnappare ”Muscicapidae”, är en familj i ordningen tättingar och tidigare betraktades en stor del av familjen tillhöra trastarna i ”Turdidae”.

Familjen, ”Muscicapidae”, som är nära släkt med trastfåglarna, omfattar en stor mängd släkten och arter som alla har sin utbredning i Europa, Asien, Afrika och till viss del i Australien, dock finns det en liten population av arten stenskvätta på Grönland samt i Kanada.

Den svarthakade buskskvättan finns utbredd över stora delar av Eurasien och som regelbunden häckningsfågel saknas den i detta område bara från de nordiska länderna, med undantag för Norge, via Baltikum, västra Ryssland, Ukraina och söderut, öster om Kaspiska havet och kring Svarta havet, men den är sedan några år tillbaka på väg att bli en regelbunden häckfågel även i Sverige.

Förra sommaren häckade arten bland annat vid Stensjöstrand några kilometer söder om Långasand i Halland, där jag då var på besök.

Den saknas även som häckfågel i de nordligare områdena av Sibirien men den häckar i de sydvästliga delarna av Arabiska halvön, i norra Afrika och söder om Sahara.

Svarthakad buskskvätta beskrevs första gången taxonomiskt av Carl von Linné år 1766 i den 12:e upplagan av ”Systema naturae” där han gav den det vetenskapliga namnet ”Motacilla torquata”.

Tidigare placerades buskskvättorna i familjen trastfåglar ”Turdidae” men placeras idag, som sagt, i familjen flugsnappare ”Muscicapidae”.

Svarthakad buskskvätta brukade tidigare delas upp i cirka 25 olika taxa, men idag har arten splittats upp ytterligare i två nya arter, Vitgumpad buskskvätta, ”Saxicola maurus” och Afrikansk buskskvätta, ”Saxicola torquatus”.

Vitgumpad buskskvätta besökte Skillingaryds dämme lördagen den 13 september år 2008, dock var detta innan den fått artstatus, läs gärna min krönika om detta under namnet,

”Vitgumpad buskskvätta, ”Saxicola torquatus maurus” eller varför inte ”Saxicola maurus”, en naturkrönika om en rar fågel vid Skillingaryds dämme, lördagen den 13 september 2008”, http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2008/vitgumpad.080915.html.

Svarthakad buskskvätta består idag av två underarter,

”Saxicola torquatus hibernans”, som häckar i Storbritannien, på Irland, västkusten av Frankrike och Iberiska halvön.

”Saxicola torquatus rubicola”, som häckar i västra och södra Europa och i Nordafrika och som övervintrar i Mellanöstern.

I Sverige har man observerat svarthakad buskskvätta regelbundet sedan 1950-talet och från och med mitten av år 1990 har man observerat mellan 10-35 individer om året, främst på hösten och våren.

Denna ökning tror man beror på den ökade aktiviteten bland fågelskådare men också att den faktiskt är på spridning.

Arten har även, som sagt, vid några sällsynta fall häckat i exempelvis Skåne, Halland och Västergötland.

I Sverige är arten rödlistad som starkt hotad, ”EN”, men då arten är relativt ny som häckfågel i landet finns en förväntan att populationen hos oss ska öka i antal.

Svarthakad buskskvätta lever på öppna ytor med enstaka buskar, till exempel på högmossar och hedar och häckningstiden infaller mellan mars till augusti och den lägger ofta två kullar.

Boet göms på marken och byggs av gräs, strån, mossa och rötter och honan lägger fem till sex ägg i varje kull.

Arten livnär sig av insekter, spindlar och maskar, som den oftast fångar på marken.

Till skillnad från den vanligare buskskvättan, ”Saxicola rubetra”, på bilden, är släktingen svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola”, en kortflyttare eller ibland även en stannfågel i västra Europa.

Den är en av de tidigaste tättingarna som återvänder från vinterkvarteren till Sverige och redan i mars anländer många fåglar.

Bilden visar släktingen buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, som är fotograferad bara cirka 150 meter från sin rara släkting svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola” på ljungheden.

Buskskvättan, ”Saxicola rubetra”, som är en långflyttare, anländer sina häckningsområden mellan slutet av april och mitten av maj och den lämnar häckningsområdena mellan mitten av augusti till mitten av september.

Vinterkvarteren för långflyttaren buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, finns i Västafrika.

Svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola”, anses vara gynnad av milda vintrar och tidiga vårar, som blivit allt vanligare de senaste decennierna.

Ökningen av svarthakad buskskvätta kan därför sannolikt till stor del tillskrivas klimatförändringarna.

Den ökningen vi ser i Sverige ses även i Danmark där arten ökat under flera år och år 2016 var ett av de bästa åren för arten i landet.

Bilden visar släktingen buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, som är fotograferad bara cirka 150 meter från sin rara släkting svarthakad buskskvätta, ”Saxicola rubicola” på ljungheden.

I området för den svarthakade buskskvättan och buskskvättan på ljungheden satt även denna juvenila törnskata, ”Lanius collurio”, en lyckad häckning på ljungheden får vi förmoda.

Törnskatan förekommer lokalt i Sveriges södra och mellersta landskap, samt längs Norrlands kust.

Liksom i övriga Europa har törnskatan minskat i antal under slutet av 1900-talet, men beståndet har dock hållit sig ganska stabilt under det senaste årtiondet.

På ett mycket långt avstånd ute på ljungheden satt även denna trädlärka, ”Lullula arborea”, som är en karaktärsfågel i dessa miljöer.

Det vetenskapliga namnet ”Lullula arborea” härleds från den onomatopoetiska beskrivningen av dess sång, och trädlärkan har förr även kallats för skogslärka.

Trädlärkan har en melodisk, drillande sång som ofta beskrivs onomatopoetiskt som ”lu-lu-lu-” eller som ett upprepat ”lū-lū-lū-lū-lū-”.

Hanen framför sången i spelflykt som påminner om sånglärkans men är fladdrigare när den i spiraler flyger uppåt, och sedan flyger i cirklar på ungefär samma höjd samtidigt som den framför sången.

Både hanen och honan sjunger även på marken eller sittande på en gren och arten börjar sjunga tidigt på året, ibland redan i slutet av februari och början av mars.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *