Natur

Skulpturer i sanden

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har promenerat på stranden i Långasand.

Skulpturer i sanden, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om de mest skiftande kunskaper och infallsvinklar som kan dölja sig i en vackert formad sandhög.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den tredje juliveckan ökensommaren anno 2018.

En vacker nyponinstallation i den färglösa sanden ger en stark lyskraft, nästan som en liten lampa.

Nypon är för övrigt en falsk frukt, skenfrukt, hos rosor och den består av den köttiga, ihåliga och urnlika blombottnen, som omsluter de egentliga frukterna, vilka är nötter.

Nypon är rika på A- och C-vitamin och används torkade till bland annat nyponsoppa sedan nötterna tagits bort.

Man använder då särskilt nyponen av bildens vresros, nyponros eller stenros och delar av pistillerna använde vi i barndomen som klipulver.

Blad, ett av de grundorgan som finns hos fanerogamer och ormbunksväxter.

Bladets yttersta cellskikt kallas epidermis och det består till största delen av celler som är sammanfogade utan mellanrum och i allmänhet saknar kloroplaster.

Här och där finns dock ett par celler med avvikande utseende, slutceller, och mellan de två slutcellerna finns en springa, en klyvöppning, genom vilken gaser i bladets inre står i direkt förbindelse med ytterluften.

Klyvöppningar finns på bladens översida, på deras undersida eller på båda sidorna och genom dem diffunderar koldioxid, som är nödvändig för koldioxidassimilationen, in i bladet, och syrgas och vattenånga diffunderar ut.

Epidermiscellernas yttre, mot ytterluften vända cellvägg är överdragen av en kutikula, ett skyddsskikt av kutin, och utanpå denna ofta ett lager av vax, ofta finns det också hår, trikomer, på epidermiscellernas yttersida.

Den klorofyllhaltiga vävnad som i de flesta fall uppfyller bladets inre kallas mesofyll och detta mesofyll genomdras av ledningssträngar, så kallade bladnerver, med xylem och floem.

Genom xylemet tillförs bladcellerna vatten och oorganiska näringsämnen från rötterna, medan floemets funktion är att föra bort de vid koldioxidassimilationen, det vill säga fotosyntesen, bildade organiska ämnena.

Hos så kallade C4-växter finns runt varje större ledningssträng en strängskida bestående av celler innehållande speciella kloroplaster, vilkas funktion skiljer sig från övriga kloroplasters.

Exempelvis gräsblad och barr tillväxer genom celldelningar vid basen, och klyvöppningar och andra strukturer blir därför ordnade i regelbundna rader.

I många blad är mesofyllet uppdelat i palissadvävnad, palissadparenkym,, med långsträckta celler anordnade vinkelrätt mot bladytan, och svampvävnad, svampparenkym, med mindre långsträckta celler och mellan mesofyllcellerna finns hålrum, så kallade intercellularer, som hänger samman genom hela bladet och, via klyvöppningarna, med ytterluften.

Klorofyll är gröna föreningar som deltar i fotosyntesen hos växter och alger samt hos cyanobakterier och andra fotosyntetiserande bakterier men det finns flera olika former av klorofyll, men alla har en gemensam struktur, det vill säga en porfyrinring med en magnesiumjon i mitten.

Skillnaderna mellan de olika formerna ligger huvudsakligen i substituenter, det vill säga atomerna, på porfyrinringen.

Alla organismer som utvecklar syrgas genom fotosyntesen innehåller klorofyll a men växter innehåller dessutom klorofyll b.

Klorofyll c och d förekommer i en del alggrupper, medan de fotosyntetiserande bakterier som inte utvecklar syrgas har speciella klorofylltyper som är olika för olika grupper.

I växter utgör en dimer av klorofyll a det speciella par som ingår i reaktionscentra i både fotosystem I och fotosystem II.

En dimer är en molekyl som består av två likadana enheter och många proteiner i biologiska system är dimerer, och består alltså av två delproteiner som sitter ihop, en Dna-molekyl kan också betraktas som en dimer, med sina två vridna strängar som sitter ihop.

Hos växter samlar klorofyll a upp ljusenergi och avger elektroner i fotosyntesens primärreaktion medan klorofyll b samlar upp ljusenergi som avges till klorofyll a.

Spindlar är en grupp djur med åtta ben som kan spinna trådar och som ofta har åtta ögon, deras kropp består av en framkropp och bakkropp som sitter ihop med ett mycket smalt och kort skaft.

På undersidan av bakkroppen har de spinnvårtor och där spinner de spindeltråd av en vätska som de pressar ut.

Tråden är elastisk och hållbar och somliga spindlar använder tråden till att tillverka nät, där de fångar sitt byte.

Annars används tråden när spindeln ska flytta sig i luften, spindlar kan nämligen inte flyga, och till små säckar för spindelns ägg.

De flesta spindlar lever ensamma och förlamar sitt byte med giftiga bett, några få spindlar kan vara farliga för människan men i Sverige finns inga av dessa arter.

Spindlar är en ordning med cirka 40 000 arter och i Sverige finns cirka 700 olika spindelarter.

Spindlarna är närmast släkt med kvalster som till exempel fästingar och skorpioner, tillsammans bildar de gruppen spindeldjur som ingår bland leddjuren.

Myxomatos eller kaninpest är en mycket smittsam sjukdom hos vilda och tama kaniner, men inte hos andra gnagare eller hardjur, som orsakas av myxomavirus, ett virus i familjen poxvirus.

Detta virus förekommer naturligt hos bomullssvanskaniner i Sydamerika, hos vilka det orsakar en harmlös infektion men vid införsel till Australien och Europa, i Sverige till Skåne och Gotland, orsakade det en farsot som kraftigt minskade antalet vildkaniner.

Efter en tid utvecklades en balans mellan mindre sjukdomsframkallande virus och mer motståndskraftiga kaniner men fortfarande ses dock vissa år massutbrott bland vilda kaniner.

Sjukdomen yttrar sig vanligen i inflammation i ögonen och i huden vid framför allt mun och könsöppning och sjukdomen leder inte sällan till döden.

För tamkaniner finns ett vaccin tillgängligt.

Hudcancer, grupp vanliga cancerformer som förekommer betydligt oftare hos ljushyade personer än hos mörkhyade, på grund av att de ljushyade lättare får skador av solstrålningen, sådana skador ökar i varierande grad risken för samtliga former av hudcancer.

Cancerfonden och Statens strålskyddsinstitut driver under sommarhalvåret kampanjen Sola sakta, som bland annat inriktas på att få föräldrar att skydda barnens ömtåliga hud.

Basalcellscancer eller basaliom är den vanligaste formen av hudcancer och det är även en av de vanligaste cancerformerna totalt sett.

Årligen får omkring 40 000 personer i Sverige basalcellscancer och basalcellscancer uppstår oftast på hudytor som utsätts mycket för sol, till exempel ansiktet, bröstkorgen och ryggen.

Tumören metastaserar praktiskt taget aldrig, det vill säga, den sprider sig inte till andra vävnader och därför är behandlingsresultaten goda, förutsatt att tumören inte under lång tid fått växa och förstöra normala vävnader.

Skivepitelcancer diagnostiseras i Sverige hos omkring 4 200 personer årligen och siffran visar stadig ökning sedan många år, vilket troligtvis beror på ökad exposition för ultraviolett strålning från solen och solarier.

Personer som under lång tid behandlas med immunhämmande läkemedel, till exempel efter transplantation, har ökad risk att få skivepitelcancer i huden.

Cancern ser vanligen ut som en skrovlig fjällande knuta, ibland som ett sår som inte läker. Liksom basalcellscancer sitter skivepitelcancer ofta i ansiktet, andra vanliga platser är öronen och händerna.

Skivepitelcancer behandlas med kirurgi eller strålning eller en kombination av båda och i de flesta fall kan tumören bekämpas framgångsrikt.

Bowens sjukdom är en speciell form av skivepitelcancer utan spridningstendens och utan samband med solstrålning.

Malignt melanom är den mest elakartade hudcancerformen och år 2011 fick drygt 3 300 personer diagnosen i Sverige.

Siffran ökar markant sedan många år tillbaka och den förekommer i alla åldrar, men är mycket sällsynt hos barn.

Det finns ett starkt samband mellan ultraviolett strålning och malignt melanom.

De flesta melanom börjar i en befintlig pigmentnevus eller födelsemärke, särskilt de som har oregelbunden kant och oregelbunden pigmentering samt är större än 5 millimeter i diameter, så kallad dysplastiska nevi har benägenhet att omvandlas till melanom.

Alla bruna pigmentfläckar som ändrar storlek eller utseende kräver läkarbedömning.

Melanom förekommer i mindre utsträckning även på andra ställen där det finns pigmentceller, nämligen i slemhinnor och i ögonen.

Omkring 5 % av melanomen diagnostiseras hos personer i släkter där dysplastiska nevi förekommer i kombination med ett arvsanlag som ökar risken för melanom och dessa släktmedlemmar rekommenderas regelbundna läkarkontroller och förebyggande bortoperation av nevi.

Det årliga antalet dödsfall i malignt melanom har bara visat en långsam ökning, trots den markanta ökningen av antalet diagnoser.

Prognosen för dem som får diagnosen malignt melanom har alltså successivt förbättrats och detta beror troligtvis på att fler tumörer upptäcks i ett tidigt, botbart skede, därför att fler går till läkare för att få sina hudförändringar undersökta.

Ett malignt melanom opereras bort, för att det inte ska sprida sig till andra delar av kroppen och operationen görs oftast med lokalbedövning och man kan lämna sjukhuset samma dag.

Ofta är det tillräckligt att ta bort tumören men om melanomet har spridit sig behandlas detta ibland med cellhämmare och ibland används även strålbehandling.

Sjöjungfrur är ett övernaturligt väsen som sedan medeltiden framför allt hört hemma i sjömansfolkloren och i övrig svensk folktro motsvaras av sjörået.

Sjöjungfrun med fiskstjärt kan visserligen följas tillbaka till antika främreorientaliska föreställningar men har i modern tid främst gynnats av H.C. Andersens saga.

Sjörå, sjöfru eller havsfru är den svenska folktrons motsvarighet i skärgård och öppet hav till inlandsvattendragens väsen Näcken.

Sjörået är särskilt förknippat med fiskarnas yrkesliv, och att hålla sig väl med sjörået kunde vara en säkerhetsåtgärd för goda fångster och medföra hennes varningar inför dåligt väder.

Sjörået är ett internationellt begrepp och bland sjöråsägnerna märks vantesägnen.

Vantesägnen, en berättelse om en fiskare som ger en vante eller till exempel en strumpa åt ett sjörå och som tack för detta får tur med fisket och varnas av henne vid annalkande oväder.

Sägnen berättas i kusttrakter i hela Norden och återgavs vid 1500-talets mitt av Olaus Magnus.

Sjöjungfru eller havsfru är i folktron en rådare eller ett rå, ett kvinnligt naturväsen som tros råda över vattnets krafter.

Hon tänktes som en vacker och erotiskt tilltalande kvinna med fiskstjärt som förr lockade sjömän i fördärvet med sin vackra sång och hon lockade även ner männen i vattnet och dödade dem.

Ursprungligen ansågs dessa väsen ha en kvinnas huvud och byst och en fågels kropp, sirener, med tiden ändrades bilden till ett väsen bestående av hälften kvinna, hälften fisk.

De som sa sig ha sett sjöjungfrur, hade troligtvis sett manater och tagit miste.

Manater, ”Trichechidae”, är en familj sirendjur med tre arter, alla i släktet ”Trichechus”, amazonmanat, ”Trichechus inunguis”, i Amazonas, lamantin, ”Trichechus manatus”, från Florida till östra Brasilien och senegalmanat, ”Trichechus senegalensis”, i västra Afrika från Senegal till Angola.

Manater lever vid kuster och i nedre delen av större floder och de skiljer sig från dugong genom att de har en rundad, inte rak eller insvängd, stjärtfena.

Dessutom förekommer samma typ av kontinuerlig tandväxling som hos elefanter, vilket inte är fallet hos dugong.

Dugong är ett däggdjur som lever längs kusterna av Indiska oceanen, Madagaskar, östra Afrika och norra Australien och är den enda nu levande arten i sitt släkte och även i familjen dugonger, tillsammans med manater bildar den ordningen sirendjur.

Sfinxen är ett sagodjur som förekommer i sagor från bland annat Egypten och Grekland och är ett lejon med människohuvud.

I den grekiska sagan om Oidipus var sfinxen ett odjur som terroriserade staden Thebe och dödade alla som inte kunde lösa en gåta den ställde.

Oidipus löste gåtan, och då störtade sfinxen sig ut från en klippa.

Pyramidkomplexet i Giza i Egypten vaktas av en kolossalsfinx, som bär farao Chefrens anletsdrag och den byggdes cirka 2500 år före Kristus.

Kamel eller tvåpucklig kamel, ”Camelus bactrianus”, är en art i hovdjursfamiljen kameldjur som blir 2,2–3,4 meter lång samt har en mankhöjd av 1,8–2,1 meter, puckelhöjd upp till 2,3 meter, och väger upp till 650 kilogram och till skillnad från dromedar har kamel två pucklar.

Den är också vanligen betydligt långhårigare, en anpassning till de kyliga vintrarna i Gobiöknen, det enda ställe där vilda kameler finns kvar.

Den fanns tidigare över ett större område i centrala Asien och arten klassas som akut utrotningshotad.

Arten lever i grupper på upp till 30 djur, som leds av en dominerande hane, tjur.

Kamel livnär sig av torrmarksväxter och kan liksom dromedar klara sig långa perioder utan att dricka.

Arten domesticerades troligen före år 2500 före Kristus och när Alexander den store år 330 före Kristus intog det persiska rikets ceremoniella centrum Persepolis använde han sig av cirka 5 000 kameler för att transportera i väg skatterna.

Dromedar är ett kameldjur med en puckel och är ett tamdjur som härstammar från en vild art som levde på Arabiska halvön men som nu är utdöd, i norra Australien finns dock förvildade dromedarer.

En dromedar kan bli upp till 2,3 meter hög över puckeln och den klarar sig utan vatten länge utan att ta skada, sedan kan den dricka nästan 150 liter vatten på 3 minuter.

Den klimatpåverkan som sker på hög höjd är väldigt specifik för flyget och innebär att utsläpp av vattenånga och kväveoxider från flygplan bidrar till molnbildning och kondensstrimmor vilket ger en ökad klimatpåverkan.

Bröderna Wrights flygplan The Flyer demonstrerades med stor framgång av Wilbur Wright i Frankrike år 1908 och licensförsäljning till ett franskt konsortium innebar ett stort uppsving för europeiskt flyg.

Lika framgångsrika demonstrationer i USA av brodern Orville samma år ledde till att flygplanstypen köptes av amerikanska krigsmakten, som därmed blev först att utnyttja flygplan för militära ändamål.

Wilbur Wright, 1867–1912, var en amerikansk flygpionjär, från början cykelfabrikör, och tillsammans med brodern Orville Wright genomförde Wilbur Wright 17 december år 1903 de allra första kontrollerade flygningarna med ett motordrivet flygplan, The Flyer 1, enligt systemet ”tyngre än luften” vid Kitty Hawk i North Carolina.

Orville Wright, 1871–1948, var en amerikansk flygpionjär, från början cykelfabrikör och bror till Wilbur.

Platsen Kitty Hawk i North Carolina erbjöd bättre flygförutsättningar än hemstaden Dayton, Ohio och fyra flygningar gjordes, de tre första på 10–15 sekunder, den fjärde på 59 sekunder över en sträcka av 243 meter och pilot vid denna var Wilbur Wright.

