Natur

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 12, Långholmen

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Långholmen.

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 12, Långholmen, del 2, en natur- och kulturkrönika i 38 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet vecka 7 anno 2018.

Välkommen att följa med mig en andra gång in på Kronohäktet Långholmen i Stockholm.

Idag är det gamla fängelset en modern konferensanläggning men naturligtvis med mycket minnen, frustation och förtvivlan sittande i de tjocka väggarna.

Här ser man en flygbild tagen från norr av centrala Långholmen där byggnaderna är uppförda från mitten av 1600-talet fram till cirka år 1930.

Människoöden, här ser man fotografier på intagna fångar ur Långholmens fångrullor anno 1889.

Norin, Liljenberg, Lagerdal, Pettersson samt två personer utan registrerat namn får symbolisera den anonyma stora massa av fångar som suttit bakom lås och bom på Långholmen.

Om deras senare öden vet vi inget.

Detta är vad den dödsdömde mördaren Johan Alfred Andersson Ander såg från sitt gallerförsedda cellfönster i väntan på avrättning, cellen är enligt Auburntyp och var vanlig på Långholmen.

Bilden visar Johan Alfred Andersson Ander, född 27 november år 1873 i Ljusterö socken, död den 23 november år 1910 på Långholmens centralfängelse i Stockholm där han blev avrättad.

Ander var en svensk kypare, värdshusvärd, spårvagnsförare och tillika den sista personen att avrättas i Sverige då han dömts för ett brutalt rånmord.

Han är den ende som avrättats med giljotin i Sverige, av skarprättaren Dahlman.

Den 5 januari år 1910 rånade Johan Alfred Andersson Ander Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2 i Stockholm, ett brott som han dock aldrig kom att erkänna.

Under själva rånet misshandlade han kassörskan Viktoria Hellsten så illa med ett besman, en handhållen hävstångsvåg, att hon avled.

Vid rånet kom Ander över 5 211 kronor och 27 öre som senare kom att användas som bevis mot honom då en del av pengarna var nerblodade.

Mordvapnet, ett besman, knöts också till Ander.

Vid halvelvatiden kom en kolutkörare till ett nu nedsläckt kontor och fann Hellsten på golvet blödande från ett krossår i huvudet och bredvid henne på bordet låg en smörgås som det hade tagits två bett av.

Hon var inte vid medvetande och en timme senare avled hon på sjukhuset.

En koffert som Ander lämnat kvar på hotell Temperance innehöll delar av rånbytet, blod och Alfreds fotografi samt personbevis.

Makarna Ander greps av polis vid Anders fars stuga på Karlsudds brygga där de låg nakna i en säng på kvällen efter mordet.

Frun släpptes på förmiddagen nästa dag, befriad från varje misstanke om delaktighet i brottet och den 14 maj år 1910 dömdes Ander till döden för begånget mord och tredje resan stöld, en dom som han överklagade i alla instanser.

Samtliga instanser upp till Högsta domstolen gav dock Ander avslag på överklagan och avrättningsdatumet fastställdes till den 23 november år 1910 klockan 08:00 på morgonen.

Han blev den sista människan att avrättas i Sverige och dödsdomen verkställdes av skarprättare Anders Gustaf Dahlman klockan 08:06, med hjälp av den fallbila giljotin som införskaffats år 1903 från Frankrike för 3 586 franc.

Giljotinen var 442 centimeter hög och 238 centimeter bred och det sägs att Ander vägrade tala med fängelseprästen före avrättningen och att hans sista ord var en förfrågan till Dahlmans assistent om han fick säga något före avrättningen, vilket emellertid ignorerades.

Giljotinen fungerade som väntat och sedan halshuggningen genomförts överlämnades Anders kropp till läkare som kunde konstatera att han lidit av tuberkulos och att han före avrättningen svalt en större porslinsskärva, troligen i ett självmordsförsök.

Yngsjömordet, ett mord som ägde rum i mars år 1889 i Yngsjö i östra Skåne.

Hanna Johansdotter, född år 1867 mördades av sin make, hemmansägare Per Nilsson, och hans mor Anna Månsdotter.

Båda dömdes till döden sedan de erkänt sig skyldiga och mordet uppmärksammades inte bara för mordgärningen som sådan utan även därför att det vid domstolsförhandlingen framkom att det hade förelegat ett incestförhållande mellan modern och sonen.

Per Nilsson, till höger på den lilla bilden, visar dokumentet från Långholmen.

Han benådades till livstids straffarbete och han frigavs år 1913 och avled år 1918, medan hans moder Anna Månsdotter avrättades i Kristianstad år 1890.

Yngsjömordet har intresserat författare och filmproducenter under 1900-talet, och de har bland annat ställt frågan om mor och son tillsammans utförde mordet eller om Anna ensam utförde gärningen.

Den sista offentliga avrättningen i Sverige ägde rum fredagen den 18 maj år 1876 när Konrad Petterson Lundqvist Tector, till vänster på bilden, och Gustav Adolf Eriksson Hjert, till höger på bilden, avrättades för rånmord.

De avrättades på samma dag och vid samma tid men däremot på skilda platser.

Tector och Hjert dömdes till döden i september år 1875 och den 17 mars år 1876 fastställdes dödsdomen på de båda av högsta domstolen.

Avrättningen av Hjert vid Lidamon år 1876 fotograferades av tingsvaktmästare Petterzon och kan ses i slutet av krönikan.

Hjert och Tector var två svenska rånmördare som den 18 maj år 1876 avrättades genom halshuggning, den förre artilleristen Hjert och förre muraren Tector på Lidamon utanför Malmköping respektive Stenkumla Backe på Gotland.

Avrättningarna var tänkta att ske vid samma klockslag, 07.00 på morgonen, men på grund av de tidsskillnader som då fanns inom Sverige blev Tector den siste människan som avrättades offentligt i Sverige.

En lag om att alla avrättningar måste ske inom fängelsemurarna, så kallad intermural avrättning, stiftades år 1879.

Bakgrunden till domarna var att Hjert och Tector hade gjort sig skyldiga till rånmord och stölder i Östergötland och på Gotland.

De lärde känna varandra på Långholmens fängelse, och när de frigivits bestämde de sig för att råna postdiligensen mellan Malmköping och Eskilstuna, deras plan var att sedan emigrera till Amerika.

Hjert och Tector lade sig natten till den 1 september år 1874 i bakhåll för att råna postdiligensen, cirka fem kilometer norr om Malmköping.

I stället råkade ingenjören Herman Upmark komma emellan och blev mördad av misstag.

Upmark föddes år 1845 och utbildade sig till civilingenjör och enligt faderns önskan skulle han ta över driften av familjegodset Hammar gård i Västerhaninge socken.

Han utförde många resor i samband med bygget av Oxelösund – Flen – Västmanlands Järnvägar, där han var driftsingenjör.

På måndagskvällen den 31 augusti år 1874 var Herman Upmark på hemväg från en tjänsteresa och i mörkret och regnet kunde rånarna inte urskilja någon färg på ekipaget och trodde att det var diligensen.

Både Hjert och Tector sköt men Tector missade.

Hjert sköt kusken August Larsson i halsen, och Upmark träffades av en hagelsvärm.

Kusken dog på platsen medan Upmark fördes till den närbelägna byn Naversta där han avled klockan 16.00 samma dag.

Mördarna greps i Stockholm den 5 november år 1874 och båda dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar.

Hovrätten fastställde domarna och deras nådeansökningar avslogs den 17 mars år 1876.

Vid mordplatsen finns en minnessten med inskriptionen:

”† Ingeniör Uppmark mördad av Hjert – Tektor 1874”, där namnen är felstavade.

Hjerts och Tectors öden filmatiserades i som Drömmen om Amerika år 1976 med Hans Klinga och Janne Loffe Carlsson i huvudrollerna.

Ett par grottor i Östergötland förknippas med Hjert och Tector, och de pekas ut som gömställen för dem.

En av dessa är Rösjögrottan utanför Motala, en annan är Hjert- och Tektorgrottan i närheten av Fredriksbergs herrgård utanför Oskarshamn.

Per Wilhelm ”Snuffe” Lundgren, Per Wilhelm, kallad ”Snuffe” föddes år 1832 och växte upp under usla förhållanden.

Hans mor ville inte till en början veta av honom, men blev så småningom tvungen att ta hand om sin pojke.

Pers skolgång var ytterst bristfällig och han blev svårt misshandlad under hela sin uppväxt.

Snuffe, som han kallades, rymde oavbrutet från sin mor och styvfar men var ovälkommen överallt.

Han städslades slutligen som hjon men rymde om och om igen även från sin arbetsgivare.

Städsla är ett ålderdomligt uttryck för att anställa eller tillfälligt anlita någon, och kommer av ordet städia, för att ställa, placera eller anta i tjänst.

Så småningom kom Per Wilhelm ”Snuffe” Lundgren till Stockholm och fann en fristad i ett så kallat ”tjuvnäste”.

Samtidigt kom ”Snuffe” i kontakt med alkohol och greps för brott första gången när han var femton år då han plankat in på ett tivoli och med tiden kom Snuffe att dömas för flera resor stöld.

År 1861 rymde han från Långholmen tillsammans med två medfångar där rymningen skedde från en arbetsbåt och en soldat som följt med som vakt, drunknade.

”Snuffe”, som svor att han var oskyldig, utpekades av sina medfångar som den som knuffat soldaten i sjön och han fick så småningom livstids straffarbete för detta men under alla år som fånge bedyrade han sin oskuld.

Han benådades till slut och lämnade Långholmen efter femtio år på anstalt, fyrtio av dem på Långholmen.

När han frigavs försökte han två gånger springande ta sig tillbaka till fängelset, dock utan att bli insläppt.

Snuffe hann få några år i frihet innan han dog och genom fångvårdschefens och några arbetsgivares medverkan blev hans sista tid i livet någorlunda dräglig.

Per Wilhelm ”Snuffe” Lundgren förde anteckningar under sin tid som fånge och dessa gavs ut år 1906 under titeln ”En gammal lifstidsfånges själfbiografi”.

Bilden visar Anton Nilsson, ”Amaltheamannen”.

Anton Nilsson, föddes den 11 november år 1887 och avled den 16 augusti år 1989, i en ålder av nästan 102 år.

Han var författare, agitator, ungsocialist och en av de så kallade ”Amaltheamännen”.

Nilsson, skrev sig ibland som Nilson, var född i ett jordbrukarhem i Rosentorp i Skåne och blev byggnadsarbetare i Malmö år 1906.

Han var en principfast och klassmedveten ungsocialist och en stor idealist och placerade år 1908 den hemmagjorda bomben på logementsfartyget Amaltheas skrov, vilket fick tragiska följder, se Amaltheaattentatet nedan.

Som huvudansvarig för dådet dömdes han till döden, men genom benådning av Kungl. Maj:t omvandlades straffet till livstids straffarbete.

Efter att ha benådats i oktober år 1917 av Edén–Brantings vänsterregering utbildade sig Nilsson till flygare och blev en aktiv stridsflygare i Sovjetunionen.

Efter Stalins makttillträde år 1924 återvände Nilsson år 1926 till Sverige och var sedan verksam vid den sovjetiska handelsdelegationen.

Han var några år även ombudsman i Socialistiska Partiet och därefter engagerad i ett affärsföretag.

Senare delen av sitt långa liv ägnade sig Nilsson åt författarskap och aktivt folkbildningsarbete, med ett starkt kulturellt och revisionistiskt patos.

Hans memoarer ”Dömd till döden för Amalthea”, år 1962, är realistiska och även litterärt fängslande beskrivningar av de hemska barndoms- och ungdomsåren och hans personliga upplevelser av brutalitet och sadism i de dåtida svenska fängelserna.

Hans skildringar av de inre miljöerna i Röda armén under 1920-talet, ”Från Amalthea till ryska revolutionen”, år 1980 och år 1987, är unika.

Anton Nilssons arkivalier finns i Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona.

Amaltheaattentatet, ett bombattentat, utfört av tre ungsocialister i Malmö hamn natten mellan 11 och 12 juli år 1908 mot brittiska strejkbrytare ombord på logementsfartyget Amalthea.

Det som utlöste attentatet var Transportarbetareförbundets missnöje med Landsorganisationens godkännande av innehållet i § 23 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar.

Härigenom fick arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet på arbetsplatserna, fritt anställa och avskeda arbetare samt använda arbetare, oavsett om dessa var organiserade eller ej.

Hamnarbetarna i Malmö motsatte sig denna överenskommelse för de ville själva fördela arbetet i hamnen, medan arbetsgivarna med stöd av den nämnda paragrafen ville ta över denna uppgift.

Följden blev att arbetarna gick i strejk, vilket i sin tur medförde att arbetsgivarna anställde britter som oorganiserad arbetskraft under polisens och militärens beskydd.

Många av dessa britter var kända som starkt provocerande våldsverkare.

I den situationen utförde de tre ungsocialisterna attentatet mot det logementsfartyg där britterna var inkvarterade och vid attentatet dödades en och skadades 23 av britterna.

Av attentatsmännen dömdes två, Anton Nilsson och Algot Rosberg, till döden och den tredje, Alfred Stern, till livstids straffarbete.

Högsta domstolen ändrade emellertid dödsstraffet för Rosbergs del till livstids straffarbete, och genom nåd fick även Nilsson sitt straff ändrat till livstids straffarbete.

En intensiv kampanj för Amaltheamännens frigivning ledde år 1917 till att samtliga benådades.

Bombdådet mot logementsfartyget Amalthea väckte från början avsky, skräck och starka reaktioner i landet, även från den socialdemokratiska rörelsen och Hjalmar Branting tog bestämt avstånd från våldsmetoderna.

Den allmänna opinionen vände sedan i humanitär riktning till förmån för attentatsmännen.

Opinionsrörelsen för dem, vars drivande kraft var bokförläggaren Axel Holmström, fick ett växande stöd i arbetarrörelsen samt i ledande liberala, kulturella och vetenskapliga kretsar.

Opinionsrörelsen var en av 1900-talets starkaste politiska proteströrelser och fick stor agitatorisk betydelse för vänsteroppositionen inom SAP före år 1917.

Petitionslistor med 130 000 namn med krav på frigivning lämnades in till Högsta domstolen och regeringen, och 1 650 möten, varav 600 i USA, hölls med totalt en halv miljon åhörare.

Bilden visar fyra fångar från allmänna straff och arbetsanstalten i Malmö år 1861 och här berättas historien om en av dessa män, Carl Nilsson Schreib, nummer tre från vänster på bilden och fånge nummer 176 på Långholmens fängelse.

Livstidsfången Carl Nilsson Schreib, blev ”slagen i järn” på det ännu vid 1800-talet vanliga sättet, i en cell på Carlstens fästning den 16 augusti år 1847.

Det rör sig här om en så kallad farlig fånge, för vars betvingande ”järnkronor” fingo användas vid transporterna mellan länsfängelse, tingsplats och fästning.

Lätt inses, vilken tortyr det var att på detta sätt med ett 25-35 kilo tungt och skavande fängsel om kroppen forslas på en skakande fångkärra genom halva landet till någon av de fästningar, vilka tjänstgjorde som ”centralfängelser” och av vilka Carlsten länge var en av de viktigaste.

Fångarna voro emellertid ofta otroligt hårdhudade och ett exempel härpå finner man i Carl Nilsson Schreibs meritförteckning nedan.

År 1818. 23 april, Carl Nilsson Schreib föddes i Malmöhus Län, Wrams socken, fader trädgårdsdräng. 3 alnar lång.

Brott och Bestraffning för Carl Nilsson Schreib.

År 1836. Stöld. Dömd därför vid Härads Rätt. 1839. Stöld. Dömd därför vid Härads Rätt till 19 par spö.

År 1841. Stöld. Dömd därför vid Hof Rätt till 40 par spö.

År 1841. Augusti 5. Ankom till Carlstens Fästning.

År 1842. Mars 16. Rymt från Fästningen, genast gripen, 40 prygel. Afstraffad med 35 prygel, för stöld och sturskhet.

År 1843. Juni 16 för misstankar att velat rymma, 24 timmars mörk cell. Öfverfallit Materialkorpralen, 35 prygel 2 dagar i rad.

År 1843. August. 8. Rymt. 1845. December 2. Återförd.

År 1845. December 27. Aftagit Armbojorna, varnad.

År 1846. Februari 8. För Rymning och Stöld, 40 par spö.

År 1847. Januari 25. För förfalskning av fängsel, 6 dygns mörk cell.

År 1847. Maj 26. Wid mönstringen mistat jernklädningen.

År 1847. Juli 21. Rymt, gripen samma dag, 30 mil från fästningen.

År 1847. Juli 22. För fängsels förfalskning, 40 prygel, 2 dagar i rad, belagd med jernklädning, insatt i enskildt rum.

År 1847. Augusti 16, afritad och afsänd till Långholmen, för att der undergå ett års cell i fängelse.

Bilderna visar Magdalena Rudenschöld, 1766–1823, hovdam, anställd år 1783 som hovfröken hos prinsessan Sofia Albertina och blev snabbt en av hovets mest firade damer.

Hon inledde år 1786 ett kärleksförhållande med Gustaf Mauritz Armfelt.

Genom att deras brevväxling uppsnappades drogs Rudenschöld in i G.A. Reuterholms process mot Armfelt och hon dömdes till döden år 1794, benådades men fick schavottera och insattes på spinnhuset på kronohäktet Långholmen under 2 år.

Magdalena Rudenschöld frigavs år 1796 och framlevde sitt återstående liv i fattigdom.

Under en period vistades hon med ekonomiskt stöd från Armfelt i utlandet, bland andra hos Madame de Staël.

Hela denna sorgesamma historia betraktas idag som en skandal och Magdalena som Långholmens första politiska fånge.

Gustaf Mauritz Armfelt, född 31 mars år 1757 på Jufva kaptensboställe i Tarvasjoki i S:t Mårtens, i sydvästra Finland, död den 19 augusti år 1814 i Tsarskoje Selo, S:t Petersburg.

Han var en svensk hovman, diplomat, en av rikets herrar och friherre samt sedermera finländsk statsman och greve.

Madame de Staël var Anne-Louise Germaine de Staël-Holstein, född 22 april år 1766 i Paris, död den 14 juli år 1817 i Paris, var en fransk författare och salongsvärd, dotter till den schweiziske bankiren samt finansministern Jacques Necker och salongsvärden Suzanne Curchod.

Bilden visar en straffcell eller isoleringscell på Långholmen som dessa såg ut ända fram till 1950-talet.

Informationstexten säger följande.

”En av de fem á sex straffceller som låg i administrationsbyggnadens källare. Dessa celler användes som extra bestraffning om någon brutit mot de rigorösa bestämmelser som rådde. Dessa celler användes fram till 1950-talet. Betongplinten med springan till höger användes som avträde”.

Bilden visar Giljotinen, originalet, på Långholmen, fotot från Fasta Paviljongen på Långholmen höjd 4.40 meter, sneda fallbilan 40 kilo.

Originalet av giljotinen finns idag på Nordiska museet i Stockholm.

Bilden visar Vaktkonstapel August Caesar till vänster på bilden, far till skådespelerska Julia Caesar.

Julia Maria Vilhelmina Caesar, född den 28 januari år 1885 i Stockholm, död den 18 juli år 1971 i Bromma, var en svensk skådespelare.

Som 18-åring medverkade hon som statist på gamla Folkan i Stockholm och i sin reella scendebut år 1905, på Kristallsalongen i Stockholm, iklädde hon sig rollen som den döva hundraåriga gumman ”Dövnickan”.

Inom teatern var hon bland annat verksam vid Apolloteatern i Helsingfors åren 1913–1919 och Odeonteatern i Stockholm åren 1939–1952 och under åtskilliga somrar spelade hon folklustspel på Tantolundens friluftsteater i Stockholm och kallades då för Tantolundens drottning.

Caesar medverkade i ett stort antal filmer och den första större rollen fick hon år 1922 i filmen Anderssonskans Kalle.

Hon blev expert på att gestalta argsinta men hjärtliga tanter, det rollfack som hon hamnade i redan som 16-åring och hon spelade mängder av portvaktstanter, hushållerskor och svärmödrar under sin karriär.

Vid 82 års ålder hamnade hon på Svensktoppen med sin insjungning av sången ”Annie från Amörka”, vintern 1967–1968.

Julia Caesar begravdes på Bromma kyrkogård i Stockholm den 31 augusti år 1971.

Hon var ogift och levde tillsammans med operettsångerskan Frida Falk fram till dennas död år 1948.

Bilden visar Långholmens personal omkring år 1900.

Bilden visar överdelen av en fånge i stenbrottet, slagen i järn, metallvikt 40 kilo.

Järnkrona för män vikt 40 kilo och Jungfruklänning för kvinnor vikt 18 kilo.

Mannen på bilden har 1836-års Jokerdräkt i stenbrottet där det bland annat knackades gatsten till Stockholms gator.

Bilden visar nedre delen av en fånge i stenbrottet, slagen i järn á 40 kilo.

Järnkrona för män 40 kilo och Jungfruklänning för kvinnor 18 kilo.

Mannen på bilden har 1836-års Jokerdräkt i stenbrottet där det bland annat knackades gatsten till Stockholms gator.

Här kommer en historia om en man som dömdes år 1855 vid Kinds häradsrätt till fängelse med vatten och bröd och straffarbete.

Straffarbete är en straffrättslig påföljd där den dömde sätts i arbete, numera avskaffad i många länder och ersatt med påföljder som samhällstjänst.

Historiskt har bilden av straffarbete förknippats med tunga arbetsuppgifter.

I Sverige, där det bland annat tillämpades mot spioner, avskaffades straffarbete definitivt då den nuvarande Brottsbalken trädde i kraft år 1965, den fanns dock i 1864 års strafflag.

I dag råder istället arbetsplikt för fängelsedömda och i Sverige jämställdes förr ett års straffarbete med två års fängelse.

Straffarbete i samband med internering i koncentrationsläger jämställdes inte med av domstol utdömt straffarbete.

Straffarbete av gammalt känt slag utfördes vid stenbrottet, vars lämningar vi ser öster om Västerbron mitt på ön Långholmen.

Där knackades gatsten till Stockholms innerstad.

Livet var hårt för alla, men värst för de grövsta brottslingarna med straffarbete.

I den helt underbara sagan ”När träsvalan kom i getapeln” skriver August Strindberg om Långholmen, att det under Oskar den förstes tid inte fanns någonting grönt på ön.

”Där var bara gråsten, och gråa människor som sågo förstenade ut, höggo i sten, sprängde sten och buro stenar”.

Dessa förstenade människor var fångarna på ön och de bröt sten inte bara på Långholmen utan fördes i roddbåtar till exempelvis Solna och Stora Essingen, men även på det näraliggande Pålsundsberget fanns ett stenbrott.

Straffarbete i Sverige, i äldre lagstiftning frihetsstraff förenat med plikt att utföra visst kroppsarbete.

I praktiken förekom straffarbete i Sverige redan under 1600-talet och i straffordningen av år 1653 upptog straffarbete som förvandlingsstraff.

I 1734 års lag fanns bestämmelser om kroppsplikt med arbete, men termen straffarbete fanns inte i lagen.

Lagkommittén förordade i sitt förslag till allmän kriminallag år 1832 två slags frihetsstraff, det vill säga, straffarbete och fängelse.

Det var dock först genom 1864 års strafflag som de två frihetsstraffen infördes i svensk lag och till straffarbete kunde dömas på livstid eller viss tid, vanligen inte under två månader eller över tio år.

Straffarbete och fängelse slogs samman till en form, fängelse, i 1962 års brottsbalk, som trädde i kraft 1 januari 1965.

Bilden visar en kvinnlig fånge i spinnhuset, männen skulle arbeta med ”raspande av färnträ” och kvinnorna med ”ulls skrubbande, kardande och spinnande”.

År 1698 kom en ny stadga om lösdriveri och tiggeri, där Kungl Maj:t förklarade sig skola inrätta ett ”arbets-, rasp- och spinnhus”.

”Tukthus” övergår samtidigt till att betecknas straffanstalt för kvinnor och i rasphuset skulle ”så väl vanartiga tiggare som andra osedliga olydiga barn och tjänstepojkar” straffas med att raspa bresiljeträ till färgstoffer.

Bresiljeträ, färnbock, röd bresilja, äkta bresilja, bresilja, fernambokträ, är träslag från ärtväxten ”Caesalpinia echinata” från tropiska Amerika och särskilt Brasilien.

Kärnveden, som innehåller färgämnet brasilin, används vid växtfärgning av textilvaror och ger en röd färgnyans.

Andra arter i samma släkte kan användas på likartat sätt och under 1700-talet användes bresiljeträ inom möbelsnickeriet.

Stråkar till musikinstrument inom violinfamiljen tillverkas ofta av bresiljeträ.

Nåväl, tillbaka till spinnhuset, i spinnhuset skulle ”allehanda vanartiga föra och starka kvinnspersoner under en tjänlig uppsikt tillhållas att dagligen göra sitt vissa arbete med lins beredande, häcklande och spinnande”.

I verkligheten spann man bara ull och kombinationen av barnhus och korrektionsinrättning var naturligtvis inte bra och man beslöt sig för att skilja de två åt.

Det genomfördes emellertid inte förrän år 1779.

Centralfängelset Norrmalm i Stockholm var ett av landets tre kvinnofängelser och de två andra fanns i Göteborg och Norrköping.

I dessa fanns i början av 1860-talet omkring 500 av landets 1800 kvinnliga fångar.

På Norrmalm var fångantalet omkring 300 och de flesta var arbetsfångar, det vill säga, de hade dömts till tvångsarbete på grund av att de inte kunde försörja sig själva.

Straffångarna som fanns där var sådana som dömts till längre straff än två år, oftast efter upprepande stölder eller barnamord.

Mer permanenta spinnhus började anläggas på 1740-talet i Norrköping och Göteborg och i ett ruckligt tvåvåningars, trähus i den fattiga stadsdelen Saltängen i Norrköping arbetade ett 20-tal spinnhushjon åren 1702-1790.

År 1790 invigdes kronospinnhus som skulle ta emot och sysselsätta kvinnliga fångar från Götaland.

Det nybyggda fängelset låg på en höjd och Motala Ströms friska vatten som forsade ner genom staden hade ännu inte blivit nedsmutsat av staden många utsläpp.

Detta innebar att spinnhuset kunde bli en effektiv arbetsanstalt.

Arbetstiden var lång och den räckte från klockan 4:00 på morgon till klockan 22:00 på kvällen, måndag till fredag.

På lördagar upphörde arbetet vid middagstid och på söndagen vilade man.

Bilden visar fängelsepersonalens uniformer år 1880.

Fångvårdens mössmärken och knappar, överst modell år 1928 sedan modell år 1939 samt underst modell år 1974.

Cellinteriör på Långholmen med intagen fånge, en celltyp som användes under tiden 1845-1930.

Cellinteriör på Långholmen med intagen fånge, en celltyp som användes under tiden 1845-1930.

Cellinteriör på Långholmen.

Cellinteriör på Långholmen.

Cellinteriör på Långholmen.

Cellinteriör på Långholmen.

Cellinteriör på Långholmen.

Tvångströja från den rättspsykiatriska kliniken på Långholmen.

Fångarnas matbricka samt boken Dagbok från Långholmen – 1029 av Barbro Alving. Sthm 1956. Bonniers. 201 s. Kr. 12,50.

På det stora Långholmsfängelset med dess 600 platser för män finns också en liten avdelning för ett tiotal kvinnor, huvudsakligen befolkad av häktade, men där även en och annan som avtjänar straff kan komma att hamna i stället för på den för kvinnor avsedda Växjöanstalten.

Det är denna unika lilla värld av idyll och panik, som Barbro Alving skildrar i sin dagbok, och där ges mängder av klarögda inblickar och väckande synpunkter på detaljer och på problemen i stort.

Varför går det inte att differentiera något även bland de 70 kvinnliga fångarna i landet, så att inte första gångare och de unga blandas med ”stritans” veteraner i lösaktighet, alkoholism och plockning av guldtorskar?

Varför togs Sjöliden bort, där det ändå gavs en sådan liten möjlighet?

Är det riktigt med så litet av pli och klockslag, riktigt att straffade ska få sovmorgnar och koka kaffe som det faller sig, få ge efter för nervtryck utan att bli åthutade?

På den sista frågan vill Barbro Alving svara Ja!

Fångskor och Fångmössa tillverkade på Långholmen omkring år 1930.

Bilden visar nattceller av Auburntyp på Långholmen, denna celltyp förekom endast på centralfängelset där det fanns 300 styck.

Golvytan var cirka tre kvadratmeter och inget fönster utan endast en gallerglugg mot korridoren.

Se även den tidigare bilden med den dödsdömde Johan Alfred Andersson Anders gallerförsedda cellfönster ut mot korridoren.

Bilden visar en tavla som visar Långholmen omkring år 1850.

Bilden visar Wilhelm Teodor Anckarsvärd, fängelsearkitekt Långholmen.

Wilhelm Theodor Anckarsvärd, född den 18 april år 1816 i Tingby, Dörby socken i Kalmar län, död den 12 januari år 1878.

Han var en svensk arkitekt som bland annat gjorde ritningarna till Långholmens centralfängelse, Stockholm som uppfördes under åren 1874-1880.

Anckarsvärd, som studerat vid Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm, började sin karriär som tillförordnad konduktör vid Stockholms byggnadskontor.

År 1852 blev han länsbyggmästare i Växjö, och från år 1855 till året före sin död var han intendent vid Fångvårdsstyrelsen där han efterträdde Carl Fredrik Hjelm.

Wilhelm Theodor Anckarsvärd efterträddes i sin tur sedan av Carl Nestor Söderberg.

Bilden visar en karikatyr från år 1956 som visar dåvarande justitieminister Herman Zetterberg då han försöker spika ihop taket på det överfulla kronohäktet Långholmen med över 1000 fångar till 500 celler.

Denna överbeläggning gjorde det mer eller mindre omöjligt att övervaka fångarna.

Bilden visar kung Oscar I och handlar om den Gula boken.

Cellfängelsets historia, när cellfängelset infördes på 1800-talet ansågs det humant, men så småningom förstod man att isoleringen var ett mycket grymt straff.

Tanken var att brottslingen i cellens ensamhet skulle ångra sina handlingar och återanpassas till samhället.

”Först huggs handen af, därnäst slås båda skenbenen af, därefter båda armarna, ovan och nedan armbågen, därefter bröst och ryggen slås sedan af och på sistone huggs huvudet av honom”.

Så lyder en dom över en sextonårig dråpare från slutet av 1500-talet och vid den här tiden stod det fysiska lidandet i centrum för den straffande makten.

Rädslan för smärta, eller för att förlora kroppsdelar, skulle avskräcka människor från att begå brott.

Dödsstraff var vanligt och kunde utdömas för mer än sextio olika brott, bland annat stöld och i väntan på att straffet skulle verkställas fick de dömda sitta inspärrade i stora salar, exempelvis slottens källare.

I städerna fanns fängelser i stadsmurarnas torn och i rådhusen.

I Sverige genomfördes en fängelsereform på initiativ av kung Oskar I, som ansåg att de rådande förhållandena var inhumana och föråldrade.

Ett förslag till en ny kriminallag utgavs år 1832 baserad på vetenskaplighet och vars rättsformer var systematiskt ordnade.

Straffen skulle utformas med syfte att förbättra individen och hindra återfall i kriminalitet för fysiska straffarter som spö- och risstraff hade visat sig ha föga verkan, förnedringen i dessa riskerade snarare att ytterligare alienera individen från samhället.

Straffarterna gällande kyrkoplikten, att individen ställdes vid en påle eller erhöll stockstraff var avskaffade i förslaget.

Detta för att individen inte förbättrades i tillräckligt hög utsträckning samt motivet att använda enskilda individer som varnande exemplet snarare skapade ett förakt för individen än brottet.

I Sverige anammades de liberala fångvårdsidéerna av den blivande Oscar I.

Kronprins Oscar var reformvänlig på många områden och närde ett kriminalpolitiskt engagemang.

Han upprördes av den misär han sett i svenska och norska fängelser, vilken han kopplade samman med fattigdomen och arbetslösheten i samhället.

År 1840 gav han anonymt ut boken ”Om straff och straffanstalter”, även kallad ”Gula boken”.

Skriften var ett debattinlägg som argumenterade för en förbättrad och humaniserad fångvård enligt cellfängelsesystemet.

En del av innehållet i skriften hade författats av Clas Livijn som var ordförande i ”Styrelsen för rikets fängelser och arbets­inrättningar”, där också kronprins Oscar satt med.

Författarna tog i ”Gula boken” avstånd från det rådande systemet där mördare och yrkestjuvar blandades med arbetslösa och barn i stora gemensamhetsceller.

Lösdriveri och arbetslöshet kunde vara skäl till inspärrning, och de ännu oskyldiga lärde sig snabbt att begå brott.

I boken propagerades för ”Philadelphiasystemet” för alla straff som understeg sex år och för längre påföljder rekommenderades arbete i gemenskap, enligt ”Auburnsystemet”.

Bilderna visar det förfallna Långholmen och är tagna år 1986, före den genomgripande renoveringen år 1987.

Långholmen fick sitt nuvarande namn mycket tidigt och öns namn återfinns första gången i ett bevarat dokument från mitten av 1430-talet och det var förmodligen öns långsmala form som gav upphov till namnet.

Ön var på den tiden smalare och har genom landhöjningen och utfyllnader, på södra sidan, blivit något bredare.

Det saknas uppgifter om bebyggelse innan Långholmstullen anlades på 1620-talet men spår av mänsklig verksamhet har kunnat beläggas tillbaka ända till 900-talet.

På 1800-talet upptäcktes en silverskatt med tyska mynt, präglade just på 900-talet och en annan historisk tilldragelse var då Gustav Vasa förlade sina trupper på Långholmen innan han intog Stockholm år 1523.

Fram till 1647 tillhörde Långholmen kronan men då donerade drottning Kristina ön till Stockholms stad.

Bilden visar den dramatiska bilden på avrättningen av Hjert vid Lidamon, Lida malm, år 1876 fotograferad av tingsvaktmästare Petterzon.

Man ser bland annat den nyss dekapiterade, halshuggna, kroppen av Gustaf Adolf Eriksson Hjert, kroppen ligger i framstupa sidoläge åt höger medan huvudet ligger väl synligt och väl skiljt från övriga kroppen med nästan en meter, ansiktet vänt åt vänster.

I bakgrunden ser man ett stort antal utkommenderade bönder för att bilda spetsgård med störar i händerna framför schavotten, uppe på schavotten står skarprättaren till vänster och prästen till höger.

Nedan kan ni läsa ett axplock om dessa dramatiska händelser i Sverige år 1876 när Hjert och Tector avrättades.

Mördarne Hjert och Tector. Mord å öppen landsväg. 4 september 1874.

Enligt hvad kon:s befhde, Konungens Befallningshafvande, först på enskild väg och därefter genom rapporter från vederbörande länsman inhemtat, hafva kl. vid pass 12 på natten till den 1 innevarande månad en vid Oxelösund–Flen–Vestmanlands jernvägsanläggning anställd ingeniör, vid namn Upmark, och en honom följaktig körsven, under färd i vagn mellan Sparreholms jernvägsstation och Eskilstuna, blifvit på ungefär en half mils afstånd norr om Malmköping invid en öfver landsvägen anbragt, då tillsluten, grind försåtligt öfverfallna med gevärsskott af några på ena sidan om vägen gömda personer, dervid kusken dödats på stället och Upmark af två skott sårats med den påföljd, att han, efter att ha blifvit afförd till en i närheten af landsvägen belägen by, benämnd Nafversta, och der erhållit läkarevård, sistlidne gårdag kl. 4 e. m. aflidit.

Arrestering, 6 november 1874.

Stockholms djerfvaste tjufvar, nemligen förre artilleristen Gustaf Adolf Eriksson Hjert och förre mureriarbetaren Konrad Pettersson Lundqvist Tector, äfven de s.k. Gotlandstjufvarne infångades i går af detektiva polisen i Stockholm. Gripandet var förenadt med fara för polispersonalen och den förtjenar erkännande från allmänhetens sida.

Civilingeniör Upmarks mördare upptäckta, 28 november 1874.

Då vi första gången omnämnde förre straffångarne Hjerts och Tectors gripande, meddelade vi i sammanhang dermed att antydan gjorts hos polisen derom, att Hjert och Tector möjligen kunde hafva föröfvat eller åtminstone varit delaktiga i morden å civilingeniören Upmark och dennes körsven August Larsson.

Dessa nekade först hårdnackat, men slutligen veknade deras hårda sinnen och de bekände båda, att de ensamma natten till den 1 september med begagnandet af skjutvapen föröfvat morden å Upmark och Larsson, i tro att det åkdon, hvari dessa färdades, var postdiligensen.

Domen, 12 maj 1875.

Hjert och Tector undergingo i förra veckan rannsakning å Visby cellfängelse och dömdes för de å Gotland begångna stölderna att undergå 10 års straffarbete. Tector dömdes derjemte att för delaktighet i mordet å Upmark och hans körsven i ena bot mista lifvet.

Juli 1875

Hjert dömdes att för tredje resans stöld, förenad med inbrott, undergå 10 års straffarbete och vara medborgerligt förtroende förlustig i 10 år derutöfver, samt att för delaktighet i mordet å ingeniör Upmark och hans körsven mista lifvet medelst halshuggning.

Hjerts och Tectors afrättningar.

Hjerts afrättning.

18 maj 1876.

I går klockan half tre på morgonen affördes mördaren Hjert med extratåg från Stockholm till Sparreholm, hvarifrån han vidare befordrades med skjuts till den omkring tre qvarts mil från Malmköping belägna afrättningsplatsen Lidamon, der hans hufvud föll några minuter efter klockan sju.

Då extratåget strax efter klockan fem anlände till Sparreholm, var redan en betydlig menniskomassa, nästan uteslutande bestående af allmoge, samlad å afrättsplatsen. Under hela nattens lopp hade nemligen spridda skaror af män, qvinnor och barn från omnejden synts ställa sina steg till skådeplatsen för den blodiga akten. Å denna plats, hvilken tillhör egendomen Fräkentorps egor, hade en schavott, 12 fot bred och 14 fot lång samt 2 fots höjd över marken, blifvit uppförd af bräder och sparrar.

Upp till denna estrad ledde en svagt sluttande brygga, likaledes af bräder. Ofvanpå schavotten låg en liten träkubb, höljd af friska granqvistar och försedd med urholkningar för delinqventens haka och axlar, det var stupstocken.

Några minuter före klockan sju hördes ett sorl bland den församlade menigheten: ”der kommer han”.

Deras dom och afrättning

En djup tystnad inträdde bland de församlade, då vagnen körde in på den inhägnade platsen. Hjerts utseende var, om man frånser den kalla, nästan hånande blicken, icke obehagligt. Något karakteristiskt hade det dock ej.

Pannan var af medelmåttlig höjd och håret ljusbrunt, ett par små färglösa mustascher dolde icke fullständigt de tunna läpparne; munnen hade ett beslutsamt, energiskt uttryck. Fången var ganska snyggt klädd. Öfverrocken, liksom den mjuka filthatten, var oklanderlig, af den hvita halsduken och de svarta permissionerna skulle man kunnat tro att han ämnat sig till en vida gladare fest.

Sedan åkdonet stannat samt predikanten och fånggevaldigerna stigit ned, gingo de sistnämnda fram till Hjert och upplöste jernblacken. Efter att sålunda hafva blifvit fri från sina bojor steg den lifdömde ur åkdonet, såsom det tycktes, med mycken säkerhet och lätthet. Han tog derefter ett kort afsked af gevaldigerna och gick vid sin själasörjares sida med säkra steg, nedsänkt blick och hopknäppta händer uppför bryggan till schavotten dit skarprättaren förut begifvit sig. På ett par stegs afstånd från stupstocken stannade presten Hjert följde exemplet och lade sig ned på sina knän alltjemt med händerna sammanknäppta till bön. Någon synnerlig rörelse kunde icke hos honom förmärkas.

Derefter läste predikanten en bön och lade sin hand på den lifdömdes skuldra. Det var signalen till den blodiga aktens början.

Hjert reste sig upp utan synbar ansträngning och aftog hatten, som han lade på schavotten. Under det att han uppknäppte ytterrocken, lät han sin blick då och då sväfva ut öfver folkmassan.

Äfven ytterrocken lade han bredvid sig å schavotten liksom den inre rocken och västen. Derpå aftog han sin hvita halsduk, uppknäppte skjortan och nedvek densamma mycket omsorgsfullt.

Sedan denna afklädning försiggått utan någon annan persons biträde, tog Hjert sin själasörjare i famnen och kysste honom, lade sig derefter åter ned på schavotten, inpassade hakan i stupstockens urholkning och utsträckte benen, så att kroppen blef liggande i fullkomligt rak ställning, ögonbindel hade delinqventen undanbedt sig.

Knappt hade Hjert hunnit placera sig, förrän skarprättaren skyndade fram, fattade sin under ett par granqvistar dolda bila och skilde med ett enda kraftigt och väl riktadt hugg hufvudet fullständigt från kroppen, så att det rullade ned på schavotten.

En tjock ström af blod sprutade fram ur de afhuggna ådrorna, och ögonblicket derefter rusade ur folkmassan personer, försedda med glas och skedar för att upphemta blod. En eller annan lyckades, men kronobetjeningen dref de flesta tillbaka.

Dagens Nyheter, Tectors afrättning, 8 maj 1876.

En mil från Visby stad ligger Stenkumla backe alldeles invid kyrkan af samma namn.

Fyrahundra bönder voro uppbådade att bilda spetsgård. De flesta hade infunnit sig. Med hvilka känslor behöfver jag ej beskrifva.

Redan vid sextiden samlade sig åtskilliga nyfikna. Dessas antal var dock ej större än att det klockan sju, uppbådet inberäknadt, uppgick till endast mellan 7 å 800 personer. Klockan en qvart öfver sex uppläses dödsdomen och spetsgården formeras. Denna är omkring 150 alnar i längd men endast nära 50 i bredd.

Marken är stenig och ofruktbar. Sparsamt sticka grässtråen upp mellan stenarne, och sommartiden är den största prydnaden den torra ”Kattfotsblomman”. I fonden ligger Stenkumla kyrka och mot norr en liten talldunge. För övrigt ligger slätten rundtomkring. I skogsdungen ses vid pass 30 å 40 åkdon, der qvinnorna stå vid hästarne. De gå ej fram att öfvervara det hemska skådespelet. Och vare det Gotlandsqvinnans heder!

En qvart före sju stannade droskan med dödsfången på denna sidan talldungen. Tector är af medelhöjd, slank och spenslig, dragen äro magra, nära nog skarpa, men de uttrycka nästan barnslig enfald, om ej rent af idiotisk beskedlighet. Tector begär penna och papper och skrifver till fängelsedirektören, löjtnant Miihlenfels, och dennes familj.

När han skrifvit färdigt brefvet faller pennan ur hans hand, han fattar åter den lilla bukett af blå och hvita hyacinter som den menniskoälskande direktören stuckit i hans hand vid affärden från fängelset.

Tector hjelpes ur droskan, och ledd af två personer stapplar han fram till och genom spetsgården. I dess midt har man beströdt en fläck med sandblandad sågspån och midt på denna fläck ligger stupstocken, der hans hufvud skall falla. Denna stupstock består af en ungefär 2 fots lång träbit, groft tillyxad i halfklotsform, men utan den sedvanliga urholkningen för halsen.

Med vacklande steg föres fången fram vidpass 50 alnar inom spetsgården, som ännu skilja honom från stupstocken. Hvad läses i hans ansigte? Det vet ingen.

Men gången och hela hans sätt antyder att döden redan med fast hand gripit om hans lifs hjertrötter.

Utan ett ord af motsägelse, utan en rörelse af motstånd lägges den lifdömde på marken, konvulsiviskt knyta sig hans händer om den lilla buketten och halft medvetslöst smyger sig över hans läppar ett ”Herre anamma min ande”.

Bödeln Steinick från Wadstena smyger sig fram på fångens högra sida. Han är civilklädd och bär öfverrock. Den blanka bila han hittills dolt bakom ryggen glänser i solskenet, den faller.

Ja, finge vi stanna här. Men, o fasa, den höjes ånyo, färgad af rykande menniskoblod och faller åter, starka karlar dåna, unga gråta, allmogemännen hålla för ögonen på sina qvinnliga slägtingar, nu må väl allt vara slut. Nej, ännu en gång lyftes den bloddrypande yxan och först nu rullar hufvudet från kroppen, och fångens mössa, som han behållit på hufvudet, kastas flere fot från stupstocken.

Dagens Nyheter.

Hjerts afrättning. Den vid afrättningen närvarande folkmassan uppförde sig lugnt och stillsamt, och det hela gjorde ett djupt allvarligt intryck, som blott stördes af den vidriga synen af menniskor, som rusade fram för att upphemta det rinnande blodet, hvilket folktron påstår kunna bota från fallandesjuka.

Södermanlands läns tidning.

På mördaren Hjerts graf vid Malmköpings kyrkas norra port låg helt nyligen en blomsterbukett. Den hade ditlagts af hans fattiga mor, hvilken är bosatt i Kalmar län och gått den långa vägen dit.

Avrättningen av Gustaf Adolf Eriksson Hjert vid Lidamon, Lida malm, bara några kilometer från mordplatsen, år 1876, fotograferad av tingsvaktmästare Petterzon.

Sista offentliga avrättningen i Sverige.

Hjerts avrättning 1876

Tingshusbyggnadsskyldiges arkiv tror man endast innehåller handlingar om tingshusbyggnader men även där kan man hitta spännande handlingar. I tingshusbyggnadsskyldiges i Villåttinge härads arkiv finns en handling som beskriver den sista offentliga avrättningen i Sverige.

Brevet som visas är skrivet av häradshövding Sture Svensson i Katrineholm 1954 och beskriver ett fotografi som är taget vid avrättningen av Gustaf Adolf Eriksson Hjert den 18 maj 1876 på Villåttinge gamla avrättningsplats på Lida malm, Malmköping. Fotot, som ägdes av tingsvaktmästare Petterzon, skänker häradshövdingen till Statens kriminaltekniska anstalt tillsammans med beskrivningen av avrättningen och annan information han hade om avrättningen och om mördaren Hjert.

Historien om avrättningen av Hjert och hans kumpan Conrad Tector finns noggrant beskriven i en mängd böcker och artiklar (med fotografiet) så här följer endast en kort beskrivning av bakgrunden till denna händelse.

Natten till den 1 september 1874 klockan 12 på natten mördades civilingenjören Herman Upmark (anställd vid järnvägen) från Västerhaninge och körkarlen August Larsson från Eskilstuna. Morden ägde rum på landsvägen mellan Malmköping och Eskilstuna. Mördarna var Gustaf Adolf Eriksson Hjert och Conrad Tector som tänkte råna en postdiligens men av misstag dödade Upmark och Larsson som kom körande i en vagn strax före postdiligensen. Mördarna infångades efter några månader och satt fängslade på länsfängelset i Nyköping där de ställdes inför rätta inför Villåttinge häradsrätt. Efter att ha blivit rannsakade för en mängd andra brott vid flera andra rätter dömdes båda till döden och skulle avrättas samtidigt men på olika platser. Tector avrättades på Gotland, där de båda hade begått brott efter morden.

Avrättningen av Hjert på Lida malm, bara några kilometer från mordplatsen, är förevigad av detta fotografi. Den ursprungliga fotografen var någon från Malmköping som påpassligt hållit sig framme.

Mitt på bilden ser man bödeln och till höger om honom prästen, som tycks läsa en bön. Det avhuggna huvudet ligger till vänster på schavotten. I bakgrunden ses några av de 150 bönder som hade kommenderats ut av Konungens Befallningshavande för att stå ”spetsgård” med störar i händerna. Detta var den sista offentliga avrättningen i Sverige.

Hjert begrovs på Lilla Malma kyrkogård, d v s i Malmköping, dock utanför kyrkogårdsmuren. Enligt uppgifter som häradshövdingen hade fått från en av sina äldsta nämndemän i Malmköping så hade kyrkogården utvidgats så att graven sedermera kom att ligga inom vigd jord. Enligt samme nämndeman skulle Hjerts gamla mor varje sommar under en lång tid ha gått den långa vägen från Högsby till Malmköping för att där smycka sonens grav med blommor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *