Natur

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 4

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Adolf Fredriks kyrka i Stockholm.

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 4, Adolf Fredriks kyrka och Olof Palmes grav, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, nästan medio mars anno 2018.

Kung Adolf Fredrik lade grundstenen till kyrkan år 1768, och kyrkan invigdes den 28 november år 1773 av kung Gustav III som var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, bror till Karl XIII, far till Gustav IV Adolf, och kusin till Katarina II av Ryssland.

Gustav III som levde mellan åren 1746-1792 kom till makten år 1772 genom en oblodig statskupp som satte punkt för den så kallade frihetstiden och återinförde enväldet i Sverige.

Han är bland annat känd för sitt kulturintresse då han lät grunda akademier, däribland Svenska akademien, gynnade svensk teater och stödde konstnärer och diktare.

Under sitt styre hann han genomföra en rad reformer samt ett kostsamt krig mot Ryssland vilket också gav honom många inhemska fiender.

Gustav III blev skjuten vid en maskeradbal i Stockholm den 16 mars år 1792 och avled två veckor senare av skadorna.

Kung Adolf Fredrik, född 14 maj år 1710, död den 12 februari år 1771, var furstbiskop av Lübeck under åren 1727–1750 och kung av Sverige från år 1751.

Adolf Fredrik utsågs år 1743 till svensk kronprins efter hattarnas ryska krig under påtryckning från tsarinnan Elisabet.

Drottning Lovisa Ulrika av Preussen, född den 24 juli år 1720 i Berlin, död den 16 juli år 1782 på Svartsjö slott, var drottning av Sverige under åren 1751–1771, samt var dotter till Fredrik Vilhelm I av Preussen och Sophie Dorothea av Hannover och syster till Fredrik II av Preussen.

Här kommer några korta fakta om Adolf Fredriks kyrka,

Målningarna i kyrkans takkupol är utförda av Julius Kronberg under 1899-1900.

Altartavlan i bildens bakgrund är gjord av Johan Tobias Sergel och föreställer Jesu uppståndelse.

En invändig restaurering har skett under åren 1996-1997 under ledning av arkitekt Uno Söderberg.

En mycket stor och vacker ljusstake i smidesjärn finns i kyrkan.

En minnestavla finns över ett på platsen tidigare träkapell, byggt år 1674, helgat åt Sankt Olof.

Interiören i kyrkan omdanades under åren 1893-1895 av arkitekt Agi Lindegren.

Adolf Fredriks kyrka ritades av Carl Fredrik Adelcrantz.

Dopfunten är helt i kristall och formgiven av Liss Eriksson.

I kyrkan finns även en minnestavla över upptäcktsresanden och författaren Sven Hedin, 1865-1952.

Bilden visar altaret med altartavlan utförd av Johan Tobias Sergel, även skrivet Sergell, född den 28 augusti år 1740, död den 26 februari år 1814, som var en svensk bildhuggare, målare, tecknare, adelsman och riddare av Vasaorden.

Adolf Fredriks kyrka ligger i stadsdelen Norrmalm i centrala Stockholm som präglas av stenstadens täta bebyggelse med bostads-, kontors- och affärshus.

Kvarteren närmast Adolf Fredriks kyrka har en blandad bebyggelse från tidigt 1800-tal till 1960-tal och i kvarteret nordväst om kyrkan, Grönlandet Norra, byggdes år 1800 ett bostadspalats åt bryggaråldermannen A Westman efter ritningar av C C Gjörwell, men som byggdes om år 1865 till kontorslokaler, direkt öster om kyrkan går Sveavägen, en av Stockholms huvudgator.

Klara församling ägde enligt hävd en kyrkogård på platsen för Adolf Fredriks nuvarande kyrkogård som var en fattigkyrkogård för allmänna barnhuset, anlagd år 1638.

Den var något större än dagens kyrkogård, vilken minskades på 1920-talet då Sveavägen breddades.

Under åren 1673-1674 byggdes här ett enkelt träkapell som fick namnet S:t Olofs kapell efter handelsmannen Olof Larsson som donerade medel till byggnationen.

Klara församling kunde här förrätta begravningar inomhus och få inkomster genom att sälja gravplatser.

De församlingsbor som bodde norr om Kammakargatan hänvisades år 1675 till S:t Olofs kapell som gudstjänstlokal och år 1773 bildades en självständig församling med namnet Adolf Fredrik efter den förre kungen.

Olof den helige eller Olof II Haraldsson eller S:t Olof, även Olav digre dvs. den store eller tjocke, född 995, död den 29 juli 1030, var kung av Norge 1015–1028 och är landets nationalhelgon. Han firas på Olsmässodagen den 29 juli.

Olof var son till Harald Grenske och gift med Astrid Olofsdotter av Sverige. De hade tillsammans ett barn, Ulfhild av Norge. Olofs ende son, Magnus den gode, var utomäktenskaplig.

Med tiden hade S:t Olofs kapell så många brister och församlingsbornas antal hade ökat så att behovet av en ny kyrka var stort.

Överintendent Carl Fredrik Adelcrantz fick uppdraget att rita en ny kyrka och hans förslag medgav att kapellet kunde stå kvar tills den nya kyrkan var klar, vilket var ett önskemål från församlingen.

Den nya kyrkan byggdes därför kring den gamla och fick liksom den en korsformad plan.

Bilden visar kyrkans tak och plafondmålningar som är dekorerade med stuckatur i rokokostil och utförda av Julius Kronberg.

Johan Julius Ferdinand Kronberg, född den 11 december år 1850 i Karlskrona, död den 17 oktober år 1921, var en svensk konstnär som har dekorerat många kända byggnader i Stockholm och finns bland annat representerad på Nationalmuseum i Stockholm.

Den vackra ljuskronan och den förgyllda predikstolen i samspel med de ljusa väggarna ger kyrksalen i Adolf Fredriks kyrka rymd och en känsla av vila och ro.

Under mycket högtidliga former lade kung Adolf Fredrik grundstenen till kyrkan år 1768 och ett år senare, då murarna stod klara och ett provisoriskt brädtak lagts på taklaget, avstannade bygget av ekonomiska skäl.

Sedan församlingen för byggnadsprojektets räkning fått ta del av kaffetulluppbörden i Stockholm kunde välvningen av kyrkans tak och kupol börja år 1773.

Året därpå, år 1774, revs den gamla kyrkan, inuti den nya, som invigdes av Gustaf III samma år.

År 1776 beslutades att kopparplåt skulle läggas på taket och tornet började byggas och stod klart sju år senare, det vill säga år 1783.

Bilden visar Cartesiusmonumentet i Adolf Fredriks kyrka, ett monument över René Descartes, på latin Renátus Cartésius.

På predikstolens motsvarande plats i söder sitter ett monument över Cartesius, René Descartes, som är utfört av Tobias Sergel år 1781 och är gjort i bly.

René Descartes, föddes den 31 mars år 1596, död den 11 februari år 1650, var en fransk filosof och matematiker.

Efter att ha avlagt en juridisk examen vid universitetet i Poitiers och under några år studerat matematik och fysik deltog han som frivillig i trettioåriga krigets inledningsskede.

Under en vapenvila år 1619 fick han i en serie drömmar inspiration till en ny vetenskaplig metod, som påminner om den metod som tillämpades inom matematiken.

Genom intuition, ett slags rent intellektuellt skådande av relationer mellan olika begrepp, ansåg han sig enbart med hjälp av sitt eget förnuft kunna uppnå en säker kunskap inom filosofin och göra stora framsteg inom vetenskapen.

En kort tid därefter lämnade han armén och begav sig ut på omfattande resor i Tyskland, Italien och Frankrike och år 1628 bosatte han sig i Nederländerna, där han med avbrott för några kortare besök i Frankrike kom att vistas i över tjugo år.

Under denna tid ägnade han sig åt filosofiskt och naturvetenskapligt författarskap och förde bland annat en omfattande korrespondens med flera av tidens ledande filosofer, teologer och vetenskapsmän.

På inbjudan av drottning Kristina kom han år 1649 till Stockholm för att bli hennes lärare och rådgivare, men där insjuknade han emellertid i lunginflammation och avled efter några månader.

Descartes lade grunden till den analytiska geometrin, och efter honom kallas ett rätvinkligt koordinatsystem cartesiskt och inom algebran finns Cartesii teckenregel, som säger att varje algebraisk ekvation med reella koefficienter har lika många positiva rötter som teckenväxlingar mellan koefficienterna eller ett jämnt antal mindre.

Descartes gjorde också viktiga insatser för förståelsen av ljusets brytning.

I sina verk ”Meditationes de prima philosophia” från år 1641 och ”Principia philosophiae” från år 1644 utvecklar Descartes sitt berömda tvivel i syfte att försöka uppnå en absolut säker kunskap.

Han tvivlar till att börja med på allting som han lärt sig av olika auktoriteter och även på sina sinnens vittnesbörd och eftersom han anser att det är omöjligt att säkert skilja mellan dröm och verklighet kan han tvivla på nästan alla satser, men ännu inte på självklara sanningar.

För att kunna tvivla även på självklara sanningar föreställer han sig att han kan ha skapats av en ond och illvillig ande som försöker bedra honom i alla hans uppfattningar, men denne ande skulle inte kunna lura honom att tro att han existerar, om han faktiskt inte existerade.

Därmed anser sig Descartes ha upptäckt filosofins första princip, satsen ”cogito, ergo sum”, på svenska ”jag tänker, alltså existerar jag”.

Från denna sluter sig Descartes lättad till att han inte blivit bedragen utan har skapats av en god och allsmäktig gud, att yttervärlden existerar med flera tidigare betvivlade antaganden samt utvecklar sin berömda dualism, ”kropp och själ är väsensskilda substanser, en kropp är ett i tre dimensioner utsträckt ting ’res extensa’ som inte kan tänka, och en själ är ett tänkande ting ’res cogitans’ som saknar utsträckning och läge i rummet”.

Alla skeenden i den materiella världen kan förklaras mekanistiskt i termer av stötar och tryck mellan materiens smådelar, på denna grund bygger Descartes upp sin berömda virvelteori om universum.

Växter och djur saknar enligt Descartes helt själsliv och måste betraktas som komplicerat uppbyggda maskiner och endast människan har en själ, som via de så kallade livsandarna ”spiritus animales”, vilka i själva verket är av materiell natur, samspelar med hennes kropp via tallkottkörteln ”glandula pinealis”.

Det var framför allt genom dessa naturvetenskapliga spekulationer som Descartes influerade sin samtid, även om deras grunder i hans kunskapsteori och metafysik också de blev föremål för intensiva debatter.

René Descartes hade en enorm betydelse i 1600-talets lärdomshistoria och idéliv.

Bilden visar minnestavlan över träkapell byggt år 1674, helgat åt Sankt Olof, Olof den helige eller Olof II Haraldsson eller S:t Olof.

Olav II Haraldsson, kallad Olav den helige eller Olav den digre, född 995, död 29 juli 1030, kung av Norge åren 1015–1028, son till Harald Grenske.

Olav räknade sina anor från Harald Hårfager och han deltog som ung i vikingatåg i östersjöområdet och i västerled, stred i England och Normandie och uppges ha blivit döpt i Rouen.

Återkommen till Norge år 1015 hyllades Olav II Haraldsson där som kung.

Han verkade med stor energi för att stärka riksenheten gentemot de olika fylkenas stormän och han fortsatte också med anglosaxiska missionärers bistånd Olav I Tryggvasons strävanden att kristna norrmännen.

Den norska kyrkan anslöts dock till Hamburg–Bremen, troligen som en motvikt mot den dansk–engelske kungen Knut den stores anspråk på herravälde även över Norge.

Olav II Haraldsson lierade sig med Anund Jakob av Sverige och hans giftermål med dennes syster Astrid blev alliansens bekräftelse men den engelske kung Knut besegrade de förbundna vid Helgeå och lyckades år 1028 med norska stormäns hjälp fördriva Olav, som tog sin tillflykt till Ryssland.

Då han med svenskt stöd sökte återta sitt rike stupade han i slaget vid Stiklestad i Trøndelag den 29 juli år 1030.

Kort efter sin död fick Olav helgonrykte, och hans grav i Nidaros blev Nordens främsta vallfartsort.

Olav II Haraldsson betraktades som Norges egentlige kung ”rex perpetuus Norvegiae” och den regerande kungen som hans vasall.

Också i Sverige och Danmark fanns en utbredd Olavskult och han firas den 29 juli då det är Olof-dagen.

Sankt Olof, Olof den helige eller Olof II Haraldsson eller S:t Olof är far till Magnus I den gode.

Från vindfånget i väster leder en kalkstenstrappa upp till orgelläktaren som bärs upp av fyra kannelerade och marmorerade gjutjärnskolonner.

