Natur

Mötet, del 42, veckticka

Natur Vår natur- och kulturkrönikör har tittat närmare på vecktickan.

Mötet, del 42, veckticka, ”Antrodia pulvinascens”, eller ”Antrodia plicata”, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder från trakterna kring Boglösasjöns sydöstra del på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av december anno 2016.

På den gamla asplågan invid vägen ner mot Boglösasjöns lilla båtplats i det sydöstra hörnet av sjön fångades min uppmärksamhet av en ticka som jag tyckte mig aldrig ha sett förut.

I bakgrunden skiner solen fortfarande över Viltvattnet vid den gamla gården Boglös, numera bara en inskription på en snart 70-årig liten kopparskylt.

På den av svampen aspnästing, ”Eutypa sparsa”, svartfärgade aspstammen lyste vecktickan, ”Antrodia pulvinascens”, som en liten milt gullysande lampa.

Arten är i Sverige rödlistad i kategorin NT, för ”Nära hotad” och jag hade inte sett arten här förut.

Vecktickans fruktkropp är flerårig och resupinat och som i undantagsfall kan bilda knöllika hattar eller hattkanter som på mina bilder.

Vecktickan kan bli flera decimeter stor och upp till 1 cm tjock och de runda porerna är först ljusa, men får snart ockrabrun färg, som kontrasterar mot den ljusare, smala kanten.

Rören hos vecktickan är oftast tydligt skiktade och upptar vid ett snitt en större del av fruktkroppen och det tunna köttet disintegreras, sönderfaller, liksom rörskiktets inre delar med tiden till en kritartad massa, som ger arten en mycket speciell och typisk konsistens.

Vecktickan växer normalt, som här, på grova lågor av asp, men har även sällsynt påträffats på ”Salix”, det vill säga olika arter viden.

Arten veckticka förekommer både i slutna och tämligen öppna miljöer med dominans av asp, och kan i biotoper med god tillgång på lämpliga substrat bilda ansenliga populationer.

För ett par decennier sedan var vecktickan nästan helt okänd i Sverige, men sedan dess har fler och fler lärt sig känna igen de typiskt färgade, fleråriga och vanligen stora fruktkropparna på asp.

Vecktickan uppträder som regel bara på någon enstaka till ett par lågor på varje lokal och varje låga rymmer troligtvis bara en genetiskt unik svampindivid men som kan fragmenteras och delas upp på ett par fysiskt åtskilda, men genetiskt identiska mycel inom samma låga.

Fruktkropparna blir bara ett par år, men mycelets livslängd kan vara betydligt längre, flera decennier och potentiellt sett lika långt som veden finns kvar.

Substraten för vecktickan i procent är följande, asp 93 %, Salix 7 % och den räknas som mindre allmän och dess utbredning är från Småland i söder till Lappland i norr.

Arten är en utmärkt signal- och indikatorart och oftast förekommer i vecktickans biotop andra rödlistade arter.

Aspskogar och asprika blandskogar måste bevaras i högre utsträckning än hittills och när hänsyn tas till biotopen bör åtgärderna omfatta större arealer.

En aktiv insats behöver göras för att föryngra aspen i skogslandskapet, till exempel genom hyggesbränning.

Vid avverkning bör grövre aspar lämnas kvar, särskilt invid branter, raviner och sjöstränder och sumpskogar med asp och sälg har ett särskilt högt naturvärde och bör skyddas helt från skogsbruk.

Veckticka är som sagt påträffad från Skåne till Lappland men förekomsterna är dock ojämnt spridda och huvudutbredningen är i nordöstra Götaland och södra Svealand.

Omkring 700 kända aktuella lokaler i landet finns registrerade i landet till och med år 2005 och det verkliga antalet lokaler i landet bedöms inte överstiga 1 500, vilket motsvarar cirka 15 000 individer.

Arten är eftersökt i nyckelbiotopinventeringen och den har ungefär samma utbredning i Norge och Finland och förekommer dessutom i kontinentala bergsområden genom hela Europa.

Den anges som sällsynt på den norska rödlistan medan den på den polska rödlistan förts upp som akut hotad.

Avverkning eller gallring av aspbestånd är ett hot mot vecktickan och under lång tid har skogsbruket missgynnat asp.

Detta har medfört en kraftig minskning av äldre aspbestånd och bestånd som uppkommer i odlingslandskapet har inte tillräckligt lång kontinuitet, saknar grövre lågor och står oftast alltför exponerat.

För närvarande tar skogsbruket större hänsyn till aspbestånd men endast i undantagsfall lämnas vid avverkningar tillräckligt stora sammanhängande bestånd som kan vidmakthålla ett gynnsamt lokalklimat för vecktickan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *