Natur

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 23

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 23, en naturkrönika i 14 bilder om den biologiska mångfaldens rikedom i och omkring en våtmark i södra delen av Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i sommartid tio dagar in i juni samt i slutet av juli år 2017.

Ännu en sommar vid Skillingaryds dämme, det populära området söder om Skillingaryds samhälle där vårt avloppsvatten slutrenas från näringsämnen som kväve och fosfor.

Platsen har blivit ett eldorado för fåglar och växter samt ett populärt strövområde för Skillingarydsborna med flera.

När man tömmer reningsverkets dammar några hundra meter norr om dammarna placerar man fekalierna i kanten av dammarna vilket syns tydligt på vegetationen som på bilden är frodigt grön och kraftfull.

Fekalier eller avföring hos samtliga arter med ett fungerande matspjälkningssystem består i huvudsak av ämnen som avsedd art inte kan tillgodogöra sig.

Hos människan består avföringen av stora och ospjälkade, ej nedbrytbara, molekyler såsom cellulosa, hemicellulosa, pektin samt lignin men i avföringen finns dessutom vatten, bakterier, oorganiska ämnen såsom kalcium och fosfat, samt en liten mängd fett.

Hos däggdjur som människan finns det bakterier i avföringen, som trivs i den näringsrika miljön i tjocktarmen och dessa bakterier producerar bland annat en del B-vitaminer samt vitamin K.

Dessa bakterier i tjocktarmen är även en del av kroppens immunförsvar.

Vanligtvis är mängden avföring mellan 75 milliliter och 250 milliliter per dag och den gulbruna färgen kommer från gallfärgämnens nedbrytningsprodukter, och lukten från aromatiska aminer, såsom skatol och indol.

I kanten av dammarna där reningsverkets fekalier placeras blir vegetationen välgödslad och på bilden frodas brännässlor och bredbladiga arter gräs.

Brännässla, ”Urtica dioica”, är en art i familjen nässelväxter och är en 20–150 centimeter hög, flerårig, upprätt ört med kraftig.

Hela växten har brännhår och blommorna är små, oansenliga och sitter i axlika blomställningar.

Växten är tvåbyggare, så kallad dioik, vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer och blomningen inträffar i juli–augusti, och frukten är en nöt.

Växten finns över nästan hela jorden och är särskilt vanlig i tempererade trakter samt är allmän i hela Sverige utom i norra Norrland, där den är mindre allmän.

Den växer på kulturpåverkad, kväverik mark, precis som här vid Dämmet, men har naturliga växtplatser även i lövskog. I fjälltrakter förekommer dessutom en särskild underart, fjällnässla.

Fjällnässla eller glattnässla, ”Urtica dioica” ssp. ”sondenii”, är en underart av växtarten brännässla som är en flerårig, 70–170 centimeter hög ört med spenslig men styv, kal och ofta mörkröd stjälk.

Fjällnässlans utbredning är dåligt känd, men den finns bland annat i nordliga delar av Europa och Asien och i Sverige förekommer den sällsynt i fjälltrakternas björkskog, sydbranter och raviner.

Människan har utnyttjat brännässlan på många olika sätt, de späda skotten plockas om våren till nässelsoppa, och nässlor kan också användas i bröd och te, unga blad kan ätas råa, finhackade eller malda och kan användas i sallader och nässlornas näringsinnehåll är högt.

Nästan alla viktiga mineral, inklusive järn, finns i växten, liksom vitamin A och C och förr hade man nättelgårdar för odling av nässlor, dels till födoämne, dels till spånadsväxt.

Av nässlornas fibrer tillverkades förr nättelduk, ett ord som numera ibland används om finare linne och som färgväxt ger brännässlan gulgrön färg.

Inom folkmedicinen ansågs brännässla kunna bota en mängd sjukdomstillstånd, den är laxerande, urindrivande och hostdämpande och den används mot blodflöden från mage, tarm och näsa, mot inälvsmask, svulster, njursten, hemorrojder, hudutslag, anemi, ödem och diabetes.

Den sades dessutom kunna bota flintskallighet samt ta bort fräknar och hjälpa vid hundbett.

Piskning med färsk brännässla, så kallad urtikulation, ansågs fordom lindra värk i onda leder och som försök till upplivning av drunknade.

Nässelvatten, det vill säga, vatten vari nässlor fått ligga något dygn, används för bekämpning av bladlöss och andra skadedjur i trädgården, en metod som dock blivit omdiskuterad.

Genom sitt höga kväve- och mineralinnehåll berikar nässlor kompostjord och är därför också ett slags gödningsmedel.

Brännässla är utgångsmaterial för industriell utvinning av det gröna färgämnet klorofyll.

Andra arter som trivs i kanterna av dammarna och i de höga näringshalterna är olika arter av tistlar där krustistel, ”Carduus crispus”, och åkertistel, ”Cirsium arvense”, dominerar.

Tistlar är för övrigt ett gemensamt namn på ett stort antal arter i flera släkten i familjen korgblommiga växter och är oftast stora och kraftiga örter, och blomkorgarnas holkfjäll är utdragna till spetsiga tornar, även kallade taggar.

De har dessutom tornar i bladkanterna och på stjälkarnas nedlöpande bladlister.

I dammarnas vatten trivs naturligtvis också grönalger av olika arter och dessa ingår i divisionen ”Chlorophyta”, med uppemot 20 000 olika arter över hela världen.

Dessa visar mycket stor variation bland annat i fråga om storlek, utseende och levnadssätt och en av grönalgernas undergrupper, kransalgerna, behandlas ibland som egen division.

Vissa arter grönalger är encelliga med eller utan gissel, andra är kolonibildande och andra åter flercelliga och grenigt eller ogrenigt trådformiga.

En del flercelliga arter är storväxta där somliga är mer än 50 centimeter höga och ett stort antal grönalger lever i stillastående eller rörligt sötvatten precis som här vid Skillingaryds dämme.

En annan växt som också trivs i höga halter kväve är bildens art Uppländsk vallört, ”Symphytum x uplandicum”.

Uppländsk vallört är en hybrid mellan arterna fodervallört, ”Symphytum asperum”, och äkta vallört, ”Symphytum officinale”, i familjen strävbladiga växter.

Uppländsk vallört är en uppemot 2 meter hög flerårig, strävhårig och bredbladig ört med violetta, röda eller blå, smalt klocklika, 15–20 millimeter långa blommor under juni–augusti, som sitter i toppställda skruvknippen.

Hybriden, som är fertil och mycket variabel och vars föräldraarter hör hemma i Europa och Asien, växer på kultur- och skräpmarker, i Sverige tämligen allmänt till mindre allmänt norrut till Ångermanland och sällsynt eller tillfälligt norr därom.

De här små duniga och gulliga knipungarna är idag nästan fullvuxna och jag undrar hur många av dem som klarade tidsresan dit.

Det är gott om sädesärlor, ”Motacilla alba”, vid Skillingaryds dämme och antalet ungfåglar är stort vilket ger vid handen att häckningarna gått bra och bildens sädesärlehona kan vara nöjd.

Även bildens buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, har haft en god häckningssäsong vid Skillingaryds dämme och antalet ungfåglar är även här stort vid dämmet.

Bildens tjärblomster, ”Lychnis viscaria”, är en flerårig ört som kan bli upp till fem decimeter hög och som ofta växer i tuvor.

Det mest typiska för tjärblomster är att stjälkarna är klädda med ett mörkt, tjärliknande, klibbigt ämne under bladfästena.

”Tjärlysan utmärker sig särdeles genom den nästan tjärlika klibbighet, som stjelken utsvettar, och hvarpå mindre insekter, som ämna sig upp till blommorna, icke sällan fastna, hvadan också växten utom Tjärblomma, Tjärört kallats både Beckblomster och Flugfånga.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Alldeles väster om Skillingaryds södra ”bensinstation” vid avfarten till gamla vägen mot Klevshult och Värnamo har någon placerat ett antal frön av vallmo och blåklint.

Tack för det, och till er andra, gör ett besök och njut av blomprakten.

Kornvallmo, ”Papaver rhoeas”, är en ettårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög, och är kanske den vackraste av våra så kallade ”ogräs” med sina stora röda blommor.

Släktet Vallmor, på latin ”Papaver”, har totalt åttio arter men hos oss i Sverige förekommer ett knappt tjugotal arter och av dessa är bara åtta betraktade som bofasta i landet medan de övriga uppträder tillfälligt.

Våra mer eller mindre bofasta vallmoarter är fjällvallmo, ”Papaver radicatum”, jättevallmo, ”Papaver pseudoorientale”, bildens kornvallmo, ”Papaver rhoeas, laestadiusvallmo, ”Papaver laestadianum”, opievallmo, ”Papaver somniferum”, rågvallmo, ”Papaver dubium”, sibirisk vallmo, ”Papaver croceum” och spikvallmo, ”Papaver argemone”.

Blåklint, ”Centaurea cyanus”, är en ett- till tvåårig ört med upprätt stjälk, smala blad och intensivt blå blommor och som är Östergötlands landskapsblomma.

”Ännu lite längre fram skall blåklinten stå alldeles i sädesfältets sirsande yttervägg av strå liksom vore den flydd ut från det inre av en gul tät och blond sädesdjungel. Den spenslar ut sig, den blå blomman, böjer sig ut och tittar inbillningsvis sett med skrämsel längs det ändlösa ledet av uppsträckta strån.”

Ur ”Blomstermånad” av Harry Martinson, ”Det enkla och det svåra”, år 1939.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *