Annas krönika: Om vår bil hade varit avlyssnad hade jag nog bott på Hispan

Anna skriver en krönika

Anser mig själv vara en tämligen normal mamma. Vad som nu innefattas i ordet ”normal”. Jag har fött dem, gött dem, älskat dem, grälat med dem, plåstrat om dem, gråtit med och på grund av dem. Jag har oroats över dem, skrattat med och åt dem. Jag har sörjt, hoppats, nedslagits, svämmat över av stolthet över dem! Tror att de sett hela mitt känsloregister precis som jag förmodligen sett deras. De har nämligen hatat, älskat, skrikit, viskat, kramats, slagits, pussats och spottat åt och på mig. Precis som det ska vara antar jag? Allt detta är normalt har jag fått förklarat för mig av en person med betydligt fler högskolepoäng än jag. (Dyr var hon också men väl värd varenda krona).

Jag har en gåva, mina barn likaså. Njae de har fler men… Vi har nämligen en förmåga att härma andra dialekter och om det så är på indiska, svenska, cockney-engelska, franska, danska eller norrländska spelar inte så stor roll. Tror att man inom musiken kallar det för ”Absolut gehör” Vill inte skryta men heller inte ljuga. Detta har bringat en hel del av ovan nämnda känslor. Dock mestadels på den positiva skalan…

Av någon outgrundlig anledning har bilen blivit vår fristad. En form av biktbås. Kanske för att den ger känslan av total instängdhet, ombonad trygghet och total avskildhet. Det som sägs i bilen, stannar i bilen. Där har det avhandlats både det ena och det andra. Framför allt har det sjungits falskt och pratats på hela Sveriges och världens alla dialekter. Kanske känns det tryggare att skälla ut någon på utpräglad värmländska eller berätta att man är ledsen för någonting på indisk-engelska för att man inträder i en roll av någon annan? Vad vet jag? Vet inte hur många gånger både jag och mina döttrar sagt att: Tänk om vår bil vore avlyssnad! Då hade vi förmodligen suttit inspärrade allihop! 

En dag för kanske 1–2 år sedan såg jag en dokumentär om Johanna Möller. Kvinnan från Arboga som förmodas ha anstiftat mordet på sin pappa och mordförsöket på sin mamma. I dokumentären spelade de upp ljudfiler från hennes bil efter att hon och hennes förmodade medbrottsling tillika pojkvän blivit släppta från häktet. Polisen hade satt avlyssningsutrustning i hennes bil under tiden hon satt häktad för att kunna höra om hon och pojkvännen möjligen skulle försäga sig efter att de blev släppta. Visserligen pratade de lite kryptiskt men annars hade de, i mina öron, en förvånansvärd normal konversation. Just där och då slogs jag av tanken igen…. Tänk om vår bil vore avlyssnad! Då hade kanske jag gjort Johanna sällskap på Hinseberg?Nej förresten, hon sitter ju numera på kvinnoanstalten i Ystad. Dock har jag ju varken anstiftat eller gjort mig skyldig till någonting olagligt. (om man inte räknar med folkölen jag i smyg drack som 16 åring eller läppstiftet som jag 1991 under chockartade former smugglade ut från Åhléns). Så Johanna får förmodligen klara sig utan mig. Men om man ponerar att bilen var avlyssnad och de som lyssnade hörde hur jag på skämt skäller och gapar på norrländska medan mina barn svarar uppstudsigt på grov skånska för att sedan brista ut i gapskratt…? Ja då hade nog tvångströjan varit nära… 

Tack vare eller på grund av att de på 80-talet lade ned alla mentalsjukhusen så slipper jag även sitta inspärrad där. Däremot skulle nog de som, av oklar anledning, avlyssnat vår bil fått sig ett och annat skratt! 

Åh vad jag älskar mina barn! Åh vad jag förmodligen gjort alla fel när jag uppfostrat mina barn! Åh vilken absolut helt fel förebild jag varit för mina barn! Åh vilka fantastiska tjejer de är/blev!

Ja, inte är det tack vare mig de blev så bra som de blev! Det har de löst helt på egen hand. Helt själva! Den ena är en tänkare av rang. Varför, hur och av vilken anledning blev det som det blev? Den andra rycker på axlarna och säger… Det löser sig. Är det inte värre än så här? Ja, då överlever jag nog. Båda tjejerna kommer gå långt, Båda tjejerna kommer att göra skillnad på sitt sätt och på sitt vis. Det är jag helt övertygad om. Varför? Jo, för att det är mina tjejer! För att vi under alla dessa år med motgångar, motgångar, motgångar och en och annan flyktig medgång alltid haft vårt ”biktbås”. 

Dessa 20 minuter i bilen. Till och från affären, till och från dansen, till och från kompisen, till och från skolan, till och från jobbet, till och från tåget… Där, under dessa magiska 20 minuter till och från någonting, avhandlades det mesta. Livet, kärleken, hatet, sorgen, glädjen och alla skratt. Allt självklart på grov skånska, barnslig värmländska eller ruggig cockney-engelska. Än idag blir jag, oavsett humör innan, otroligt varm om hjärtat när det ringer och jag svarar för att höra en av mina döttrars välbekanta röst på extremt utbredd norrländska på gränsen till att vråla… ”Tjänare morsan korsan! Vars gö du? Sitt du på jobbe eller”?

Så summan av denna lilla krönika är väl att om man som mamma är en smula dum i huvudet så får man troligen ganska fina och älskvärda barn. Om man dessutom av någon outgrundlig anledning hade varit avlyssnad under ”biktbåsbilfärden” skulle förmodligen en och annan knäpp men snäll mamma suttit på Hinseberg!

Till alla ”normala” mammor… Vill ni att jag hälsar Hinsan från er?!

Anna Linder