Natur

Natur- och kulturled Skillingaryd ett LONA-projekt i tiden

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Natur- och kulturled Skillingaryd.

Natur- och kulturled Skillingaryd ett LONA-projekt i tiden, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från västra sidan av Lagan och Fågelforsdammen från Östra lägret till Götaströms järnbruk.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober månad nådens år 2017.

Bilden visar det enda verkliga minnet från den drygt 200-åriga industriepoken Götaström, det vill säga ventilationskupan till det gamla avträdet, som dock är nyuppfört av Kinnarps AB i samband med golfbanebygget för ett antal år sedan.

I samband med det pågående LONA-projekt ”Natur- och kulturled Skillingaryd” har området fått en ordenlig ansiktslyftning då träd och sly har röjts bort till förmån för ljus, värme och utsikt över Fågelforsdammen.

En del av de mycket stora, gamla och skuggande hasselbuketterna har tagits bort och förhoppningsvis kommer den ökande solinstrålningen att sätta fart på den sedan årtionden i marken gömda och av skugga slumrande fröbank av diverse olika arter växter att sätta fart och gro.

Redan nu till våren ska det bli mycket intressant att se vilka frön som svarar på det ökande ljuset och den ökande värmen för att gro och blomma.

Även paradvägen ner till dammvallen där de båda hamrarna vid järnbruket låg och till Fågelforsdammens vatten är idag synlig och lockar fantasin till att tänka på den tid och den industriepok som flytt.

Inget av detta finns längre kvar att se och av alla de hus och industrilokaler som för bara ungefär 120 år sedan var startskottet till den småföretagaranda som idag präglar vår bygd är kvar, allt är bara ett minne blott.

Fågelforsdammen är det enda större och tätortsnära vatten som finns i Skillingaryd och kan därför, likt Hjortsjön i Vaggeryd, användas för att locka boende till Skillingaryd men naturligtvis också som natur-, miljö- och kulturupplevelse för d

e som redan bor i Skillingaryd.

Rekreationsvärdet, det vill säga, möjligheten till vila, vederkvickelse samt stärkande eller upplivande miljöombyte för att återhämta krafter, för kommuninvånarna är med andra ord ovärderligt stort och viktigt.

Notera gärna de båda magnifika hasselbuketterna som står som två stora och vackra portstolpar vid nedgången till dammvallen och Fågelforsdammen.

Här under bara några decimeter vatten ligger den enda rest av Götaströms järnbruk som finns kvar på platsen, nämligen den stenlagda dammvallen med två öppningar för Lagans vatten.

Vi som var här under hösten år 2015 vet hur det såg ut och ni som inte var här får vänta i minst 75 år till innan bruket åter kommer upp ur det mörka vattnet.

Välkomna hit då, året är 2090!

En för mig ny lokal för den rödlistade motaggsvampen, ”Sarcodon squamosus”, var sydöstra delen av Götaströms golfbana där den växte alldeles utanför den stora grinden och där bilden också är tagen.

De var väl dolda av lingonris och ljung i tallskogen men det är så de ska växa och trivas.

Rödlistningen enligt Artdatabanken är ”NT” och betyder ”Nära hotad”.

Motaggsvampen är en kompakt, stor och köttig marktaggsvamp med cirka 10-20 centimeter bred hatt och denna är konvex med länge nedvikt kant och färgen är mörkt gråaktigt rödbrun.

Redan på unga exemplar finns grova brunsvarta hattfjäll som är mer eller mindre uppåtstående.

Motaggsvamp har tidigare sammanblandats med fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, som har mer trattformiga hattar, ljusare färg och växer med gran.

Arten bildar mykorrhiza med tall och växer i olika typer av ljusöppna, ofta torra och varma tallskogsmiljöer, till exempel sandiga tallhedar eller moar som det också heter, grusåsar och tallbevuxna hällmarker.

Svampen förekommer främst i tallnaturskogar eller tallskogar av kontinuitetsskogskaraktär där tidigare avverkningar kvarlämnat ett trädskikt med levande tall och den påträffas oftast i anslutning till gamla träd.

Motaggsvampens mycel kan vara mycket gammalt och nyetablering med sporer sker troligen bara sällsynt på självsådd tall.

Arten motaggsvamp förekommer spridd i hela landet och kan lokalt vara relativt allmän där det finns ett större inslag av tallnaturskog, till exempel i hällmarksområden och i anslutning till glacifluviala sandavlagringar.

Den förekommer i stort sett bara i trakter med naturlig förekomst av tall och svampens totala population i landet bedöms ha minskat sedan 1960-talet och fortsatt kommer att minska på grund av skogsbruksåtgärder och eutrofiering av skogsmark.

Samma negativa trend har påvisats på flera håll i Europa och arten är idag rödlistad i flera länder.

Arten hotas främst av skogsavverkning och tycks försvinna efter slutavverkning, markberedning och plantering och då arten är knuten till näringsfattig mark missgynnas den av ökad näringsstatus till följd av kvävenedfall eller skogsmarksgödsling.

Ett betydande hot är även spontan igenväxning med täta fält- och bottenskikt i tallskogar som lämnas för fri utveckling utan brand- eller betespåverkan, vilket tyvärr är det man kan se på mina bilder.

I hällmarkstallskogar med tunna jordar går igenväxningen dock mycket långsamt och på samma sätt är igenväxning en långsammare process i nordligaste Sverige i områden med ett kärvt klimat.

I skyddade områden bör naturvårdande skötsel med bränning eller renbete tillämpas för att vidmakthålla lavrika och lågvuxna vegetationstäcken, gärna med skapande av fläckvisa sandblottor.

Viktigt är att bibehålla en ljusöppen beståndsstruktur och ibland kan det vara aktuellt med gransanering.

I brukad skog där arten förekommer bör hyggesfria metoder tillämpas med självföryngring och inte med plantering.

Markberedning bör ske med bränning och inte med harvning och all form av skogsmarksgödsling måste helt undvikas liksom avverkning av gamla träd på hällmarksimpediment.

Ännu en av dessa fantastiska informationsskyltar av Ola Hugosson, denna handlar om Fågelfors såg och kvarn.

Stanna läs och lär!

Denna självsådda idegran, ”Taxus baccata”, står utmed Lagan och utmed Natur- och kulturled Skillingaryd och är förmodligen spridd hit med hjälp av fåglar, till skillnad från andra svenska barrväxter har idegranen inte kottar eller bärkottar, utan bara ett enkelt frö som omges av ett rött köttigt fröhylle och liknar ett saftigt bär.

Idegranen är giftig och innehåller bland annat taxin samt en irriterande olja men det röda fruktköttet är ofarligt.

Förtäring av barr och söndertuggade frön innebär en förgiftningsrisk men allvarliga förgiftningar är dock ovanliga hos människa.

Förgiftningssymtomen är magbesvär men i allvarliga fall eventuellt även hjärt- och allmänpåverkan.

Idegranen är en vintergrön barrväxt som oftast blir en oregelbundet växt, buske eller ett litet träd där barren kan bli upp till tre centimeter långa och är mörkgröna, platta, skaftade och spetsiga.

Idegranar uppges bli mycket gamla och i England lär det finnas tusenåriga exemplar av idegran och enligt Lagerberg år 1956 var en idegran på Maltesholms gård i Skåne en av de största i Sverige och den var omkring nio meter hög och hade en stamomkrets på hela 3,5 meter.

Förr i tiden används idegran för framställning av bågar och allehanda redskap men numera används veden ibland till möbler, svartpolerat idegransvirke kallas ibland för ”tysk ebenholts”.

Vissa har tolkat Eddans ”Yggdrasil” som en idegran i stället för en ask, ”Fraxinus excelsior”, eftersom trädet sades vara evigt grönt och att man i Snorres Edda omtalar att hjortarna äter ”barr” i askens grenverk.

Artnamnet är från latinets ”bacca” för ”bär” och syftar på fröets bärlika hölje och det äldre namnet barrlind har den fått för den sega basten som påminner om den hos lind, ”Tilia cordata”.

Idegranen kallades fordom även för ”tax” och ”id”.

”Dess ständigt warande grönska, och tålighet för aga har skaffat det plats i Trägårdar, hälst sådane hwar man funnit smak i Pyramider, Strufwor, Festoner, Klot m.m. dylikt. I sit wilda tilstånd blir sällan något resligt Träd deraf, utan Taxen håller sig mera som en stor buske, i hwars krona Foglar gerna bygga, och en del äfwen äta dess bär.

Trädet eller weden är ibland de wackraste inhemske, tämmeligen hårdt, med fina ådror, låter wäl arbeta sig så wäl af Swarfware som Snickare och Instrumentmakare. Til åtskillige Musikaliske så wäl Blås- som Sträng- instrumenter, är det begärligt”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Skillingaryds skjutfält och västra läger, Officershuset nummer 147 byggt år 1879 har fått tillbaka sin originalfärg, bilden är tagen från öster mot väster.

Skillingaryds skjutfält och västra läger, Officershuset nummer 147 byggt år 1879 har fått tillbaka sin originalfärg, bilden är tagen från väster mot öster.

Skillingaryds skjutfält och västra läger, Officershuset nummer 147 byggt år 1879 har fått tillbaka sin originalfärg, bilden är tagen från väster mot öster och här syns även Oscarsstenen med förgylld autograf av Oscar II från år 1895-års besök i Skillingaryd samt med en likaledes förgylld autograf av vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf från år 1976.

Närbild från Skillingaryds skjutfält och västra läger, Officershuset nummer 147 byggt år 1879 och som har fått tillbaka sin originalfärg, bilden är tagen från väster mot öster.

Här syns även Oscarsstenen med förgylld autograf av Oscar II från år 1895-års besök i Skillingaryd samt med en likaledes förgylld autograf av vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf från år 1976.

Från första början fanns inga fasta byggnader vid militära samlingar i Skillingaryd, det var tält som gällde men de högre befälen kunde med tiden ges möjlighet att hyra in sig hos ortsbefolkningen.

År 1837 eller kanske något år före uppfördes vid nuvarande torget i Skillingaryd en stor officersbyggnad som inrymde regementsexpedition och ett hus i närheten användes som sjukstuga.

År 1853 flyttades den stora byggnaden till lägret och har allt sedan dess varit officerspaviljong, i dagligt tal Mässen och den anses av många vara den förnämsta byggnaden på hela lägret.

Alldeles söder om Mässen ligger detta vackra trähus som kallas Officershuset nummer 147 och är byggt år 1879.

I lind och björkparken, söder om mässen och alldeles väster om Officershuset nummer 147 från år 1879, hittade jag denna äggsvamp, förmodligen av arten blygrå äggsvamp, ”Bovista plumbea”, som gärna växer som här i gräsmattor.

Då svampen är mogen bryts det omgivande ”skalet” sönder i toppen så att sporerna kan flyga ut likt dessa gör hos rökvamparna.

På björkarna och lindarna i lind och björkparken alldeles väster om Officershuset växer gott om olika lavarter och på bilden ser man bland annat arterna manlav, ”Bryoria fuscescens”, mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, näverlav, ”Platismatia glauca”, kort skägglav, ”Usnea subfloridana”, pukstockslav, ”Hypogymnia tubulosa”, slånlav, ”Evernia prunastri” och blåslav, ”Hypogymnia physodes”.

Manlav, ”Bryoria fuscescens”, i närbild som här växer på stammen av en lind och upp till vänster på bilden växer lavarten mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”.

Kyrkogårdslav, ”Pleurosticta acetabulum”, med sina typiskt stora, grönaktiga och skålformiga apothecier eller fruktkroppar, som på bilden växer på en lind, ”Tilia cordata”.

Kyrkogårdslaven är en av våra största lavar och trivs på lövträd i öppna miljöer, exempelvis på kyrkogårdar och i jordbrukslandskapet.

Laven gynnas vanligtvis, beroende på var den växer, av damm från omgivande åkerbruk.

Grynig blåslav, ”Hypogymnia farinacea”, växer här på stammen av en av lindarna och har fått sitt namn av att dess lavbål är grynig i konsistensen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *