Nyheter

Att hjälpa ensamkommande

Nyheter År 2015 och 2016 kom den stora flyktingvågen till Vaggeryds kommun. Vi har träffat Gunilla Otterberg och Lena Rylander som berättar hur de har hjälpt de ensamkommande barnen. 

Från vänster; Gunilla, Hassan, Wali och Lena

– Det var många organisationer och kyrkor som fanns för att hjälpa när barnen, som var mellan 15–16 år, kom till kommunen. Internationella vänner ordnade med ett möte på Skillingehus inför mottagandet där vi var med. Talludden i Vaggeryd och Berget, i Skillingaryd, blev några av HVB-hemmen i vårt närområde. Vi tyckte det lät spännande att få hjälpa till. Man kunde bistå som god man, läxläsning, hjälpa till vid språkcaféet med mera, börjar Gunilla och Lena berätta. 

När det gällde vilken ålder ungdomarna exakt hade rådde det viss osäkerhet om. 

– I taskira (redaktionens anmärkning; ett åldersbetyg från hemlandet) kunde det stå att de föddes i ett ungefärligt tidspann men exakt när på dagen, som vi i Sverige vet, var dock oklart, berättar Gunilla och nämner att kontroller av tänderna och knä hjälper till att åldersbestämma och att det kunde skilja från ena testet till det andra… 

– Enligt myndigheterna skulle kommunerna inte ha skyldighet att hjälpa till längre när ungdomarna fyllt 18 år. Allt skulle rivas upp, skolgång, fritidsintresset och umgänget… Regeringen beslutade då att tilldela extra pengar till kommunerna för att barnen skulle få bo kvar, även efter 18 år, och gå klart sin skolgång. Det var starten på gymnasielagen. Vaggeryds kommun ska ha en eloge för att de rättar sig efter statens pengar och kunde bidra med att de här 18-åringarna fick bo kvar. En del kommuner behöll dock pengarna men ungdomarna fick flytta till annat migrationsboende på annan ort som Migrationsverket beslutade om. Det var då många i samhället öppnade sina hem för att ungdomarna skulle kunna bo kvar i den kommun där man gick i skolan.   

– Man har tyckt illa om gymnasielagen, men utan denna lag hade ”vår pojk” inte fått vara kvar, utan infinna sig med sin packning på polisstationen i Värnamo. Man hoppades att det skulle bli allmän amnesti, berättar Gunilla.

– Det var Erika Gunnarsson Kibowa som frågade mig om jag kunde hjälpa till med ungdomarna. Det här var på sommaren 2016 och min man Björn och jag var borta rätt mycket under sommarhalvåret och det inte passade så bra. Wali fick sitt fjärde avslag på sitt uppehållstillstånd och frågade mig vad det betydde. Vi tog kontakt med en person i Östergötland som hjälpte oss med ett verkställighetshinder. Så fort det kom till Migrationsverket stämplas det och under handläggningen kan inte utvisningen verkställas. Det här hände strax innan påsk 2017 och jag tyckte att Wali kunde få bo hemma hos oss under påsken, tillfälligt, tills vi visste att brevet anlänt och stämplats. Wali flyttade från sitt andra boende, som Migrationsverket visste om, hem till oss. Wali är en fantastisk kille och vi gillar honom så mycket så han fick gärna stanna hos oss, längre än bara påskhelgen. Nu har han bott hos oss i tre år, berättar Gunilla som nämner att de hjälpt honom med pappersarbete och kontakten med myndigheter. 

– När en ensamkommande fyllt 18 år, och skickas tillbaka till hemlandet, behövdes ingen som tog emot dem på plats, därför åldersbestämdes många till 18 år även om åldern inte var uppnådd. Många blev lovade mycket och det är bitterhet mot myndigheter när barnen, efter alla studier och praktik, utvisas, menar Gunilla. 

I dag har Wali tagit studenten, har ett fast jobb och flyttar från Otterbergs till en egen lägenhet. 

– Ungdomarna är otroligt duktiga och har lärt sig svenska snabbt. Via språkcaféet som anordnades träffade vi alla ungdomar och de var så ivriga, och tyckte det var viktigt, att få lära sig svenska, så målet var 250 nya ord per kväll, berättar Lena Rylander som tillsammans med Gunilla Otterberg hjälpte till på språkcaféet som fanns på Fenix där man fikar tillsammans och pratar svenska. 

– Jag vet att vi sjöng mycket, då det är lättare att lära sig texter vid sång. Det som jag tänker tillbaka på mest är ”hur kan ungdomarna vara så glada efter allt de varit med om”? Att känna den här optimismen dala, känna förtvivlan, man ska åldersbestämmas samt ovissheten var man får bo någonstans, avrundar Gunilla Otterberg. 

I morgon berättar Wali och Hassan om sin flyktväg, sitt första minne från Vaggeryds kommun, vad de båda killarna gör i dag och drömmen om i sina nya liv här i Sverige.

Taggar

1 reaktion på Att hjälpa ensamkommande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *