Jägare debatterar vildsvin

Vildsvin. Arkivbild

Det är inte vildsvinens fel…..

Under senaste månaderna har flera medier skrivit om hur dåligt betalt jägarna får för vildsvin, att högkvalitativt kött grävs ner och så vidare. Debatten blir lite missriktad. Det första vi ska fastställa är att vi jagar inte för att tjäna pengar. Vi jagar för att det är spänning, hundarnas arbete, rekreation, naturupplevelser, tillgång till det fantastiska viltköttet och ibland någon trofé. Inte pengar.

Dessutom läggs ett enormt antal timmar ner av jägare för att skydda och störa bort vildsvinen från åkrar och grödor. Men hur vi än gör så är det inte tillräckligt eller bra nog och det slutar alltid med att det är jägarnas fel. Frågan är vilka andra gör något för att förbättra situationen och diskussionen?

Jakt är ingen sysselsättning som är gratis. Vi lägger hundratals tusen kronor på jakten. Jägaren ska bekosta ett många gånger skyhögt jaktarrende, bensin, viltvårdande åtgärder, ammunition, hundar med mera. Även om vi skulle sälja det vi skjuter så skulle det knappast bli någon förtjänst. Och som sagt – det är inte därför vi jagar. Så den diskussionen kan vi avskriva direkt.

Istället bör man ifrågasätta de höga arrendekostnaderna samtidigt som kraven från både jordbruks- och skogssektorn blir allt mer högljudda och onyanserade på att viltstammarna måste ner kraftigt. Till nivåer som faktiskt inte skulle vara förvaltningsbara eller livskraftiga. Den ekvationen går inte ihop eftersom att inte någon får sänkt arrendepris om tillgången på vilt minskar. Ytterst sällan hör man om markägare som erbjuder sina marker till små pengar eller gratis för att få hjälp med vildsvinen – i stället har man diverse synpunkter, något som knappast stimulerar till ökat engagemang. Jägarna är ju ändå de som till syvende och sist fattar beslut om att sätta fingret på avtryckaren. Ingen annan.

Diskussionen om vildsvinens varande eller icke varande är ett fullständigt slöseri med tid och bläck. Vildsvinen är och förblir en del av den svenska naturen och faunan. Visst växer vildsvinsstammen nationellt med detta för att vildsvinen etablerar sig i nya geografiska områden, något som varken Bernkonventionen eller det sunda förnuftet förhindrar oss att göra någonting åt.

I områden där vildsvinen stadigt etablerat sig kommer vi att få se upp och nedgångar mellan olika år, det är så vildsvinsstammen fungerar. Jägare och markägares uppgift är att följa dessa svängningar och anpassa jakttrycket.

Varken jägare, markägare eller jordbruksarrendatorer är utan skuld till att vi har den vildsvinsstam som vi har idag.

Vi måste komma överens om vad vi har för vildsvinstam och acceptera att den finns – och vi måste ta ansvar för utvecklingen och åtgärderna. Visst har vi lokala problem med för stora skador men att hålla på att diskutera och slänga omotiverade påståenden och anklagelser åt alla håll leder ingen vart. Det är också viktigt att kunna använda erfarenheter och rätt verktyg i förvaltningen, inte minst när det gäller skyddsjakten i spannmål. Att låta vildsvinen få vara i fred i skogen och på åtlarna under växtsäsongen samtidigt som jakttrycket är högt på åkrarna är en grundförutsättning för att få låga skadenivåer.

Annette Petersson från Värnamo är en av dem som debatterar,

För att få en bra viltförvaltning krävs bättre samarbete och åtgärder i närtid av såväl markägare som jägare. Vi måste göra aktiva åtgärder för att vi ska kunna nå realistiska mål – för att skadorna ska hållas på en acceptabel nivå samtidigt som vi ska ha en jaktbar stam. För vi ska ha jaktbara stammar som förvaltas med jakt och etiken i främsta rummet. Finns inget vilt på marken kommer det heller inte finnas något intresse av att jaga. En markägare som arrenderar ut sin mark för dyra pengar måste förstå att utan vilt på marken kommer ingen vilja arrendera den och med det är det många markägare som mister en bra inkomst.

En grundförutsättning för en effektiv, uthållig och riktig förvaltning är att markägarna är överens med jägarna, och vice versa, om hur detta skall gå till. Jägarna måste också vara överens med varandra – likaså markägarna. Förslag och yttringar som nu lyfts fram från stora aktörer sätter demokratin i förvaltningssystemen på spel.

Det behövs mer av samtal och praktiskt agerande mellan dem som mest berörs – inte minst från LRF. LRF – tillsammans med oss – är en av de organisationer som kan påverka både reglerna kring viltköttshantering och arrendepriser.  Förmågan att komma överens och fatta beslut måste vi kunna klara av. Eniga och tillsammans kan vi verkligen påverka beslutsfattare att skapa förutsättningar för att underlätta för både markägare och jägare. Så att vi även småskaligt kan sälja vildsvinskött direkt till kund i framtiden.

De negativa parametrarna väger just nu över och om vi inte är observanta och förstår att vi måste samverka på alla plan så kommer vi snart hamna i en ond cirkel av konflikter och diskussioner som inte leder nånvart….allra minst till viltstammar i balans.  Och det är inte vildsvinens eller älgarnas fel…..

Svenska Jägareförbundet Kronoberg

Nils Posse, Växjö, ordförande

Annette Petersson, Värnamo, kommunikationsansvarig

Elias Turesson, Växjö, jaktvårdskonsulent