Karolinas krönika: Vad är egentligen viktigast?

Jag sitter på två stolar; jag är förälder och utbildad förskollärare. Jag tog examen vid högskolan i Halmstad januari 2015. Innan dess var jag timvikarie på olika förskolor. Då reflekterade jag aldrig över hur små vissa barn är som skolas in på förskolan. I en av alla böcker under utbildningen läste jag att de minsta barnen egentligen inte är redo för förskolans sociala kontext, att innan två års ålder är barn inte i behov av förskolans stora barngrupper och alla andra intryck det för med sig. Senare hörde jag att det är först vid tre års ålder som barn får större behov av socialt utbyte. När jag satt där i soffan i min studentlägenhet bestämde jag att om jag någonsin blir mamma så ska jag vara hemma med mina barn tills de är minst två år gamla. Min son skolades in när han var två år och två månader och min dotter när hon var ett år och tio månader. Jag hade gärna väntat tills även hon var drygt två år, men jag kände att det var lättare för mig att återgå till jobbet vid ett nytt läsår och inte efter att en termin passerat. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att vara hemma med barnen så pass länge.

Under mina drygt tio år som förskollärare (inklusive två föräldraledigheter) har jag mött barn som skolats in både vid ett år men också vid fyra år och allt däremellan. Alla föräldrar och familjer har olika behov och jag dömer ingen, absolut inte. Jag förstår att vissa inte har ekonomiska möjligheter att vara hemma med sina barn även om de hemskt gärna skulle vilja det. I de lägena är det fantastiskt att förskolan finns. Jag reagerar mer på dem som väljer att skola in sitt barn vid ett års ålder, enbart med argumentet att barnet är redo. Hur kan barnet vara redo?

Låt mig berätta i stora drag hur situationen på en förskola kan se ut. Överlag är det ofta ont om personal, inte på alla förskolor men på många. Det är stora barngrupper, även om de just nu är lite mindre på grund av lägre barnantal runt om i vårt land. Alla barn hinner inte bli sedda så mycket som de borde under en dag på förskolan. Det är många barn med olika personligheter och behov på samma yta. Det är aldrig helt tyst, barnen förväntas sitta stilla i en ring eller på en stol när de egentligen bara vill leka. Det är utelek och innelek. Det är mycket intryck på en och samma dag. De har en viss tid på sig att äta för sen är det dags för nästa aktivitet. Jag menar inte att barnen far illa och att förskolan är en negativ plats att visas på. Tvärt om! Majoriteten av barnen trivs och älskar sin förskola och sina vänner som de får där. Vi hittar på mycket skoj som de flesta kanske inte har möjlighet att göra hemma. Förskolan är en rolig plats för barn att vara på där de får utmanas och utvecklas på flera olika plan. Frågan jag ställer mig är: När blev detta viktigare än hemmet när man bara är ett, två eller tre år gammal? När jag hörde om det politiska förslaget att införa obligatorisk förskola från tre år fick jag kalla kårar. Det är inte klokt! Barnen ska inte tvingas in i detta om föräldern vill ta vara på småbarnåren och vara hemma.

Många föräldrar menar också på att barnen missar så mycket om de inte är på förskolan. Senast här om dagen drabbades jag själv av den tanken. Jag börjar jobba lite senare på torsdagar så min dotter kommer till förskolan strax efter klockan tio, vilket innebar att hon missade gympan. Hon fick inte springa omkring i den stora gympasalen med sina kompisar, leka och skratta. ”Åh vad tråkigt att hon missar den. Det kommer hon troligtvis alltid att göra eftersom vi har detta schemat”, hann jag tänka. Ja, det är faktiskt tråkigt att hon missar den men vad får hon istället? Hon får en morgon hemma utan stress, äta frukost i lugn och ro med sin mamma. Hon hinner leka lite med sina egna leksaker och vi hinner med en stund i soffan med en eller två böcker och kanske lite bus. När blev förskolan viktigare än detta?

Människan är en social skapelse men vi kommer hinna med den delen i livet. Med obligatorisk skolgång från sex år och ett samhälle som erbjuder en mängd olika fritidsaktiviteter kommer våra barn hinna vara sociala. Tiden hemma, nära sin mamma eller pappa, kommer dock inte tillbaka. Låt det trygga hemmet få vara viktigare än förskolan!

Karolina Gustavsson

Karolina Gustavsson