Barriären har svarvade balusterdockor målade i grått och den ursprungliga orgelfasaden av trä, ritad av Carl Fredrik Adelcrantz, är gråmålad med rik, snidad, förgylld dekor.

Carl Fredrik Adelcrantz, född den 30 januari år 1716 i Stockholm, död den 1 mars år 1796 i Stockholm, var en svensk friherre och arkitekt.

Det ursprungliga orgelverket var tillverkat av orgelbyggaren Olof Schwan och det nuvarande byggdes år 1966 av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad och har 45 stämmor.

Kyrkan har ett begravningsvapen för Herr Carl Lideman som levde under åren 1655-1690, bilden visar detta begravningsvapen

Lideman var en svensk adelsätt och ättens stamfader Bengt Håkansson var borgmästare i Lidköping mellan åren 1616-1633, och var gift med borgmästaredottern från hemstaden Birgitta Svensdotter.

Deras son Erik Bengtsson blev år 1640 befallningsman på Dal och var kommendant mot norrmännen i Danska fejden.

Erik Bengtsson gifte sig år 1636 med Annika Forssea, dotter till befallningsmannen Peder Olofsson och Kerstin, en dotter till kyrkoherden Sigge Christophori av samma släkt som ätten Falkengren.

Falkengren var en adlig och friherrlig ätt som härstammar från kyrkoherden och prosten i Eskilstuna Sigge Christophersson, som avled år 1643, som tydligen stammade från Småland där han gick i Kalmar skola.

År 1672 adlades Erik Bengtsson med namnet Lideman, och introducerades samma år på nummer 825.

De fick tolv barn, döttrarna gifte sig med borgmästare Waltman i Vänersborg, von Lilljenhielm, kyrkoherden Peter Grotte, rådman Lind i Karlstad, Hård af Segerstad, Gyllenstorm och Pfeiff, deras bröder var Peter som var hovråd men barnlös, befallningsmannen och majoren Sven som var ogift, kammarherren Carl som var ogift, och äldste brodern Bengt som i hög ålder slöt ätten på svärdssidan.

Hovrådet Petter Lidemans och hustrun Catharina Grundels vapensköldar finns på ett fotografi av ett stucktak till en sängkammare i en byggnad som låg vid Drottninggatan 31 i Stockholm bredvid nuvarande Kulturhuset.

Det var ett palatsliknande hus med flyglar från 1680-talet som revs redan år 1906 och som har varit helt okänt.

Bilden visar altartavlan i Adolf Fredriks kyrka som är skulpterad av Johan Tobias Sergel och föreställer Jesu återuppståndelse.

Altartavlan av Tobias Sergel, som levde under åren 1740–1814, är en relief av gips som föreställer Kristus uppstigande ur graven och ovanför denna sitter ett strålknippe.

Altaret är av trä, gråmålat med snidad och förgylld dekor, altarringen är av trä med balusterdockor av brons och dessa är delar av de ljusarmar från år 1775 som tidigare fanns i bänkkvarteren, ritade av Adrien Masreliez.

Jacques Adrien Masreliez, född år 1717, död år 1806, var en franskfödd svensk ornamentsbildhuggare.

Bilden visar den stora och mycket vackra smidesljusstaken i järn som står bredvid dopfunten i kristall och till höger om altartavlan, sett från kyrkbänkarna.

Den mycket vackra dopfunten i Adolf Fredriks kyrka är helt i kristallglas och formgiven av Liss Eriksson som var en svensk skulptör, född den 31 augusti år 1919 i Maria Magdalena församling i Stockholm, död där den 13 juli år 2000.

Liss Eriksson föddes i Stockholm som yngste son till skulptören Christian Eriksson och Ebba Dahlgren och växte upp i faderns ateljéfastighet vid Maria Prästgårdsgata på Södermalm i Stockholm.

Han började studera för att bli arkitekt Norrköpings tekniska gymnasium år 1938, men avbröt dem året därpå för att studera vid konsthögskolan åren 1939-1944 för Nils Sjögren och Eric Grate.

År 1947 deltog han tillsammans med bland annat Arne Jones i utställningen ”Ung Konst på Färg och Form”, som blev upptakten för konstnärsgruppen ”1947 års män”.

Därefter reste han till Paris tillsammans med sin hustru konstnärinnan Britta Reich-Eriksson och studerade för Jean Osouf och Henri Laurens och blev kvar där till år 1951, då han flyttade hem till Stockholm och övertog faderns ateljé.

Liss Eriksson influerades tidigt av den franska skolan, Aristide Maillol och Henri Laurens, men även av schweizaren Alberto Giacometti och det var framför allt den enskilda människan som kom att spela en central roll i hans konstnärskap.

Nordost om korsmitten är predikstolen av trä placerad, där den gråmålade korgen har grönmarmorerade fält med snidad och förgylld dekor.

Trappräcket ner till koret är dekorerat på liknande sätt och ljudtaket har förgylld dekor.

Adolf Fredriks kyrka har en korsformig plan där de östra och västra korsarmarna är något längre än de övriga och från korsmitten höjer sig ett kupolprytt torn.

I den östra korsarmen ligger koret och sakristian och de övriga korsarmarna har alla entréer, den i väst är huvudingången.

Kyrkan har en stomme av tegel, förutom tornet som har en konstruktion av trä.

Fem kyrkklockor hänger i Adolf Fredriks kyrka, tre i tornet och två i lanterninen.

Storklockan göts av Klockgjutare Grönvall och invigdes år 1814, men omgöts år 1826 av samme klockgjutare.

Tre av de övriga tillverkades år 1674 av Gerhard Meyer till S:t Olofs kapells klockstapel, två av dem göts om år 1814 av Carl Grönwall, varav den ena även göts om år 1845 och den andra år 1924.

Den femte klockan göts år 1727 av styckgjutaren Gerhard Meyer och år 1977 invigdes ett klockspel med 24 klockor.

I dag omfattar kyrkogården hela det kvarter kyrkan ligger i och begränsas av Adolf Fredriks kyrkogata, Holländargatan, Kammakargatan och Sveavägen.

Kyrkogårdens många stora lövträd sätter sin prägel på miljön, vissa är planterade i alléer och visar hur tidigare gångvägar har gått och 1860-talets en gång slingrande gångar har under 1900-talet ersatts med rätvinkliga grusgångar med gräsbevuxna runda ytor i vinklarna mellan kyrkans korsarmar.

De större gångarna är belagda med plattor och platsen framför västportalen är belagd med gatsten.

De flesta gravarna ligger innanför häckar i nordost och sydost och många framstående personer ligger begravda på kyrkogården, bland dem stadsministrarna Olof Palme och Hjalmar Branting samt konstnären Tobias Sergel.

I nordväst finns en minneslund med en vattenskulptur och i norr utmed Kammakargatan ligger det gamla skolhuset, ett putsat tvåvåningshus med tegelbelagt sadeltak och i sydväst finns ett gravkapell ritat av C N Söderberg.

Carl Nestor Söderberg, född den 30 augusti år 1830 i Stockholm, död den 13 mars år 1881 i Stockholm, var en svensk arkitekt som utbildade sig vid Teknologiska Institutet åren 1844–1845 och 1849–1852 samt vid Kungliga Akademien för de fria konsterna.

Runt Adolf Fredriks kyrkas kyrkogård löper ett enkelt järnstaket på en sockel av huggen sten.

Bilden visar statsminister Olof Palmes gravvård.

Olof Palme, född den 30 januari år 1927, död den 28 februari år 1986, politiker, socialdemokrat, statsminister under åren 1969–1976 och från år 1982, dessförinnan statsråd under åren 1963–1969.

Palmemordet kallas mordet på Sveriges statsminister Olof Palme, som skedde klockan 23:21 fredagen den 28 februari år 1986 då han sköts till döds i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm.

Efter mordet följdes i Palmeutredningen ett flertal spår, däribland ”PKK-spåret”, ”33-åringen” och ”Sydafrikaspåret”, som dock inte ledde till något konkret genombrott.

I december 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för mordet och denne dömdes också i juli år 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig, men frikändes därpå av en enig hovrätt i november samma år.

Misstankarna mot Pettersson kvarstod dock och resning begärdes av riksåklagaren i december år 1997 men avslogs av Sveriges högsta domstol den 28 maj år 1998.

Sedan dess har inga genombrott i spaningsarbetet skett och ingen misstänkt har åtalats, detta trots att fler än 130 personer har erkänt mordet och att utredningen kring det är en av världens mest omfattande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *