Natur

Järnets lokala historia, del 11 – Götaström

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Götaström.

Järnets lokala historia, del 11 – Götaström, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder om några av traktens masugnar och hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, under oktober månad nådens år 2017.

I Vaggeryds kommun grundades inte mindre än tre järnbruk under 1600-talet, Götafors bruk, Götaströms bruk och Eckersholms bruk och inte långt härifrån byggdes också hammare i både Hörle och Ohsbruk.

Förutsättningarna för att kunna grunda ett järnbruk var överallt desamma, det vill säga, tillgång till vattenkraft och riklig tillgång på skog för kolning.

Det var genom investeringar av borgare i Jönköping som både Götaström och Götafors fick sina hamrar men redan något årtionde innan dessa båda bruk byggdes ut från 1670-talet och framåt hade Jönköpingskapital investerats i Eckersholm.

 

Anläggningarna i bland annat Hörle och Ohs kom inte till genom investeringar av borgare i Jönköping utan var en följd av holländaren Justus Baaks penningplaceringar.

Järnet som råvara kom från Tabergs bergslag och var av yppersta kvalité, malmen innehåller bland annat titan, magnetit och olivin och kallas därför titanomagnetitolivinit.

Den snabba produktionsomläggning under 1600-talet leddes av stora och kapitalstarka företagare, en grupp var adeln medan en annan var holländska kapitalister med namn som de Geer i spetsen, en tredje grupp var städernas borgerskap, som stod berett att satsa hopsamlat kapital i nya näringar med lovande utsikter till hög förräntning på satsat och insatt kapital.

Det var framför allt från de båda sistnämnda grupperna som kapitalet till stångjärnsbruk i Jönköpings län mobiliserades.

Den adel som fanns i länet var dock inte speciellt penningstark men i Jönköping fanns det borgare som hade stora pengar att satsa.

Det var förmodligen enda gången på mycket länge som vi kunde njuta av 1600-talets järnbruk vid Götaström norr om Skillingaryd.

Götaström och Götafors var från början avsett att bli ett bruk men genom en fejd mellan två borgarsläkter från Jönköping blev det till slut två bruk.

Borgmästaren i Jönköping Peder Gudmundsson, senare adlad till Strömberg, ägde Bratteborg till vars ägor vattenfallet vid Götafors hörde.

Bilden visar den vattenlevande arten vattenpest, ”Elodea canadensis”, som växer ganska rikligt vid den gamla dammvallen.

Vattenpest är en slingbildande ört som lever nedsänkt i vatten och stjälkarna kan bli upp till två meter långa.

Bladen sitter vanligen i kransar, tre till fyra tillsammans, de är oskaftade och trubbiga med finsågad kant.

Arten blommar från juli till september med vita blommor som har tre inre vita kronbladslika hylleblad och tre yttre gröna foderbladslika hylleblad och blommorna är enkönade och endast honplantor är kända i Sverige och Europa.

Vattenpest är under 1800-talet inkommen till Europa från Amerika och numera vida spridd i de flesta länder.

Den är idag vanlig från Skåne till Dalarna men har förekomster ännu längre norr ut och den påträffas allmänt i dammar, näringsrika sjöar och andra sötvatten.

”10 hästlass hade sedan närmast föregående rensning under 6 veckors tid hunnit utveckla sig, och detta ehuru väderleken under tiden varit rätt kall, så att vattnet flera gånger varit isbelagdt, och ehuru vattenytan ej har mer än vid pass ett tunnlands areal.”

Ur ”Amerikanska vattenpesten vid Skara” av J. Eriksson, Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift, år 1878.

Efter Peder Gudmundssons död utarrenderade hans efterlevande släktingar fallet till befallningsmannen i Tveta härad, Peter Drufwa, vilken fick privilegium att uppföra en hammarsmedja där, året var då 1672.

Dåliga affärer tvingade dock Peter Drufwa snart att avstå Götafors till Jönköpingsborgaren Peder Håkansson, som sedan år 1663 redan ägde Eckersholms bruk.

I bakgrunden åt väster växer rikligt med kaveldun, ”Typha latifolia”, och klibbal, ”Alnus glutinosa”.

När Peter Drufwas ursprungliga arrendekontrakt löpte ut år 1684 uppstod så tvisten mellan de båda borgarsläkterna Gudmundsson-Strömberg och Håkansson.

Bilden visar den ovanliga arten bandnate, ”Potamogeton compressus”, som växte i vattnet vid den gamla dammvallen.

Bandnate är en vattenlevande, flerårig ört som lever helt nedsänkt under vattenytan, där stjälkarna är bandlika, starkt plattade och vingkantade, omkring en halv centimeter breda och drygt en meter långa.

Bladen är spetsiga, platta och gräslika, upp till två decimeter långa och en halv centimeter breda, med fem huvudnerver och talrika fina nerver.

Vid basen av bladen sitter snärpslidor som vissnar tidigt, men bladslidor saknas liksom särskilda flytblad.

Bandnate är lätt att känna igen på de relativt breda bandlika bladen och den starkt plattade, vingkantade stjälken.

Bandnate är ganska sällsynt men har en vid utbredning från Skåne till Torne Lappmark men den förekommer dock mest i Syd- och Mellansveriges jordbruksområden.

Arten växer ganska djupt i näringsrika sjöar och åar och den första fynduppgiften är från Halland och publicerades år 1814.

Peder Gudmundsson-Strömbergs ättlingar ville själv utnyttja fallet och Peder Håkansson som redan hade en hammare vid Götafors ville självklart ha den kvar där även i fortsättningen.

Men år 1688 monterade Peder Håkansson helt sonika ner hammaren och andra nödvändiga ting och flyttades den till en plats fem kilometer nedströms Lagan, det vill säga hit till dagens Götaström.

Götaströms bruk anlades sålunda år 1689 på skatterusthållet Bohults ägor sedan det flyttats från Götafors år 1688.

Genom Peder Håkanssons flyttning av anläggningen följde det nödvändiga statliga tillståndet eller privilegiet från år 1672 som först gällde för Götafors och alltså först senare för Götaström.

Nu vidtog en åtta år lång process och Göta hovrätt fastställde år 1688 Peder Gudmundsson-Strömbergs rätt till fallet men därmed var det inte fritt fram att utnyttja vattenkraften till smide.

 

Privilegiet att utnyttja vattenkraften till smide tillhörde fortfarande Peder Håkansson och hans söner och detta fastslog Bergskollegium två år senare, år 1690, då en begäran från Peder Gudmundsson-Strömbergs att få uppföra en hammare vid fallet avslogs.

Tillgången på tackjärn räckte enligt Bergskollegium endast till en hammare i trakten och eftersom Peder Håkansson och hans ättlingar hade kunskapen och samtidigt hade inlöst kronans tiondejärn borde privilegiet ligga kvar hos dem.

Det faktum att Peder Håkansson och hans son Lars Riddermark efter hovrättens utslag år 1688 helt sonika hade monterat ner hammaren och flyttat den till en plats fem kilometer nedströms Lagan var visserligen inte helt enligt gällande förordningar, men förseelsen bedömdes som mild.

Bergskollegium utdömde ett mindre bötesbelopp till Peder Håkansson och Lars Riddermark, men driften fick fortsätta på den nya platsen, det vill säga, här vid Götaström.

Privilegiet bekräftades sålunda åter av Bergskollegium år 1690, och nu gällde det för Götaström.

Trots att Bergskollegium år 1690 hade avslagit en begäran om att få återuppbygga en hammare vid Götafors satte man ändå igång att bygga, inte bara en hammare utan även en masugn.

När masugnen vid Götafors år 1692 stod klar att blåsas för första gången drev man igenom ett privilegiebrev och Bergskollegium svängde då trots Lars Riddermarks protester här från bruket vid Götaström.

Det var nog inte oro för konkurrens när produktionen skulle avsättas från de bägge närliggande bruken som låg bakom tvisten utan andra orsaker såsom skogen och gammalt groll eftersom efterfrågan på järn var stor och försäljningen knappast något problem.

Tvisten gällde snarare vem som skulle ha rätten att utnyttja vad som upplevdes som den verkligt begränsade råvarutillgången och då kanske i första hand inte tackjärnet från Taberg utan skogen.

Det gick åt stora mängder träkol vid stångjärnssmidet och processhandlingarna bär vittne om väldiga arealer uthuggna skogar och eftersom ingen skogslag om tvingande återplantering fanns före år 1907 förblev stora ytor så kallade kalhyggen som bara långsamt självföryngrades.

Götafors hade både hammare och masugn men här vid Götaströms järnbruk fanns dock aldrig någon masugn utan bara två stångjärnshammare.

Synonymt med namnen Götafors och Götaström användes också beteckningarna Norra bruk respektive Södra bruk.

Götaström bruk kallades ibland också för Bohulta hammare tack vare sin geografiska placering på skatterusthållet Bohults ägor.

Bilden visar att det på stenarna växer rikligt med en sötvattenssvamp som i torrt tillstånd får den beiga färg som man ser kontrastera mot de mörka stenarna, och kanske är det svampdjursarten, ”Ephydatia fluviatilis”, som först beskrevs av Carl von Linné år 1759 och som ingår i släktet ”Ephydatia” och familjen ”Spongillidae”.

Bohult norra, ett halvt mantal krono, läs mera om detta i min krönika med samma namn från den 15 april år 2016, http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/04/15/bohult-norra-12-mantal-krono/.

Mantal eller hemmantal var i äldre tid ett besuttenhetsmått till grund för beskattning.

Taxeringsenheten 1 mantal, det vill säga, ett helt hemman, grundades ursprungligen på för olika landsdelar anpassad normstorlek för jordbruk som gav full försörjning åt en familj med tjänstefolk och i princip skulle från varje helt hemman läggs lika stor skatt.

I samband med nyodling delades med tiden hemmanen ofta upp i flera gårdar, så kallad hemmansklyvning, fast hemmanen kvarstod som formella enheter i jordeboken och deras mantalsvärden i huvudsak förblev oförändrade.

De flesta gårdars eller brukningsenheters mantalsvärde kom därför på 1700- och 1800-talen att utgöra bråkdelar av mantal, till exempel 1/8, 1/4 eller som här 1/2 mantal.

Till följd av skattereformer i slutet av 1800-talet upphörde mantalsvärdets betydelse som beskattningsnorm.

Termen mantal har ursprungligen åsyftat personer och inte jordegendom och i denna betydelse har den fortsatt att användas bland annat för den särskilda personliga skatt som infördes på 1600-talet under beteckningen mantalspengar, och återfinns även i ordet mantalslängd.

Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor, tunnland och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Därigenom borträknades skogsdungar och tomter.

Krono är jord som ägs av kronan, hemman av krononatur, kronohemman betyder att kronan äger både jordägande rätten och räntan.

Talet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, 1/2 eller 1/4 men hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet ledde efter hand till förskjutningar i kvoterna som till exempel 3/4 och 1/8 och som underlag för bestämmande av skattens storlek, jordeboks- och mantalsräntan, fastställdes hemmanets skattekraft genom taxering under Gustav Vasas tid.

Skattekraften angavs i mantal där ordet är bildat av ”man” och ”tal” och dess betydelse var ursprungligen ”antal man”, en förteckning över vapenföra eller skattskyldiga män.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *