Brunos krönika: Tomten – en populär kille!

Det lackar mot jul och den märkliga figur som vi kallar tomte syns överallt. Som så många andra har jag fascinerats av denna storskäggiga gestalt. En godmodig farbror vars heltidsarbete går ut på att tillverka främst leksaker i sin verkstad för att sedan ge sig ut i midvinternattens snö och köld och dela ut dessa klappar till alla snälla barn med tindrande ögon har givetvis alla förutsättningar till beständig popularitet.

Tomten lyckliggör inte bara ungarna, han får även affärsmännen att gnugga handflatorna av förtjusning. Tomten är otroligt snäll och generös. Moraliskt ren också då han egentligen inte kräver något i gengäld för sina tjänster mer än möjligtvis en tallrik med gröt. Vår tomte har blivit ett slags hednisk ikon för oss. Ja, för något med kristendomen har han aldrig haft att göra.

Rätt sjyst kille ändå, även om han har blivit amerikaniserad och penningstinn. Burgare och Coke har till viss del ersatt gröten. Det är ju delvis också i Staterna som vår tomte har sina rötter, där och i det gamla svenska bondesamhället med dess folktro.

Jenny Nyström skapade sina tomtar med folktrons tomteväsen som förebilder. Fast den ursprungliga svenska tomten var inte genomsnäll. Han pysslade om djuren i lagården osv. Men det sägs att han var en lynnig djävel också. Han kunde till exempel ge drängen ett kok stryk om denne supit sig full.

När jag pluggade lite etnologi i Uppsala och någon undrade vad det var för ett ämne kunde jag svara: ”Tja, man läser om tomtar och troll och sånt…”

Det finns alltså en hel vetenskap om tomtarna och deras liv. Men finns han då, jag menar på riktigt? Nja, det är ju bara gammal skrock! Så har vi i alla fall fått lära oss att tänka. Men kan det ändå finnas en viss sanningshalt i sägnerna?

En mycket klok bekant till mig, examinerad på Skogshögskolan i Värnamo och bördig från Ruda i Kronobergs län, har påstått på fullaste allvar att han såg en liten tomte en gång när han jobbade ute i skogen. Tomtenissen dök upp där vid ett träd, huxens fluxens bara.

Och min mormor påstod att hon såg en tomte vid en gammal tråddrageriplats i Gnosjö som kallas Kluddahål. Men hon var skrockfull, och så fanns det en dvärg där i trakterna som gick under namnet ”Gölebogölstomten”.

En fin och alldeles äkta tomte har dock bevisligen funnits: Min härlige morbror, Ivar Sjöblom! Han lyste upp min barndoms jular med grön tomtetröja och oförglömlig mummelcharm.

Allt andas spänning och mystik när en mystisk gestalt närmar sig huset där jag bor. En fotogenlykta sprider ett varmt sken, snön lyser gnistrande vit och en bjällra pinglar.

Tystnad.

Så ett distinkt knack knack på altanfönstret.

Vem kan det vara? Är det Ivan? Visst, jag vet att det är Ivan! Ändå tror jag av hela mitt hjärta att det är en riktig tomte som stiger in, mumlandes på tomtesmåländska: ”Hu stå dä te i stögan?”

Benjamin Syrsas sång har tonat ut. Under den skogsdoftande granen ligger klapparna i höga travar. Ute lyser snön och stjärnorna.