Lars-Erik Karlsson blir Hall of fame

Lars-Erik Karlsson i fjällen

Grundskolans införande förde en stor grupp nyutbildade och högt motiverade unga lärare till Vaggeryd under andra halvan av 1960-talet. I spetsen för den skaran gick Lars-Erik Karlsson som sedan dess har lämnat stora avtryck inom idrottsrörelsen och då främst skidåkning och golf och därtill på både lokalt och nationellt plan. På något sätt har han även fått tiden att räcka till stort engagemang inom den lokala musiken.

När Lars-Erik och hans hustru Lotta flyttade till Vaggeryd var fjällturismen helt inriktad på turåkning. Gemensamt lärde makarna Karlsson Vaggeryds barn och ungdomar att åka utför, trots att det inte fanns några andra backar att tillgå än kullarna vid Friluftsgården.

Lars-Erik har rört sig tillsammans med de stora kanonerna som Ingemar Stenmark och Herman Nogler, men han har också letat skidbackar på hemmaplan för att om möjligt utveckla möjligheterna för det uppväxande släktet. Bland annat var det han som hittade Kyllås-backen och som arrangerade en tävling i slalom på Stora Kulla i Vaggeryd 1971.

Det var så det började

Den numera 91-åriga berättelsen om Lars-Erik Karlsson och skidåkningen startade på fälten runt skolan i Vist norr om Ulricehamn.

– I de små backarna ner mot Ätran gjorde vi ”slalombanor”. Skidorna var enkla träskidor, ibland gjorde vi dem själva i slöjden, berättar han.

– Snart var skidor med låg fästpunkt ett måste och det ordnade vi genom att skruva fast remmar  i träskidorna och spänna dem över pjäxorna. Inga säkerhetsbindningar precis!

I början på 50-talet kombinerade han musikintresset med skidresor till svenska fjällen, bland annat Åre. Under studietiden fick han kontakt med en mycket duktig slalomåkare och dörröppnare, norrmannen Asbjörn Linge.

Hela familjens sport

I februari 1957 blev det Åre igen. Nu skulle hustrun Lotta introduceras i slalomens värld.

– Jag hade bokat en avancerad lektion för en österrikisk skidlärare men eftersom jag åsamkat mig en meniskskada dagen innan fick Lotta ta över lektionen. Hon hann inte förklara att det var ”fel” elev som kom. Hon skulle ju behövt en nybörjarlektion, och kunde inte ens åka släplift. Tänk att ramla fem gånger i liften. Mycket blåmärken blev det. Men hon var tapper och gav inte upp.

Lars-Erik och Lotta i Spanien

Tvärtom skulle man kunna säga, eftersom Lottas intresse och engagemang bara växte och tog nya vägar. I augusti 1958 flyttade familjen till Ryllshyttan 2,5 mil öster om Hedemora. Där fanns en sluttning nära skolan som blev slalombacke i norrläge. Nu följde intensiva vintrar med flera tävlingar.

– Glädjande var också att våra barn, Helena och Olle, gillade utförsåkningen. Lotta fortbildade sig inom skidsporten och ledde skidskola för traktens unga så väl som som äldre tjejer där även enklare backhoppning ingick.

Framgångsrika utförsåkare som Monika Hermansson och blivande världsmästaren Jonas Nilsson tränade i backen. Lasse dessutom medlem i Dalarnas Alpina Kommitté och påbörjade sin tränarutbildning.

– Vi i alpina kommittén ville ha större anslag men det tyckte Sixten Jernberg i längdkommittén var helt fel. ”Sverige kommer aldrig att få några världsstjärnor i utförsåkning! Vi har för små backar!”

Guldrusch i Vaggeryd

1967 fick han lärartjänst i Vaggeryd. Det borde vara en omöjlig uppgift att lansera utförsåkning även i Vaggeryd. Men Lasse frågade ordföranden i Vaggeryds SOK Sven Lövdahl om han fick tävla för Vaggeryds SOK. Det fick han och blev 1969, småländsk distriktsmästare i slalom för just Vaggeryds SOK! Dessförinnan hade han vid DM 1968 placerat sig som tvåa.

Lotta och Lars-Eriks då tioåriga dotter Helena spred också glans över VSOK:s skidnamn de här åren och kvalade bland annat in till Kalle Anka-cupens riksfinal i Åre/Duved med en 10:e plats som resultat!

Samtidigt som maken härjade i pisterna började Lotta lära ut utförsåkningens hemligheter till det uppväxande släktet i Vaggeryd. Vintern 1968 gjordes flera tidningsreportage om skidskolan i den lilla backen vid Friluftsgården.

Alpint på hemmaplan

I Vaggerydstrakten var den enda backen med lift Svenarum Hill. Bakom det initiativet stod läraren Karl-Erik Törnqvist. Det var och är fortfarande en kort backe med en enkel replift. Naturligtvis ställde Lotta upp som skidlärare för Svenarumsbarnen.

Under tiden fortsatte hennes make sin framfart nedför backarna. Vad sägs om rubriker som ”Vaggerydsseger i Borås-slalom” och ”Folkskolläraren gav lektion och gjorde det i slalom”.

Det arrangerades faktiskt en riktig slalomtävling vid Friluftsgården. Vinnare i Vaggeryds Open den 4 mars 1971 blev blivande förbundskaptenen för alpina landslaget Lasse Källberg, med Lars-Erik som god tvåa. Sammanlagd åktid för vinnaren blev 20,2 sekunder och snabbaste åket tog 10,0 sekunder.

–Vi utnyttjade förstås den lilla backen till max med målet så långt bort på parkeringsplatsen som det gick. Dessutom hade vi en särskild startplats och elektronisk tidtagning!

Vintern 1974 var det stor snöbrist och när DM i slalom skulle avgöras fanns det ingen snö att åka på i Virserum där tävlingarna skulle gå. I den lilla Kyllåsbacken nordväst om Skillingaryd fanns det dock lite snö. Göran Bohlin, som då var ordförande i Alpina Kommittén, och Lars-Erik tog chansen.

Lars-Erik tillsammans med ungdomar som deltog i en tävling på Hook, Colgate Cup

– Vi skottade och skottade och fick faktiskt till en hyfsad bana och så saltade vi för att få hårdare underlag. Tävlingen kunde genomföras och väckte en hel del uppmärksamhet.

Ut i stora skidvärlden

Vid det laget hade Lars-Erik dessutom engagerat sig hårt i arbetet som distriktsinstruktör. Det var i en tid när utförsåkningen växte så det knakade.

– Lasse Kjällberg kom till Jönköpingstrakten kring 1969–70. Hans ankomst betydde ett väldigt uppsving för Jönköpings Alpina. Ungdomarna reste norrut och tävlade i Kalle Anka-cupen och dessutom arrangerades utbildningsresor till Alperna för ledare, minns Lars-Erik.

Som instruktör inom småländsk alpin skidåkning knöts Lars-Erik med tiden också till ledarstaben kring det alpina landslaget under Stenmarksepoken. Chef då var Calle Briandt och huvudtränare var Hermann Nogler. Ledaruppdragen betydde ett mycket kringflackande liv under vinterhalvåret med många resor till såväl de svenska fjällen som till Alperna.

Via skidklubben Väst Alpin i Göteborg blev Lasse tillfrågad om att bli tränare i klubben. Det blev många träningsläger i Norge och Alperna. Ofta var Lotta med och då fick hon för det mesta agera som pistguide för medföljande föräldrar och anhöriga, ofta utan att ens ha varit på platsen tidigare.

Arbete på Hook och i stora golfvärlden

Lediga sommarmånader utan skidåkning lockade Lasse att även ge sig i kast med golfen är 1972. Ett möte med Alan Steén, pro på Hooks golfbana gav mersmak. Året efter följde återstoden av familjen med till golfträningen. Det här var en tid då Hooks Golfklubb inte hade så många medlemmar. Men trenden skulle vända.

Det är kanske så här många mest känner till Lars-Erik Karlsson, som musiker.

Även golfen tog familjen ut i stora världen. I dag låter det otroligt, men i samband med en resa tillsammans med sonen Olle till Skottland 1976 fick far och son möjlighet spela på den världsberömda Old Course på S:t Andrews helt i egen takt. I dag kostar det fyrsiffriga belopp, på den tiden var det nästan gratis.

– Vi förstod nog inte riktigt då hur priviligierade vi var som fick spela The Old Course i egen takt och utan särskilda handikappkrav, säger Lasse i dag.

På hemmaplan började det nu hända saker. 1974 öppnades elvahålsslingan på Hook. Men klubbens ordförande och tillika ägare av golfbanan Sigvard Edberg ville mer än så. Hans vision var en stor utbyggnad till 36 hål. 1976 blev Lasse vald till sekreterare i Hooks Golfklubb och administrerade medlemskapet med ett enkelt kortsystem. Men i takt med att medlemsantalet växte till 400 och lokalerna på klubbhuset samtidigt byggdes ut fick han vara med om att datorisera medlemsregistret.

Smålands Golfförbund tog vara på makarna Karlssons talanger. Lotta blev sekreterare och Lars-Erik utbildningsledare. På lediga stunder försökte han förbättra sitt handikapp och nådde till 4. Men sedan sänktes ambitionerna.

Lotta bröt barriärer

Nästa steg för Lotta var att utbilda sig till golfdomare och leda regelkurser. Hon tog också initiativ till en damkommitté i klubben, ett initiativ som fick många efterföljare.

Lars Erik fick på 80-talet vara biträdande tävlingsledare för Tipsextra Open på Hook och han ledde också Smålands och Östergötlands lag i ungdomsserien Colgate Cup vilket ledde till att han 1978, tillsammans med bland andra Anders Forsbrand, fick flyga till England och spela på berömda banor. Det ledde bland annat till möten med Nick Faldo och Severiano Ballesteros. Under en golfresa till Spanien fick han av en slump spela golf med Sean Connery, mer känd som James Bond 007.

Under de följande åren hade Lars-Erik att leda ett lag i Colgate Cup med blivande stjärnor som Liselotte Neumann, Per-Ulrik Johansson, Joakim Haeggman med flera. Detta ledde till att han i slutet av 1980-talet invaldes i Svenska Golfförbundets utbildningskommitté. Där blev han delaktig i utformningen av gröna kortet, alltså golfens körkort.

Som belöning fick Lars-Erik delta i en stor världskonferens för golf i S:t Andrews i Skottland och där hålla ett föredrag om svensk ungdomsgolf. Vid den efterföljande pubkvällen fick han skaka hand med celebriteter som Jack Nicklaus och Arnold Palmer.

Belöningen för allt arbete inom golfen kom vid årsmötet 1994 då han tilldelades golfförbundets silvermärke nummer 54.

– Att hustru Lotta fick silvermärke 55 samma år var ju extra glädjande. Då var vi de enda äkta makarna som fått det – och dessutom samma år.

Nu blir det en annan belöning för Lars-Erik Karlsson. För sin ledargärning tilldelas han den 15 november Skivaryds Hall of fame nummer 22.

Kåre Boberg