Natur

Skillingaryds skjutfält – Mo härads kompani

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt soldattorp nummer 77 på Hässlehultshöjden.

Skillingaryds skjutfält – Mo härads kompani, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om soldattorp nummer 77 på Hässlehultshöjden och dess omgivningar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i december månads näst sista dag anno 2016.

På vägen mellan Hultsgärde och Mo Härads soldattorp nummer 77 hade vildsvinen letat efter föda i dikeskanten.

Vildsvin, ”Sus scrofa”, är en art i hovdjursfamiljen svin och kan bli 185 centimeter långa, med en mankhöjd av upp till 100 centimeter, men är vanligtvis betydligt mindre.

Pälsen är raggig, speciellt nu vintertid, och vanligen gråsvart till svartbrun och dess ungar är ljusa med längsgående ränder.

Huvudet hos vildsvinen är stort och halsen är mycket grov och djuren är normalt mycket skygga djur.

Vildsvinshonorna lever i små grupper medan hanarna lever ensamma, främst i löv- och blandskog, men också på kulturmark med skyddande skog, i Europa, Asien och norra Afrika.

Vildsvin är allätare med frukter av ek, bok och hassel samt olika rötter som stapelföda men äter även animalisk föda, inklusive kadaver, om det kommer åt.

Vid födosök bökar det upp marken precis som på bilderna, vilket kan gynna föryngring av skogar men också kan ödelägga stora områden.

När vildsvinhonan eller suggan som honan kallas efter fyra månaders dräktighet ska föda de 3–8 ungarna bygger hon ett bo av gräs och dylikt och försvarar boet kraftfullt mot alla fridstörare.

Vildsvinet är naturligt förekommande i Sverige, men utrotades och uppgick i tamsvinstammen i slutet av 1600-talet.

Senare återinfördes vildsvin i hägn och mitten av 1970-talet rymde grupper av vildsvin från hägn och etablerade sig i trakterna av Trosa, Björkvik och Kiladalen i Södermanland.

Ett berömt hägn i våra trakter med vildsvin, mufflonfår och kronhjort fanns under många år på 1970- och 1980-talen i Marieholm och därifrån rymde vildsvin vid ett flertal tillfällen.

Vildsvinsstammen har därefter spridits i mellersta och södra Sverige och spridningen fortsätter norrut och på trettio år har stammen ökat från några hundra djur till cirka 175 000 djur, enligt statistik från år 2014.

Arten vildsvin är för övrigt stamformen för tamsvinen.

Den stora och ökande vildsvinsstammen orsakar dock både skador på jordbruket och trafikskador, vilket motiverar en omfattande jakt men eftersom vildsvin är nattaktiva är de emellertid svårjagade.

De jaktmetoder som används är framför allt åteljakt och drevjakt där åteljakt innebär att man lägger ut foder, främst majs, för att locka vildsvin till en plats som är särskilt iordningställd för att underlätta jakten och cirka två tredjedelar av vildsvinen fälls vid sådan åteljakt.

Det står ett antal mycket ståtliga tallar utmed den västra av två större vägar på Hässlehultshöjden mellan Hultsgärde och Gustavsborg strax hitom Fastorpsvägen, väster om Skillingaryd.

Jag besöker detta område och dessa tallar med jämna mellanrum för att förhoppningsvis kunna finna arter som är beroende av dessa stora och gamla tallar.

Exempel på sådana arter är den rödlistade som NT”, talltickan, ”Phellinus pini” och den likaledes rödlistade som ”NT”, reliktbocken, ”Nothorhina muricata”, ännu har jag dock inte lyckats finna någon av dessa arter.

Talltickan har sin utbredningstyngdpunkt i östra Syd- och Mellansverige och därutöver förekommer den sällsynt spridd i hela landet.

Den kan lokalt vara relativt vanlig på gammal tall, men i vissa trakter oförklarligt sällsynt trots förekomst av lämpliga träd.

Arten bedöms ha minskat generellt på grund av skogsavverkningar av gammal tallskog samt kapning av gamla trädsolitärer i trädgårdar och stadsmiljöer.

Talltickan är en parasitsvamp som orsakar vitröta, ringröta, i veden och den växer nästan uteslutande på stammen av levande, gammal tall, ofta högt upp vid sår eller grenärr.

Fruktkroppar visar sig först på tallar som är cirka 100–150 år eller äldre och vanligast uppträder svampen på träd som är över 150 år så man måste spara gammal tall som ”evighetsträd”.

Ståtliga tallar som dessa kanske kan locka till sig den sällsynta och rödlistade reliktbocken som genom att sitta under en barkflaga och slå ryggen mot den, alstrar ett typiskt smattrande ljud.

Reliktbocken är en sällsynt skalbagge som lägger sina ägg i barken på gamla, solbelysta tallar.

Kanske är dessa hål i tallbarken gjorda av den sällsynta reliktbocken, en art som finns i så gott som hela landet, och med en utbredning från Blekinge till Lule lappmark men antalet lokaler i Sverige uppskattas till bara omkring femhundra.

Det stora hotet mot arten reliktbock består i att gles tallskog med senvuxna tallar blivit mycket ovanlig och några nya miljöer skapas knappast med det moderna skogsbruket.

Gamla tallar, där man misstänker att arten fortlever, måste friställas för att efterlikna den glesa skog som reliktbocken trivs i och för att trygga kontinuiteten av passande träd bör man spara enstaka tallar i helt öppet läge som kan stå kvar under flera sekler.

Det bör göras vid sjöstränder eller ute på myrholmar, eftersom tallar som sparas på hyggen inte lämpar sig som yngelplatser för arten.

Mo härads kompani, soldattorp nummer 77, Stora Löffällan 1:19

226. Soldattorp nr 77 S. Löffällan 1:19, sist boende K A Jarl, Karl Alfred Johannesson Jarl.

Ett soldattorp, även kallat knekttorp eller soldatboställe är i Sverige och Finland ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat.

Fram tills den allmänna värnplikten infördes fullt ut 1901 var Sverige indelat i rotar, där bönderna skulle hålla med en soldat. Soldaten fick tillgång till ett torp att bo på och bruka. När soldaten blev inkallad var det hustrun som fick det otacksamma jobbet att ta hand om allt där hemma. Hela tiden i ovisshet om han skulle komma tillbaka.

De flesta soldattorpen är idag borta, eller helt ombyggda. Mo härads kompani, eller överstelöjtnantens kompani som det kallades under långa tider hade 138 rotar. Torpet här på Hässlehultshöjden hörde till rote nummer 77, Hultsgärde och är ett av de få som fortfarande är fint bevarat. Både Hässlehultshöjden och stora delar av byn Hultsgärde avfolkades när Skillingaryds skjutfält byggdes ut och marken löstes in av staten.

Jönköpings regemente ledde sina traditioner tillbaka till 1623, då det blev roterat i Jönköpings län. När Karl XI: s indelningsverk inrättades på 1680-talet, blev regementet fastare förankrat i länet. De åtta kompanierna blev förlagda, med sina rotar i olika härader och fick namn efter dem.

Undantagen var de tre kompanier för vilka regementsofficerare stod som nominella chefer. Kompaniet som hade sina rotar i Mo härad kallades därför länge för Överstelöjtnantens kompani. Varje rote av gårdar underhöll en soldat som här hade sitt torp och sitt lilla jordbruk. Soldaten gifte sig i allmänhet, och han tillsammans med sin familj anpassade sig efter det omgivande samhället.

Han och hans soldatkamrater talade samma språk som de övriga sockenborna och blev stadgade och aktade karlar samt nära förbundna med sina husbönder och de andra bönderna i byalaget. Karl XI: s nya regementsrullor indelade med andra ord landet i ett nytt system av ”kamerala” enheter, vilka skulle sätta upp var sin krigsman.

Dessa enheter kallades rusthåll och rotar, rusthållet för rytteriet, rotarna för infanteriet och större delen av flottan. Till grund för rusthållindelningen lades beloppet av en gårds räntor till kronan och systemet byggde på efterskänkandet av dessa räntor mot att gården höll ryttare och häst i vissa fall båtsman med torp, lön och kläder. Till rusthåll utsågs i allmänhet större gårdar.

Soldaten Karl Axel Jarl, rote Nr 77, Hultsgärde, var den siste av en lång rad av knektar i och kring Skillingaryd. Soldattorpens epok i Sverige kom att vara i 220 år, från år 1682 till år 1901.

I dessa torp bodde samtidigt i genomsnitt 30 000 soldater.

Med en normal tjänstetid av drygt 30 år blev det sju generationer indelta, det vill säga, betydligt över 200 000 man.

Inberäknat de indelta soldaternas familjer kan antalet människor som levat inom soldattorpens väggar uppskattas till över en miljon svenskar och hur många av oss kan inte idag, med stolthet, konstatera att vi har indelta soldatfamiljer i våra släkter, inte bara i en utan oftast i fler generationer.

Mo härads kompani, soldattorp nummer 77, Stora Löffällan 1:19 i Tofteryds socken

226. Soldattorp nr 77 S. Löffällan 1:19, sist boende K A Jarl, Karl Alfred Johannesson Jarl.

Ett soldattorp, även kallat knekttorp eller soldatboställe är i Sverige och Finland ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat.

Tofterydsbygden består av småbruten höglandsterräng med två stråk av höjdbebyggelse på sidorna av den plana, skogbeväxta Lagandalen där floden Lagan strömmar söderut till Laholmsbukten.

Ungefär 410 fornlämningar är kända inom området och dessa består bland annat av tre hällkistor som är från stenåldern och ett 30-tal gravrösen från bronsåldern.

Flertalet ligger inom 20 gravfält från äldre järnåldern, dominerade av stenkretsar och resta stenar medan lämningar från yngre järnåldern saknas.

Tofteryds kyrka är av sten med torn och byggdes under åren 1833–1835 med användande av den föregående romanska kyrkans norra mur, och ett krucifix från 1400-talet samt en skulpterad romansk dopfunt från cirka år 1200 har bevarats.

Ortnamnet Tofteryd har sin äldsta kända härledning från år 1290 då som ”Toptryth”, övertaget från kyrkbyn, detta namn innehåller ”toft” för ”tomt” och ”ryd” för ”röjning”, det vill säga, ”öppen plats”.

Den lilla metallskylten säger, Mo härads kompani, soldattorp nummer 77, Stora Löffällan 1:19

226. Soldattorp nr 77 S. Löffällan 1:19, sist boende K A Jarl, som är Karl Alfred Johannesson Jarl.

Ett soldattorp, även kallat knekttorp eller soldatboställe är i Sverige och Finland ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat.

Ett par hundra meter längre österut från det gamla soldattorpet, ut emot Fastorpsvägen, låg det gamla soldattorpet med nummer 77, idag bara ihågkommit tack vare den lilla skylten, ety i terrängen går intet att skönja.

Skylten berättar följande,

Mo härads soldattorp nr 77, gamla torpet 1695-1838, vilket föranleder mig att datera byggåret för det nya torpet till tiden runt år 1838.

Namnen på de indelta soldater som bott och verkat i eller kring Soldattorp nr 77 Stora Lövfällan, åren 1686-1927, det vill säga under 341 år, kommer här nedan, dock kan man undra var de två första indelta soldaterna Sven Svensson åren 1686-1692 samt Jöns Larsson åren 1693-1695 bodde för då fanns det uppenbarligen inget soldattorp på platsen. Jöns Larsson var den förste att flytta in i det första soldattorpet år 1695 och verkade här i ungefär 2 år.

1686-1692 Sven Svensson

1693-1697 Jöns Larsson

1697-1709 Gabriel Larsson

1709-1711 Jöns Davidsson

1714-1717 Gabriel Larsson

1717 Sven Svensson

1717-1719 Isac Olsson

1719-1721 Jöns Larsson

1721-1739 Gudmund Bengtsson

1740-1785 Lars Frisk

1785-1807 Anders Skog

1808-1838 Anders Dolk

1838-1856 Nils Petter Jonsson Fag

1856-1885 Carl Gustaf Jonasson Fag

1886-1890 Frans Johan Johannesson Blad

1890-1927 Karl Alfred Johannesson Jarl

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *