Efter framgångsdebuten – snart kommer nya boken

Hennes första bok sålde väl – nästan hela första upplagan är slut. Evalisa valde att ge ut den själv och har marknadsfört och sålt på egen hand, med hjälp av vänner och familj. Tack vare ett stort kontaktnät i kommunen har hon kunnat sprida boken i kören, på biblioteket, hos PRO och i andra lokala sammanhang. Det blev alltså lyckat.

– Med facit i hand tycker jag att det var ett bra val att ge ut boken själv. Det har varit roligt. Jag har spridit boken lokalt och det har gått jättebra tycker jag. Jag är inte anonym för de som har köpt den och de är inte anonyma för mig, vi är ju lite bekanta. Jag har ju fått ett jättenätverk genom den här boken. Nu vet ju alla vem jag är, säger Evalisa Danielsson.

Hur är livet nu?

– Jag tycker det är kul. Det gör jag. Jag brukar säga det, jag har varit politiker och stått i talarstolen mycket i Östersund, där jag bodde många år. Hade jag inte blivit politiker kanske jag hade blivit skådespelare. Att stå inför publik är min exhibitionistiska ådra. Många säger att de aldrig i livet skulle göra det, men jag tycker det är kul. Jag blir nervös men det är lite roligt. Jag får en kick av det.

Vi träffas hemma hos Evalisa en solig höstdag, precis innan löven fallit, när hon har städdag hemma. Fönsterputsarna kommer när vi tar en titt på bakgården, men de sticker därifrån nästan lika fort, eller så är det tiden som stannar upp när vi pratar om hur livet har varit och hur det blev. På baksidan av Evalisas lägenhet, på gården, är det alldeles lugnt och stilla med en gräsmatta utanför. Evalisa blickar upp mot den stora eken som reser sig högt mot himlen med sin enorma trädkrona.

– Jag tyckte den var så stor och jag trodde den skulle skugga alldeles för mycket men nu tycker jag inte att den gör det. Det kan vara bra att den skuggar för det kan bli nästan bli för varmt på sommaren annars. Sen är det som att… den vaktar mig och ser till att jag har det bra. Och den finns alltid där, den går ingenstans.

Evalisas pappa, som har en central roll i den nya boken, var gravt alkoholiserad vilket innebar en stor osäkerhet för övriga familjen. Berättelsen handlar om Evalisas barndom, från tre-fyra års åldern och till dess att hon flyttar hemifrån. Berättelsen är skönlitterär, men den är Evalisas berättelse, som baseras på hennes minnen.

– Jag hade en pappa som söp och slogs brukar jag säga. Det var jobbigt väldigt många gånger. Och det färgar ju hela ens liv i dag också. Jag är inte helnykterist men jag klarar inte av människor som är fulla och gapar och skriker, då får jag ont i magen. Jag var ofta rädd när jag var liten och jag såg mycket våld. Mamma fick stryk och min bror fick stryk. Det är det jag håller på att skriva om nu.

Hur är det att skriva om det här?

– Det är jobbigt. Det är till och med jobbigt att berätta om det.

Boken ska heta Klarabella sjunger inte på morgonen. Evalisa har döpt sig själv till Klarabella i boken. Hon sjöng alltid när hon var liten.

– Jag kvittrade och sjöng från morgon till kväll. Och någon, jag minns inte vem, sa till mig vid ett tillfälle: ”Du vet väl att om du sjunger på morgonen då gråter man innan kvällen?”.

I det lilla barnet, i flickan Evalisa, så fastnade den kommentaren. Och eftersom det var skört och oroligt hemma så var hon noga med att inte sjunga på morgonen efter det.

– För då kanske det inte skulle bli bra innan kvällen, då kanske jag skulle gråta innan kvällen. Men sen glömde jag väl bort det oftast. Så jag sjöng ju ändå. Om jag hade frågat min mamma så hade hon sagt: sjung ändå. Det är viktigt vad man säger till barn. Så det kommer boken handla om. Hur jag ibland kommer ihåg det och ibland glömmer bort det. Och hur jag undrade varför det inte blev bra.

Pappan gjorde aldrig illa Evalisa. Hon var hans prinsessa och han älskade henne över allt annat. Men det var ändå alkoholen som hade första platsen – den makten kan alkoholen ha över människor, så att man sviker den man tycker mest om.

– Jag vet att jag sa så här: snälla pappa gå inte ifrån oss, men han gick ändå. Så inte ens det käraste han hade rådde på alkoholen. Så är det. Och det gick aldrig att planera något. Vi kanske skulle göra nånting på helgen, åka och hälsa på någon men så blev det inte av, för att pappa var bakis, eller han gapade och skrek så då fick vi ju vara hemma.

Du visste aldrig vad som skulle hända?

 – Nej, och så småningom lär sig ju barnet att hantera den här verkligheten. Man tar inte hem klasskamrater. Kanske på måndagen eller tisdagen men inte från och med på torsdagen för då var det löning och då är pappa inte nykter. Sen super han torsdag, fredag, lördag och på söndag är han bakis. På måndagen kanske han inte ens går till jobbet, så småningom.

Hon minns att hon kunde se sin pappa på väg hem från busshållsplatsen och vinglade sig fram. En lång rad ungar sprang och ropade ”fullgubbe” efter honom.

– Då sprang jag och gömde mig i buskarna. Vi hade som en liten lekpark där jag bodde, så jag visade mig inte. Man skäms ju så. Man berättar inte i varken i skolan, eller för kompisar.

Men du kunde gå till skolan?

– Jadå, och det är nog många barns räddning tror jag, om man har det bra i skolan. Jag hade det bra i skolan, var duktig och jag var inte mobbad. Så det var en bra skoltid.

Så skolan är viktig för de här barnen?

– Ja skolan är viktig. Om skolan är trygg, en trygg plats, så blir den som en tillflyktsort. Där man är sedd och där är ingen dum, ingen slåss och man behöver inte vara rädd.

Ett barn lär sig att hantera sin tillvaro och blir otroligt känslig för nyanser, berättar Evalisa.

– Jag kunde höra när pappa tog i handtaget, i hans andetag eller om hatten satt på sned. Man blir så otroligt känslig för de här små signalerna.

Ibland sprang den lilla flickan till sina grannar som bodde i en annan lägenhet i miljonprogramshuset där de bodde, i Björkhagen utanför Stockholm. Hos den familjen var hon alltid var välkommen, där var hon trygg och behövde aldrig vara rädd.

– De betydde jättemycket. Jag har haft kontakt med den familjen hela mitt liv. Den familjen hade tre barn. Ett av barnen finns fortfarande i livet och vi har kontakt än i dag. Jag var alltid välkommen där. De visste hur vi hade det. Det var en trygg tillflyktsort. Där var det inget brännvin och inga slagsmål, en jättefin familj. Och Ibland ringde de polisen.

Polisen var ofta hemma hos Evalisa, när någon granne hade ringt och larmat om bråk. Eller som till sist, när Evalisas mamma polisanmälde. Då hade hon försökt skilja sig flera gånger utan att lyckas. Men i slutet av 1940-talet infördes en lagändring som gjorde att misshandel inom äktenskapet började omfattas av allmänt åtal. Då kunde hon anmäla. Skilsmässan kom dock flera år senare.

– Min mamma var väldigt trygg och förutsägbar och uppmuntrade ju mig. Har man en förälder som är stabil så kan man klara sig rätt så bra. Men min brorsa blev alkoholiserad. Han hade ju behövt en pappa som inte hade slagit honom till att börja med. Fäder är ju sina söders främsta förebild så han hade nog nån sorts hatkärlek till sin pappa.

Svåra känslor för ett barn

– Man älskar sin pappa och man tycker väldigt illa om honom också. Det är ju väldigt dubbla känslor. Det är svårt för ett barn. När man är vuxen kan man förstå de här dubbla känslorna men som barn kan man inte det. För det förstår man inte då.

Drickandet eskalerade under åren 

– Pappa åkte in och ut på olika behandlingshem. Torken heter det ju. När han åkte in på torken när jag var barn, då var det lugnt ett tag. Då visste man att man kunde ta hem kompisar, när han inte var hemma.

Så du gillade torken?

– Ja. Och då var det ju också en förhoppning om att han skulle sluta dricka vilket han inte gjorde. Men jag trodde han skulle dö i rännstenen faktiskt. Ihjälslagen eller något – det trodde jag i många år. Men det gjorde han inte.

Först när pappan kom till äldreboende i 70-års åldern, slutade han dricka. Då fungerade inte benen längre och han satt i rullstol. Han var nykter de sista tio åren av sitt liv. Förutom några återfall på dessa tio år.

– Då fick jag tillbaka min pappa på något vis. Jag fick lära känna en pappa som inte var det där fyllot.

Evalisa utbildade sig till socionom och jobbade många år med människor med alkohol- och drogproblem. Det här med människors historia fascinerar. Hur människor har haft det och varför de blev som de blev.

– Jag menar datorernas utveckling är ju väldigt fascinerande tekniskt, men människans historia slutar aldrig att fascinera tycker jag.

Förlåtelsen

Både Evalisa och hennes mamma bestämde sig till slut att förlåta honom. De resonerade kring vilken börda som skulle vara svårast att bära. Att fortsätta vara bitter och elda på sorgen över hur allt blev som det blev, eller förlåta och gå vidare så att de kunde umgås.

– Och det blev ju väldigt bra. Det lyfte mycket sorg från mina axlar. Jag fick som sagt lära känna min pappa på nytt.

Det går att läsa mer om pappan i boken som Evalisa håller på att få färdig. Pappan, som reste till USA som 18-åring, inte ens myndig i det nya landet. Han lämnade fattigdom i Sverige och fick det kanske ännu värre där i det stora landet i väst. Han blev nog formad av ett hårt liv som dagarbetare och kringflackande. Där han drev omkring och tog följe med andra människor i liknande situationer och där alkoholen verkade vara ett stående inslag redan då. Men framförallt får man följa det lilla barnet, den här lilla flickans upplevelse.

– Det är som en röd tråd kan vi säga. Man får också ett förhållande till män som är… man litar aldrig riktigt på dem. Utan man tänker att de inte kan tycka så där jättemycket om mig. Det blir väldigt grundmurat i en. Man blir alldeles för anpassningsbar och kanske inte kan säga ifrån när man behöver säga ifrån. Man blir inte riktigt så rädd om sig själv som man skulle behöva vara, säger Evalisa och fortsätter:

– Med en sådan uppväxt kan man istället bli förvånad om man får kärlek, alltså oförfalskad kärlek. Men jag har lärt mig genom åren och det blev ju bra till slut, säger Evalisa Danielsson.