Natur

Hässlehultshöjden en gråkall morgon

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Hässlehultshöjden.  

Hässlehultshöjden en gråkall morgon, en natur- och kulturkrönika i 25 bilder om framtidens vintrar i klimatförändringens tidevarv.

Text och foto Dan Damberg, på årets sista morgon, nådens år 2018 efter vår tideräknings början.

Den gamla granjätten, av ålder, tickor och spillkråka angripen, har fallit för starka vindar för några månader sedan och ligger numera som ett stort valskelett alldeles sydsydväst om Östersjön eller Hässlehultsgölen.

På dess grenar växer mängder med busklavar såsom grå tagellav, ”Bryoria capillaris”.

Grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, på den gamla granlågan vid Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Arten gynnas inte av det moderna skogsbruket eftersom det tar många år innan den etableras.

Den trivs i områden med hög luftfuktighet, till exempel i gamla granskogar på fuktig mark i vindskyddat läge precis som här och är också mycket känslig för luftföroreningar.

Flera av tagellavarna och skägglavarna trivs i gammal granskog på fuktig mark i vindskyddat läge.

Rester av rödbrun trattskivling, ”Lepista flaccida”, som har vaknat i den varma vintern.

Movadsbäckens vatten via Östersjön finns nu åter i djuphålan i söder.

Söder om Östersjön vid bron över Movadsbäcken i väster finner man ännu ett vägval, nu med fyra alternativ.

Söder om Östersjön vid bron över Movadsbäcken i bakgrunden, ett vägval åt väster mot Östanå by och Hemvärnsgården.

Söder om Östersjön vid bron över Movadsbäcken, ett vägval åt norr mot skjutbanan och General Sparres väg.

Fortfarande söder om Östersjön vid bron över Movadsbäcken, ett vägval åt öster via den gamla huvudvägen från gårdarna vid Hässlehult ner till Skillingaryd.

Söder om Östersjön vid bron över Movadsbäcken, åt österut utmed den gamla huvudvägen från Hässlehult till Skillingaryd står den gamla mäktiga asphögstubben, full av biologisk mångfald.

Jag går på den gamla huvudvägen från Skillingaryd upp emot gårdarna vid Hässlehult av vilka inga längre finns kvar förutom soldattorpet Mo härads kompani nummer 77, Överstelöjtnantens kompani.

Jönköpings regemente ledde sina traditioner tillbaka till 1623, då det blev roterat i Jönköpings län. När Karl XI: s indelningsverk inrättades på 1680-talet, blev regementet fastare förankrat i länet.

De åtta kompanierna blev förlagda, med sina rotar i olika härader och fick namn efter dem, undantagen var de tre kompanier för vilka regementsofficerare stod som nominella chefer.

Kompaniet som hade sina rotar i Mo härad kallades därför länge för Överstelöjtnantens kompani.

Varje rote av gårdar underhöll en soldat som här hade sitt torp och sitt lilla jordbruk.

Soldaten gifte sig i allmänhet, och han tillsammans med sin familj anpassade sig efter det omgivande samhället.

Han och hans soldatkamrater talade samma språk som de övriga sockenborna och blev stadgade och aktade karlar samt nära förbundna med sina husbönder och de andra bönderna i byalaget.

Karl XI: s nya regementsrullor indelade med andra ord landet i ett nytt system av ”kamerala” enheter, vilka skulle sätta upp var sin krigsman.

Dessa enheter kallades rusthåll och rotar, rusthållet för rytteriet, rotarna för infanteriet och större delen av flottan.

Till grund för rusthållindelningen lades beloppet av en gårds räntor till kronan och systemet byggde på efterskänkandet av dessa räntor mot att gården höll ryttare och häst i vissa fall båtsman med torp, lön och kläder.

Till rusthåll utsågs i allmänhet större gårdar.

Soldaten Karl Axel Jarl, rote Nr 77, Hultsgärde, var den siste av en lång rad av knektar i och kring Skillingaryd.

Soldattorpens epok i Sverige kom att vara i 220 år, från 1682 till 1901.

I dessa torp bodde samtidigt i genomsnitt 30 000 soldater och med en normal tjänstetid av drygt 30 år blev det sju generationer indelta, det vill säga, betydligt över 200 000 man.

Inberäknat de indelta soldaternas familjer kan antalet människor som levat inom soldattorpens väggar uppskattas till över en miljon svenskar och hur många av oss kan inte idag, med stolthet, konstatera att vi har indelta soldatfamiljer i våra släkter, inte bara i en utan oftast i flera generationer.

Det var länge sedan jag träffade på arten gelétagging eller gelétaggsvamp, ”Pseudohydnum gelatinosum”, som växer i barrskog, helst granskog, på ved av gran, oftast som här på stubbar.

Undersidan av gelétaggingen eller gelétaggsvampen, med de typiska ”taggarna”.

Jag kan inte bestämma mig om det ser gott ut, som nykokad knäck eller äckligt ut som, välj själv.

Förmodligen har den varit tinad från ett fruset stadium och sedan blivit genomblöt av det milda regnet i närtid, därav det något konstiga utseendet.

Detta är hur som helst, den av fänkål och anis, väldoftande svampen luktticka, ”Gloeophyllum odoratum”, som växer på granstubben.

Gullhorn, ”Calocera viscosa”, som också lurats att vakna i mildvintern.

Naturen håller på att återta huvudvägen från Skillingaryd till Hässlehult.

Granskogen sluter sig över huvudvägen från Skillingaryd upp till gårdarna vid Hässlehult.

Det var längesedan någon körde den gamla huvudvägen från Skillingaryd till Hässlehult.

En gammal tallåga invid huvudvägen från Hässlehult till Skillingaryd.

Endast den gamla apeln står kvar på inägan invid huvudvägen från Skillingaryd till Hässlehult.

Lövfällevägen, skylten står cirka 150 meter sydost om Mo härads soldattorp nummer 77, däremellan finns en medelålders planterad granskog som är en mycket bra plats att plocka granblodriska på under hösten.

Vattnet är åter i Movadsbäcken, här invid bron över gamla Fastorpsvägen.

Gamla bron över Movadsbäcken vid gamla Fastorpsvägen på västra sidan av Hässlehultshöjden.

Slukhålet i vägbanan på bron över Movadsbäcken vid Hässlehultshöjden.

Ny bro på gång över Movadsbäcken, det behövs uppenbarligen men låt den gamla finnas kvar som ett minne.

Vägen är avstängd och en ny bro på gång över Movadsbäcken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *