Natur

I österled utmed LONA invid rörligt vatten

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har vandrat utmed Fågelforsdammen.

I österled utmed LONA invid rörligt vatten, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från å och ävja söder om damm.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juni månads första dag nådens år 2018.

Ävjor, meandrar, meanderbågar, deltalandskap och vallar.

Ävja, gyttja, sörja, humus och slask.

Ävja, förna avsatt i vatten, det vill säga, sedimenterat dött organiskt material, vilket utgörs av döda planktonorganismer samt djur- och växtdelar liksom humusutfällningar.

Denna förna omvandlas under nedbrytning till gyttja.

Detta är saker som jag ibland funderar på när jag vandrar utmed LONA-leden alldeles söder om Fågelforsdammen för det är det jag ser både i landskapet och i floran.

Bilder av hur detta landskap såg ut i det förra seklets början innan den stora dammvallen började byggas omkring år 1907.

Då Fåglaforsen ännu var otämjd och sökte sig söderut via forsen och mängder av olika mer eller mindre stora fåror av rinnande vatten, det som man idag ser som mer eller mindre tydliga spår i landskapet, som fortfarande tydliga avsnörda meandrar och korvsjöar, beroende på vattentillgång och årstid.

Meander, meanderslinga, meanderbåge, den bågformiga kurvan i en meandrande flod.

Meandrande flod, då vattnet eroderar brinkarna i ytterkurvorna, där centrifugalkraften gör att strömhastigheten är som högst.

I innerkurvorna, där strömhastigheten är lägre, avlagras det eroderade materialet i flacka bankar och på detta sätt kan två ytterkurvor närma sig varandra och till slut kan vattnet bryta igenom den gemensamma brinken.

Vattnet följer därefter den kortaste vägen, varvid den tidigare flodfåran snörs av och bildar en isolerad sjö med stillastående vatten, en så kallad korvsjö.

Ävjor och vallar samt en meandrande flod som bildat en fortfarande vattenfylld korvsjö eller ävja.

Den högsta strömhastigheten ligger i meanderbågarnas ytterkurvor och i yttersvängen tvingas vattnets rörelse att ändra riktning och strömmen riktas mot den motsatta sidan nedströms.

Den högre strömhastigheten resulterar i erosion av ytterbrinken och enom erosionen kan avståndet mellan två meanderbågar minska, och ett kanalgenombrott kan ske tvärs över ett meandernäs.

Den avsnörda delen förlorar sin genomströmning, vattnet blir stillastående och den isolerade meanderbågen blir en ävja eller korvsjö.

I dessa biotoper är det verkligen roligt att botanisera, rariteter och överraskningar bara väntar på att upptäckas.

Ävjor, korvsjöar och kärr är minnen av en meandrande flod, en flod som här heter Lagan och som här kunde ta sig söderut precis som den ville och kunde före år 1907.

Dåtidens Lagan med en naturligt utvecklad, kraftigt vindlande strömfåra, som i ideala fall hade geometriskt regelbundna kurvor.

Ofta definieras meandrande floder med att den vindlande strömfårans uppmätta längd skall vara minst 1,5 gånger längre än själva dalsträckan uppmätt som en rak linje.

Nackdelen för botanisten, läs Dan Damberg, är att det här finns mängder med mygg och knott samt en och annan blinning.

Ävjor, korvsjöar och vallar finns också inom området men här har jag svårt att avgöra om det är Lagan eller dåtidens människor som skapat denna vall.

Det meandrande mönstret ger ett sätt att transportera vatten och sediment med minsta möjliga energiförlust, och det bildas främst i vattendrag med mycket svag lutning, låga halter bottentransporterade partiklar i förhållande till suspensionstransporterade partiklar och med finkorniga jordarter i flodbrinkarna, kanske är det svarat på min undring ovan.

Ävjor och vallar samt en och annan gammal låga, i detta fall en gammal granlåga med hög biologisk mångfald, allt enligt det sanna uttrycket ”Död ved lever”!

Centrifugalkraften orsakar, som sagt, höga strömhastigheter i yttersvängarna, dit erosionen koncentreras och en brant erosionsbrink bildas.

I innersvängen är strömhastigheten låg och där avlagras materialet och bygger upp en flackt lutande sidobank, det så kallade, meandernäset.

Meanderbågarna kommer därigenom att långsamt förflyttas både sidledes och nedströms och ibland sker kanalgenombrott tvärs över en båge, varvid en slinga snörs av från floden och bildar en korvsjö.

Klarälven är Sveriges största och mest välundersökta meandrande vattendrag, men många av våra slättåar har vackra meanderlopp, som till exempel vår egen å eller flod Lagan.

I bildens mitt, mitt i en korvsjö växer det ett parti med ormbär, ”Paris quadrifolia”, som fordom även kallats för parört, soögon och trollbär.

Ormbär blommar i maj-juni med en grönaktig blomma som sitter ensam i toppen av stjälken.

Blomman har åtta gröna lansettlika kalkblad som sitter två kransar, åtta gulgröna ståndare och ett mörk purpurrött fruktämne med fyra smala mörka märken.

Frukten är ett runt, svartblått och blådaggigt bär och arten användes i äldre tid mot ögonsjukdomar.

”Här står en samling ormbär; med sina fyra allvarliga blad, som har tycke av svävande vingar, finns det i denna ört något av mörk ärkeängel. Det svarta bäret eller ögat i mitten är infattat som en beckpärla. Ser man närmare på bäret liknar det en hornmina”.

Ur ”I Gröna riken” av Harry Martinson, Svärmare och harkrank, år 1937.

Skogsstjärnblomma, ”Stellaria longifolia”, är en flerårig ljusgrön ört som kan bli upp till tre decimeter hög och ofta växer i täta bestånd.

Bladen är, som bilden visar, långsmala och bredast ungefär på mitten.

Skogsstjärnblomman kan förväxlas med grässtjärnblomma, ”Stellaria graminea”, men den senare är mörkare grön och har kal och slät stjälk, samt blad som är bredast nedom mitten.

Skogsstjärnblommas kronblad är kluvna nästan till basen och ungefär lika långa som foderbladen och fruktkapseln är längre än fodret.

Skogsstjärnblomma förekommer i nästan hela landet, utom på Öland och Gotland och den är mindre allmän till tämligen allmän och växer i fuktiga skogar, ofta vid skogsbilvägar.

Den första fynduppgiften är faktiskt från Småland och publicerades av Samuel Liljeblad i ”Utkast till en svensk flora” år 1816.

”V. i skogar i Smoland & c. Bl: r i Jul. Aug. Växer mycket tufvig; hela växten ganska skör; Blommorna sitta i bladvecken, ensamna eller i mångblommiga bl.vippor. Skiljes isynnerhet ifrån sina slägtingar med blomfoder utan nerver och sträfva grenar, i kanten fintaggiga nästan som Galium”.

Ur ”Utkast till en svensk flora” av Samuel Liljeblad år 1816.

Ekorrbär, ”Maianthemum bifolium”, kallades förr tvåbladkonvalj är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp till två decimeter hög samt har krypande jordstammar och växer därför oftast i bestånd.

Ekorrbär blommar i maj-juni med vita väldoftande blommor som sitter i täta klasar och blomman har fyra kalkblad, fyra ståndare och ett stift.

Frukterna, bären, är klotrunda och först blekgröna med röda fläckar men blir som mogna helt röda.

Observera att hela växten är giftig.

Ekorrbär kan knappast förväxlas med någon annan art då den är lätt att känna igen på de två hjärtlika stjälkbladen, de små vita blommorna och de röda bären.

”Den småtäcka Tvåbladkonvaljen är bland de mera sällskapliga skuggväxterna och visar sig gerna bland Harsyra, Parört m.fl. Den har nästan samma lukt som Liljekonvaljen och är härdigare än denna; i vissa trakter i Norrland, t.ex. Ångermanland, är den utomordentligt ymnig”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria” II av C. F. Nyman år 1868.

Ängsbräsma, ”Cardamine pratensis”, växer ganska rikligt i de gamla ävjorna och är en flerårig ört med upprätt, upp till fyra decimeter hög stjälk som har få strödda blad och en basal bladrosett.

”Ängskrasse. i wåta ängar a. Dess saft gör nytta at intaga i skjörbjugg, och blommorne eller fröen berömmas mot krämpaktiga sjukdommar och conwulsioner: blommar med Tulipan, då braxen leker”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Druvfläder, ”Sambucus racemosa”, är en stor buske eller litet träd med parflikiga blad, gulvita blommor och röda frukter som blir två till tre meter hög och ungefär lika bred.

Druvfläder blommar redan i april-maj och blomställningarna är ovalt rundade och blommorna är gulgröna medan frukterna är röda och bärlika.

Observera att hela växten är giftig och får inte förväxlas med ”vanlig” fläder, ”Sambucus nigra”.

Runt mig i de vattenrika markerna flög den vackra trollsländearten Pudrad smaragdflickslända, ”Lestes sponsa”.

Framkommen till kraftstationen väntade den vackert gula forsärlan, ”Motacilla cinerea”, som även i år häckar i området.

Uppe vid den sydvästra delen av dammvallen växer rikliga bestånd av arten Gul svärdslilja, ”Iris pseudacorus”, som är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer bara sällsynt norr om Uppland.

Den växer i vatten eller på fuktiga marker och är en av de näringsrika sjöarnas karaktärsväxter.

”Alltid utmärkt genom sina täta massors svärdlika blad (Rosl. Svärdgräs), blir den det ändå mera då den prunkar med sina stora gula blommor. Hvilken har icke beundrat dess lätta kalkar bland Kabbörternas (Typhornas) tunga kolfvar eller Kolvassens mörka strån i kanten af en insjö, på hvars lugna yta Neckrosorna utbreda sina blad och gunga sina blommor”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Svärdsliljan blommar under juni-juli, blomstjälkarna är solida och blommorna är stora, klargula och har små inre kalkflikar.

Fruktkapslarna är avlånga, omkring fem centimeter långa, och rundat trekantiga.

Flaskstarr, ”Carex rostrata”, är en medelstor starr med enstaka strån från en krypande jordstam och stråna har en axsamling med skilda han- och honax.

Arten växer i alla slags fuktiga miljöer, som myrar, diken och stränder och är en av de arter som kan förekomma talrikt även i de allra näringsfattigaste miljöer.

Borsttåtel, ”Corynephorus canescens”, är ett lågväxt, tätt tuvat, flerårigt gräs med ihoprullade borstlika blad.

Tuvorna är blekt gråblå och stråna kan bli upp till tre decimeter höga.

Borsttåtel är lätt att känna igen på de blekt gråblå bladen som sitter i täta tuvor.

Jag hopas att ni ser de blå blommorna nedtill väster på bilden, de tillhör nämligen arten besksöta, ”Solanum dulcamara”, som är en ofta slingrande, upprätt eller nedliggande halvbuske som kan bli nästan två meter hög och som luktar illa.

Stjälkarna från besksötan har använts till korgarbeten och en dekokt på unga stjälkar, så kallade, ”Stipites Dulcamaræ” användes förr mot benvärk, utslag, skabb med mera.

Som en kuriositet kan nämnas att farao Tutanchamons tredje kista lär ha varit dekorerad med bär av besksöta som var trädda på trådar av dadelpalmsblad.

Besksötan tillhör familjen ”Solanaceae” eller på svenska familjen ”Potatisväxter”.

Plattstarr, ”Carex disticha”, är en ganska högväxt starr med likformiga ax som har en krypande, grenig jordstam som bildar talrika utlöpare vilket gör att den oftast växer i stora bestånd.

Stråna, som kan bli nästan meterhöga, är sträva och omges vid basen av gulbruna bladslidor.

Bladen är ungefär lika långa som stråna, blågröna, breda, platta och jämnt avsmalnande till en vass spets.

Plattstarr växer på fuktiga kärrängar, i diken och på sjöstränder, inte sällan på kulturpåverkad mark, eller som här vid dammvallen vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.

1 reaktion på I österled utmed LONA invid rörligt vatten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *