Skillingaryds skjutfält – Viltvattnet och Hässlehultshöjden

Skillingaryds skjutfält – Viltvattnet och Hässlehultshöjden, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder från platser öster om Boglös samt högt ovanför Skillingaryds samhälle, fordom fulla av liv, nu öde övningsplatser för militärer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av februari anno 2017.

Ljungheden är här fotograferad i ett härligt februariljus och sedd utmed General Sparres väg ner emot Östra lägret i väster.

Det är verkligen ofta, för att inte säga alltid, som jag hittar ny och spännande biologisk mångfald inom Skillingaryds skjutfält och att området dessutom är fullt av gammal kulturhistoria med allt från gamla bunkrar och värn till rester av torp, gårdar och backstugor gör att man befinner sig i ett jättelikt uteklassrum där man kan lära sig kunskaper inom, snart sagt, alla ämnesområden.

Apropå General Sparre och Sparrevägen, här gömmer sig personen Ulf Lars Carlsson Sparre bakom namnet på denna väg.

Han föddes den 10 februari år 1864 i Göteborg och avled den 7 juli år 1947, och var en svensk friherre och generallöjtnant.

Han var son till överdirektören Carl Henrik Ulfsson Sparre, som levde under åren 1832-1873, och Emilie Henrietta Antoinetta Rudolfina Cederström, som levde under åren 1832-1926.

Ulf Lars Carlsson Sparre var brorson till landshövdingen Knut Sparre och kusin till generallöjtnanten Carl Sparre och var gift från år 1890 gift med Dagmar Sandströmer.

Sparre blev underlöjtnant vid Svea artilleriregemente år 1882, var lärare vid krigshögskolan år 1900 och åren 1902-1906, artilleribefälhavare i Boden åren 1907-1910 samt överste och chef för Upplands artilleriregemente från år 1913.

Han var från år 1919 generalmajor, generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet samt blev generallöjtnant år 1926 och fick avsked från armén år 1929.

Ulf Lars Carlsson Sparre gjorde betydande insatser för höjandet av skjutskickligheten inom artilleriet.

Det är till min stora glädje äntligen så att den stora mängd med tallar som sakta har vuxit in på ljungheden under årens lopp nu håller på att avverkas och åter göra ljungheden till ljunghed igen.

Tallarna på ljungheden växer fort vilket man kan se på årsringarnas tjocklek och denna tall är bara cirka 10 år gammal.

Näringsvärdet i marken verkar vara gott, boniteten är hög om man ska använda skogsbrukstermer.

Bonitet är ett skogligt uttryck för ståndortens, det vill säga, växtplatsens, bördighet eller naturgivna förmåga att producera virke.

Boniteten påverkas i första hand av geografiskt läge, klimat, geologi, jordmån, fuktighetsförhållanden, exposition och naturligtvis trädart.

Måttet på boniteten är vanligen ett idealt skogsbestånds virkesproduktion under en viss växttid, uttryckt i skogskubikmeter per hektar och år.

I Sverige har Tor Jonsons boniteringsschema, som lanserades 1914, använts fram till i början av 1980-talet och detta innehöll åtta olika bonitetsklasser, där klass I var den bästa klassen och VIII den sämsta.

Numera används allmänt ”Skogshögskolans boniteringssystem”, vari boniteten uttrycker medeltillväxten när den kulminerar för ett tänkt idealt bestånd av en viss trädart.

Först bestäms ett ståndortsindex som uttrycker den övre höjden i beståndet vid totalåldern 100 år och detta sker med hjälp av endera trädens höjd och ålder eller ståndortsegenskaperna.

Därefter beräknas boniteten i skogskubikmeter per hektar och år med tabeller eller funktioner.

Bonitet användes tidigare även inom jordbruket som mått på markens avkastningsförmåga men numera används termen bördighet.

Vid det gamla anrika, men numera försvunna, regnskyddet eller läktaren sker också en snabb igenväxning och en siktröjning skulle vara på sin plats även här.

Vid ett första påseende kan man undra vem som gjort detta vackra konstverk men sedan inser man att för björken är detta liktydigt med en dödsdom, det är nämligen björksplintborrens larver som gnagt dessa ”vackra” mönster.

Den kallas ibland lite skämtsamt för ”kulsprutebagge”, just för sina ”kulsprutekärveliknande” flyg- och lufthål som syns väl på de angripna björkarnas svartvita stammar.

Björksplintborren, ”Scolytus ratzeburgi”, anlägger sina gångsystem under barken på döda eller döende medelålders och äldre björkar under juni och juli då arten flyger just för att angripa och anlägga dessa gångsystem.

I den med träets fibrer orienterade modergången lägger honan upp till ett 100-tal ägg och larverna äter sig sedan oftast vinkelrätt ut i något slingrande gångar som delvis är nedskurna i splintveden, observera att detta är en redan död och liggande björk varvid modergången ses horisontellt.

Björksplintborren övervintrar som larv och förpuppar sig sedan på försommaren och de nykläckta skalbaggarna äter sig ut genom cirkelrunda så kallade flyghål och söker upp fina levande kvistar på vilka de näringsgnager.

Larverna lever, för övrigt, i både glasbjörk samt vårtbjörk och björkar som lider av vattenbrist, syrebrist eller annan stress som till exempel kalätning av insekter löper större risk att angripas och dödas.

Arten gynnas säkert av varm väderlek under kläckningen och flygperioden precis som var fallet i år.

Björksplintborren är allmän i hela landet och dödar björkar dock sällan i större antal.

Vasabäcken som bland annat hämtar sitt vatten från Boglösasjön och Rödemossen innehöll fordom stora mänger flodkräfta, idag ett minne blott.

Vasabäckens vatten rinner nedströms ihop med Movadsbäckens vatten och bildar en både bred och djup bäckfåra som sedan rinner genom Östersjön eller Hässlehultsgölen som den också heter.

Ytterligare långt senare mynnar vattnet ut i Lillån vid Mölleforsdammen och avslutningsvis i Lagan norr om Klevshult.

Strömstaren är en frekvent vintergäst i vattensystemet vilket tyder på god tillgång på vattenlevande insekter såsom husmaskar.

Husmask är en larv av arter inom insektsordningen nattsländor som av till exempel sandkorn, småsten, snäckskal och växtbitar bygger ett skyddande hölje vilket är öppet i båda ändar kring bakkroppen.

Larverna till flertalet nattsländearter i Sverige bygger sådana larvrör, och varje art föredrar en viss typ av material, som sammanfogas med silke.

Nattsländor, braxenflugor, laxmyggor, ”Trichoptera”, är en ordning insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 7 000 arter, varav 220 i Sverige.

Mundelarna är bitande men starkt reducerade, de vuxna intar sällan någon föda, och de flesta flyger om natten och dras ofta till ljuskällor medan en del är dagflygare och dansar i svärmar över vatten.

Förvandlingen är fullständig och äggen läggs i vatten eller på blad och grenar, från vilka larverna faller ned i vattnet.

Nästan alla arters larver lever i sött eller bräckt vatten och de har spinnkörtlar och är av två typer.

Den ena larvtypen lever i ett borör som är öppet i båda ändar, ofta artspecifikt till utseendet och tillverkat av hopspunna växtdelar, snäckskal eller gruskorn, dessa så kallade husmaskar är växtätare.

Den andra larvtypen är fritt kringkrypande och äter växter eller smådjur eller spinner fångstnät i strömmande vatten och lever av däri uppfångat material.

Vissa arter påverkas av vattenföroreningar och spinner då nät med oregelbundna maskor, vilket kan användas som biologisk indikator.

Förpuppningen sker i boröret eller i särskilda pupphus, larverna och periodvis även puppor och sländor är viktig fiskföda, och många nattsländor är modeller för sportfiskares så kallade flugor.

Bilden visar Rödemossens södra del, från söder mot norr, och vattnet tillhör förra bildens Vasabäcken.

Detta berömda järnåldersgravfält ligger utmed Via Morena och är omskrivet i flera inventeringar och faktatexter.

Ett av de typiska särdragen för järnålderns gravfält är att det finns så många olika sorters gravar, och järnåldern omfattar cirka 1500 år, från 500 före Kristus. till cirka 1050 efter Kristus.

Den äldre järnåldern pågick mellan 500 före Kristus till 500 efter Kristus och under den tidigaste järnåldern var man påverkad av bronsåldern för placeringen och sättet att bygga graven på stora stenar.

Förebilden var bronsålderns rösegravar men gravarna var plattare och är vad arkeologerna skulle kalla en stensättning.

En bit in i den äldre järnåldern började de första gravfälten ta form och dessa kunde bli stora och innehålla stensättningar av många former.

Förutom den vanliga runda stensättningen förekom kvadratisk, rektangulär och trekantig stensättning.

Gravarna var vanligtvis nu lite mindre och inte längre placerade på höga höjder och en ytterligare variation var den resta stenen.

Den verkar ha fungerat som en könsmarkering, en rest sten för en man och en stor rund mittsten för en kvinna, dessutom finns en svårtydd gravvariant som brukar kallas domarring och den består av ett antal resta stenar som bildar en cirkel, ofta finns det dessutom en mittsten.

Sammanlagt kunde den bestå av mellan 5–10 resta stenar men vilken funktion eller betydelse den har haft är oklart.

Den yngre järnåldern pågick mellan 500 efter Kristus till 1050 efter Kristus och den runda stensättningen fortsatte att vara den vanligaste formen men fick en mer kullig form än under den äldre järnåldern.

Det gör att gravarna är lite lättare att urskilja i terrängen om de kommer från yngre järnålder.

Den kvadratiska och den trekantiga stensättningen används inte längre och den rektangulära är sällsynt men en ny variant är treudden som är en stensättning formad som en trekant med insvängda sidor.

Ytterligare en stensättning är skeppssättningen med stenar formade som ett skepp och det är kanske framförallt under en period på 600-talet och 700-talet efter Kristus som denna är vanlig.

Den dominerande teorin är att det var ett sätt att visa hur mäktig och betydelsefull man var.

Vid begravningen brändes de flesta, man staplade ved till ett gravbål och den avlidne lades påklädd på bålet.

Med på bålet följde personliga tillhörigheter som vapen, smycken, kläder, mat och ibland något husdjur.

Om den döde var en kvinna finns det ofta smycken i graven och de vanligaste är glaspärlor och dräktnålar och/eller knappar, män hade oftare vapen och sköldar.

Merparten av skölden var gjord av läder så den hade brunnit upp och det som fanns kvar var sköldbucklor som var avsedda dels som prydnad och dels som skydd mot svärdshugg.

När bålet brunnit ner samlades aska, brända ben och brända gravgåvor ihop och lades i en ask, vanligtvis äldre järnålder, eller en speciell gravurna, vanligtvis yngre järnålder, över den byggdes det sedan en stensättning.

Under den yngre järnåldern hittar man gärna lyxartiklar som glas och liknande föremål som var importerade från romarriket och en sak som hjälper till att tidsbestämma gravarna är att järnålderns människor hade känsla för mode.

Om man kan få fram vilken typ av till exempel dräktnål som finns i graven kan man också säga inom en period på cirka 50–100 år när människan är begravd.

Den arabiske resenären Ibn Fadlan utbytte tankar med en viking via tolk om sina respektive begravningsseder.

Vikingens kommentar var att, ”Ni araber är verkligen märkliga! Ni tar den människa ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till Paradiset!”.

När kristendomen så småningom kom blev det viktigt att begrava de nyfrälsta obrända eftersom det var svårt att förstå hur de annars skulle kunna återuppstå.

Återuppståndelsen var något de tidiga missionärerna poängterade och under perioden 900-1100 efter Kristus är gravfälten därför blandade mellan skelettgravar och brandgravar.

Våra tiders kyrkogårdar införs under vanligtvis 1100-talet.

Till vänster på bilden bakom den stora bautastenen står en liten torpskylt som markerar platsen för Myrebo.

Torpskylten säger 169 1.35 Myrebo.

Nummer: 169

Koordinat: 57,26,29 N 14,9,1 Ö

By: Fastorp

169. Myrebo, Studstorp Fastorp 1:4

Sist boende: Sven Johannesson.

Alldeles sydost om Boglösasjön och innehållande sjöns vatten ligger det i folkmun kallade Viltvattnet. Detta flöde av vatten rinner efter att ha stoppat upp en stund i Viltvattnet ut i Holmabäcken för att ytterligare senare bilda Vasabäcken.

Viltvattnet är en biologisk mångfaldspärla som blev resultatet av den stora branden på Skillingaryds skjutfält torrsommaren år 1975, då en fördämning skapades på platsen för att säkra tillgången på vatten vid en eventuell ny storbrand i framtiden.

Sångsvansparet, ”Cygnus cygnus”, är tidigt framme på häckningsplatsen vid Viltvattnet varje år, så även i år 2017.

Sångsvan, Finlands nationalfågel, är en mycket stor vit andfågel som tillsammans med arterna knölsvan, ”Cygnus olor” och mindre sångsvan, ”Cygnus columbianus”, är de enda häckande svanarna i Palearktis.

Den palearktiska regionen eller Palearktis är en av de åtta djurgeografiska regioner som jorden delas upp i och omfattar Europa, Asien norr om Himalaya, norra Afrika, samt de norra och centrala delarna av Arabiska halvön.

De igenväxande jordbruksmarkerna vid Mellersta Boglös i trakterna av Viltvattnet och Boglösasjön är rik på död ved vilket är en viktig förutsättning för biologisk mångfald.

Det är verkligen sorgligt att se hur granskogen sakta men säkert slukar de fordom öppna och vackra markerna kring Mellersta Boglös, alldeles sydost om Boglösasjön och Viltvattnet.

En cykelsadel eller en björkticka, likheten är slående, både till färg och till form.

Bildens björkticka, ”Piptoporus betulinus”, är en svampart i familjen ”Fomitopsidaceae”, och växer på döda och försvagade björkar.

Björktickan är vanlig på stammar av björk i hela Sverige, och orsakar en kraftig röta.

Filtlavar, i släktet ”Peltigera”, är lavar med bladlik, mer eller mindre utbredd bål som har breda, runda lober och åsar eller ådror på undersidan, där det också finns små rotlika bildningar, rhiziner.

Fruktkropparna sitter på ovansidan och i spetsen av loberna och i bålen ingår en grönalg eller en cyanobakterie, ibland båda, som hos arten torsklav, ”Peltigera aphthosa”.

Släktet, som är artrikt och förekommer över en stor del av jorden, omfattar i Sverige cirka 20 arter, däribland bildens filtlav, ”Peltigera canina”, styverlav, ”Peltigera didactyla”, torsklav, ”Peltigera aphthosa”, trevarlav, ”Peltigera polydactylon”, och åderlav, ”Peltigera venosa”.

Arten filtlav har vidsträckt utbredning och är allmän i hela Sverige, den är storvuxen, och dess bål kan bli flera decimeter i diameter med upptill 5 centimeter breda lober.

Bålens ovansida är grå till brun och filthårig, medan undersidan är ljus med tydliga ådror och arten växer på marken, särskilt i skuggiga lägen.

Filtlav har använts inom folkmedicinen mot sjukdomen rabies.

Klassisk rabies förekommer inte i Sverige idag men det finns en risk att det förs in med smittade vilda eller tama djur från andra länder.

Rabies påverkar centrala nervsystemet och ger beteendeförändringar och är en dödlig sjukdom som kan drabba alla varmblodiga däggdjur men vacciner finns för både djur och människa.

På marken i sumpbjörkskogen vid Mellersta Boglös växer stora vackra och mjuka kuddar med björnmossa, ”Polytrichum commune”.

Björnmossor är ett släkte bladmossor där alla ingående arter har ett upprättartat, akrokarpt, växtsätt och mossbladen är barrliknande.

Några av arterna är mycket vanliga i svensk natur och i nästan alla typer av skogar hittar man stor björnmossa på fuktig mark.

På hedmarker och längs grusiga vägrenar växer ofta enbjörnmossa och på myrar hittar man ibland myrbjörnmossa.

Skogsbjörnmossa räknades tidigare till släktet ”Polytrichum” men har överförts till släktet ”Polytrichastrum”.

Flitiga och arbetsamma händer och förvärkta ryggar har under långa tider förvandlat markerna runt Mellersta Boglös till en plats där människor kunde finna sin utkomst i det gamla bondesamhället.

Idag tar skogen tillbaka vad människor format med blod, svett och tårar, endast tystnad och naturens egna ljud låter på platsen.

En armé av små granar vandrar in på markerna kring Mellersta Boglös, och om ett antal år är dessa granar stora och en mörk granskog råder då på platsen för det gamla jordbruket i Mellersta Boglös.

På en äldre björk vid Mellersta Boglös växter denna svamp av arten björkmussling, ”Lenzites betulina”.

Den gamla rännesbron vid Mellersta Boglös saknar sin ladugård, sina brukare och sina betesdjur, allt är numera bara allt mer blekna minnen hos de äldre.

Numera knappt synbara rester av den gamla ladugårdens betongfundament vid Mellersta Boglös på Skillingaryds skjutfält.

En mycket färggrann klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, växer på en gran vid Mellersta Boglös på Skillingaryds skjutfält.

I förgrunden, till synes mellan de två stora granarna vid Mellersta Boglös står en hagtorn av, just vid besökstillfället okänd art, och väntar på sommarens blomning och frösättning.

Hagtornar, är ett släkte som på latin heter ”Crataegus”, på svenska rosväxter som växer på norra halvklotet med uppgivet artantal från knappt 200 till mer än 1 000.

Detta beror på att man ibland räknar och ibland inte räknar underarter, former och småarter som arter.

Släktet är ytterst mångformigt och hybridisering inom släktet är vanlig, och apomiktisk småartsbildning förekommer normalt.

Hagtornar omfattar träd och buskar med torniga grenar och fjädernerviga blad som är parflikiga eller bara tandade och stora och blommorna är vita eller ibland rödaktiga och sitter i flocklika samlingar.

Frukten är en skenfrukt av typen äppelfrukt, det vill säga ett inre fröhus omges av en köttigt uppsvälld blombotten.

Frukterna är mjöliga och nästan smaklösa och de sitter ofta kvar långt in på vintern och äts gärna av fåglar, som därmed bidrar till spridningen.

I Sverige växer arterna rundhagtorn, ”Crataegus laevigata”, och trubbhagtorn, ”Crataegus monogyna” samt korallhagtorn, ”Crataegus rhipidophylla var. lindmanii” och spetshagtorn, ”Crataegus rhipidophylla var. rhipidophylla”, alla med olika form på blad samt frukt och de hybridiserar lätt med varandra och bildar mellanformer.

Hagtornar odlas huvudsakligen som häckväxter och som fristående prydnadsträd och hos oss i Sverige är rundhagtorn och trubbhagtorn vanliga.

Hagtorn kan förökas med frösådd men fröna gror först andra året efter sådden.

När den gamla kopparskylten sattes på plats i slutet av 1950-talet av ABF i Skillingaryd var fortfarande platsen Mellersta Boglös en öppen och rik jordbruksbygd, dock ägd av militärer och på väg att glömmas bort.

Den lilla kopparskylten på platsen säger 150 1:4 Boglös. M.

Nummer: 150

Koordinat: 57,27,38 N 14,8,35 Ö

By: Boglös

150. Södergården Boglös 1:4