Brödernas flygningar fortsattes i Dayton till och med år 1905, varvid den första flygningen i cirkel i världen gjordes år 1904.

Ett uppehåll gjordes till 1908 för tillverkning av två nya förbättrade flygplan och nya motorer, som provflögs vid Kitty Hawk.

Uppvisningar gjordes i USA och framför allt i Frankrike och den amerikanska armén köpte år 1908 världens första militärflygplan av bröderna.

Deras framgång berodde främst på att de använde motorer med tillräcklig dragkraft i förhållande till vikten samt ett fungerande styrsystem som även kunde användas vid rörelser kring flygplanets längdaxel, det vill säga, rollplanet.

Flygningarna hade föregåtts av flera års försök med glidflygplan, till exempel gjordes 1 000 glidflygningar under åren 1900–1903.

Bläckfiskar, ”Cephalopoda”, är en klass havslevande blötdjur som omfattar cirka 900 nu levande arter inom två underklasser, fyrgälade bläckfiskar respektive tvågälade bläckfiskar.

Den förstnämnda gruppen representeras nuförtiden av endast några få arter, och beskrivningen nedan avser de tvågälade.

Kroppen innesluts av en inälvssäck med starkt muskulös vägg och hos tioarmade bläckfiskar är kroppen ofta försedd med två längsgående fenor och ett inre skelett.

Munnen sitter i framänden och är försedd med käkar, som ser ut som en papegojnäbb, men den större halvan sitter under den mindre, bläckfisken har alltså underbett.

Innanför näbben, i svalghålan, ligger radulan eller rivtungan, som används till att riva sönder bytet med.

Kring munnen finns en krans av åtta eller tio mycket rörliga och muskulösa tentakler eller fångstarmar och på tentaklerna finns sugskålar, vilka i sin tur ofta är försedda med en krans av hakar för bättre grepp.

Mantelhålan hos bläckfiskar ligger på djurets undersida, och i hålan finns gälarna, väggarna kring öppningen till mantelhålan är mycket muskulösa och i öppningen sitter ett trattliknande, kort rör, en sifon.

Vatten som tas in i mantelhålan kan pressas ut antingen genom hela mantelhålans öppning, vid normal andning, eller genom sifonen och då med hjälp av kraftiga muskelkontraktioner i mantelhålans vägg.

Den resulterande kraftiga vattenstrålen använder bläckfisken för att förflytta sig snabbt med reaktionsdrift, readrift, och genom att rikta röret kan djuret styra rörelseriktningen.

Detta förflyttningssätt används vid jakt eller då bläckfisken störs, normalt förflyttar den sig krypande på bottnen, åttaarmade bläckfiskar, eller simmande med fenor och armar, tioarmade bläckfiskar.

I mantelhålan hos bläckfiskar mynnar också bläckkörteln, som bildar ett oftast svart pigment som kan stötas ut portionsvis blandat med utandningsvattnet och ge upphov till ett mörkt moln i det omgivande vattnet, sepia.

Detta används ofta i samband med flyktreaktioner för att förvilla en angripare eller på annat sätt störa den, hos vissa djuphavsbläckfiskar kan ”bläcket” vara självlysande.

Bläckfiskarnas skinn innehåller speciella celler med olika pigment som styrs av det centrala nervsystemet.

Genom att dra ihop eller förstora olika av dessa celler kan bläckfiskar skifta färg och ofta kombineras utsprutandet av ett ”bläckmoln” med en skiftning från mörk till ljus färg, vilket förvillar angriparen, som i detta fall ofta attackerar bläckmolnet.

Bläckfiskar skiftar också färg för att kommunicera med varandra.

Bläckfiskarna har ett väl utvecklat nervsystem och är förmodligen de ryggradslösa djur som har den största förmågan till inlärning, större än de flesta ryggradsdjurs.

Nerverna saknar dock myelinskidor, och för att kompensera detta har så kallade jätteaxoner, det vill säga, mycket stora nervceller, utvecklats och dessa har på grund av sin storlek varit ett lättillgängligt försöksmaterial vid studier av nervcellernas funktion.

Bläckfiskarna har också väl utvecklade ögon, de har utvecklats på ett annat sätt men liknar ryggradsdjurens ögon i sin konstruktion och i fråga om upplösningsförmåga.

Däremot saknar bläckfiskar helt färgsyn, vilket man har haft svårt att tro eftersom de är så skickliga på att kamouflera sig mot olika bakgrunder.

Den stora rörligheten, det väl utvecklade nervsystemet och de avancerade sinnesorganen har varit förutsättningen för bläckfiskarnas liv som aktiva rovdjur.

De lever främst av kräftdjur, blötdjur och fisk och de åttaarmade bläckfiskarna lever i allmänhet på eller nära bottnen, där de lurpassar på sitt byte.

De tioarmade arterna tillbringar oftast hela livet simmande och fångar sitt byte med de långa fångstarmarna som normalt är hoprullade men snabbt kan slängas fram för att gripa en fisk eller en räka.

I samband med jakt utnyttjar bläckfiskar ofta giftkörtlar, som mynnar i svalget, för att bedöva eller döda bytet.

Hos blåringad bläckfisk, ”Hapalochlaena maculosa”, och ”Hapalochlaena lunulata”, vilka är vanliga på grunt vatten kring Australien, kan bettet vara livsfarligt även för människan.

Bläckfiskarna är skildkönade och hanen bildar spermier som innesluts i speciella behållare, spermatoforer.

Vid parningstiden omvandlas en av hanens armar för att kunna gripa och överföra en sådan behållare till honan och med denna arm, hektokotylus, stoppar hanen sedan in en behållare i honans mantelhåla.

Behållarens vägg förstörs, och sedan lagras spermierna i ett speciellt organ tills de behövs för befruktning.

Honan lägger ägg som fästs på något hårt underlag eller i drivande slemmassor och hos vissa arter vaktar honan äggen tills de kläckts och larver liknande de vuxna bläckfiskarna kommit ut.

Hos de flesta arter dör djuren kort efter fortplantningen.

Tänder sitter framtill i munhålan och används till att sönderdela maten vi äter och i stort sett alla fiskar, kräldjur och däggdjur har tänder, men de kan se mycket olika ut, beroende på vilken sorts föda djuren äter.

Vuxna människor har 32 tänder, 16 i underkäken och 16 i överkäken, i varje käkhalva finns 8 tänder, likadana i varje halva.

De fyra tänderna längst bak kallas visdomständer och de kommer mycket senare än de andra tänderna, kanske först i 20-årsåldern men många människor får aldrig några visdomständer.

Även andra tänder kan saknas, till exempel därför att det är för trångt i munnen.

Som barn har man mindre tänder, som kallas mjölktänder och de är också färre, bara 20 stycken.

Man föds helt utan tänder och den första tanden kommer vid ungefär sex månaders ålder och den sista mjölktanden vid två och ett halvt år.

Så där i sjuårsåldern börjar man tappa mjölktänderna, och de permanenta tänderna kommer fram, när man är 12–13 år har man fått alla tänder utom visdomständerna.

Tänderna sitter med rötter i käkbenet och rötterna och tandens inre består av en mjuk, blodfylld vävnad som kallas pulpa.

Den hårda, synliga delen av tanden kallas krona och den består av ben som är klätt med emalj.

Emaljen hindrar tänderna från att slitas alltför mycket men om man inte sköter sina tänder ordentligt kan man få hål, karies.

Karies kan i svåra fall tränga ner i pulpan, och då får man tandvärk, äldre människor drabbas ofta av tandlossning, alltså att tänderna inte sitter stadigt i munnen.

Loch Ness-odjuret, Nessie, är ett ”monster” som påstås ha observerats i den 230 meter djupa och 56 kvadratkilometer stora sjön Loch Ness, i Highland, Skottland, första gången år 1933.

Uppgifter om äldre observationer är sägen- eller legendmässiga, mängder av ögonvittnen har sedan dess framträtt, fotografier finns, men har i vissa fall kunnat avslöjas som falsarier, och man har genomsökt sjön med moderna spaningsmetoder och några påtagliga bevis för ”odjurets” existens har dock icke erhållits.

En teori som framlagts är att Loch Ness-odjuret skulle kunna vara en art av svanödlor, en grupp kräldjur som levde under mesozoikum fram till för 65 miljoner år sedan.

Loch Ness-odjuret hör hemma i ett västskandinaviskt-gaeliskt traditionsområde med många gemensamma drag, dit bland annat tron på sjöodjur hör.

Kryptozoologi är studiet av i folklig eller pseudovetenskaplig tradition levande föreställningar om sådana djurarter som ej erkänts av den vetenskapliga zoologin, till exempel den yeti, snöman, som man trott sig ha iakttagit i Himalaya och Pamir, nordamerikanska motsvarigheten Bigfoot eller Sasquatch och sjömanstraditionens ”stora sjöorm”, Loch Ness-odjuret eller vårt eget Storsjöodjur är andra exempel på pseudovetenskapliga traditioner.

En ledande forskare inom detta område var fransmannen Bernard Heuvelmans, 1916–2001.

Ett sjöodjur eller sjömonster är en så kallad kryptid, det vill säga, en mystisk varelse vars existens inte är bekräftad, som tros leva i en insjö eller mindre vattendrag.

Storsjöodjuret är ett folkloristiskt eller möjligen kryptozoologiskt fenomen i Storsjön i centrala Jämtland.

Storsjöodjuret omnämndes i skrift första gången år 1635 i sägnen om trollen Jata och Kata, nedtecknad av kyrkoherden Mogens Pedersen.

Här associeras odjuret med Frösö runsten, som liksom många andra runstenar visar en runorm med drakslingor.

”För länge, länge sedan stod två troll, Jata och Kata, på Storsjöns strand och kokade något i var sin kittel. De kokade och spädde, dagar, veckor och år. De visste inte vad som skulle bli av brygden utan undrade mycket. En afton hördes ett underligt läte ur den enas kittel. Det kved, stönade och skrek och sedan kom en stark knall. Ett underligt djur med svart ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Odjuret trivdes i sjön, växte oerhört och väckte fasa bland människor då det visade sig. Till sist nådde det runt Frösön och kunde bita sig själv i svansen. Ketil Runske band det väldiga odjuret med en stark trollformel, vilken inhöggs i en sten, som restes på Frösön. Ormen avbildades på stenen. Så skall trollet ligga bundet ända tills någon kan läsa och förstå inskriften på stenen”.

Talrika anspråk om observationer av fenomenet har gjorts sedan 1800-talet och framåt, främst under sommaren och särskilt under rötmånaden, mestadels i södra och östra delen av sjön och år 1894 skapades ett särskilt bolag för att fånga odjuret.

Kung Oscar II bidrog med pengar till bolaget, och även Östersunds stad var med och satsade kapital till en specialkonstruerad fångstsax som i dag finns att beskåda på Jämtlands läns museum.

Denna skulle enligt uppgift agnas med en spädgris, men man fick aldrig något napp.

Storsjöodjuret beskrivs oftast som ormliknande, mer än 10 meter långt, och ända upp till en meter brett, med två till tre pucklar efter varandra.

Huden beskrivs som glänsande med fjäll, och färgen som gråsvart till grågrön med svarta fläckar.

Det har korta ben, med längre bakben, som tycks ha simfenor, halsen är lång och avslutas med ett litet hundliknande huvud med tydliga öron och stora ögon.

Odjuret verkar ibland nyfiket, och följer då efter båtar ute på sjön och det tycks kunna bli retat om man kommer det för nära, och kan då visa upp ett stort gap med en kluven tunga.

Många förklaringar till odjuret har framkastats under årens lopp. En av de vanligaste är att Storsjöodjuret är en extremt stor mal, Europas näst största sötvattenfisk, där den hittills största uppmätts till fem meter och vägt 300 kilogram.

Malen är en rovfisk, vars största fångade exemplar i Sverige har varit omkring 3,5 meter långt och vägt upp till nästan 200 kg.

En annan förklaring är att odjuret är en sorts jätteödla, som överlevt i sjön från dinosauriernas tid på jorden.

Sjögurkor, ”Holothuroidea”, är en klass tagghudingar med cirka 1 150 nutida arter i alla hav, varav totalt 19 i svenska vatten, omkring tio är vanliga vid svenska västkusten.

Kroppen är korv- eller maskliknande, mellan cirka 2 centimeter och cirka 1 meter lång.

Munnen är omgiven av tentakler och sitter i framänden, anus i bakänden, sammanhängande skelett saknas, men i hudens bindväv finns små kalkkroppar och innanför bindväven ett ringmuskellager och flera längsmuskelband.

Tarmen slutar med en kloak, och i denna mynnar också två förgrenade blindsäckar, så kallade vattenlungor, som djuret andas med.

Födan består av små partiklar som tas ur bottenmaterialet eller ur plankton med hjälp av tentaklerna, som är omvandlade ambulakralfötter, ofta finns en pelagisk larv, kallad ”auricularia”.

Valar, ”Cetacea”, är en ordning däggdjur med cirka 80 nutida arter fördelade på de två underordningarna bardvalar och tandvalar.

En tredje underordning, urvalar, har dött ut.

Valar finns i alla hav över hela jorden, några arter även i stora floder och de är anpassade till vattenliv och har därför ombildats starkt.

Valar livnär sig av marina djur, bardvalar av plankton och småfisk, tandvalar mest av bläckfisk och fisk.

Bardvalar lever i små grupper och tandvalar i grupper på tiotals, ibland hundratals, djur.

De första valarna levde under mellersta eocen, för cirka 45 miljoner år sedan, och de är kända både från kranie- och skelettrester, som visar valarnas ursprung bland hovdjur inom den utdöda däggdjursfamiljen ”Mesonychidae”.

De äldsta valarna, till exempel ”Pakicetus”, var 2–3 meter långa, hade stora skallar och fungerande fram- och bakben och valarnas långsträckta kroppsform.

Mot slutet av eocen, för cirka 40–35 miljoner år sedan, utvecklades valar med kortare extremiteter och anpassningar till ett liv helt i haven.

Dessa tidiga, tandförsedda valar kunde bli upp till 25 meter långa.

Uppdelningen i de moderna tandvalarna respektive bardvalarna skedde i början av oligocen för cirka 35–30 miljoner år sedan.

Utvecklingen av de moderna grupperna var långsam i början, men de nutida familjerna är i huvudsak kända från mitten av miocen för cirka 15 miljoner år sedan.

Valar har varit föremål för fångst sedan stenåldern.

Internationella valfångstkommissionen bildades år 1946 för att verka för valarnas bevarande och rationella utnyttjande.

Fångst av rätvalar och gråval förbjöds, och den totala fångsten i Antarktis begränsades då till 15 000 blåvalsenheter, en blåvalsenhet är lika med 2 sillvalar, 2,5 knölvalar eller 6 sejvalar, multiplicera sedan dessa tal med 15 000 och antalet förskräcker.

År 1982 överenskoms att ett totalt fångstförbud för kommersiell valfångst skulle införas från 1985.

En viss valfångst förekommer fortfarande om än i ringa omfattning, bland annat av ursprungsbefolkningar.

Valfångstens utveckling är ett sorgligt exempel på hur kommersiella fångstintressen tillåtits dominera över bevarandeaspekterna.

Det har varit först när ett bestånd decimerats till en så låg nivå att det blivit mer eller mindre ointressant från kommersiell synpunkt som man har lyckats nå politiska överenskommelser om dess skydd.

Förhoppningsvis skall de uttalade bevarandeaspekterna hos nuvarande internationella överenskommelser förhindra ett framtida upprepande av gårdagens misstag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *