Brunos krönika: Eufemismer
Nyheter – Nu hötter jag med näven och dundrar om vår tid som en arg gammaldags gubbe: Vet hut, människa! I Bruno Franzons 40:e krönika får vi lära oss ett nytt begrepp.
Här är ett nytt ord till er: Eufemism!
Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin
Vi använder ofta förskönande omskrivningar för att få känsliga ämnen att låta bättre, finare, mer accepterade. Som till exempel alkoholbruk.
Min far var en av dem som tassade med det där, fastän han inte behövde. Ty han var varken alkoholist eller pastor i Filadelfia. Inte ens kyrkvärd i Statskyrkan. Men puritanism styrde de äldre generationerna i landet Sverige. De som inte smög med ölen var ölkända som notoriska suputer. Fullehunnana! (Fyllhundarna.) De som låg och vältrade sig i gräset utanför Tyras i Smällebo i Gnosjö om söndagsmorgnarna. Eller ännu värre: ramlat ner i ”slaskediket”!
Vid besök på Systembolaget var det snabbt in och snabbt ut. Somliga gömde pavan under rocken med ett generat flin. Pappa kallade Systembolaget för ”apoteket”. Det där hade jag som liten gosse svårt att förstå. Apoteket!? Där köper man ju medicin!
Senare i mitt liv förstod jag att pappas ordval var en så kallad eufemism. Det ordet lärde jag mig när jag som 18-åring pluggade på Hermods per korrespondens. (Det är alltså inte bara Kurt Olsson som har gjort det.) Eufemism= förskönande eller förmildrande omskrivning.
Monica Zetterlund som Ulrika i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". Bild: Pressbild
Sådana ord är typiska för vår lutheranskt präglade kultur. Så var det ofta förr i alla fall. På Vilhelm Mobergs tid. Då det som bekant blev ett löjligt bråk kring sockenhoran Ulrika i Västergöls raka och folkliga benämning på det manliga könsorganet i ”Utvandrarna”. Vem minns inte Monika Zetterlunds vredesutbrott mot den hycklande kyrkvärden i Jan Troells filmatisering: ”Hora för dej, kyrkvärd! Va sa du te mej förr i världen? När du kom hem te mej mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra!”
Här hade väl eufemismer som ”lemmen” eller ”målstaken” av de konservativa ansetts mera anständiga.
Nu i näthatets hårda tid är det snarare tvärtom. Ordens värdeladdningar dämpas inte alls. Rövens stinkande terminologi har blivit en språklig trend. Språket misshandlas. Bedrövligt med dessa som i skydd av Internets anonymitet häver ur sig allt vad som plumpt är. Mobbarna. Hatarna. De som smutsar ner och skändar både språk och människa.
Nu hötter jag med näven och dundrar om vår tid som en arg gammaldags gubbe: Vet hut, människa!
Poeten Göran Sonnevi har förresten sagt något rakt och bra utan eufemismer: ”Vi är inte skit.”