Vätteskäggens morgon

Vätteskäggens morgon, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från den södra delen av Natur- och kulturled Skillingaryd mellan Östra lägret och Fågelforsdammen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, tjugotvå dagar in i januari månad året 2017.

Tomtar och vättar är uppenbarligen riktiga festprissar men ibland glömmer de att gömma sig, och när solen går upp får de bråttom ner i sina hålor, så bråttom att de ibland fastnar med skägget i grenar och kvistar.

Så lyder en av många förklaringar till det märkliga vita ludd man kan hitta i skogen främst vintertid, vätteskägg, isull, bomullsis, kamis, sidenis eller håris som fenomenet också kallas, förkommer på många ställen i södra Sverige från Skåne ända upp till Värmland.

Själv hittade jag många vätteskäggsgrenar utmed den gamla åfåran vid Abbotens bro söder om Fågelforsdammen i Skillingaryd denna morgon, en sträcka som ska ingå i Natur- och kulturled Skillingaryd.

Den engelska benämningen på fenomenet är för övrigt ”Frost flowers”, det vill säga Frostblommor.

Det hårlikt vita och fluffiga vätteskägget sitter nästan alltid på våta, ruttna, döda trägrenar och kvistar, gärna på trädslag som klibbal, björk, ek och hassel.

Fenomenet beskrevs vetenskapligt första gången redan år 1918, av meteorologen Alfred Wegener och han förmodade redan då att någon svamp hade med saken att göra.

I sådan vätteskäggsved trivs nämligen en svampart som skapar två viktiga förutsättningar för att vätteskägget ska bildas.

För det första gör svampen själv veden porös och för det andra spräcker den barken, så att den underliggande veden exponeras som betyder att vatten kan tränga in i grenen.

Det finns dock ett antal förslag på vilken svampart det är och förslag som frätskinn, ”Vuilleminia comedens”, björknästing, ”Diatrypella favacea”, björkdyna, ”Hypoxylon multiforme” eller vedplätt, ”Dacrymyces stillatus” nämns som några tänkbara arter.

När temperaturen sjunker under fyra plusgrader uppstår uppenbarligen ett koldioxidtryck inne i den svampangripna veden, och vedens vatten börja sippra ut genom vedstrålarna.

I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet och kommer i kontakt med luften.

Samtidigt fortsätter vattnet att trycka på inifrån veden och då uppstår de här vackra bomullslika ”ishåren” som bildar vätteskäggen.

När hårisen sedan tinar sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av dessa, i vattnet lösta, organiska ämnena.

Fast det kan ju också vara så att vättarna har varit ovanligt aktiva och glada vid just dessa tillfällen när vätteisen har behagat att visa sig i skogarna.

Vatten har som ni nog alla känner till, en del udda fysikaliska egenskaper, och är ett fantastiskt ämne, till exempel har det högst densitet vid plus fyra grader, och utvidgar sig när det fryser.

Det är därför som is flyter och lägger sig på sjöarnas och havens yta och inte på bottnen och tur är väl det annars hade nog inte livet uppstått.

Katalys är en ämnesblandning som undergår en kemisk reaktion, till exempel vatten till is och enzymer är ämnen som katalyserar kemiska reaktioner i levande organismer.

Enzymer är i de allra flesta fall proteiner, men på senare år har man upptäckt att även vissa nukleinsyror av RNA-typ kan verka som katalysatorer, dessa kallas för ribozymer.

Densitet eller täthet, är ett mått på hur stor massa en viss volym av ett ämne har, det vill säga, hur tungt ämnet är i sig.

Guld har densiteten 19,3 kilo per liter, vatten 1 kilo per liter och trä har en densitet på ungefär 0,5 kilo per liter.

Ett föremål flyter i en vätska om dess densitet är lägre än vätskans, se exemplet is och vatten.

Densiteten hos en gas minskar om den värms och detta gör att en varmluftsballong kan sväva i vanlig luft, läs gärna min krönika ”Ingenjör Salomon August Andrée nödlandar vid Malmbron mellan Skillingaryd och Vaggeryd”, https://skillingaryd.nu/natur/ingenjor-salomon-august-andree-nodlandar-vid-malmbron-mellan-skillingaryd-och-vaggeryd/.

Här ser det verkligen ut som om vätten har förlorat hela sin vita och fina mustasch eller är det hans hakskägg så han helt enkelt gömmer sig för mig bakom grenen.

Vättar är främst en nordisk benämning på övernaturliga väsen och i förkristen tid tycks vättar ha varit en mer allmän benämning och man skilde mellan sjövättar och landvättar.

De sistnämnda var särskilt aktuella på Island, där de fortfarande fungerar som sköldhållare i riksvapnet, de sades nämligen värna landet mot ovälkomna besök, och när sjöfarande närmade sig Island brukade de ta ned skeppets stävdrake för att inte förolämpa eller skrämma landvättarna.

Även på Bornholm talade man om landvättar, de ska ha hjälpt till att driva bort svenskarna år 1658.

I mer sentida folklore har vättar figurerat framför allt i svensk övertro, där de i södra Sverige uppfattats som samhällsväsen, bosatta under jorden, ofta under människornas gårdar.

I motsats till ensamväsendet tomten hade de dock inget samröre med gårdens folk utom när detta på något sätt störde dem, till exempel genom att smutsvatten eller urin trängde ned till dem.

Särskilt barnsjukdomar uppfattades som en hämnd från förorättade vättars sida och vättetron var, att döma av medeltida omnämnanden, tidigare mer allmänt svensk, och vittror i Norrland är en till fäbodkulturen anpassad utveckling ur vättetron.

Det är möjligt att tron på till exempel troll och älvor också kan ha sin bakgrund i vättetron.

Mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, fullständigt draperar denna lilla asp nere vid Lagan vid Gamla sjukhuset.

Mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, växer på bark på fristående lövträd och på trägärdsgårdar, sällan på sten och finns i södra och mellersta Skandinavien.

Vinterticka, ”Polyporus brumalis”, växter mitt på denna gamla klibbalslåga bland mossor som cypressfläta, och är en svampart som först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu gällande namn av Elias Fries år 1818.

Vinterticka ingår i släktet ”Polyporus” och familjen ”Polyporaceae” och arten är reproducerande i Sverige.

Vintertickan, ”Polyporus brumalis”, här tillsammans med cypressfläta, förr bergklomossa, ” Hypnum cupressiforme, växer främst som här i skog invid Lagan i närheten av torpet Öveken utmed Natur- och kulturled Skillingaryd men även i jordbrukslandskap vilket platsen faktiskt en gång var.

Vintertickan, ”Polyporus brumalis”, klarar att växa och överleva trots minusgrader, vid tillfället var det åtskilliga köldgrader.

Vinterticka, ”Polyporus brumalis”. vars hatt är mellan 2–6 centimeter stor och 0,5 centimeter tjock, vanligen rundad och med ojämn, ofta inskuren kant, som på unga exemplar kan vara något hårig.

Hattfärgen är mörkt gråbrun, ibland med svag purpurton och kontrasterande mot de vita, påfallande kantiga och kort nedlöpande porerna, vars storlek normalt är 3–4 per millimeter, men som vid foten kan bli mer utdragna och uppnå en längd av 1 millimeter.

Foten är vanligen centralställd och upp till 4 centimeter lång och 6 millimeter tjock samt är gråbrun men oftast ljusare än hatten samt otydligt fnasig till nästan slät.

Fruktkropparna växer för det mesta enstaka, men i sällsynta fall kan flera hattar bildas utifrån en gemensam, grenad fotbas.

Köttet är vitt, korkartat och upp till 3 millimeter tjockt samt något ljusare än rörlagret.

Vintertickan växer på död, liggande lövved både i skogar och på öppna marker, i huvudsak under senhöst, vinter och vår och den verkar vara ungefär lika vanlig i fuktiga miljöer som i beteshagar och på hyggen.

Kranshakmossa, ”Rhytidiadelphus triquetrus”, är en art mossa som är allmän i stora delar av södra Sverige, men mer och mer sällsynt norrut.

Kranshakmossan växer vanligen i lövskogar men även i barrskogar om det är kalkrik och näringsrik jord vilket det uppenbarligen är här vid den gamla åfåran alldeles söder om Fågelforsdammen.

Området kommer förhoppningsvis inom en snar framtid att klassas som en nyckelbiotop och är en del av den kommande vandringsleden Natur- och kulturled Skillingaryd.

Hakmossor känns igen på de utspärrade bladen och den rödbruna stammen samt används till att göra kransar av, därav dess namn.

Kranshakmossan är Västmanlands landskapsmossa.

Toffelskräling, ”Tubaria furfuracea”, är en liten rödbrunaktig svamp, som man kan se under hela svampsäsongen, från tidig vår till begynnande vinter.

Någon matsvamp är inte toffeskrälingen, men den är vacker att skåda i den vanligtvis färgfattiga vintern och vårvintern.

Toffelskräling, ”Tubaria furfuracea”, har en hattkant som är strimmig när fruktkroppen är fuktig och sporpulvret är blekbrunt, därför färgas inte skivorna mörka av mognande sporer.

Om man har tillgång till mikroskop kan man finna sterila celler på skiveggen, så kallade cheilocystider, tillsammans med basidiecellerna som sporerna bildas från.

Toffelskräling, ”Tubaria furfuracea”, växer på pinnar och lövved samt har en rödaktig ton, den har skivor som är brett fastvuxna vid foten och till och med en liten nedlöpande ”tand”.