Karolinas krönika: Tacksamhet

Just nu pågår det ett krig som aldrig verkar ta slut, känns det som. Barn och vuxna plågas, skadas och dödas dagligen. För mig är det svårt att greppa. Det är så overkligt men för de som drabbas är det deras vardag. Så orättvist livet är. Omständigheterna får mig att tänka efter vad jag har och tacksamheten svämmar över!

Listan kan göras lång över vad jag känner tacksamhet för. Jag börjar med att nämna min familj där jag fått växa upp. Min mamma, min pappa och min 6,5 år äldre storebror. Jag fick en bra och trygg uppväxt på en lugn villagata i Bredaryd. Det var även där grunden för min kristna tro lades som jag bär med mig än idag. Tron på Jesus ger mig trygghet och glädje i med- och motgång och jag vet att jag aldrig är ensam. Sedan snart tio år tillbaka har jag även glädjen att få tillhöra Hagshults Missionsförsamling, en varm och fin församling. Dessa nämnda står högt upp på tacksamhetslistan.

Jag är även tacksam för att mina vägar korsades med hans, som senare blev min man. Att han står ut med mig trots mitt heta temperament och min korta stubin, det är fascinerande! Tillsammans har vi fått två helt fantastiska barn som gör att jag nästintill spricker av tacksamhet. Det är för många ingen självklarhet att kunna bli föräldrar och jag kan inte föreställa mig hur det känns. Det måste vara otroligt tungt.

Genom livet har jag också samlat på mig ett gäng med härliga vänner. Vissa hänger kvar sen barnaåren, andra från tonåren och några har jag fått i vuxen ålder. Jag är otroligt tacksam för var och en av dem. Tänk, vissa människor har inte en enda att ringa till när de känner sig ledsna eller ensamma. Kanske man skulle börja hålla lite mer koll runt omkring sig om någon i ens närhet behöver en vän. Bara ett Hej när man möter en person kan lysa upp och rädda deras dag.

Mat på bordet, tak över huvudet, en säng att krypa ner i, kläder att klä på mig, ett jobb att gå till och all teknik som underlättar vardagen, ja listan blir lång om jag ska räkna upp precis allt.

För mig är det lätt att vardagen bara rullar på och allt detta blir en självklarhet. Så påminns jag om, när jag hör om kriget, att detta är absolut ingen självklarhet för alla. Vissa dagar hinner jag knappt med mig själv och jag glömmer bort hur bra jag har det. Vardagen med jobb, förskola och skola rullar på och jag blir hemmablind. Jag lever egentligen i en guldgruva med så otroligt mycket att vara tacksam för. Jag funderar på hur jag visar min familj och mina vänner hur mycket jag uppskattar dem. Eftersom jag gillar att utrycka mig i text så blir det ibland att jag skickar iväg ett SMS där jag skriver det rakt ut ”Tack för att du finns” och ibland visar jag det på andra sätt genom att höra av mig och kolla hur läget är. Ett SMS skickas snabbt och enkelt iväg, det tar liksom ingen tid. Jag försöker också erbjuda min hjälp i den mån jag hinner och kan. Jag hoppas de känner och är medvetna om hur viktiga de är för mig!

Det finns otroligt mycket i livet att vara tacksam för, ändå faller jag lätt ner i klagodiket. De negativa glasögonen åker på och synliggör allt det som är dåligt och jobbigt. Varför klaga och ödsla energi på sådant? Min utmaning till mig själv är att bli ännu bättre på att visa min tacksamhet. Jag vill stanna upp, titta mig omkring och upptäcka ännu mer vad livet ger mig för godbitar, så listan över saker att vara tacksam för blir ännu längre.

Karolina Gustavsson

Karolina Gustavsson