Uppåkra, egentligen Stora Uppåkra

Uppåkra, egentligen Stora Uppåkra, en natur- och kulturkrönika i 25 bilder från ett handelscentrum under den skånska järnåldern inte långt från universitetsstaden Lund.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den första dagen i månaden juli året 2017 efter vår tideräknings början.

Vid byggandet av en gård på 1930-talet påträffades en stor bosättning från järnåldern söder om Stora Uppåkra by och år 1996 påbörjades arkeologiska utgrävningar på platsen.

Fyndplatsen är ungefär 40 hektar stor och var bebodd mellan cirka 100-talet före Kristus och början av 1000-talet efter Kristus.

Under den senare delen av den perioden hade platsen närmast en stadsliknande bildning med ett femtiotal större och mindre gårdar.

Metalldetektorsökningar och arkeologiska utgrävningar har gett ett stort fyndmaterial och detta visar på nära kontakter med olika delar av Europa, inledningsvis med romerska riket och under slutskedet med Bysantinska riket.

Fynd visar att här funnits en omfattande hantverksverksamhet, från framställning av hornkammar i nästan industriell skala till högkvalitativt guldsmide.

De arkeologiska utgrävningarna har koncentrerats till den del av fyndplatsen som uppfattats som den centrala på grund av ytfyndens antal och fyndlagrens storlek.

Den märkligaste byggnaden är ett 13 meter långt hus med spår av kraftiga takbärande stolpar som burit upp en hög takkonstruktion och som uppfördes på 200-talet efter Kristus.

Detta hus byggdes om flera gånger med samma utformning under de följande 700 åren och genom fynd av bland annat guldfigurer har det tolkats som ett kulthus.

Både söder och norr om kulthuset har ansamlingar av vapen, främst spjutspetsar och sköldbeslag samt ben grävts fram och här återfinns även ben av människor.

Dessa ansamlingar av människoben uppfattas som rituella depositioner eftersom vapnen har deformerats medvetet på ett sätt som är välkänt från samtida mossoffer, här är de däremot belägna på fast mark.

Omedelbart väster om kulthuset har man hittat nedbrunna hallbyggnader på flera nivåer och dessa dateras till mellan 400-talet och 600-talet efter Kristus.

Fynd av brandskadade skelettdelar från flera människor tyder på att det rör sig om återkommande våldsamma strider om makten i Uppåkra, då hus bränts ned.

Platsen Uppåkra har varit ett mycket betydelsefullt centrum för hantverk, handel och religionsutövande, med direkt eller indirekt politiskt inflytande över stora delar av nuvarande Skåne.

I början av 1000-talet övertog Lund, som ligger fyra kilometer norrut, den roll som skånskt centrum som Uppåkra tidigare haft.

Andra synliga fornlämningar i socknen är fem bronsåldershögar och en runsten, rest över en västerviking.

Den treskeppiga nygotiska kyrkan, på bild nummer 7, av tegel med torn och tresidigt kor stod klar år 1864 och den ersatte de medeltida kyrkorna i Uppåkra och Flackarp.

Altaruppsatsen i kyrkan från år 1864 härrör från 1500-talets slut, även två romanska dopfuntar har bevarats.

Ortnamnet, år 1085 skrivet som ”Upaccri”, betyder ”de högt upp belägna åkrarna”.

Uppåkra, egentligen Stora Uppåkra, är kyrkbyn i Uppåkra socken, Staffanstorps kommun och byn ligger vid en mindre höjd på Lundaslätten, drygt en halvmil söder om Lund.

Stora Uppåkra gränsar i söder till byn Lilla Uppåkra och i nordväst till den mindre tätorten Bergströmshusen som dock vuxit fram i modern tid.

Uppåkra är, som sagt, känd för arkeologiska utgrävningar med osedvanligt många och exklusiva fynd från järnåldern, då det låg en stadsliknande bosättning på platsen.

Uppåkra är Skandinaviens största, fyndrikaste och mest långvariga järnåldersstad och var betydligt större, det vill säga, runt 40 hektar, och mer långvarigt, det vill säga, drygt 1000 år, än det delvis samtida Birka på Björkö på 7 hektar under cirka 200 år.

Det finns många teorier om varför det betydande vikingatida Uppåkra flyttades till Lund, som att det berodde på försvarsskäl efter att ha blivit nedbränt, och på Lunds läge vid en viktig landsvägskorsning, på mark som inte hörde till någon by och intill en viktig källa och kultplats.

Flytten till Lund sätts i samband med att Skåne kristnades och att Danmark enades under en gemensam kung.

Ett mycket omfattande arkeologiskt material har kunnat tillvaratas i området runt Uppåkra kyrka och de första fynden i Uppåkra fann man när en lada skulle byggas på platsen under 1930-talet.

Det äldsta fyndet på platsen är en 4 000 år gammal grav och fler än 20 000 föremål har hittats som är i brons, guld och silver blandat med offerben från djur och människor.

Samlingen av ben är unik och år 1990 väckte några arkeologiintresserade amatörer från Bornholm intresset att få undersöka området med metalldetektorer.

Tillsammans med arkeologiska institutionen i Lund gjordes en sådan metallsökning som omedelbart resulterade i mängder med fynd i det av plogen omrörda övre jordlagret.

Fyndens mångfald och karaktär indikerade ett betydande maktcentrum och med ekonomisk hjälp från Gad Rausing har utgrävningar därefter gjorts under flera år, varvid bland annat rester efter ett hednatempel och en större hallbyggnad grävts fram strax söder om den nuvarande kyrkan.

Det forntida Uppåkra nämns dock inte i historiska dokument som fallet är med Lejre i Danmark och Gamla Uppsala i Sverige.

I Egil Skallagrimssons saga beskrivs hur Egil vid mitten av 900-talet, på färd från Baltikum genom Öresund, plundrar en rik köpstad vid namn Lund där staden låg en bit in i landet och var omgiven av en borg av trä.

Denna uppgift kan ha åsyftat Uppåkra men då sagan nedtecknats först på 1100-talet anses den vara osäker som källa.

Namnet Uppåkra nämns för första gången år 1085 i Knut den Heliges gåvobrev till Lunds domkyrkokapitel och i detta skänks det följande:

”I södra Uppåkra 4½ bol. I det andra Uppåkra lika många bol”.

Ordet ”Bol” är ett ålderdomligt ord med betydelsen boställe, hemman, gård.

Detta visar att kungamakten före denna tid ägt stora delar av de två byarna och än i dag finns det två Uppåkra, Stora och Lilla.

Dessa båda byar har efterträtt den förhistoriska bosättningen som var belägen i området mellan dem.

I diskussionerna om det äldsta Lund har sedan slutet av 1500-talet hela tiden figurerat en speciell marknad, ”Tre högars marknad”, som skulle ha existerat redan långt före stadens tillkomst.

Herman Chytræus berättar år 1599 i sin ”Monumenta Scanensia” om ett hedniskt kultställe, bestående av en ljuvlig lund med många klara källor som fordom skulle ha funnits i trakten av tre högar öster om staden.

Dit strömmade folket samman för att dyrka de tre gudarna Tor, Oden och Frigga, vilka stod som bilder på högarna, denna framställning är dock inte att räkna som trovärdig.

Vid medeltidens slut och långt senare hade Lund två årsmarknader och den ena inföll den 10 augusti och var domkyrkans skyddshelgon Laurentius festdag, den andra marknaden, ”Tre högars marknad”, hölls på våren.

År 1504 anges marknadstiden för denna till ”näst efter påska” och år 1516 till måndagen näst efter Kristi himmelsfärdsdag.

På platsen vid Uppåkra kyrka finns i dag två gravhögar från bronsåldern, Storehög och Lillehög, men det har funnits ytterligare en på nuvarande Uppåkra kyrkas kyrkogård.

Kanske kan genom dessa högar platsen knytas samman med just Tre högars marknad och när det nuvarande Lund grundlades fick denna sin egen marknad och samtidigt flyttades kanske den äldre marknaden in i staden

Bilden visar ett konstverk av Tina Apelgren som kallas ”Sound of silece” och som är placerat ”mitt i det forna Uppåkra”.

Uppåkratemplet som det kanske såg ut för cirka 1000 år sedan kan åses i sitt sammanhang genom denna plexiglasskiva med templet inritat ut mot den plats där de fyra stolphålen finns och följaktligen templet en gång stod.

De samtida skrivna källorna om vikingatidens religion och dess kult i Norden innan kristendomens införande är relativt få och mestadels influerade av kristna källor och i dessa framgår det till exempel att man utförde kulthandlingar på olika sätt och platser.

Gutasagan berättar att man trodde ”på hult och hugar, vi och stavgårdar och på heden gud”.

I flera dåtida skrifter omtalas också tempel eller heliga byggnader.

Vid utgrävningar i Uppåkra strax söder om Lund har man som jag nämnt tidigare funnit rester efter ett tempel som stått här i flera hundra år före nedläggningen i slutet av 900-talet, eventuellt tidigt 1000-tal.

Bilden visar genom de 4 stolparna Uppåkratemplets läge i terrängen för mer än 1000 år sedan.

Då hela byggnadens yta kunnat grävas fram och då platsen är oskadad från senare nedgrävningar har för första gången ett fornnordiskt tempel kunnat studeras rent arkeologiskt och i sin helhet.

Rester efter själva byggnaden består av nedgrävningar till de stolpar och träväggar som en gång funnits på platsen.

Olika golvlager har också kunnat identifieras och man har också kunnat fastslå att templet under århundradena varit utsatt för nödvändiga ombyggnader och materialet har varit trä som stått nedgrävt i marken.

Byggnaden är dock inte stor, endast 13 meter lång och 6,5 meter bred, den har haft svagt krökta långväggar av grova, stående ekplankor, eller ”stavar”, vilka grävts ner i en ränna i jorden på mer än en meters djup.

I varje hörn av huset har stått en stolpe som varit nedgrävd till ansenligt djup och byggnadens mittparti, som stått fristående från ytterväggarna, har utgjorts av fyra enorma trästolpar.

Hålen till dessa trästolpar är ovanligt vida och djupet mycket anmärkningsvärt, det vill säga, mer än två meter.

Byggnaden har haft tre ingångar, två i söder och en i norr och varje öppning har inramats av kraftiga sidstolpar och den sydvästra har dessutom haft ett framskjutet parti, denna ingång bör därför ha varit templets huvudingång.

I väggrännan och i stolphålen hittade utgrävarna ett hundratal så kallade guldgubbar, dessa är lövtunna, små guldbleck med inpräglade människofigurer.

Storleken gör att dessa guldbleck inte kan ha tjänat som till exempel handelsguld utan bör ha haft med den dåtida kulten att göra och att de påträffats i så stor mängd i nedgrävningarna för

Uppåkratemplets stolpar och väggplankor tyder på att man offrat dessa guldgubbar i samband med uppförandet av templet.

Bilden visar genom de fyra stolparna Uppåkratemplets läge i terrängen för mer än 1000 år sedan.

Uppåkratemplets ytterväggar har varit i så kallade stavkonstruktion mellan kraftiga hörnstavar och tekniken känns igen från påträffade rester efter stavkyrkor i Lund från cirka år 1050.

De stående plankorna måste upptill ha varit inpassade i en horisontell trästock, så kallad lejd, vilken legat på hörnstavarna och den djupa rännan som stavväggarna varit satta i samt de djupa hålen för hörnstavarna visar att byggnadens ytterväggar måste ha varit höga.

Hålen hade ju till uppgift att hålla emot sidobelastningarna så att väggarna inte störtat omkull.

I Hemse kyrka på Gotland har man funnit bevarade väggstavar i full längd på tre meter från den tidig träkyrka och en höjd för templets ytterväggar på upp mot fyra meter över markytan är därför inte omöjlig.

Yttertaket mellan ytterväggarna och de fyra hörnstolpar som utgjort den bärande stommen i mittornet bör ha varit beklätt med träspån, vilket fordrat ett tämligen brant tak och från långvägg till tornvägg bör detta ha höjt sig drygt två meter.

Två meter djupa stolphål tyder på en mycket stor konstruktion, inte minst då de fyra stolparna bildat en kvadrat som möjliggjort en effektiv stagning genom kryssverk och med en längd på stolparna på förslagsvis tio meter har tornets väggar stuckit upp drygt tre meter över långhusets takås.

Ovanstående tolkning, här kallad Foteviksmodellen, av templet publicerades år 2004 och en annan tolkning publicerades år 2006, här kallad Lundamodellen.

I den senare har man valt att inte se de fyra mittstolparnas avvikande dimensioner och enorma grundläggningsdjup som en konstruktion för ett torn, ytterväggarna har istället förts upp i en väldig höjd på närmare sex meter.

Inne i Uppåkratemplet har man påträffat en bronsbägare och en glasskål och den cirka 20 centimeter höga bägaren är dekorerad med band av tunna guldbleck med instämplade bilder.

Glasskålen kommer från området norr om Svarta havet och är tillverkad med två lager av glasmassa, kan dateras till cirka 500-talet efter Kristus.

Kulten tycks ha varit centrerad kring Oden, av vem man har funnit en trolig avbildning och figuren i fråga har mycket gemensamt med fynd på andra områden i Skandinavien och även avbildningar på hjälmen från Sutton Hoo.

Sutton Hoo är en egendom med omfattande fornlämningsområde i East Anglia, Storbritannien och som dateras till mitten av 600-talet efter Kristus.

Även de spjutspetsar som medvetet har förstörts och begravts längs med stolparna vid Uppåkratemplet vittnar om en kult ägnad spjutguden, andra vapen som funnits är knivar, pilspetsar och svärd och dessa kan tolkas som segeroffer ägnade Oden och Freja och inspirerats av romerska offer.

Man tror dock att Odens roll i kulten inte bara var som krigsgud, utan även som helare och en läkekult kring kvinnliga helare tycks ha spelat en central roll i kulten.

Man har funnit likadana kirurgiska verktyg som använts av fältläkare i den romerska armén och nordiska legosoldater i den romerska militärmakten tycks ha hämtat hem kunskapen söder ifrån.

Man har gissat att den ”stad” som omnämns av Saxo dit ”Sigurd Ormiöga” skall ha förts för att helas efter att ha sårat i ett fälttåg i Skåne och räddats av Oden, ska hänvisa till Uppåkra, baserat på fynden vid platsen.

Saxo, med tillnamnet Grammaticus för ”Den lärde”, föddes troligen på Själland cirka år 1150 och avled cirka år 1220, var en dansk historiker, författare och sekreterare hos ärkebiskop Absalon av Danmark i Roskilde och samtida med kung Valdemar den store av Danmark.

Se gärna filmen om Uppåkra i SVT från Vetenskapens Värld på nedanstående länk.

https://www.youtube.com/watch?v=oP24EeFQj3U

Det är för övrigt mycket vackert på Lundaslätten, eller kanske ska man säga Stora Uppåkraslätten, även idag cirka 1000 år efter järnålderns och vikingatidens slut och även slutet för tiden för Uppåkra som betydande och dominerande handels- och kulturplats i sydvästra Skåne, en provins i kungariket Danmark under kung Sven Tveskägg.

Dagens Uppåkra kyrka är en kyrkobyggnad i Uppåkra och är församlingskyrka i Uppåkra församling i Lunds stift samt granne med det berömda hednatemplet vid Uppåkra som låg bara några hundra meter västerut.

Uppåkra kyrka ligger på ungefär samma plats som den tidigare medeltida kyrkan låg och vid utgrävningar i koret i slutet av 1990-talet påträffades under de medeltida grundstenarna en kristen grav från sen vikingatid, vilket tyder på att det funnits en träkyrka med tillhörande kyrkogård redan innan den medeltida kyrkan uppfördes.

Två meter under kyrkgolvet finns lämningar efter bebyggelse från romersk järnålder och kyrkplatsen är därför med största sannolikhet knuten till den förhistoriska bebyggelsen mellan Stora och Lilla Uppåkra.

Ett fynd vid prästgården av en så kallad enkolpion från 1000-talet, en relikgömma i form av ett krucifix, kan möjligen knytas till den gamla träkyrkan.

I en avhandling från 1700-talet sägs det att det funnits en ättehög på kyrkogården, och bredvid kyrkogårdsmuren ännu en, detta är ovanligt, och det antas därför att den äldre träkyrkan antingen kan knytas till den som gravlagts i den nu försvunna ättehögen eller att ättehögen haft en viktig mytisk betydelse som senare assimilerats med en kristen miljö.

Den nuvarande kyrkogården är kvadratisk, men den gamla skall ha varit rund, vilket kan ha berott på att ättehögen ingick i kyrkomiljön.

Man vet inte hur träkyrkan såg ut och inte heller riktigt hur den medeltida stenkyrkan såg ut, men på grundval av professor Carl Georg Brunius teckningar kan man göra sig en ungefärlig bild av medeltidskyrkan.

Med utgångspunkt i Brunius teckningar kan man sluta sig till att den äldre kyrkans absid, kor och långhus uppfördes på 1100-talet och den medeltida kyrkan skall ha haft ett torn och ett vapenhus som uppfördes under sen medeltid.

Tornet rasade samman i en storm år 1728 men år 1741 var kyrkan reparerad, och den fick då trappgaveltorn som är vanliga i Skåne.

Den medeltida kyrkan kan ha byggts som en gårdskyrka till en storgård och en del stenar som ingått i den gamla medeltidskyrkan kan i dag spåras i den nuvarande kyrkogårdsmuren, bland annat fyrkantiga kvaderstenar.

Under senare år har dräneringsarbete gjort att man kunnat dokumentera den äldre kyrkans grundmurar och kyrkan har legat i den sydöstra delen av den nya kyrkobyggnaden.

I mitten av 1800-talet fördes en debatt huruvida man skulle uppföra en ny kyrka och i grannförsamlingen Flackarp fördes liknande diskussioner.

Biskop Johan Henrik Thomander försökte få de båda församlingarna att slå sig ihop för att bygga en gemensam kyrka i Uppåkra.

Flackarp protesterade, men år 1861 beslutade Länsstyrelsen och Biskopsämbetet att den gemensamma kyrkan i Uppåkra skulle byggas och både Flackarps kyrka och Uppåkra gamla kyrka revs.

Arkitekt för den nya kyrkan blev William Klein från Malmö och byggmästare var A Österberg, också han från Malmö, och priset uppgick till 50 750 riksdaler.

Kyrkan invigdes på Alla helgons dag år 1864 och år 1932 restaurerades kyrkan.

Den nya kyrkan byggdes av grått Lommategel. Både långhus och torn var klätt med takskiffer, men har på grund av stormar ersatts av kopparplåt.

Uppåkra kyrkas interiör var inledningsvis målad med kvaderstensmönster med röna och röda schablonslingor i strålbågarna men år 1932 målades dessa över och kyrkan är i dag vitkalkad.

Uppåkra kyrka har bevarat nattvardstyg från år 1654, som dock tyvärr blev stulet år 1828, tyget återfanns senare i Köpenhamn, och används fortfarande idag.

En ekkista från år 1691 finns också bevarad, liksom ett rökelsekar.

Ursprungligen pryddes altaret av ett stort träkors, som år 1882 ersattes av en kristusbild i glödritningsteknik av E Fjeldskov.

Sedan år 1932 använder man emellertid altaruppsatsen från Uppåkra gamla kyrka, som bevarades på kyrkvinden, detta pryds av fyra ljusstakar i mässing, två från 1600-talet och två från 1800-talet.

Kyrkan har två dopfuntar sedan år 1939, en vid den norra väggen från Flackarps kyrka och en vid den södra från Uppåkra.

Dopfunten från Flackarps kyrka är signerad HACHI av stenmästaren, och båda dopfuntarna har dopfat från tidigt 1700-tal.

En kyrkklocka flyttades också från Flackarp, men den återfördes till dess ödekyrkogård år 1953 då en klockstapel stod klar på Flackarps kyrkogård.

Nu har Uppåkra kyrka tre klockor, varav två är medeltida och en är inköpt år 1953.

Predikstolen, med sex panåer av de fyra evangelisterna samt Paulus och Petrus i glödritningsteknik, är placerad ovanför dopaltaret.

Dopaltaret pryds av två ljusstakar i sterlingsilver gjorda av Wiwen Nilsson år 1964 och dessa skänktes till kyrkan av kyrkvärden Albin Andersson som också skänkte en silvervas av samma tillverkare.

År 1962 skänkte Betty och Alfred Nilsson i Hjärup ytterligare två silvervasar av Wiwen Nilsson.

Kyrkan har tre mässingsljuskronor från 1800-tal i långskeppet och i sidoskeppet finns sex järnljuskronor med bronsering från sekelskiftet 1900.

Altarbrunet är av broderat siden i guld, färger tillkom år 1900 och redan när den nya kyrkan byggdes försågs den med läktare och orgel

På platsen för Uppåkra finns ett antal trevliga, intressanta och lättlästa informationstavlor som berättar historien om platsen, här ”Uppåkra och världen”.