Natur

Liljeholmskanalen och Östra kyrkogården i Jönköping

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Liljeholmskanalen och  Östra kyrkogården i Jönköping.

Liljeholmskanalen och Östra kyrkogården i Jönköping, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om fågelskådning i stadsmiljö under midvintertid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på årets näst sista dag anno 2017.

Det är som vanligt mycket fågel, fågelskådare och vanliga flanörer som finns i och kring Liljeholmskanalen i Jönköping men i år var det många som vandrade upp till ett antal lärkträd på Östra kyrkogården för att se tre fågelrariteter av arten bändelkorsnäbb.

Likaledes, som vanligt, fanns den lilla vackra och näpna smådoppingen i Liljeholmskanalens vättervatten, som så många vintrar förut.

Smådoppingen är europas minsta dopping med en ganska kort hals, en mycket knubbig kropp och en kort, rak näbb.

I sommardräkt är kinder och framhals mörkt rödbruna, medan hjässa, bakhals och rygg är gråsvarta och flanksidor rödbruna och på avstånd ser den helt mörk ut med en framträdande gul fläck i mungipan.

Om vintern är dräkten betydligt ljusare med beigebruna flanksidor, framhals, bröst och en iögonenfallande vit undergump.

Den är verkligen inte speciellt lätt att fotografera smådoppingen då den ständigt dyker ner under ytan för att söka föda och för att sedan dyka upp där man tycks minst ana det.

Det är med andra ord inte många sekunder åt gången som den befinner sig i fotoläge ovanför vattenytan och dess undervattensförflyttning kan vara imponerande stort per dyk.

Smådoppingens tillbakadragna leverne är säkert den viktigaste anledningen till att arten inte beskrevs från Sverige förrän år 1796 men knappt tjugo år senare angavs den som sparsamt förekommande i stora delar av Skåne.

I takt med att kunskaperna om arten ökade, samt troligen också till följd av att lämpliga lokaler nyskapades i samband med omfattande torvbrytning under tidigt 1800-tal, omformulerades detta år 1858 av Sven Nilsson till ”tämligen sällsynt i södra och mellersta Sverige”.

Det dröjde dock ända till år 1904 innan den första häckningen konstaterades, då i Råbelövssjön utanför Kristianstad i nordöstra Skåne.

Smådoppingen har sina tätaste förekomster inom tre områden, det vill säga, Skåne-Blekinge-södra Småland, Öland och Gotland samt norra Halland-södra Bohuslän.

Därutöver finns isolerade, förhållandevis goda, förekomster i Tåkern, Hornborgasjön, Kvismaren och lokalt i Mälardalen.

På grund av avsaknad av lämpliga häckningsmiljöer är arten emellertid fortfarande mycket sällsynt på de västra och nordvästra delarna av Sydsvenska höglandet.

Smådoppingen flyttar sällan några längre sträckor vilket gör att det finns ett tydligt samband mellan milda vintrar och höga populationstätheter under de efterföljande somrarna.

Efter en lång rad med milda vintrar, som de vi upplevde under senare delen av 1970-talet och i slutet av 1980-talet fram till början av 1990-talet, överstiger det häckande beståndet troligen 300 par i Sverige.

Smådoppingen, ”Tachybaptus ruficollis”, är vid denna tid på året i så kallad vinterdräkt som är helt dominerad i brunt, vitt och svart men den typiska lilla gula näbbgipan syns även under vintertid.

Smådoppingen häckar främst i småvatten av olika slag, till exempel dammar, märgelgravar, torvgravar, sänkta sjöar, viltvatten, golfbanedammar och reningsverksdammar.

Arten häckar också i helt naturliga småvatten, till exempel i bergiga områden på Västkusten, i kärr med tillräckligt vattendjup på Öland och i dödisgropar i Skåne.

Mer sällan kan man hitta den i grunda, till utseendet dammliknande sjövikar och en stor majoritet av de dammar som hyser häckande smådopping är små eller mycket små, endast i undantagsvis över fem hektar.

Smådoppingen föredrar tämligen grunda vatten, oftast sådana som är mellan en och två meter djupa, men ibland hittar man den i dammar som bara är en halv meter djupa. I regel väljer den dammar med tät vegetation i form av kaveldun, vass, säv, olika starrarter och viden, och ofta är en stor del av vattenytan, ibland uppemot hälften, täckt av flytbladsvegetation.

Smådoppingens föda utgörs av insekter och dess larver, mollusker, kräftdjur, groddjurslarver men även av små fiskar och under häckningstiden utgörs majoriteten av födan av insekter och insektslarver.

Smådoppingen bygger ett flytande bo av växtdelar som placeras bland uppväxande vegetation eller i skydd under överhängande videgrenar och boet förankras i undervattensvegetationen eller i nedhängande kvistar.

Smådoppingen är mycket känslig för stränga vintrar och efter en eller ett par års kalla vintrar i nordvästra Europa reduceras det svenska beståndet mycket påtagligt.

Smådoppingen är fridlyst enligt 4 § Artskyddsförordningen och räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.

Här bland ett stort antal gräsänder hittar man också ett antal viggar, ”Aythya fuligula”, på bilden en vigghona med fyra gräsänder.

Gräsand nummer två från väster är en så kallad intersex-gräsand, det vill säga, en and som har både drag av hane och hona.

I en kommentar om denna intersex-gräsand från CG Gustavsson i Ryd utanför Skillingaryd kan man läsa följande.

I typiska fall, som på bilden, är det en hona som har mer eller mindre drag av hane och det beror rimligen på att produktionen av honans könshormon avtagit.

Ett mycket tydligt exempel av intersex-gräsand var en rejält sjuk hona som omhändertogs i Göteborg, rehabiliterades, ringmärktes och släpptes, och cirka 10 år senare såg hon ut som en ganska typisk hane, fast fortfarande med honans färg på näbben.

Men de flesta av dessa gräsänder stannar dock på ett mellanstadium, men det finns gräsandshanar med stora ”flabbor” av sommarens honliknande dräkt, men varför är ännu ett olöst mysterium.

Den svenska filmaren Bertil Danielsson gjorde år 1955 naturfilmen Viggen Viggo, om en vigg, vilken erhöll Sveriges första Prix Italia år 1957.

Denna film är ett av mina många fina barndomsminnen från televisionens relativa barndom, SVT, en kanal i svartvitt.

Vigg kan betyda kil eller blixt och trivialnamnet syftar förmodligen på hanens nacktofs och dess vetenskapliga artepitet ”fuligula” betyder ”sotig”.

Finns det föda finns det vita fåglar, i detta fall fiskmåsar, och det fanns det många kring Liljeholmskanalen då snälla Jönköpingsbor gärna matar fåglar här vid kanalen.

Fiskmås, på latin, ”Larus canus”, vilket betyder ”grå mås”, har en vidsträckt utbredning över hela Sverige och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet.

Arten äter lite av varje såsom insekter, maskar, kräftdjur, död fisk, bär, säd och allehanda avfall.

Regnet tilltog och likande snart ösregn och att fotografera i ösregn är ingen lätt uppgift men jag tycker bilderna blev hyfsade med tanke på omständigheterna.

Vi befinner oss nu på Östra kyrkogården, ett stenkast från Liljeholmskanalen, i ett antal lärkträd med god frösättning vilket den minsta av våra korsnäbbar föredrar, arten heter bändelkorsnäbb, på latin ”Loxia leucoptera”, och där ordet ”bändel” betyder ”band” och syftar på artens två vita vingband.

Bändelkorsnäbben är sällsynt och de flesta observationerna förkommer i norra Sverige men invasionsflyttningar söderut förekommer.

Arten är mer vanlig i tajgans barrskogsbälte från Finland österut över norra Asien än hos oss i norra Sverige.

Bändelkorsnäbben fördrar frön från kottar och är specialiserad på lärkträdets kottar och frön.

Lärkträdets latinska namn är ”Larix decidua” och är ett stort, snabbväxande barrträd som kan bli upp till 30 meter högt och artnamnet ”decidua” betyder avfallande och syftar på barren som fälls om hösten.

Bändelkorsnäbbens sång är ett sprucket nasalt pip och arten häckar i ett skålformat bo som placeras i ett barrträd.

Bändelkorsnäbben lägger 3–5 ägg i mars-april och honan ruvar i cirka 2 veckor, ungarna blir kvar i boet cirka 3 veckor.

Bändelkorsnäbben, ”Loxia leucoptera”, är en fågel som tillhör korsnäbbsläktet i familjen finkar, på latin ”Fringillidae” i ordningen tättingar, ”Passeriformes”.

Bändelkorsnäbben delas vanligtvis upp i två underarter:

”Loxia leucoptera bifasciata”, som förekommer i barrskogar i norra Eurasien och som förmodligen är dessa vi ser på mina bilder.

”Loxia leucoptera leucoptera”, som är nominatformen och förekommer från norra centrala Alaska, till Newfoundland, Kanada och norra USA.

Hispaniolakorsnäbb, ”Loxia megaplaga”, behandlades tidigare som underart till bändelkorsnäbb.

1 reaktion på Liljeholmskanalen och Östra kyrkogården i Jönköping

Du har lyckats få med en intersex-gräsand, en and som har både drag av hane och hona. I typiska fall, som på bilden, är det en hona som har mer eller mindre drag av hane. Det beror rimligen på att produktionen av honans könshormon avtagit. Det mest utprägale fallet jag sett var en rejält sjuk hona som omhändertogs i Göteborg, rehabiliterades, ringmärktes och släpptes. Cirka 10 år senare såg hon ut som en ganska typisk hane, fast fortfarande med honans färg på näbben. Men de flesta stannar på ett mellanstadium. Men sedan finns det hanar med stora flabbor av sommarens honliknande dräkt – jag har ingen aning om varför de blir sådana.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *