Natur

Trolle klippa

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Trolle klippa.

Trolle klippa, söder om samhället Bor, en natur- och kulturkrönika i 7 bilder om en legend som har funnits under fler hundra år och i olika versioner. Krönika nummer 800!

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på september månads sista dag anno 2016.

Välkomna till min natur- och kulturkrönika nummer 800 genom åren, som denna gång rör sig mellan saga och sägen, det vill säga, en historia om underjordiska väsen och troll.

Ett stort och varmt tack för alla gratulationer via samtal på gatan och telefon, SMS och mail för min utnämning till Vaggeryds kommuns kulturpristagare 2016. Det känns minst lika roligt som den dag för 17 år sedan då jag fick Vaggeryds kommuns miljöpris 1999.

Tänk vad tiden går, nu siktar jag på ytterligare 800 krönikor! ☺

Bilden visar den gamla landsvägen söder om samhället Bor utanför Värnamo som går förbi den mytiska platsen Trolle klippa.

Släkten Trolle får utan tvivel räknas till Sveriges äldsta och förnämligaste frälsesläkter, även om man måste förkasta det tiotal generationer före 1300-talet, däribland riksmarsken Torkel Knutsson, varmed ätten Trolle utsmyckats av välvilliga genealoger.

Endast de med visshet kända eller för de äldsta tiderna åtminstone med full sannolikhet antagliga filiationerna upptas intill slutet av 1400-talet i överensstämmelse med de genealogiska anteckningar om Trollesläkten, som troligen under inseende av lagmannen Arvid Trolle, död år 1505, nedskrivits i en honom tillhörig lagbok, som nu finns i Kungliga biblioteket.

Filiation, filiationerna är inom antropologisk härstamningsteori den socialt erkända relationen mellan föräldrar och barn.

Likaså får man helt lämna åt sitt värde den uppgivna anledningen till den äldsta vapenförändringen, eller den bekanta sägnen om Herved Trolles strid med trollen.

Att tillnamnet Trolle är taget av vapnet är dock påtagligt, men detta är inte alltid lika, och innan det nuvarande sköldemärket fastställdes, växlade det så att än sattes det huvudlösa trollet försett med svans och, hos den danska grenen, med huvudet på magen, i skölden och det grinande trollhuvudet på hjälmen, ibland tvärtom.

Det sistnämnda är förhållandet med Birger Trolle den gamles vapen, som ännu sitter kvar på Glimmingehus.

Trollet insattes sedan i skölden, och huvudet flyttades på hjälmen av Birgers sonson Arvid Trolle.

Ättens med visshet äldste kände stamfader Birger Knutsson förde dock ett helt annat vapen, nämligen en tre gånger styckad sköld, som ännu bibehålls av hans sonson.

Ättens stamort är Småland, och medlemmar av densamma spelade i fyra generationer en framstående roll i nordens historia under unionsstriderna från riksrådet Birger Trolle, 1400–1471, till den bekante ärkebiskopen Gustaf Eriksson Trolle, 1488–1535.

Den sistnämndes kusin, amiralen Arvid Turesson Trolle, död år 1568, var den siste manlige medlemmen av ätten i Sverige under dess första svenska period.

Dennes farbroder Jakob eller Joakim Trolle hade omkring år 1500 bosatt sig i Danmark, det vill säga, Skåne, och först efter Skånes införlivande med Sverige blev åter en gren av ätten svensk och introducerades år 1689 såsom riksrådsättlingar under nummer 36 i dåvarande riddarklassen.

Om ätten Trolle i Danmark så utslocknade den år 1782.

Huruvida den i Sverige levande nyadlade ätten af Trolle och den ofrälse Trollesläkten kunna härleda sina anor från den äldre Trolleätten, är ännu obestyrkt, men den senares härstamning från Birger Knutssons systerson Erland Mårtensson Sparre kan dock vara möjlig, men svårligen torde kunna bevisas.

Enligt en av sägnerna levde på 1200-talet en riddare Härved Ulf på Ed gård och var gift med Birger Jarls syster Magnhild.

Härved var en ivrig kristen kyrkobesökare, men en juldagsmorgon försov han sig. Han sadlade då hästen och red i galopp mot Voxtorps kyrka.

När riddaren passerade på vägen upptäckte han ljussken och att trollen hade kalas på Trolleklippa.

Han mötte en flicka som räckte honom ett horn och bad honom dricka en skål. Härved tog hornet med vänster hand och låtsades dricka men samtidigt drog han sitt svärd och högg huvudet av flickan, som i själva verket var ett troll, då blev trollen rasande och jagade efter honom med tjut och gny.

Intill ett gärde i Bor var förföljarna nära att hinna ifatt riddaren men där mötte han en kvinna, som ropade till honom att inte rida på vägen utan istället korsa åkern.

Riddaren följde rådet och eftersom åkern var plöjd i fåror, bildades ett kors när han red över marken och korset hindrade trollen att hinna ifatt honom.

Efter julottan följde prästen och kyrkobesökarna med riddaren till Trolleklippa och fann trollet med avhugget huvud.

Härved Ulf tog då namnet Trolle och ätten avbildades sedan med ett avhugget trollhuvud på vapenskölden.

Trollhornet sägs att han donerade till Växjö domkyrka, men det ska ha gått förlorat då danskarna förstörde staden under Nordiska sjuårskriget år 1570.

I Voxtorps kyrka finns en målad tavla över legenden om Trolle klippa.

En annan variant av sägnen säger följande, Birger jarl säges hafva haft en syster vid namn Magnhild.

Hon blef gifven åt Härved Ulf, en man af gammal slägt, som sedermera förde ett troll med afhugget hufvud i sin vapensköld och deraf fick namnet Trolle.

Sägnen förtäljer om orsaken till denna namntagning följande, Härved Ulf bodde på sin gård Ed i Småland nära Voxtorps kyrka.

Han skall hafva varit en varm kristen efter tidens sed och i synnerhet aldrig försummat någon julotta men en juldagsmorgon vaknade han senare än vanligt, och som han var ifrig att komma i kyrkan, skyndade han ned i stallet och sadlade sin häst samt sprängde af i sporrsträck från gården, långt innan hans tjenare voro redo att sitta upp och följa honom.

Vägen från Ed till Voxtorps kyrka gick då, som ännu i dag, utmed ett högt berg, emellan detta och sjön Flåren, berget var då lodrätt och ofvanpå detsamma växte en tät skog.

När nu Härved kom ridande vägen fram, fick han se trollen, hvar de dansade omkring berget. Han red oförskräckt på, och då gick fram emot honom en ung flicka, som räckte honom ett horn och bad honom dricka.

Härved tog emot hornet med venstra handen och förde det till läpparna, låtsande som om han drack men i sjelfva verket hälde han derunder ut drycken bakom sig, drog i detsamma med högra handen sitt svärd och högg hufvudet af flickan.

Då satte trollen efter riddaren, och der blef ett häftigt stormväder med tjut och gny men riddaren sporrade sin häst och red undan det fortaste han kunde.

På Bohrs gärde voro emellertid trollen nära att upphinna honom då mötte han en qvinna, som ropade:

Du vän, men dåre,
mig vantar gaf i våre,
rid ej vägen den håre,
men åkern den åre.

Riddaren följde qvinnans uppmaning och sprängde tvärt in på den korsärjade åkern och lyckades på det sättet, ehuru med mycken svårighet, undkomma trollen.

När julottan var slutad, bad riddaren kyrkoherden och hela församlingen följa sig tillbaka och se, hvad underligt som händt honom.

Framkomne till trollklippan, funno de trollet liggande med afhugget hufvud utmed vägen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *