Nyheter

Annas krönika: En krönika om världens bästa far och en sjukdom

Nyheter Alkoholism, kärlek och föräldrarskap. Läs Anna Linders krönika här

En far. Den mest underbara och trygga människa du kan tänka dig. Han har ju trots allt skapat dig och eventuellt dina syskon. Han har förhoppningsvis närt, gött, älskat, tagit hand och värnat om dig. Ja, min far gjorde allt ovan nämnt. På sitt sätt. Fanns verkligen inte ett enda ont ben i kroppen på den mannen. 

Inget medvetet ont i alla fall. Han skämde ut mig, gjorde mig misstänksam, lät mig bli vuxen alldeles för tidigt, lät mig och min syster ta hand om honom trots att vi var åtminstone 29 respektive 24 år yngre än han. Men jag gjorde det gladeligen. För jag hade världens bästa pappa! Åtminstone när han var någorlunda nykter. Det var han nämligen inte alltid. Märk väl! Min pappa var aldrig arg, dum eller våldsam! Endast periodvis full, trött och pinsam. Trots eller på grund av detta har jag och min syster förmodligen en tämligen splittrad syn på föräldraskap. 

Våra föräldrar gav oss otroligt mycket frihet under ansvar vilket gjorde att vi växte som människor. Vi har aldrig haft en tid att passa. Då våra föräldrar ansåg att vi kommer att komma hem när alla andra kompisar går hem. (Förstår idag att det var för att de kanske inte orkade sätta gränser). Men precis som de förutspått gick vi hem när kompisarna, på grund av deras föräldrars tider, var tvungna att gå hem. Vi ville ju såklart inte vara ute själva! Vi har aldrig blivit curlade. Det var sällan någon som kunde skjutsa eller hämta från träningar, hos kompisar med mera. Mamma reste mycket i jobbet och pappa var troligen inte körklar. Därför har vi aldrig räknat med att någon annan än vi själva skulle ta oss till och från olika tillställningar. Moppe, cykel, kompisar och EPA-traktorer blev vår ”räddning”. Pappa hade också alltid en femhundring i köksskåpet, detta var före tiden då man kunde betala sin taxiresa med kort, som var dedikerad till ”krisresor” med taxi. Han sa alltid att om någonting någonsin skulle hända och att jag skulle känna att jag måste ta en taxi hem så fanns pengarna där. (Behövde tack och lov aldrig använda dem).

Deppigt tycker ni kanske… Nej, väldigt lärorikt tycker jag! Vi kan klara oss själva! Trots allt detta (finns en outtömlig källa av pinsamheter) har jag aldrig och då menar jag verkligen aldrig känt mig oälskad av mina föräldrar! Det är det däremot många andra curlade barn som har gjort. Framför allt inte av min far! Det var den så kallade sjukdomen som både hjälpte och stjälpte mig. Hjälpte mig att bli flexibel, vuxen, känslig, omhändertagande, klok och framför allt stark. Stjälpte mig för att den gjorde att jag fick svårt att lita på folk, gav mig i grunden en osäkerhetskänsla och jag fick uppleva en hel del pinsamma situationer förknippade med min far och hans bästa vän… Flaskan.  

Jag hyser en otrolig kärlek och respekt för min mamma och pappa! Båda hade fel och brister. Båda hade styrkor och svagheter. Pappa hade dessutom en sjukdom. Alkoholism. Vem skulle någonsin komma på tanken att skälla ut en cancersjuk, dement eller annan sjuk person för att de beter sig illa eller skämmer ut dig? 

Oavsett så har jag förmodligen haft, om inte världens bästa pappa, så snudd på! Hade inte bytt ut honom för allt smör i Småland. Kanske hade vi aldrig pallat äpplen, sovit i höhässja, klätt midsommarstången med godisnappar, smugit ut gröt till Tomten, letat efter spöken i ”Munkakällaren” om han inte haft ett par öl innanför västen? Vad vet jag? 

Jag och min syster har haft världens BÄSTA och SÄMSTA föräldrar! Precis som de flesta andra gissar jag. Min pappa har bara varit lite roligare, mysigare, jobbigare, pinsammare, fullare, mer oberäknelig, mer påhittig och framför allt mer älskvärd än alla andras pappor!

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom! Precis som andra svåra sjukdomar påverkar den ofta familjen mer eller åtminstone lika mycket som den drabbade!

Min pappa dog i sviterna av denna sjukdom i juli 2010 och han är fortfarande djupt sörjd och saknad.

Anna Linder

Taggar

Dela


1 reaktion på Annas krönika: En krönika om världens bästa far och en sjukdom

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *