Elg räddade uggla – ur braskaminen

Natten mellan måndag och tisdag vaknade Eva och jag av att vi hörde något krafsande ljud och ett lite skrikande läte. Men då vi sedan någon månad blivit vana vid, vad vi tror, kattugglors hoanden runt Bosarydssjön, somnade vi om, i tron att det var någon uggla precis utanför vårt hus.

När jag sedan på morgonen la in ved för att tända i braskaminen, hördes ett krafsande längst ner i rökgångsröret. Jag klättrade upp på taket, tog bort skorstenshuven och lyste ner i röret med en ficklampa. Men jag såg ingenting.

Jag vågade ändå inte tända en brasa. Det måste ju vara något där eftersom det låter! Så jag vred upp elementen istället och vi gick vår morgonrunda runt sjön, som vi brukar innan frukost. Tillbaka i stugan knackade vi igen på braskaminsröret. Men ingenting hördes. Hade ”något” lyckats ta sig ut?  Ja, kanske? Vi testade med att sätta eld på en tidningssida. Men det rök in. Och det krafsade lite.

Upp på taket igen! Denna gång firade jag ner en pannlampa längst ner cirka 4-5 meter i röret. Såg ingenting! Googlade på vad man kan göra för att få upp en fågel ur en skorsten. Testade ett tips med att fira ner en rutten gren, för att fågeln skulle kunna greppa tag om den och låta sig hissas upp. Men det funkade inte heller. Inget napp!

Ner igen till braskaminen. Tog bort ”innanmätet”, det vill säga några keramikplattor, så jag kunde kika upp mot röranslutningen. Men det gick inte att se något. Men där sitter en lite perforerad järnplåt. I hålen stack jag upp en mejsel och kände att det var något mjukt som tog emot. Men det var helt tyst. 

Alltså var där en fågel. Men kanske nu – död?

Jag ringde till vår son i Malmbäck. Vi skulle åkt dit på förmiddagen, men meddelade nu att vi blir lite sena. Kristoffer, som han heter, föreslog då att han kunde komma och ta med sig en grövre dammsugarslang från sitt jobb och en vanlig dammsugare. För en industridammsugare lyfter man inte upp på ett tak hur lätt som helst.

Kristoffer kom. Med hjälp av silvertejp, (vad annars!) kopplade vi ihop ett par slangar av varierande dimension. Jag klättrade upp till skorstenen för sjunde, eller om det var åttonde gången, denna morgon. Nu med en dammsugare och en lång slang. Satte på dammsugaren och testade. Och den sög rätt bra. Firade ner slangen i röret. Väl nere hördes det med en gång att munstycket fått tag i något. Drog med spänning upp slangen genom röret.

Upp kommer en nersotad stor trasa till fågel som jag fångar upp med min ena hand, samtidigt som jag stänger av dammsugaren med den andra. Tur att jag hade handskar på mig! Kattugglan, som jag nu gissar att det måste vara, börjar klösas och rivas med både näbb och klor.  Jag lyckas klättra ner med ett stadigt grepp om ugglan med ena handen.

Vi tror inte våra ögon! Hur har en så stor fågel kunnat hamna i det trånga skorstensröret (15 centimeter i diameter), slunkit ner i en vinkel i braskaminstoppen så att den inte syntes uppifrån och – överlevt! 

Ljuden vi hört på natten kom alltså från vår braskamin belägen tre meter från vårt sovrum. Kvällen innan hade vi eldat i kaminen. Ugglan måste ha hamnat där någonstans vid tretiden på natten.

Då den fortfarande kämpade för att ta sig loss ur mina händer och inte tycktes vara skadad, testade vi, om den kunde flyga iväg. Och det gjorde den till vår förvåning och glädje!  Men snacka om att vara ”svart som sot”. Den flög, efter en studs i marken, iväg bort mellan stammarna i björkdungen och försvann. Utan problem! Vi hoppas den klarar sig och undrar när den kommer att få tillbaka sin vanliga bruna fjäderdräkt igen.

En vuxen kattuggla kan väga mellan 380 – 800 gram, bli 38 centimeter lång och ha ett vingspann på mellan 81-96 centimeter. Och någonstans däromkring var nog vår ”Sotuggla”.

Carl-Johan Elg
Bosaryd, Svenarum