Annas krönika: Syjunta, vad är det för ord egentligen?
Nyheter Eller hur man lyckas med konststycket att backa upp i ett äppelträd. Läs Anna Linders krönika här...
Ska vi börja med det uppenbara: Ordet ”syjunta”. Slår man upp ordet ”junta” så ser man att det betyder: En sammankomst av en mindre grupp människor. Ofta en militärdiktatur där en grupp officerare har den högsta politiska makten. Vilket i och för sig även stämmer in på de som deltar i en Syjunta. Så för att förtydliga: Det är helt klart en sammankomst av en mindre grupp människor (5–10 damer). En militärdiktatur i den bemärkelsen att som de flesta vet så är det kvinnan som direkt eller indirekt enväldigt bestämmer. Enda skillnaden är väl att de i stället för att ta med sig vapen, pansarvagnar och andra penisförlängare till sina sammankomster beväpnar sig med stickor, virknålar, vassa tungor och en hel del kaffe vilket i sammanhanget kan vara nog så farligt. Så då kan vi konstatera att ordet ”Syjunta” faktiskt är helt korrekt! Eller?
Hur som helst så deltog även min mamma i en liknande grupp när jag var barn. Jag vet att de kallade träffarna för syjunta men med tanke på att alla som var med hade med sig samma stickning/virkning under alla år så kan de knappast ha stickat/virkat en enda maska under dessa träffar. Därför borde vi kunna stryka ordet ”SY” och konstatera att de faktiskt endast hade en junta! Men vad gör väl det? De hade uppenbarligen väldigt roligt för det pratades och skrattades en hel del under dessa träffar. Pappa drog sig suckandes upp till TV- rummet på övervåningen och muttrade någonting om att de skrattade så högt att han knappt hörde TV:n. Ett väldigt gott betyg tycker jag. Tänk om alla militärjuntor jobbade på samma sätt. Kanske hade världen sett en smula annorlunda ut då?
Jag älskade i alla fall dessa sammankomster! Då visste man att det vankades gofika (vilket aldrig existerade hemma hos oss annars). Då kunde jag ligga på golvet i mamma och pappas sovrum på övervåningen, som låg rakt över vardagsrummet där juntan befann sig, och med stor nyfikenhet trycka örat mot ventilationshålet för att kunna höra allt som sas. Alla dessa historier som berättades. Alla skratt som ekade genom huset. Pappas muttrande från TV rummet. Åh vad jag hade det mysigt!
Under dessa år fick jag förmodligen höra både det ena och det andra som absolut inte var menat för mina små öron, men jag njöt! En av dessa sanslösa historier har etsat sig fast i minnet och som jag faktiskt vet är sann. Har nämligen dubbelkollat med huvudrollsinnehavarinnan, tillika en av vår då närmaste granne Linda, så sent som förra året. Kommer inte ihåg i vilket sammanhang eller var Linda befann sig när hon skulle sätta sig i bilen och backa ut från en garageuppfart men det har ju föga betydelse i sammanhanget. Hon slängde i alla fall lite nonchalant en blick över axeln innan hon började backa. Kusten var klar och det var bara att köra. Precis som jag är hon endast en tvärhand hög och kanske kan det förklara varför hon inte riktigt noterade det knotiga lite snedvuxna äppelträdet som växte, till hennes försvar, i döda vinkeln. Men såg trädet gjorde hon ju uppenbarligen inte för med buller och bång backade hon rakt upp i äppelträdet. Jo ni läste rätt: Upp i äppelträdet, inte på, inte rätt i utan upp med hela bakdelen av bilen. Hennes första tanke var nog att: ”Inte var det väl en uppförsbacke här?”. När hon väl ålat sig ur bilen, vilket inte är lätt när den står i 40 graders vinkel med baken rätt upp i ett äppelträd, så kom nästa tanke: ”Hur ska jag förklara detta för Hans?” (hennes man.) Hur de fick ned bilen från äppelträdet förtäljde inte historien. Inte heller vad Hans sa när han fick se spektaklet. Men de är trots allt fortfarande gifta så här drygt 35 år senare. Huruvida trädet överlevde vet jag inte heller.
Hade önskat att jag med samma inlevelse och berättarglöd hade kunnat återberättat historien som Linda men hon är en historieberättare av rang så tyvärr får jag nog inte till det lika roligt.
När hon med entusiasm berättade denna historia för sina ”militära medofficerare” på juntan låg tanterna dubbelvikta över sina vapen (stickningar/virkningar) och vred sig av skratt för att om man träffat Linda så kan man verkligen se detta fantastiska scenario framför sig! (sagt med kärlek.) Detta var också en av de få gånger jag verkligen trodde att jag skulle bli avslöjad i mitt tjuvlyssnande eftersom jag låg på övervåningen och skrattade riktigt, riktigt högt!
Länge leve juntorna! Ja i alla fall vi låtsas att vi syr juntorna!
Anna Linder